Nymålat

Nyfärgat…eller nåt.

Ja, jag vet. Jag är helt värdelös på selfies, men jag försöker ibland.   Jag vet att jag tar från fel vinkel och därmed får “förbjudna” nedifrån och upp-bilder, men det hjälps inte.
Är ljuset ojämnt inomhus, så måste jag ta bilderna från de enda håll som inte skapar gröna reflexer och rutor i glasögonen från blixt eller infallande solsljus. Ett aber, det där.
Nu behövde jag väl inte posta de där fula bilderna då, kan man ju tycka, men nu vill jag göra det ändå. För det här är min nya hårfärg. Eller snarare: den som är närmast min egen.
Guldblond, heter den. Det är väl det jag flinar åt, för den ser inte varken blond eller guldaktig ut. Mer kopparbrun, av obestämt slag. Håret har växt som sjögräs.

2017 klippte jag mig jättekort, eftersom Mabthera-behandlingarna fick mig att tappa håret. Inte allt, jag blev inte skallig, men det tog rejält på volymen, i tjocklek talat. När det blev så tunt, som det blev, blev det skitfult med långt hår. Glest och stripigt. Då var det bättre med kortklippt.
Efter det försökte jag hålla det kortklippt, men ambitionen gick över. Det blev för dyrt att gå till frissan varje kvartal, vilket behövdes för att en frisyr värd namnet skulle kunna upprätthållas.
Men jag slutade med Mabthera-behandlingarna i fjol. Jag tror sista behandlingen var vid den här tiden förra året, och håret har nog vildvuxit sedan dess. Det blev lite självlockigare, när det växte ut igen. Tjockt har det också börjat bli, på nytt.  Men med färre klippningar kommer även frissigheten, som ett brev på posten. Kluvna toppar mm.  Känner ett riktigt sug efter ordentliga hårinpackningar, och hårborstar av kvalitet, för det har jag faktiskt aldrig kostat på mig – någonsin.

Jag blev riktigt uppskrämd i julas, när jag blev så sjuk – länge – i sorkfeber. Jag insjuknade före jul och frisknade inte till, förrän i slutat på januari. Det blev förbannat drygt! Jag gick ner 11 kg.
Behandlingarna innebär att immunförsvaret slås ut i valda delar, och man drar lätt på sig allt möjligt. Jag har av ett slags hävd haft lätt för olika luftvägssjukdomar – lunginflammationer, tex. – redan före behandlingarna och genom livet. Vad skulle det då inte bli efter behandlingarna?

Det var min senaste dust, september och oktober: lunginflammation, visade det sig.
Jag är egentligen fullt frisk, först nu, efter att ha haft till och med ambulansen på hembesök. Antibiotikakur i tio dagar, efter många om och men, men då hade jag varit sjuk i en månad redan. Sedan gick det en månad till, efter antibiotikakuren.

Jag blev alltmer övertygad om att Mab-behandlingarna var av ren ondo för mig. Fortsatte jag, skulle jag väl dö i något annat. Det blev en fråga om att prioritera mellan olika risker.
Så jag sa blank nej till fler behandlingar. Jag behövde mitt immunförsvar. Läkaren gick med på att vi avbröt behandlingarna, om jag gick på tätare MR-röntgen istället. För att hålla kollen. Så länge jag var stabil, och inga fler lesioner och/eller skov dök upp, så var det ok. Men jag fick lova att återuppta behandlingarna igen, om det spårade ur.

De tre senaste MR har inte påvisat någonting, allt är stabilt (peppar-peppar), så jag är väldigt tacksam för det. Hoppfull, rent utav. Men så dras jag ju med redan förvärvade skador, som är obotliga, och de kommer jag få dras med livet ut (helt oavsett). Dessa blir automatiskt bättre eller värre, lite hur som haver – periodvis – men jag blir aldrig återställd. Jag har accepterat det. Det gjorde jag rätt snabbt, förresten. Jag upplevde aldrig den där skräcken eller sorgen, som så många beskriver.  Kanske beror det på att jag är äldre. Eller på att jag är ganska mentalt stark, eller härdad av att ha varit jävligt illa ute, många ggr.  Vem vet?  Vi är alla olika, det är bara så.

Dock:
Det tar åtminstone ett par år eller mer att bygga upp ett nytt fullgott immunförsvar igen. Så jag framlever mina dagar lite som en eremit. Jag drar mig för socialt umgänge, på grund av smittoriskerna – även för att bara åka och handla.  Det är så livet ser ut, för tillfället.