Hatet är bristande respekt för demokratin

Kanske var det fler än jag som reagerade på hur intervjun genomfördes med Jimmie Åkesson i TV4? Titta på det, om du inte redan har gjort det.

Det framkom egentligen inget nytt under solen. Åkesson ansattes som vanligt för “hatsvansar”. Sådana som finns i alla partier, försökte han tillrättalägga, men det är väl bara sverigedemokraterna som anses vara ansvarig för sin.
Som om den vore orkestrerad av Åkesson och inte ett kollektiv bestående av (oftast) anonyma figurer, som står helt utanför partiets kontroll. Gick svansen att styra, skulle den inte finnas. I varje fall inte efter sverigedemokraterna, som städar mest. Skurtrasan går runt på gott och ont.

Inte så sällan är det strategiska motståndare till partiet som utger sig för att vara “svansen” av sd-sympatisörer, som slänger ur sig det “hat” som de sedan i god ordning angriper. Det verkar meninglöst. Men man gör det för att smutskasta partiets anhängare när de “äkta” inte gör det tillräckligt bra själva. Allt för att ge partiet det dåliga intryck motståndarna av någon anledning vill ska vara bestående. Vad skulle annars hata?
Inget nytt, alltså. Men nog om det.

Det var Malou von Sivers som intervjuade. Vanligtvis har hon en lågmäld intervjuteknik, en som känns hemtrevlig för sitt sympatiska och småpratande tonläge. Den här gången irriterade hon mig med att avbryta Åkesson med motargument och invändningar när han besvarade hennes frågeställningar. Hon betedde sig i flera delar mer som en politisk motdebattör. Jag gillar i regel inte när journalister inte kan förhålla sig svala och neutrala. Professionella journalister ska man inte ens kunna gissa vart de står politiskt. Det är ointressant och tar fokus från intervjuobjektet.

Foto: Roger Sahlström

Jag kom fram till att jag efterlyser en riktig sverigedemokratisk demonstration för demokratin som folk skulle känna mening med att delta i. Om en sådan utlystes ovanifrån skulle uppslutningen bli dynamisk – en sorts folkresning – och inte bara en liten tapper men perifer grupp som står och fryser på ett torg och blir smutskastade och motarbetade. Utan att makthavarna, som ska slå vakt om demokratin, reagerar faderligt mot hatet och våldet.

Demonstratörerna motarbetas alltså både av partiet som många ser som landets sista hopp, men som tar avstånd från dem och deras demokratiska kamp, och av hela det politiska, kulturella och massmediala etablissemanget.  Vilka smält samman till en enhet mot folkets intressen och för just de särintressen som hotar dessa.

Foto:Roger Sahlström

Utan etablissemangets angrepp på demokratin skulle vi inte märka så mycket av “hatet”. Det är nog kärnan. Hatet mot det värdefullaste en fri mänsklighet har: demokratin. Och hatet som bumerangar tillbaka mot demokratins undergrävare.

Det görs tyvärr framgångsrika försök på alla plan att omformulera demokratins grundprinciper till en ny sorts politiserad “värdegrund”, som kan betyda precis vad som helst. Bekvämt styrmedel, men förvirrande. Därför kan nästan ingen precisera vad värdegrunden betyder.  I alla fall inte utan att tala emot sig själv. För det som måste hållas heligt för en grupp innebär ett övergrepp på en annan, vice versa.
Ingen vet riktigt.

Mattias Karlsson,  (SD) skriver apropå kutymen att inte bjuda in Jimmie Åkesson till den Nobelmiddag som alla andra partiledare bjuds in till. Med tanke på värdegrund och allas lika värde i praktiken.
Han skriver:

Varje år portar Nobelkommittén Jimmie Åkesson från Nobelfesten med motiveringen att han inte påstås ställa sig bakom “principen om alla människors lika värde”.

Jag har alltid undrat vad som menas med detta och vad Åkesson skulle behöva göra för att kvala in i den fina, allas lika värde-gruppen? (Att han nyligen samlade in 171 000 kr till flyktingbarn i Mellanöstern och fattiga pensionärer i Sverige hjälpte uppenbarligen inte)

När Nobelkommittén i år bjöd Mikael Wiehe, så klarnade bilden lite. Det Åkesson måste göra är alltså att:

1. Skriva texter där han förespråkar massavrättningar av oliktänkande och drömmer om att få se deras blodiga avhuggna huvuden uppsamlade i korgar. (Källa)

2. Hylla blodsbesudlade massmördare och diktatorer och motta priser till deras minne. (Källa  Källa)

3. Hylla svenska terroristorganisationer. (Källa)

Glad och stolt över att Åkesson inte uppfyller något av dessa kriterier och att han därmed även fortsättningsvis kommer att nekas att äta rysk kaviar tillsammans med diktaturkramare och extremister på Nobelfesten.

Mikael Wiehe på Nobelmiddag

Jag ställde en gång en spontan fråga i kommunfullmäktige, när någon under ett grupparbete slängde ur sig “värdegrunden” som universallösning på ett dåmera aktuellt bostadsproblem för nyanlända.
Samtalet avlöpte ungefär så här:

– Men vad är värdegrunden, egentligen? slank det ur mig.
Stämningen förändrades abrupt. Kemin mellan mig och de andra i gruppen kunde nästan skäras med kniv, för frågade man om värdegrunden så delade man den knappast. “Ät skit, sjutusen flugor har inte fel.”

