När började journalisterna bekriga sitt eget folk? (Del 2)

21 februari, 2017 BloggenJag tyckerSamhälle & politik  1 kommentar

Facebooktwittermail

Jag undrar hur intoleranta dagstidningar egentligen kommer må framöver? De där som anser sig ha vedergällning för oförrätter att ta ut på dem som envisas med att ha andra åsikter, främmande för redaktionernas. De där andra som kopierar deras metoder för att komma fram till poänger som inte var meningen. Fientligt.

De anar något. En ny spelplan där utgången inte är riggad till deras fördel. En lina till födkroken som kommer brista. Inget annat kommer existera i den insikten.
Detta att ångra sitt hopp mitt i steget ut från trampolinen, där inga desperata klösningar efter kanten för att återfå kontrollen igen, gör hoppet ogjort.
Fallet.
Det som slår extra hårt när man inser för sent att man inte var redo. Man har inte hunnit inta rätt fosterställning för att dämpa magplasket; det där i hög fart mot sin spegelbild i vattnet som är som att smälla rakt ner i asfalten.
** **
Efter detta melankoliska lilla förspel fortsätter jag där föregående inlägg, del 1, slutade:

Man blir faktiskt sjösjuk.

”Visa hänsyn mot ovana intervjupersoner.” 
De menar hänsynen som Expressen visade pensionären Jim Olsson? Hur luttrad var han? Journalisterna accepterade inte att han ville bli lämnad ifred och utom räckhåll för rovdjursinstinkterna som cirkulerade allt närmare hans privatliv. Med mörkaste trycksvärta i blicken.

De tog sig för oanmälda hembesök. De drog bildligt undan duschdraperiet och fotograferade honom i sin nakenhet och spikade upp honom som näthatare och samhällsfiende på löpsedlar. Bara för att demonstrera sin makt över åsikter som avvek det minsta från deras. Förnedra. Radera. Det spelade ingen roll om han hade skrivit det själv eller inte, det skrevs på samma forum och det var samma sak för dem. Han kunde ha skrivit det. Han gick att offra som avskräckande exempel och det var ett ädelt motiv som tjänade en god sak.

På liknande sätt hanterades Julia Caesar, författarinnan, bloggerskan och den pensionerade riktiga journalisten från överspelade godare tider, vars identitet Niklas Orrenius och Annika Hamrud skadeglatt röjde, trots att detta skulle vara till uppenbar fara för både henne och hennes närmaste. De visade verkligen kvaliteten på sin godhet. Den är selektiv och omfattar bara deras intressen av att framstå som moraliskt överlägsna och godare än offret.  Exakt så goda och högstående moraliska som de vill att allmänheten ska uppfatta deras politik, hur mycket skada den än åsamkar land och folk.  Då är det så klart en katastrof om det läcker ut uppgifter som talar för motsatsen. Det kallas rakt av lögner.
Skyndsamt basunerar DN ut: ”En attack på demokratin och pressfriheten” innan någon hinner få för sig sanningen. De är sin egen värsta fiende.

”Så jobbar riktiga journalister”

Caesar tvingade byta adresser stup i ett för sin egen säkerhets skull och för att undvika objuden påhälsning och våldgästning. Men det är Niklas, förrädaren och identitetsröjaren Orrenius, som journalisterna vill att läsarna ska tycka synd om; han som efter sina metoder bara smakar egen karma. Han som ville skada en framgångsrik åsiktsmotståndare men fick det allmänna rättsmedvetandet i form av en folkstorm emot sig. Inte av hat mot honom utan av kärlek till Caesar.
Den här historiens berättare, senast av Eskilstuna kuriren av oklar orsak och med fokus på förövaren Orrenius lidande, frågar aldrig efter Julia Caesars version för att läsarna ska kunna bildat sig en egen uppfattning och då löpa risken att ställa sig på fel persons sida. Det är så de jobbar. ”De riktiga.”

Vad du än gör, bete dig inte som en förlorare. Använd och förespråka aldrig våld och var rädd om dina medmänniskor namn och hälsa.

