Etablissemanget i Monismanien

17 december, 2016 BloggenJag tyckerSamhälle & politik  2 kommentarer

Facebooktwittermail

Från 2009 finns ett inlägg av Kjell Åke Hansson, “som arbetade med Astrid Lindgren”, som heter “Låt inte Astrid Lindgren bli slagträ“. Och så är det just det han själv gör: använder henne som slagträ.
Värdet av den uppmaningen betyder på sin höjd att ingen annan får använda henne som politiskt slagträ.

Han skriver en massa trams som inte går att kontrollera, av typen:

“Vårt arbete på kunskaps – och kulturcentrumet Astrid Lindgrens Näs blir nu ännu viktigare. Att intensivt lyfta fram den Astrid Lindgren som är sann: hon kommer aldrig att bli främlingsfientlig, aldrig bli provinsiell, aldrig bli inskränkt och intolerant.”

 

För det första: bara fördomar om sverigedemokraterna kan få dem att stå i ett slags motsatsförhållande till “den sanna Astrid”.
För det andra: mycket riktigt kommer Astrid aldrig bli vare sig det ena eller andra, för hon dog 2002, och ingen av oss har någon som helst aning om var hon skulle stå politiskt idag och särskilt inte mot bakgrund av vad som skett med landet under den tiden hon varit borta. Hon behövde aldrig uppleva det.

Meningen (och målet) med det där uppblåsta partihatet var att kampanja för att sverigedemokraterna skulle hindras från riksdagsinträde 2010.
Med fördomar om sverigedemokraternas fördomar försökte landets samlade kulturelit bekämpa partiet.
Och det gör de än.

Då som nu handlar det om att sverigedemokraterna inte får uppskatta Astrids verk för vad de är, “för det betyder att sverigedemokraterna har missuppfattat Astrid och kidnappar hennes ideologiska grundhållning”.
Hur man nu missuppfattar barnböcker. Hur man nu kidnappar en ideologisk grundhållning genom att uppskatta vad personen med den eller någon annan grundhållning åstadkommit litterärt. Det är så fjantigt att man tappar luften.

Och tänk om det är tvärtom med missuppfattningarna?
Det reflekterar man inte ens över. Fast det borde man nog göra, med en skarp erinran om vilken avsky Astrid kände för våld, mobbning och förtryckande uppfostringsmetoder.

Detta ledde bland annat till att hon rapporterade sig som en före detta socialdemokrat. Det vill säga: hon genomskådade och övergav vänstern, men det innebar inte att hon förlorade sina grundvärderingar. Snarare att hon skyddade dem mot krafter som i verklig mening försökte kidnappa dem.

När man läser Kjell Åke Hansson, och den idag anslutande kultureliten, så är det ju bevisligen inte sverigedemokraterna som anser sig ha tolkningsföreträdet i det här landet, så vem kidnappar vem och vad?

“Det var i sitt tal på landsdagarna i Ljungbyhed i dag [2009] som Björn Söder valde att rikta ett tack direkt till Astrid Lindgren för insatserna för den svenska kulturen.
– Hennes kulturbevarande gärning är ofantligt stor, sa Björn Söder.
Han riktade särskilt in sig på ”Bröderna Lejonhjärta”, där Jonatan och Karl ”Skorpan” Lejonhjärta kämpar mot den onde tyrannen Tengil i Nangijala.
– Precis som Karl gjorde, så ser vi också ljuset. Vi kommer att kunna bekämpa det förräderi som pågår i riksdagens korridorer, sa Björn Söder.
– Kampen mellan det goda och det onda, mot förtryck och tyranni och för frihet och kärlek, är Sverigedemokratiska värderingar.”

Då skriver Kjell Åke Hansson:

IDAG efter Sverigedemokraternas landsmöte kan vi läsa i både Expressen och Aftonbladet hur det främlingsfientliga partiet försöker kidnappa Astrid Lindgren och reducera hennes gärning till någon sorts myt om det ursprungliga Sverige.

