Gotland, droppen i den överfulla bägaren

Det här med Gotland. Meningen var att jag skulle skriva om det förra lördagen, men så blev det inte. När det handlar om våldtäkter: jag hamnar som i ett katatoniskt tillstånd. Allt upphör fungera och stelnar runt omkring. Det är en psykisk försvarsmekanism. Jag kan tro att den rullstolsbundna kvinnan upplevde något liknande.

När man inte längre kan påverka eller värja sig mot fysiska eller psykiska övergrepp (dit hör de politiska), så flyr medvetandet. Och om man försöker blir man omtalad som en mindervärdig människa.
Man lämnar kroppen och blir ett skal. Man kan säga att hela svenska befolkningen har tagits som ideologisk gisslan och blivit som tomma skal i ett socialt experiment, som saknar motstycke.

De som bär ansvar för alltihop, räknar kallt med befolkningens Stockholmssyndrom och att tillståndet dessutom varar för evigt. Det gör det inte. När folks självbevarelsedrift och överlevnadsinstinkter inte ens kan vända sig om i sin egen bur, kommer inga som helst hot om rasiststämpling ha minsta effekt.

Precis. Vi skiter nämligen i vad som är vad, för all kritik mot migrationspolitikens skadeverkan på ekonomi, samhälle och medborgare kallas rasism. Kritik mot en skadlig religion och dess anhängare, kallas rasism.
Det finns ingen substans i skrämselpropagandan ändå, det vet alla, och det vet även de som skrämmer.  Vi orkar inte med galenskapen längre!

Be politiker, journalister och debattörer dra åt helvete med sina härskartekniker och förolämpningar. Det enda de bevisar är vilken människosyn de själva har. Smädelser, mobbning, exkludering och förföljelse. Detta kommer även på bästa sändningstid av en statsminister som i ena stunden pratar om skola och i nästa stund visa sig direkt olämplig som förebild – ett skräckexempel – för barn och unga; för att inte säga för hela befolkningen.
Är det konstigt om samtalstonen och respekten för varandra i alla sociala sammanhang och i medier spårar ur?

Camilla mordhotas efter hätskt mediedrev.
Camilla hängs ut som nazist av alla gotländska tidningar. 

Du, Löfvén, som har valet att föregå med gott exempel men inte gör det, du är orsaken.  Alla vi andra är orsakens verkan.  Politiskt och retoriskt.

Det nya svenska hatet:

“Krisen i den svenska flyktingpolitiken har visat hur myndighetsföreträdare blivit så rädda för att bli skällda för att vara rasister att de gravt åsidosätter sin myndighetsutövning. Migranter som olagligt ockuperar privat mark blir inte avhysta. Kriminella gäng som tar över förorter lämnas i fred, och grupper av unga män som gör sig skyldiga till våldtäkter möts med utdelning av armband och krav på att etablerade ”mansnormer” måste ändras.

Till detta kommer att även den fria informationsförmedlingen, demokratins verkliga livsluft, underordnas de politiskt korrekta ändamålen, att alltid brännmärka rasister men aldrig peka ut flyktingar och asylsökande som gärningsmän. I takt med att public service i allt högre grad ägnar sig åt åsiktsförmedling snarare än informationsförmedling, väljer allt fler att i stället konsultera andra källor till information.

I takt med att det uppstår en allt djupare klyfta mellan de etablerade medierna och diverse sociala medier kommer allmänhetens förtroende för det etablerade samhällets myndigheter ofelbart också att undergrävas, och det finns inte mycket som är så svårt att återskapa som ett brustet förtroende.

Hur har allt detta kunnat bli möjligt? Den i särklass viktigaste förklaringen ligger i en allt hastigare växling från traditionell sakpolitik till en allt mer aggressiv identitetspolitik. Flyktingkrisen har mobiliserat en identitetsbaserad överideologi som effektivt separerar ”oss” ifrån ”dem” – om du inte har rätt värdegrund, alltså om du inte delar vår värdegrund, då är du en ond människa, och onda människor tar vi oss rätt att bekämpa med alla medel.

Situationen börjar ur ett strukturellt perspektiv bli alltmer lik den ordning islamisterna förespråkar. Det finns bara en sann lära, och den sanna lärans uttolkare tar sig rätt att å det grövsta fördöma och svartmåla alla som dristar sig till att hysa avvikande uppfattning. Det prästerskap som upprätthåller denna ordning är, liksom i andra teokratier, förhållandevis litet till antalet, men deras makt är stor. Det svenska samhället börjar nu genomsyras av känslor av renodlat hat, som är direkt förfärande.” 