Svenska journalister är helt enkelt ointresserade av den avgörande skillnaden mellan sanning och modifikation, ont och gott, när de klampar in i andras liv för att samla fjädrar till hatten. En hatt som de anar snart kommer hamna på hyllan och därför blir aggressiva. Kåren flyger ut mot varje debattör som vill sjunga annat än invandringens lov och de gör det i mördarsvärmar som ur ett bo av jordgetingar man råkat trampa i. De bekrigar inte makten utan sitt eget folk. Det är det värsta man kan göra. Och de vet det: att hur de än vänder och vrider sig, så är det här ett krig de inte kommer vinna.

Anonymitet var en preventiv säkerhetsåtgärd för Caesar, av det enda slag vanliga människor som hotas med åsiktsbestraffning har att tillgå. Enda skälet att använda pseudonym är just det. Att en vacker dag bedöma det riskfritt att röja sitt riktiga namn, när dimmorna lättat och riskerna skingrats, skulle vara Julia Caesars val och endast hennes, men det brände Expressen godtyckligt åt henne i båda ändar. Detta visar journalisternas totala oförmåga att förstå sambanden mellan orsak och verkan innan de själva drabbas. Alternativet, att de faktiskt vet men skiter i det, kan nämligen inte vara något annat än psykopatisk illvilja. Ondska.

Så här reagerade Caesar 2015 på all ”visad hänsyn”, och det är densamma som Eskilstuna Kurirens sårade stolthet i att själva bli ifrågasatta och dessutom inspelade till bevis,  nu vänder mot ett nytt byte – Granskning Sverige.

”Det finns människor som tar sig rätten att slå sönder min trygghet och göra mitt liv till ett helvete. Jag är förföljd av människor utsända av en stor mediekoncern som vill tysta mig. De vill få mig att sluta skriva genom att trakassera och ofreda mig, skrämma mig, göra mitt liv så outhärdligt som möjligt.

Förföljelsen har pågått i ett år. Jag har nått en gräns, jag tänker inte finna mig längre. Det här är min berättelse om vad media och mina kolleger är kapabla till för att få tyst på en obekväm skribent. Dagens Stasi finns där man minst anar det. Sök och du skall finna. Eller bli uppsökt och se sanningen om den “fria och oberoende” pressen.”

Marcus Birro beskriver journalistkåren i Det Goda Samhället:

“De gör allt i grupp. De är som förprogrammerade zombies som går dit alla andra går. De hatar och älskar i grupp. De tycker som alla andra. De föraktar som kollegorna föraktar. De som borde vara demokratins garanter och förkämpar har blivit en helt egen liten elit som är livrädd för det de svor att avslöja och beskriva; nämligen sanningen.”

 

”Detta är det läge vi befinner oss i”, skrev Julia Caesar i söndags, och jag håller med. Manöverutrymmet för Fake News, utplanterade lögner för att dra missaktning över åsiktsmotståndare av politiska skäl, minskar. Folk blir allt medvetnare. Håller med gör de flesta, och ju mer de tvingar på läsarnas sitt eller illegala/ekonomiska migranters ofta patetiskt överdrivna ”lidande” för att det ska begråtas framför med rätta fördömas, ju större förakt ådrar de sig. Jag föreslår att Julias krönika läses i helhet och inte bara i mina inmejslade utdrag:

”Journalisterna har sagt upp sin ställning i folkets tjänst och övergått till politisk aktivism. Svenska journalister har länge utgjort en egen intresseorganisation, ett journalistparti med vänsterpolitisk agenda och sektartad skråmentalitet. Deras motpart är inte den politiska makten som de har i uppdrag att bevaka. Den har de för länge sedan lierat sig med och krupit i säng med.

Till sin fiende har de utsett folket, den svenska allmänheten. Denna allmänhet har länge varit snäll och medgörlig och villigt konsumerat och betalat för medias produkter. Men allt fler håller på att vakna och resa sig. Människor protesterar, kritiserar, ger sina åsikter tillkänna, köpstrejkar, säger upp tv-licenser och prenumerationer. Dessutom använder sig allt fler av de enorma möjligheter som Internet erbjuder genom att blogga, göra podcasts och videos och skriva kommentarer på olika nätsajter.