“Sverigedemokraterna är främlingsfientliga”. Det om något är ju en myt, varför Söders påstående om sverigedemokraternas värderingar och roll i etablissemanget, är fullständigt korrekt.
Det tål man inte höra.

Samtliga större partier har i mer eller mindre stor utsträckning adopterat sverigedemokraternas politik år 2016. I konsekvensens namn skulle det göra dem lika främlingsfientliga, men istället ser man på deras erkännande, att ha fört en skadlig invandringspolitik, som en helt logisk helomvändning.
Etablissemangets dubbelmoral för att skydda den inbillade ensamrätten att fördöma, är ett obegripligt självbedrägeri.  Och folksvek. Det bekräftar var Söder säger om kampen. Det bekräftar även det som var en förment saga.

Allt fler partier fattar: att inte ha resurser eller de värderingar som krävs för att ta emot halva Mellanösterns befolkning i Sverige har ingenting med fientlighet att göra, utan med den matematik som Astrid förde fram i den ökända texten om Pomperipossa från Monismanien (“moni”- mony-pengar) och som bidrog till socialdemokraternas avgång. (Se mitt föregående inlägg)

Sug på det ett tag. Efter det kan vi gå vidare till påståendet om att sverigedemokraternas avsikt är att “reducera Astrids gärning till någon sorts myt om det ursprungliga Sverige”.
Vilken myt? 
Myten om 1800-talets fattigsverige som Astrid beskrev i exempelvis Emil i Lönneberga, vilket sverigedemokraterna av goda skäl ser på som en tillbakautveckling till, genom det pågående maktmissbruket?
Myten om klasskillnader?

Eller myten om “kampen som alltid funnits mellan det goda och det onda, mot förtryck och tyranni och för frihet och kärlek”, som ingalunda uppfanns av Astrid men som på många olika sätt beskrevs av henne när hon ofta skildrade svensk historia, ett tidigare Sverige.

Hon blandade fiktion med verklighet och gjorde också sagor av metaforer och – vem vet – kanske samtidsvarsel?
Det senare är Bröderna Lejonhjärta exempel på.
Det “ursprungliga” Sverige som hon skildrade, på gott och ont och genom försköning och demonisering, men också rakt på sak och enligt sina minnen, är ingen myt utan en bit svensk historia och det är naturligtvis ingenting sverigedemokraterna reducerar till några ideal som kultureliten ljuger om att de önskar eller eftersträvar.

Sverigedemokraterna tror inte att Sverige var ett enda stort Bullerbyn, men etablissemanget tror att sverigedemokraterna tror det. Håll för fan isär vad som är inbillningar, gissningar och fördomar om sverigedemokrater, och vad som är relevant, sant och på riktigt. Som Astrid sa: “Berätta sagor kan ni, men räkna duger ni inte till.”

Nu verkar det som om Kjell Åke Hansson (med flera) tror att Astrid Lindgren är den enda som har berättat om det “ursprungliga” Sverige och att hennes böcker är enda referenspunkt som svenska folket (och sverigedemokraterna) har. Som de dessutom “missuppfattat”.  De tror uppenbarligen att vi inte har egna minnen, berättelser och upplevelser som vandrat genom flera generationer, att jämföra med. Som om vi fortfarande inte är många nu levande som själva varit med om ett Sverige som vi känner igen det, innan det spårade ur.

Denna urspårning illustreras bäst så här: det är samma kulturelit som pratar om myter, den “sanna Astrid” och “kidnappning”, som har utsatt Astrid eftermäle och hennes böcker för sällan skådade upphovsrättsliga övergrepp, censur och historieförfalskning.

 

Böcker och filmer har censurerats och omarbetats för att befria samtidens barn från “skadliga ord” som negerkung och beskrivningar av olika folks utseenden och egenskaper som uppfattats som fördomsfulla.

 Vad hade den “sanna Astrid” tyckt om detta?

Man frågade på 70-talet:

”Säg mig, om du i dag skulle skriva om ’Pippi Långstrump’, skulle det då bli annorlunda?” frågade Expressens Elisabeth Frankl i en ofta citerad intervju från 1970.