Jag vet inte hur många artiga frågor jag ställt politiker och journalister på twitter, som inte har bevärdigats med ett enda svar. Jag är ingen i deras ögon, om jag inte bekräftar dem. De ser ner på mig. Jag är ingen som räknas eller som de anser sig behöva fjäska för. Jag är folket, som de ignorerar. Folket de väljer bort men vill bli valda av. Glöm det.

Birro:

Husfridens tid är förbi och Löfvén försöker inte bromsa utvecklingen, be om ursäkt, eller rädda vad som räddas kan. Han gör tvärtom, och vad hans misslyckanden drar med sig i konsekvenser för oskyldiga medborgare skyller han alltså på svenskarnas “rasism”. Han glömmer att han inte har folket med sig.

Det tog slut när han började “skära i handikappades rätt till personlig assistans för att en ung frisk man från Afghanistan ska få det ekonomiskt bättre” och när tryggheten för desamma  försvann med minskade samhälls- och polisresurser som gör att kvinnor blir gruppvåldtagna och gärningsmännen frisläppta.

Det tog slut när signalement förbjuds så att medborgarna inte ska kunna identifiera vilka vilka de ska försvara sig mot. När knivskärande clowner och aggressiva vägpirater, egendomsockuperande tiggare och oseriösa, hotfulla asfaltsläggare våldgästar oss mot vårt godkännande. Och de gör det, därför att medborgarnas pengar går till något annat som inte ingår i samhällskontraktet och bortom till och med moraliska skyldigheter.

“Lise Lindbäck, ordförande för Neuroförbundet, säger i Sydsvenskan att de ser upprepade exempel på att kroniskt sjuka människor som successivt blir sämre får indragningar i sin assistenthjälp.

”Vi har kommit till den yttersta gränsen när det gäller att skära i mänskliga rättigheter”, säger Lise Lindbäck (SDS 20161010).

Hur ska vi då välja? Vems behov ska tillfredsställas i första hand?”

Det här är vad vår regering gör. Skär i mänskliga rättigheter och av medborgarna betalda förmåner som garanterar dem sådana för att tvinga dem 1) försörja och 2) stå ut med våldsbrott begångna av migranter som inte har rätt att vara här och aldrig utvisas.

Vad fan är det regeringen har så svårt att fatta?
Vad begriper inte hatjournalisterna på sina hattidningar?

Vad polisen gör på Gotland nu, är som att föna håret i badet.
Vems är initiativet att polisen ska gå emot sitt eget folk, ett folk som betalar polisens löner för motsatt prioritering? Man undrar varför medborgargarden växer fram, och om det beror på rasism?
Svaret är: det beror på att vårt rättsväsende, vår regering, släpper farliga gärningsmän på fri fot och sedan beskyddar dem mot ett folk som inte har annat val än att gå i självförsvar, och det är inte folket som avgör vilka nationaliteter gärningsmännen har.

Hela tiden vidtas allt fler åtgärder som trakasserar och förödmjukar svenskarna genom att frånta dem både rättigheter, självbevarelsedrift och egenvärde. Deras liv är inte mer värda än att de går att riskera och utsätta för fara. De mördas, våldtas, hotas, misshandlas, rånas och frihetsbegränsas, men om de (naturligtvis) reagerar med skräck, protest och raseri, kallas de “rasister”. Det är ondska.

Som om det är svenska folkets fel att den våldskriminalitet som exploderar i hela landet, helt domineras av gärningsmän ur den invandrade befolkningen som regeringen vägrar stänga gränserna för.

Varifrån gärningsmännen kommer har betydelse i den meningen att vi inte ska behöva utsättas för farliga och bedrägliga människor som inte ens har laglig rätt att befinna sig i landet.
Vad är främlingsfientligt, om inte att invandra till ett annat land, med mål och mening – som alldeles för många har – att leva på ett annat lands befolknings arbete och sedan våldföra sig på dem?

Vi ska alltså tycka att det är såpass mycket värre att bli kallade “rasister”, än att bli gruppvåldtagna och inte kunna röra oss fritt utomhus, att vi tystnar? Vilka tjänar på det?

