När började journalisterna bekriga sitt eget folk? (Del 1)

Rubriken är en stulen rad ur Julia Caesars krönika “Mardrömmen.” Den som fortfarande inte har läst den, bör göra det för att förstå vad som händer i de medier (för ögonblicket Eskilstuna Kuriren) som har beslutat sig för att tysta “Granskning Sverige” med samma metoder som de försökte tysta henne.
Det här är vad dagens journalistik går ut på för de har inget vettigare för sig i ett land i kaos där enbart våldtäktsstatistiken där chockar omvärlden.
Att sitta med skattefinansierat övertag och ge sig på de resurslösa är svensk medias svar på hur dåligt de hanterar det faktum att de håller på att förlora sitt självutnämnda privilegium till vanliga människor i alternativa medier som många gånger gör jobbet bättre. Skriver bättre. Och i flesta fall är försiktigare med hur de väljer begreppen som ska betygsätta sina åsiktsavvikande medmänniskor. Bättre för att de måste vara det. De har inga stora mediehus med resurser i ryggen, så som avlönade journalister har, men som trots det är likgiltiga för de ojämna villkor som de påstår sig vilja utjämna.

Twittret har inte med de aktörer jag skriver om att göra, men belyser ämnet.

Vad har hänt?
Helt kort: det är Eskilstuna Kuriren och Mattias Ståhle som känt sig föranledd att sticka ut hakan och har dragit igång spektaklet. Nedan är vad de skrapat ihop av 4 månaders undercover-arbete, som de beskriver som en livsfarlig operation för att prenumeranterna inte ska känna sig blåsta på vad de använder arbetstiden till.

• Irena Pozar: Så stoppar vi trollen
• SD-politikern Nina Drakfors var trollfabrikens ansikte utåt: “Jag har lämnat GS”
• Alice Bah Kuhnke om granskningen av trollfabriken: “Oerhört allvarligt”
• Avslöjandet om trollfabriken får enorm uppmärksamhet
• Eva Burman, chefredaktör: Varför stöttar SD-politiker en rasideologisk trollfabrik?

Jag ämnar inte gå i svaromål istället för en rörelse som jag inte är involverad i, men jag har som många andra de senaste åren lyssnat mig till en uppfattning om Granskning Sverige som jag kan delge. Min uppfattning är att de konfronterar profiler (gärna journalister) som utan att blinka springer den kapitalt misslyckade mångkulturella projektets ärenden. Skattefinansierade krafter som mörkar, som ljuger och fabulerar, som drar långsökta paralleller som bara någon på Expo orkar nysta fram och sedan orka få någon utanför sin egen vänsterkrets intresserade av; som hotar ringa arbetsgivare (och även gör det), som ringer från hemliga nummer, gör hembesök…Allt.

Inget pris är för högt för att skrämma dem de uppfattar som politiska åsiktsmotståndare, vilka (tragiskt nog) numera omfattar vanliga medelsvensson och pensionärer till tystnad om vad de tycker och vet.  Vilka de ger sig på berättar om desperationens storlek. De är helt enkelt livrädda för vad de själva har skapat.

Flertalet tidningar i vårt land har vi sett förvandlats till obehagliga vänsteraktivister. Eskilstuna Kuriren är en av dem. Med på tåget har de den politiske redaktören Alex Voronov, så frågan är om de inte också är islamister, eftersom de försvarar honom i en artikel om när han gör Rabiatecknet i sociala medier.
I samma artikel säger förresten chefredaktören Eva Burman att “ibland måste man vara provokativ för att väcka debatt”. Det är alltså i det ljuset vi ska se vad Eskilstuna Kuriren håller på med.

Kort sagt:
Det är landets tidningsredaktioner som är de verkliga trollfabrikerna!

Granskning Sverige finns inte för att bli populära hos de journalister som i ett politiskt oberoende rättssamhälle skulle förekomma i var och varannan förtalsutredning.  Granskning Sverige finns snarare för att de försöker besvara ett allmänt behov av att få veta det som aldrig framkommer i vanlig media. Det är inte provokationer, av det slag Bjurman själv säger att hon ägnar sig åt, men de upplever det som provocerande. Så klart. Deras egna metoder är obehagliga.
Hur beskriver man eskilstuna Kuriren nu då? Så här, kanske: den som exempelvis skriver artiklar om angelägna ämnen utan att ställa kritiska eller konsekvensneutrala följdfrågor, därför att de inte vill höra svaren som ofta spolierar propagandaplanen för dem. Eller snarare: för att de inte vill att allmänheten ska kunna dra egna slutsatser.