”Ja. Jag skulle ta bort en massa idiotier./…/Spiksäkert är att jag inte skulle ha gjort Pippis pappa till negerkung!” svarar Astrid Lindgren, som redan då tyckte att fyrtiotalsversionen hade sina besvärande inslag.”

Spiksäker är vetskapen om att hon i en annan tid – nämligen 50-60 år senare (idag) – hade stämplats som rasist med sina ordval och figurer, fast man vet att hon inte var det. Hon kände av en ny vindriktning för det politiskt korrekta redan på 70-talet och där passade ju inte hennes negerkungar från 40-talet in. Då var negerkungar varken skadliga eller idiotisk, för då hade hon inte skrivit det. Det spelar ingen roll.
Vi andra döms ju på vår bakgrund i alla fall; vi har vårt bagage och våra ordval från förr, och ingenting vi säger idag kan ju förändra den saken. Så nog fan var hon rasist efter dagen definition.

Kjell Åke Hansson:

Det faktum att Astrid Lindgren inte längre lever ger sorgligt nog ett utrymme för sådana ohistoriska virrpannor som befolkar Sverigedemokraterna. Annars hade hon nog rutit ifrån själv. Och, tror jag, pulvriserat partiet.

Virrpanna kan han vara själv. Det tror nämligen inte jag, jag tror hon hade varit sverigedemokrat. “Är man tyst för länge, så vissnar tungan”, sa hon. Eller så hade hon varit en frifräsare som jag. Åtminstone hade hon gillat ordet.

Astrid lär ha sagt:
”Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor – det har varit mitt speciella patos här i livet.”

En patriot är ju inte att tro att alla människor inte är människor, var har hon fått det ifrån?  Patriotism är inte ens nationalism.

Jag brukar kalla mig landsbygdspatroit. Jag älskar och värnar det jag har min egen närhet till på jorden och jag bryr mig om och oroar mig för dessa miljöer, med både folk, natur och fä som jag känner igen och upplever tillhörighet med. Vilket inte på något sätt betyder att jag ogillar motsatsen. Allt som man uttrycker kärlek för betyder sällan att man känner hat i övrigt. Vice versa.
Det har inte ett dugg med rasism att göra.

Det är osunt att komplicera saker och ting och ännu osundare att tillskriva ett begrepp helt andra värden och betydelser än vad de har, och sedan till råga på allt döma folk efter sina egna omtolkningar. Eller rent av sina egna fördomar. Det är fusk.

Patriotism – fosterlandskärlek, ett uttryck för lojalitet och kärlek till det egna landet eller en specifikt område inom dess gränser. Patriotism har historiskt syftat på ett förhållningssätt i det enskilda livet, medan nationalism syftat på politiska rörelser. Skillnaden mellan patriotism och nationalism består i att patrioten alltid är lojal med statsbildningen (i det här fallet den demokratiska) och territoriet (landet, landskapet, orten) samt att patriotisk kan kombineras med vilka politiska, ideologiska åsikter och religiösa föreställningar som helst.

“En patriot kan högakta en människa från ett annat land och tycka att det är självklart att den människan skall hysa patriotiska känslor för sitt land på samma sätt som han eller hon gör för sitt eget. En hållning som också kan gälla en nationalist.” (Källa) “I de flesta länder ses patriotism som någonting självklart då den uppfattas som en allmän välvilja gentemot det egna landet och dess invånare. I de flesta länder ses patriotism som något positivt och ärofyllt. En våg av patriotism kommer i allmänhet över ett land först när det blir inblandat i militära konflikter.”
Sverige har aldrig varit i krig, men lär bli varse.