“Sådant här hände inte här tidigare”, säger gotlänningarna, och det är en konklusion som gäller för hela Sverige – men att säga det stämplas alltså som rasistiskt.  Är det lagarna och folket/tilliten (som fungerade tidigare), eller är det politiken (ansvarslös migrationscurling) det är fel på?

Vilket otroligt människofientligt land vi lever i, eller hur?

Och advokatsamfund, myndigheter och regering som ska hålla grundlagens facklor högt lyfta och evigt brinnande, reagerar inte på att olika folkliga demonstrationer signalerar att något är åt helvete fel, något som går emot den allmänna rättsuppfattningen och alltså måste åtgärdas för att inte braka samman, utan de försöker bekämpa den problemfria delen av befolkningen och den invandringsutmattade allmänheten.

De ger sig på offren och människorna som står på offrens sida. Vad säger det om “den svenska modellen”?

Vad kallar man det för, att människor från dysfunktionella våldskulturer kommer till Sverige och ger sig på landets befolkning och förstör deras egendom? Ingenting? Riktig rasism, kanske? Riktigt hat?
Vad kallar man poliser och politiker som avlönas av landets befolkning för att skydda den, men som istället beskyddar deras angripare, inte hindrar dem eller kastar ut dem ur landet? Ingenting? Förräderi, kanske?

Man har spegelvänt både rasismen och ansvaret för utvecklingen i Sverige. Offren för pekas ut som ansvariga och de ansvariga pekas ut som offer.
Befolkningen angrips från två håll – först av en regering som fortsätter släppa in gärningsmän som inte respekterar vare sig kvinnor, djur eller landets lagar och värderingar, och sedan av ett rättsväsende och en journalistik som överger dem. Sedan angrips befolkningen av regeringen och journalistmaffian, igen, som fördömer dem för att tvingas kompensera de påtvingade bristerna och mobilisera egna medborgargarden för att skydda varandra. Mot samtliga: överdimensionerad invandring som de bett om att slippa; myndigheter och lagar som justeras för att beskära deras (betalda) välfärd, rättigheter och värdighet. 

Förväxla inte den rädda tystnaden som varat i så många år med tolerans och tillvänjning. Gör bara inte det.  

Gotland är bara en isolerad försmak på svenskarnas vrede. Det börjar alltid någonstans. Någonting blir droppen som får bägaren att rinna över. Precis som åratal av bilbränder mord, misshandel, hot, förnedring och diskriminering bara varit en försmak av den ondska som ansvariga migrationspolitiker utsatt oss för. Vi försvarar oss mot våldet (utan hänsyn till några jävla hudfärger) men det är politikerna vi håller ansvariga och anklagar för det.
Det vi ser nu kommer uppstå överallt och inte bara på Gotland, dit man kan slussa alla poliser och ringa in en uppretad massa på en ö.
Man triggar igång ett explosiv inbördeskrig.

Man skickar insatsstyrkor till Gotland med prioriteten att försvara kammaråklagare och våldtäktsmän. De som vållat folkets ursinne. Inte för att se till att oskyldiga kvinnor inte blir våldtagna eller behöver vara otrygga när de är ensamma ute, det får medborgargarden göra – om de står ut med att kallas fascister av dem som är det.

Samtyckeslag. Jaha. Nu är det väl så att våldtäkter sker därför att de ger fan i samtycke? Ändå spekulerar Expressen i om lagen kunde ha gjort skillnad för kvinnan, om de hunnit träda i kraft. Vad tror de själva? Krav på samtycke kommer inte ens bli avgörande för huruvida gärningsmännen blir häktade istället för frisläppta, för det kommer istället handla om att de exempelvis inte förstått svenska.

Julia Caesar skriver i krönikan Bristningsgränsen:

“Den polisanmälda gruppvåldtäkten mot en 33-årig rullstolsburen kvinna i Visby förra helgen har väckt mycket starka reaktioner i hela Sverige och i synnerhet på Gotland. Läget har av polisen bedömts som akut och klassas som “särskild händelse”. Extra polisstyrkor i form av specialenheter har kallats in från fastlandet  – men inte för att skydda de gotländska kvinnorna från fler våldtäkter, utan för att skydda bland annat kammaråklagare Mats Wihlborg mot gotlänningarnas upprördhet. Han har fått påhälsning i hemmet sedan han släppt de fem misstänkta asylsökande som suttit anhållna för gruppvåldtäkten.