Det som pågår är inget mindre än en folklig revolution på ett område där journalisterna och medieägarna ända till helt nyligen har haft enväldig och närmast totalitär makt.
[…] Till sist ett citat av journalisten Jens Ganman, som har skrivit om journalistik i flera uppmärksammade inlägg på sin blogg. Det här skrev han på Facebook:

”Gammelmedia måste bort. Helt och hållet. Det kan låta hårt men systemen behöver nollas, och jag ser hellre en medievärld med en miljon röster där jag väljer själv vem jag ska lyssna på än en värld med två röster som nån annan valt ÅT mig.”

Så – vem ska befria journalisterna ur deras eländiga, egenhändigt byggda fängelse? Det ska de naturligtvis göra själva. Frihet är ingenting man får i present, inslaget i guldpapper med krulliga snören. Sin frihet måste man erövra själv.”

Eskilstunakuriren slår sig emellertid för bröstet och upplyser om att de mottagit ”många hyllningar” för sitt beklagliga sätt att med medborgarnas skattemedel och prenumeranternas ekonomiska resurser till sitt förfogade slå ner vanliga människor som spik. Att de lyfter fram Gudrun Schyman som en av dem som lovprisar karaktärsmordförsök på medborgerliga initiativ bevisar bara vad det är som tidningsvänsterns sekt förväxlar med journalistik.

Man måste få fråga sig (för våga ringa och fråga dem kallar de ”terrorisering”) vad den ”rasistiska propagandan” består av? Det finns dåligt med exempel att förankra anklagelserna vid, annat än vid Mattias Ståhle som säger sig märka sådana ”undertoner”. Vad betyder det, mindre diffust talat?

Journalister vill ge sken av att de utsätts för seriösa försök att tysta dem av en ekonomiskt resursstark internationell och mörk främmande makt, som alltså pekas ut som Granskning Sverige. För även de själva måste väl medge att deras överreaktioner inte står i proportion till obehaget i att få frågor av Britta Vanlig och Anders Normal som de har försökt fördumma i decennier?

”Eskilstuna-Kuriren avslöjade under torsdagen det organiserade näthatet på sajten Granskning Sverige. Målet är att sprida hot och hat mot journalister, opionsbildare och politiker.” (opion?)

För det första uppfattar journalister bara effekten av sitt beteende när de själva blir måltavlor för genomlysning, men det är få dissidenter som klarar av att sjunka till lägstanivån ens för pengar. Men ibland vänds spegeln emot dem om än bara verbalt. Då har de mycket målande känslor och upplevelser (sanningar) att skriva massmörker om i de största tidningarna, de samordnar texterna som avlöser varandra, om ”hat och hot” för att de som står mitt i maktens stormöga ska framstå som värnlösa. Dessutom oskyldiga till vad som händer. Allt bara liksom faller ner på dem…”bara för” att de krossat en pensionärs liv, ”bara för” att de röjt identiteter och publicerat bilder på vanliga människor som har rätt att uttrycka sin mening, ”bara för” att de fått hyggligt folk avskedade för att de utmålat dem som nazister, främlingsfientliga och inte vatten värda.  Bara.
För det andra kommer inte vanliga läsare och tyckare, ens med vilje, i närheten av att åsamka dem några som helst konsekvenser i sina sociala och yrkesmässiga liv som de kan uppfatta som hot- helt enkelt för att journalister och politiker sitter i varandras knä och delar på makten. Och makten skyddar bra åsikter som skiljer sig anmärkningsvärt åt från medborgarnas.

Där är vi.
Som ifrågasätter rimligheten i detta och meningen med det. Finns det en tillräcklig stark anledning som rättfärdigar en journalist att förstöra livet för människor som inte gjort dem eller någon annan ett dugg? All rädsla vi tydligen bara ska acceptera hur den styr våra liv i oönskad riktning utan att ens få veta varför. En politik som de flesta lever i skräck för att trotsa måste väl var och en förstå inte vill något gott och inte kan leda till något av godo.
Hur slår man vakt om demokratin genom att bara gynna och stärka sina egna maktpositioner och gå emot folkviljan? Det är inte demokrati, det är diktatur. Vi har många politiker och journalister som tydligen tappar kompassen när de talar om demokrati som något som kan stjälas eller kidnappas av meningsmotståndare. Det är ju därför att  vi (åtminstone än) har fria val, yttrandefrihet och tryckfrihet, för att när meningsmotståndare (oavsett färg) i förhållande till sittande makt blir tillräckligt många ska kunna ta över.  Makt är inget man stjäl eller kidnappar i en demokrati.
Alla de som idag samarbetar om att sätta sig över folk och deras friheter och rättigheter i en demokrati, svaret skyldiga. Det är inte hat eller hot att begära det, eller när man blir förbannad om man möts med härskartekniker när man gör det.