– Den handlar ju om människosynen, gjorde en av dem alldeles självklart med nästan förebrående stämma, och de andra mumlade instämmanden som utökade avståndet till mig.
Det var väl bara en typisk sverigedemokrat, om än avhoppad sådan, som kunde fråga något liknande?  För att göra något helt klart, så har jag haft samma människosyn i hela livet, utan att den oroat någon det minsta, men det var mer tveksamt om de själva verkligen hade haft det.

– Hur ser den ut då?
Då kom det:
– Allas lika värde, förstås!

– Men “allas lika värde” är ju en ren felöversättning av deklarationen om de mänskliga rättigheterna, dräpte jag. “Dignity” betyder värdighet, inte värde. Det borde ni väl fått kännedom om vid det här laget?  Ingenting av det där spelar ju roll om inte alla har samma skyldigheter, eller ens känner till att kommunen har detta som policy!
– Inte policy, det heter värdegrund, rättade den som varit tyst fram till nu.
Jag vände blicken åt röstens håll.
– Vad är det för värde i den grunden? När vi ju i praktiken både bemöter och behandlar totalt främmande människor bättre än vi behandlar varandra?
Vi går förbi Kalle Jansson utan både pension, adress och vettiga kläder vid Ica, men sitter här och pratar inköp av bostäder och utökade resurser till välnärda migranter som vi saknar ansvar för men som “vill ha ett bättre liv”. Bättre liv än vem? Kalle? Ingen förväxlar det vi gör här med allas lika värde. Tro mig.

De blinkade bakom glasögonen.

Jag ryckte på axlarna.

Primära behov är sådant som mat, kläder, sömn, temporärt tak över huvud och trygghet. Sekundära behov är exempelvis status, körkort, dyr mat, villa, hemresor eller barnvagnar.  Solidaritet handlar om det förstnämnda.  Det andra handlar om stöld från skattebetalarna för att kunna förse utlänningar med vad inte ens medborgarna själva har råd med.
Och var gratis tandvård och utraderade svenska traditioner befinner sig på behovstrappan, vet väl ingen. Än mindre vilket förhållande det har till allas lika värde. Det betyder att farmor inte har samma värde som en nyanländ. Hon får ju inte gratis tandvård. Hon får knappt pension.

“Vi är alla unika, men vi har samma värde.” Det ena utesluter ju det andra. Försök köpa en unik oljemålning till samma värde som dussinkopiorna. Hur har vi det förresten med alla lika värde, om vi värderar andras behov och intressen högre än våra egna? Det är oförskämt.

– Nyanlända har fattat det ni inte ens vill erkänna, och de vill av goda skäl inte integreras och bli lika dåligt behandlade som en svensk. Först när medborgarna har förmåner, förturer och rättigheter som de inte kan göra anspråk på, kommer vi se positiv förändring. Det har med eget ansvar, rätta viljan och ambitioner att göra.

Jag tappade pennan mot bordet i en uppgiven gest.
Jag ansåg att vi var färdiga med grupparbetet bara genom att konstatera att det inte fanns lediga bostäder att uppbringa, det går inte krama blod ur en sten, samt att integrationsproblemen faktiskt berodde på dem själva och inte på oss. Det var dom som valde förändring av sin tillvaro, inte vi.

– Alltså, vilken värdegrund pratar vi om? undrade jag. Utlänningslagen, grundlagen eller en felöversättning?

Jag är säker på att flera av dem förstod exakt vad jag menade, för några drog besvärade i halsbanden. En av dem, som hade lite mer värde som grupparbetsledare, tittade inte någon i ögonen utan ordnade med sina papper och konstaterade:

– Nu var det väl ingen värdegrundsdiskussion vi skulle ha, utan bolla idéer om bostäder till våra nyanlända.

Men Kalle som letade tomglas utanför Ica och de självmordsbenägna ungdomarna var inte “våra” att hålla extra arvoderade omsorgsmöten om. Våra riktiga ansvar och skyldigheter gick där hungriga utan adresser, eller tog livet av sig.

Vid nästa paus smet jag och min indignation därifrån. Det fanns inget för mig att göra där.

Värdegrundsexempel, det fick jag ett enda via mejl senare:  “Att inte göra skillnad på hudfärger”.
Att “inte göra skillnad på hudfärger” har blivit ett teoretisk ordflimmer som inte betyder vad det utger sig för. Det enda som spelar någon roll för etablissemanget är just hudfärger.  En rashysteri.
Det betyder i praktiken att de många fler ljushyade i landet måste stå tillbaka för att de färre mörkhyade ska få företräde. Det är inget annat än just den diskriminering som grundlagen förbjuder, men som tolkas som ett påbud om motsatsen.

Det är ju helt naturligt att majoriteten ljushyade i Sverige syns mer i alla positioner och sammanhang. De är fler. Någon annan värdering än antalet finns inte i detta tillstånd. Det är procentuellt omöjligt att mörkhyade kan vara lika exponerade eller representerade, när de inte är lika många.

Hur som helst; jag stängde ner intervjun med Åkesson och Malou von Sivers och alla anslutande minnen och tankar som flaxade runt i huvudet på samma gång.
Eller om det var Åkesson som var kurator när Malou fick berätta av sig om “hur berikande” hon tycker invandringen är. Men den entusiasmen kan ju bero på att hon aktivt väljer att bo i ett område där invandringens konsekvenser inte märks än. Då är det lättare att hålla både illusioner och värdegrunden om allas lika värde vid liv.