Att vänsterliberaler felaktigt och metodiskt kallar patriotism för “högerextremism” faller på deras egen lott att förklara, för det är inte vad det är. Antagligen gör de så för att det är enklare att slita sönder ett land som saknar patriotismens sammanhållning och där ingen vill kalla sig det.
Och varför de vill göra detta mot sitt eget land faller också på deras egen lott att förklara, men en sak är ju klar: de håller på att förlora tolkningsföreträdet, så som de har hållit på med att missbruka begrepp, ord och betydelser (och människor) för att de ska arbeta för deras egen sak och mot motståndarnas. Det är därför man börjar använda Astrid i en sorts värdestrid mot sverigedemokraterna som jag knappast tror att hon skulle vara tillfreds med att användas till.
Folk börjar faktiskt fatta vad etablissemangets politiska korrekthet har ställt till med och vad det leder till: allt som de säger sig vara emot.

Som jag sagt förut: det handlar i all simpelhet om att leva och låta leva; att respektera varandra och lämna varandras oförenligheter och olikheter ifred för att bevara fred.

Att hämta upp Astrids patriot-citat som ett slags bevis på Astrids “antirasism” (vilket jag ingalunda bestrider) är alltså ganska ovärdigt. Men detta citat stöter man nu igen mot att Åkesson i sin intervju sa sig ha inspirerats av Astrid Lindgren “och andra typer av nationalromantiska skildringar”.

Är det märkvärdigt på något vis?
Tydligen.
För Olle Nymans barnbarn nödgas då polemisera mot det i Expressen:

“Nej, Jimmie Åkesson – Astrid Lindgren var inte en nationalromantisk författare. Hon var inte heller en nationalromantisk människa – varken nationalist eller romantiker.”

Nej? Här vill man alltså ägna sig åt oseriöst ordklyveri, för han säger ju inte att hon är nationalromantisk författare utan att han gillar henne och andra nationalromantiska författare. Det kan precis lika gärna läsas som att där finns Astrid och sedan finns där andra författare som är nationalromantiska.
Hur fan kan man ha problem med det?

Det spelar dock naturligtvis ingen roll, för i ljuset av samtiden har hennes skildringar faktiskt blivit just nationalromantiska och det är ingen som kan göra något åt det, och varför skulle man?

“Hon hänföll inte till enkla nostalgiska och sentimentala bilder av en lycklig forntid då saker var enkla.”

Det säger väl inte Åkesson heller, varför gör ni det?

“Ingen kan i dag säga vad Astrid Lindgren hade tyckt och tänkt om världen, men vi som kände henne kan säga att hon hade varit mycket sorgsen över en politisk diskussion som ställer människor mot människor, som delar upp mänskligheten i vi och dem.”

Varför gör ni det då? Åkesson har inte nämnt vilken författare han inspireras av och läser för sin son för att ni ska angripa honom för det och dra det valet till en debatt där sverigedemokratiska motståndare ständigt gör just detta: ställer människor mot människor och delar upp mänskligheten i vi och dem. Eller är sverigedemokraterna, som ni behandlar på det sättet , inte ens människor i era ögon? Då är vi mer illa ute än det före dess fanns anledning att tro.

1957 skriver hon i ett brev till sin tyska vän Louise Hartung:

“… jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser, all sortens diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och svenskar, mellan män och kvinnor. Ända sedan jag var så stor att jag kunde börja tänka självständigt har jag tyckt illa om det blågula fosterländska storsvenska, allt det där om ‘kommer någon våra fjäll för nära, då mulnar det i Svitiod’, det förefaller mig lika avskyvärt som Hitlers tyska nationalism. Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor, det har varit mitt speciella patos här i livet.”

Jaha, och detta bevisar att sverigedemokraterna inte kan ha Astrids barnböcker som någon inspirationskälla, eller vad i helvete menas med detta ältande?
Sverigedemokraterna delar i likhet med Astrid inte heller in människor efter nationer och raser, inte heller gillar de diskriminering mellan vita och svarta, män och kvinnor, eller någon som helst av den diskriminering som pågår öppet och sanktionerat i Sverige- men jag och många med mig vet alltför väl vilka som gör det!

Gör er själva en tjänst.

Sluta för fan att dela in er själva i något gott och riktigt när det är ni som inte klarar av att ens inkludera människor som skiljer sig från er själva och inte ens vill behandla dem som jämlikar och visa dem respekt.  Orsaken? Olika uppfattningar om storleken på invandringen, som inte ens är en fråga om ras eller fientlighet utan om ändliga resurser.  Det räcker nu.