Målet eller snarare meningen med detta irriterande ringande och jagande är alltså att  journalisterna ska börja ta ansvar för vad de själva skriver och kunna berätta varför, vilket de ofta anser att ”närmaste chef” ska förklara.  Eller så anser deras ord är det sista. Alla dessa härskartekniker, som en av dem till och med ger som råd till kollegor när de talar med ”trollen”

Vidare vet vi att journalister kallar allt missnöje, all avsky, all kritik och olika åsikter för det starkaste ordet de kan uppbringa”hat”.  Precis som de fått ordet ”rasism” att betyda precis vad de vill att det ska betyda, så gör nu ordet ”hat” det också.  Så: det är omöjligt för gemene man att göra sig en tydlig bild av vad Eskilstuna Kuriren och andra cementklumpar i medievärlden menar med ”organiserat näthat”. De enda som är organiserade på riktigt är journalistkåren och de stora mediehusen.
Riktigt hat är alltså inte vad som får alternativ media att växa så det knakar, men som får etablerad desinformationsmedia att tyna bort. Ingen efterfrågar allt hat de är avlönade för att producera. Oftast är det glödande hatet och föraktet riktat profiler och företeelser som läsaren råkar sympatisera med, och utgången av det missgreppet är ju inte svår att räkna ut.

Mitt eget intryck av Granskning Sverige är att kanalen är allt annat än organiserad. Eskilstuna Kuriren & åsiktskompani som skapade anonyma konton för att utge sig vara medborgare intresserade av att ringa åt Granskning Sverige, är däremot välorganiserade. Vad tänkte de på?
Först klaga skiten ur sig på ”anonyma trollkonton”, sedan skapa egna. Eller är de så att etablerad media som numera är kända för att ta hjälp av kriminella nätverket Researchgruppen och skattefinansierade politiska förföljelseflottan Expo, har föregått med exempel?

Mattias Ståhle ondgör sig över att Granskning Sverige gör i princip vad de själva gör:

”Därför skapar Eskilstuna-Kuriren några helt anonyma profiler i olika sociala medier när det är dags att knacka på den digitala dörren till trollfabriken.”

”För att ge honom [trollet Ståhle] en trovärdig fasad låter jag honom gå med i olika slutna facebookgrupper som ”Soldiers of Odin”, ”Brottsplats Eskilstuna utan PK” och ”Vi som hatar invandrare”.”

Efter en snabb koll kan jag konstatera att 32 medlemmar finns i en grupp som kallas ”vi som hatar invandrare” och de är väl allihop anonyma journalister på Eskilstunakuriren. Lika många (32) har ”gillat” sidan. Det finns ännu mindre inlägg, 27 stycken, sedan sidan skapades för 4 år sedan och 98% av dessa protesterar mot att gruppen existerar. Jag är inte tillräckligt intresserad av en idiotgrupp med det namnet, så jag tänker inte bli medlem för att veta mer. Så stor lust att snoka har jag inte.

Men Ståhle känner sig stärkt:

”Efter det är Johan redo att söka jobb i trollfabriken. De söker ständigt efter nya ringare via sin hemsida. Den som får fler än tretusen klick på sitt klipp erbjuds tusen kronor i betalning och jag börjar med att skicka ett mejl till en administratör som kallar sig Erik för att fråga hur det fungerar. /../

”Vill du ringa svenska kyrkan och fråga om deras bögpositivism? Jesus har sagt att män inte skall ligga med män, men nu viger kyrkan homosexuella och har till och med homosexuella par inom prästerskapet. Det kanske kunde vara något?”

