Upp som en sol, ned som…

21 november, 2016 BloggenHälsa  Inga kommentarer än

Facebooktwittermail

img_20161119_161805_resized_20161119_042016569Uppdatering på MS-fronten.
Hela helgen har förflutit i ett tacksamt lyckorus. Hela jag strålar. Efter en tupplur på eftermiddagen i lördags, dagen efter behandlingen, vaknade jag upp och upptäckte -omsider – att något inte stämde.

Jag satt i min skrivbordsfåtölj och kände mig förbluffad. ”Vad har jag just gjort?”

Jag hade varit i köket och slängt in vedklappar i spisen, bytt vatten i hundarnas skål, gett dem mat, genomgått proceduren för att sätta på bryggkaffe, och satte mig sedan ner med högra benet i kors över det vänstra vid skrivbordet och funderade på vad som just hänt. Allt det där hade jag gjort, utan att hålla mig i trappväggen, utan att hasa eller stappla, utan att grimasera av smärta vid knäböjningar och sträckningar in i skåp. Och utan att avsluta rundan med att ta värktabletter ur skåpet.
– Smärtfri!
– Mjuka leder och muskler!
– Holy shit!

När jag lade mig ner den där lördagseftermiddagen, så var det med stelare muskler och leder än någonsin. Jag gjorde mig verkligen inga illusioner om att bli bra, särskilt inte efter allt jag hört om hur mycket värre man kunde må de första dagarna och veckorna. Jag mådde och fungerade precis som när jag kom till- och åkte från behandlingen.

Men så reste jag mig upp ur sängen efter en timmes tupplur tolv timmar senare och var helt symtomfri. Helt. Jag var mitt vanliga gamla jag, den som jag identifierar mig med. Smidig. Ledig. De första 10 minuterna ägnade jag inte en tanke åt att jag faktiskt fungerade normalt. Det slog mig, när jag satt där och tittade på mitt korsade ben, som om taket hade ramlat ner i knät. ”Omöjligt”. Högerbenet låser sig vid höften och jag kan inte vrida det över högerbenet. Bara att lyfta det i trappsteg låser det i viss höjd och gör ont.

– Jag blev nästan religiös, kvittrade jag för min mor i telefon. Om det inte är att behandlingen dämpat inflammation i hjärnan, så måste det vara kortisonet. Och om det inte är kortisonet, så..
– …är det dina jävla kristallarmband, fyllde mamsen i, som inte är någon övertygad new age:are. Inte jag heller, är synd att erkänna, men skillnaden mellan oss är att jag vill tro på stenars energier.
För nu sitter jag här med mina armband som jag talat om – av japis, dalmartinerjapis, onyx och lavasten på silverlänkar. Inga kristaller. Det har jag däremot i halsbandet.

armbandKort: Landskaps-japis verkar vid långvarig sjukdom eller sjukhusvistelser och den vitaliserar kroppen. Jaspis stödjer andningsorgan och matsmältning, den balanserar kroppens mineralhalt. Dalmatiner-japis  ger stöd under perioder av stress och den skänker lugn och helhet. Den skyddar från både fysiska och icke-fysiska faror. Ökar telepatisk kommunikation med alla djur, speciellt hundar, och  fungerar mot allergier.

Onyx ger självförtroende och får dig att känna dig i harmoni. Det är en sten som hjälper dig att tro på dig själv. Onyx är mentalt renande och dämpar rädslor. Lavasten ger oss elden och kraften tillbaka, den stärker människor som går igenom förändringar . Allt detta behövde jag ju, ackumulerat.
Och nu har jag det. Och har de ingen som helst påverkan, så spelar det ingen roll, för jag gillar dem. Det är personliga smycken. Bara en sådan sak ger harmoni.

Natten till söndagen sov jag mellan 23:00 och 07:00 i ett enda sträck. Djupt och gott. Vaknade helt utvilad. Jag vet inte när det hände senast, det är många år sedan jag sov utan att vakna en gång i timmen, eller bara ligga i halvslummer.

Jag var full av liv, kraft och gott humör. Pigg.  Jag har heller aldrig andats så fritt och bra, som då.
Nåja, jag var superpigg i ett par timmar, sedan kom den där sega tröttheten smygande igen. Men efter varje tupplur var jag superpigg ett par timmar igen.
Trolleribehandling?

En del gissade, som jag, på att att kortisonet (Betapred) från behandlingen hade kickat in – med fördröjning. Jag fick ju en allergisk reaktion under MabThera-behandlingen som det där kortisonet var tänkt att förhindra, men så blev det inte, utan jag fick en spruta Tavelgyl mot en kraftig reaktion med utslag, klåda och andningsproblem.

Ja, kanske var det kortisonet?

Idag, måndag, smyger nämligen mina vanliga symtom tillbaka, märker jag, vilken kan betyda att effekten av kortisonet börjar avta. Lite antiklimax. Jag har försökt hålla kvar alla underbara känslor och och hållit symptomen på avstånd genom att hårdnackat förneka dem, men det är bara att inse faktum.

Nu vill jag ta reda på, inte bara gissa, vad som fick mig att må så bra, för det ska jag ta upp med läkaren. Finns det medicin som tar väck nästan allt negativt, om så för bara några dagar emellanåt, så vill jag gärna ha de där ljusa dagarna på recept.


Stöd gärna bloggen med en gåva.:
PayPal: victoria@sockerbitar.se
Swish: 070 22 00 447

© Privata bilder är upphovsrättsskyddade och förbjudna att publicera utan mitt samtycke.
Facebooktwittermail

Lämna kommentar

Du kan använda följande HTML taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>