Granskning Sverige, som de presenterar de sig själva, är ett demokratiskt medborgarinitiativ, vars syfte är att uppmuntra vanliga människor att utöva sin demokratiska rätt och medborgerliga skyldighet att bevaka etablissemangets politiker, journalister och tjänstemän och ifrågasätta deras agendor. Eftersom yrkesjournalisterna inte gör det de ska. GS uppmuntrar allmänheten att ringa upp och ställa frågor vars svar de kan förmedla till andra.

Metoderna är egentligen desamma som medieeliten själva använder mot åsiktsstarka medborgare. Är det rätt åt ett håll så är det rätt också åt det andra. Men det är som bekant en sak att vara förövare (ha kontrollen över andra) och på att vara offer (förlora kontrollen till andra).
Att journalister faller offer för sina egna metoder är en pikant detalj som de ännu inte tycks ha genomskådat, vilket gör att deras artiklar om Granskning Sverige blir utomordentligt självavslöjande och i stort bekräftar Granskning Sveriges syfte med sina kontakter.  Eskilstuna Kuriren missar varenda chans att vinna sympatier utanför den egna ryggdunkarklubben, när de framställer sig själva som offer för den föraktade medborgaren som de förstört livet för.
Det blir, som vi läst, långa snyftartiklar om stackars journalister som “bara skriver det som ligger i allmänhetens intresse”. Om de verkligen gjorde det och hade samma uppfattning om det som sina läsare, skulle deras upplagor inte sjunka och Granskning Sverige inte finnas. Och sådana som jag skulle antagligen ha mindre att blogga om.  De begriper inte det grundläggande i att  “som du ropar i skogen får du svar”.

Grattis till reklamen, kan jag bara säga till Granskning Sverige, som på sätt och vis nått målet att omtalas överallt i rikstäckande medier, utan att betala en spänn för det. Även dålig reklam är som bekant bra reklam och många nyfikna undersöker nu vilka Granskning Sverige är, donerar och lyssnar på deras inspelade inslag.
Min personliga favorit är “Johan”, som med sin behagliga och eftertänksamma stämma är skicklig på intervjuer och är uppriktigt intresserad av de samtal han ringer. Samtalen är ofta genomtänkta. Där upphör mitt, och förmodligen de flestas intresse för (exempelvis) vad “Johan” heter på riktigt och vem han är.

Eskilstuna Kuriren har bestämt sig för att kasta om rollerna, som ju redan är omkastade av Granskning Sveriges existens, och de ska istället granska (läs: smutskasta) Granskning Sverige.
Granskning Sverige kallas systematiskt för “trollfabrik” och har längst ner i  flera artikar små grå faktarutor med förklaringar till vad de tror att läsare undrar över. Läsarna undrar över förstås annat, som vanligt, och det är därför Granskning Sverige finns.  Att Eskilstunakurirens granskning inte är seriös utan på en fjortonårings retoriska vendetta-nivå, framgår redan i rubrikerna. Texterna fortsätter i bästa folkföraktande mobbingstil med idel tillmälen och förklenande omdömen. Samtidigt som de anklagar andra för att producera och publicera “hat”.

Jag har roat mig med att reflektera över de så kallade faktarutorna.

Först: “trollen”.
Är människor med titlar som chefredaktör och strateg, som IrenaPozar, personer som ska använda sig av beteckningar som halva befolkningen inte vet vad de betyder och andra hälften förväxlar med yttrandefrihetligt sabotage? Här avhumaniseras hur som helst all opposition för att nedgraderas till väsen med lömska avsikter, som det ska förfalla tillämpligt att vidta åtgärder mot.

Internettroll eller nättroll, oftast bara kallade troll, är personer som skriver på internetfora och liknande (termen uppstod på på Usenet) i mål och mening att provocera fram känslomässiga självförsvar mot påhittade angrepp, gräl eller ologiska diskussioner som inte leder någon vart.
Nättroll förväxlas i regel med näthatare och nätmobbare, vars agenda är att åsamka skada, rädsla och förolämpa snarare än att provocera fram en psudostrid. Eskilstuna Kurirens Eva Bjurman säger att provokationer behövs för att väcka debatt, så då frågar jag mig vem som är trollet i den här överdramatiserade artikelserien?

Troll vill ha uppmärksamhet för att förstora spridningen (och obehaget) med sina förtal och misskrediteringar. De njuter av att förfära på andras bekostnad. Är det bara jag som tycker det här beskriver vad Eskilstuna Kuriren håller på med?
Endera kallar Eskilstunakuriren Granskning Sverige troll för att ingen ska fästa tilltro till uppgifterna som deras frågor lockat fram,  eller för att höja sig själva över all misstanke. Det är oavsett vilket helt obegripligt att en förment seriös tidning ägnar sig åt detta låga dravel istället för att ta reda på hur Stefan Löfvén tänker rädda Sverige ur den kris han försatt landet i.