Mejlväxlingen och språkbruket ger snabbt en tydlig fingervisning om vilken politisk agenda Granskning Sverige har.”

Bra det, för Granskning Sveriges agenda är att belysa dubbelmoralen och hyckleriet också inom skattefinansierade verksamheter och dit hör ju svenska kyrkan. Kanske var ”Johan” besviken på att uppdraget inte handlade om hur imamer såg på samma saker i svenska moskéer?

”De har gett sig på fel redaktion”

I Medievärlden säger Eva Burman, chefredaktör på Eskilstuna-Kuriren, att ”man kan väl bara konstatera att Granskning Sveriges oproportionerligt kraftiga reaktion visar att det finns mer i den här historien än vad som kommit fram hittills.”
Jag betvivlar att reaktionen kan bli kraftigare än Eskilstuna-Kurirens artikelstorm med alla sina kastvindar i övrig massmedia. Av den att döma finns det många hundar begravda som man är beredda att gå över lik för att hålla kvar under jorden.

Det är uppenbart att de känner sig trängda, eller ”hotade” som de uppger att de är utan närmare bevis för på det, men är de hotade i akt och mening av att tystas? Varför skulle vilja tysta dem, om de inte tror det för att de känner andra genom sig själva? Jag kan förstå om läsare finner anledning att fråga dem om varför de rent ut ljuger om medborgerliga initiativ som de gjorde om Folkets Demonstration i sina artiklar. Men är det hot?

Där kom det.
I Medievärlden säger Eva Burman, chefredaktör på Eskilstuna-Kuriren, att ”man kan väl bara konstatera att Granskning Sveriges oproportionerligt kraftiga reaktion visar att det finns mer i den här historien än vad som kommit fram hittills.”

Jag betvivlar att reaktionerna kan bli kraftigare än Eskilstuna-Kurirens artikelstorm. Av den att döma finns det i så fall många hundar begravda som man är beredda att till och med bli medlemmar i hatgrupper för att hålla kvar under jorden.

”Som min kollega Alex Voronov twittrade i går. Dom har gett sig på fel redaktion.”
Nu är det väl så riktiga ”hot” ser ut och det här är (märk väl) skattesubventionerade Eskilstuna Kuriren som uttalar det mot prenumeranter, ja helt vanliga läsare, som ifrågasätter vad de håller på med.

Burman kan inte ens låta bli att finfrisera sin egen medarbetare Alex Voronovs riktig hat, som betydligt mindre sympatiskt lyder:

En annan sak som Eskilstuna Kurirens Mattias Ståhle hänger upp sig på, och lägger många ord på att beskriva, är att Granskning Sverige erbjuder sina medarbetare pengar för nedlagt arbete. Och berättar hur de kan gå till väga. Som om det vore klandervärt eller onormalt på något vis? Som om de inte själva gör det?
Jag skulle tro att varje redaktion ger sina medarbetare tips om nyhetsvärden och vägleder dem. Eskilstunakuriren ägnar själva en hel sida åt detta, som den naturligaste sak i världen.

Vi kan här notera med vilken dubbelmoral de förhåller sig till meddelarfrihet, källskydd och rätten till anonymitet.  Kanske Granskning Sverige skulle placera en mullvad på plats på Eksilstuna Kuriren?

Vid pennan:
Signe Signum
Läs del 1 här.


Stöd gärna bloggen med en gåva.:
PayPal: victoria@sockerbitar.se
Swish: 070 22 00 447

© Privata bilder är upphovsrättsskyddade och förbjudna att publicera utan mitt samtycke.
Facebooktwittermail

En kommentar till När började journalisterna bekriga sitt eget folk? (Del 2)

  • Tom Dahl  säger:

    Viktig text som fler borde läsa.

    Gammelmedia har tappat monopolet på det skrivna ordet och går nu sin sista strid. ”Fake News” är deras sista fula tilltag men de ser inte själva att de är just det som de anklagar andra för. Tack och lov för internet och alternativ media.

    Din penna är riktigt vass Victoria, fortsätt så.

Lämna kommentar

Du kan använda följande HTML taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>