De misstänkta gärningsmännen uppges snabbt ha skickats från ön med färja till fastlandet. Inte heller detta för att skydda de gotländska kvinnorna, utan för att skydda de misstänkta gärningsmännen från allmänhetens opinionsyttringar.”

På vilket vis hade regeringens strålande “samtyckeslag” gjort minsta skillnad för den här kvinnan? Ord-mot-ord kommer gälla även då. Den är precis lika värdelös som tafs-armbanden, eftersom man blankt vägrar erkänna eller göra något åt hur problemen uppstått i vårt land och anpassa åtgärderna efter det.
Viss vägledning finns faktiskt i att studera hur samhället såg ut “före och efter” intensiv invandring från rasistiska och kvinnofientliga kulturer.

En lagstiftning måste följa den allmänna rättsuppfattningen; den bygger från början på våra värderingar, normer, traditioner och vår kultur. Det går inte tillämpa lagar i strid mot allmän rättsuppfattning och vad medborgarna anser är rimlighet och rättvisa; hela rättssystemet står och faller med medborgarna enighet om vilka normer vi alla ska rätta oss efter.

Anne Heberlein beskriver nedan ett scenario inom vårdetiken, som jag själv gjorde 2011 och därför blev uthängd av Expo med rubriken: “SD-politiker rangordnar människor”. Vilket jag inte alls gjorde. Jag beskrev hur man väljer när man måste välja och att det inte har med rasism att göra. Det hånade Expo.
Mina exempel var många, men de valde alltså ut bara det om hur jag valde försörja min egen familj framför en invandrad, om jag tvingades välja. Den invandrade familjen kunde vara norsk, vad vet Expo, med sina fördomsfulla slutsatser?  Etniciteten saknade i exemplet betydelse för relation och blodsband, men det missade Expo: att alla utifrån sin egen etnicitet och familj (what ever) prioriterar likadant. Det var snarare raka motsatsen till att rangordna människor.

Som om Expo (den gode Daniel Vergara) skulle välja försörja varken min eller en invandrad familj framför sin egen. Men just jag, bara för att jag var med i SD, “rangordnade människor” med helt normala prioriteringar, när jag beskrev vilka etiska dilemman vi ställdes inför och som vi alla tampas med – i vardagen, i politiken, i vården, i ekonomin – alltid.
Alla står nämligen sig själva närmast, när det kommer till kritan. Inte mist gör Expo det. På betydligt tveksammare grunder än någon annan.

Välja. Välja vad som är bäst för min egen framtid, för mina barns framtid. Det är en överlevnadsinstinkt, en självbevarelsedrift. Den kan Expo kalla främlingsfientlig om de vill, men det har de inget för eftersom alla helt oavsett etniciteter prioriterar lika.

Expos tid kommer. När de ställs till svars för allt de orsakat andra människor genom övertolkning och falsarium. Riktad ondska i sin ideologiskt motiverade illvilja. Finns det några som rangordnar människor efter grupptillhörigheter, så är det Expo. Inte för att, som jag, exemplifiera några etiska dilemman, utan för att förstöra människors liv. På riktigt.

“För några år sedan undervisade jag en blandad grupp studenter. Hälften var medicinare och hälften humanister. De fick diskutera ett scenario med två svårt sjuka personer som båda var i behov av en respirator. Dilemmat var att det endast fanns en respirator tillgänglig. Humanisterna avfärdade exemplet som cyniskt och vägrade välja. Medicinarna gav sig i kast med att utröna sådant som patienternas ålder, skador och prognos och valde att lägga den med bäst prognos i respiratorn. På så vis räddade de i alla fall en människas liv. Humanisternas ovilja att välja skulle i praktiken leda till två personers död.

Medicinarna var, tack och lov, pragmatiska. Humanisterna däremot ideologer. I den bästa av världar hade det funnits en respirator till varje behövande – men om det inte gör det måste någon ta ansvar och välja.“

Där står svensk politik idag.
Där står Gotland och miljoner av det svenska folket som provocerats länge och nu prioriterar sina egna medborgare framför våldtäktsmän, när regeringen och medieetablissemanget gör det motsatta. För de är fienden, för landet, för folket och för sig själva, för de tror fortfarande att de inte behöver välja. Aldrig.