Om trollrådgivaren IrenaPozar visste något om “troll” skulle hon inse att hela artikelserien i hennes tidning i så fall bara “matar trollen”, det vill säga: ger dem all uppmärksamhet de vill ha. Det är löjligt ironiskt.

1) Låt dig inte provoceras. Den som ringer vill att du ska brusa upp.

Den som ringer från Granskning Sverige vill garanterat ha svar på sina frågor, inget annat. Är motreaktionen att brusa upp för den skull handlar det inte om Granskning Sveriges intentioner utan om att ta reda på varför det är så svårt att svara på frågor.

2) Be dem återkomma på mejl om de provocerar.

Frågor som man inte kan besvara rationellt är per automatik provocerande. I allmänhet för frågeställaren och i synnerhet för den som inte kan svara. Särskilt journalister kritiserar intervjuobjekt som vill ha frågorna mejlade i förväg, det är “fusk”, just för att man då går miste om spontaniteten och lämnar över kontrollen till den som ska intervjuas. Här rekommenderar snarare en trollrådgivare sina kollegor att bete sig på ett sätt som de i omvänd situation inte finner förenligt med god journalistik. Dubbelmoral, alltså. Hyckleri.

3) Det är helt okej att upprepa samma svar.

Nej, det är att utöva härskarteknik mot den som har frågor på det du skrivit och ger dessutom ger det ett enfaldigt och skyldigt intryck.
Här är det enkelt: har man sagt A men inte B i en artikel är man svaret skyldig.  Det är inte en rebus-tidning folk köper.

3 fort.) Det är inte dig det är fel på om du fortsätter säga “inga kommentarer” utan den som ställer frågorna.

Skuldöverföring. När en journalist inte kan svara på frågor är det frågeställaren, Nisse i Hökarängen, det är fel på?
Det här “rådet” kommer alltså från ansvarig för hela Bonnierkoncernens tidskrifters sociala medier-strategi, vid sidan av jobbet som chefredaktör för en skvallertidning (Vecko-Revyn). Rådet utgår från en föreställning om att journalister får påstå vad de vill utan att behöva bli motsagda.

4) Hänvisa uppåt till din närmaste chef.

Naturligtvis, personligt ansvar vet ingen makthavare vad det är längre. På en vanlig arbetsplats eller i det normala sociala umgänget svarar var och en för sig. Högre upp i hierarkierna fungerar det annorlunda, för de har alla fingrarna i samma syltburk locket hålls bäst på plats av den som uppfattas som avskräckande auktoritet. I värsta fall har man en diffus “policy” att hänvisa till, som (om man faktiskt läser den) får ännu fler frågor på.

5) Var artig och våga lägga på. Ett sånt där samtal kan stjäla en halvtimme av din arbetsdag.

Att svara på prenumeranters och läsarfrågor är en del av journalisters arbetsdag. Artighet skadar inte, men att lägga på luren bara för att man inte vill erkänna att man inte kan fullfölja eller stå för vad man påbörjat genom en artikel, är det fegaste (och oartigaste) man kan göra, och det vet alla. Det vet trollrådgivaren också. En journalist som känner sig hotad av frågor på det han/hon publicerat, har helt enkelt inte seriöst mjöl i påsen och det skadar mer än det gör nytta att läsarna inte får veta varför.

I sin ambition att utmåla anonyma människor som ifrågasätter dem som “hatare” och “troll”, lyckas de förkroppsliga alltihop själva. Jag vill passa på att påpeka att många ledare som publiceras i Eskilstuna Kuriren (och annorstädes) är anonyma.  Vem har tex. skrivit den här anonyma ledaren? “Trolltider, Trumptider, Putintider, bruna tider” Jag kan väl sammanfatta min reaktion på det här sättet: om jag skrivit den där uppenbara vänsterpolitiska propaganda på ledarplats, skulle jag också vilja vara anonym.

Men nu: Jag skulle exempelvis bara vilja fråga artikelskribenten om hur han/hon lyckas beskylla sverigedemokraterna för att vara “putinsympatisörer” intresserade av att “spridning av rysk regimpropaganda”?  Den Gordiska knuten? En anomali?  Det förefaller snarare som svensk media har större likheter med Putins propagandaapparat än något annat och det är inget som  Sverigedemokraterna stödjer, lika lite som svensk media stödjer Sverigedemokraterna.

När journalister själva råkar ut för namnlösa utsagor får de spader, men de förväntar sig att andra ska reagera med jämnmod på deras anonyma ledare vars konspiratoriska anklagelseakter ingen behöver eller vill ta ansvar för, trots att ledare ska spegla hela redaktionens allmänna hållning.

Del 2 här.

Vid pennan:
Signe Signum