Typiskt är också (kom jag här att tänkta på), att när man talar socialdemokraterna och om 40-talets riktiga rasism, som ju också avspeglas i den tidens böcker hos henne, så avfärdas den med att “det var andra tider då och andra värderingar”. Andra säger att “det varit inte rasism på den tiden, och då är det inte det idag heller.”
Jo det var det.
Annars skulle man kunna hävda att historiens slavhandel och apartheid inte heller var rasism, därför att man hade andra värderingar på den tiden.
Man hade faktiskt inte några andra värderingar. Sluta inbilla er det!

Enda skillnaden är att det var politiskt korrekt att vara allt-i-allo-rasist då. Det var någon helt självklart att vara och annars hade väl inte socialdemokraterna och övriga eniga partier (utom sverigedemokraterna som inte ens existerade då) , stöttat nazismen. Det var det politiskt korrekta då.
De politiskt korrekta är och var eliten, makthavare och etablissemanget, vilket framförallt dagens kändisar finner tillfredsställelse i att uttrycka gemenskap med.
Men nu ska ni höra:
Idag är det rasifiering, vithetsnormer och rashat mot vita som upplyfts till politiskt korrekt och det är under det socialdemokratiska styret idag, i modern tid, den här gången också. Utan att några andra än sverigedemokraterna opponerar sig.

Lär man sig av historien? Ja, somliga, men inte socialdemokraterna, i alla fall. Jag förstår varför Astrid lämnade partiet. Jag förstår inte varför inte alla har gjort det, när det är uppenbart vad de håller på med.

Folk ska nog passa sig för att kokettera med sitt kväljande rashat mot vita och särskilt vita svenskar, för det kommer slå tillbaka på avsändaren precis som det gjort förut.

Om 50 år kommer det nog stå: “SVT klipper bort rasism ur Reinfelds sommartal”.
Eller snarare: motsvarigheten till SVT.
Kanske är det Avpixlat då, eller motsvarigheten.
Värderingarna är hur som helst desamma men föremålen, hudfärgen och etniciteterna för rasismen skiftar men bara för de politiskt korrekta.

Jo. Jag tror nog Astrid Lindgren skulle föredra att vara sverigedemokrat idag, när jag tänker efter, för de tillhör inte de politiskt korrekta och etablissemanget som genom alla tider hållit på så här.

“Det finns ingen lag på att gamla kärringar inte får klättra i trän”, sa Astrid och klättrade.
Nej, just det.
Men med socialdemokraterna kommer det snart en som förbjuder allt utom dom själva, för de är på god väg. Hon såg det komma.

”Låt därför livet bära med sig vad det vill, och låt mig vara stark nog att ta emot vad det bjuder.”


Stöd gärna bloggen med en gåva.
Du som vill är varm välkommen att ge en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en villkorslös och förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd insättning bekräftar gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller. Glöm inte att skriva ”Gåva” i meddelandefältet.
Swish: 070 22 00 447

© Privata bilder är förbjudna att publicera utan mitt samtycke.
Facebooktwittermail

2 kommentarer till Etablissemanget i Monismanien

  • Magnus  säger:

    Denna text var nog den bästa du skrivit!

    Du är en sann demokrati älskare, som synar kristiskt och ifrågasättande alla galenskaper och dumheter i vårt politiserade samhälle. Som sagt du är ifrågasättande och kritisk men utan att lägga till ett ord som “norm” innan kritisk för att göra det legetimt för att just få vara kritisk och ifrågasättande! Jo, vad är egentligen normen idag och vem bestämmer normen?

    Fantastiskt bra skrivet!

    • Victoria Wärmler  säger:

      Tack, snälla du – roligt med uppskattning!
      Kanske var den i längsta laget (texten), men det får bli så emellanåt.
      Ja, du har rätt. NORM, icke att förglömma.

Lämna kommentar

Du kan använda följande HTML taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>