Tillbaka till framtiden?

Facebooktwittermail

vexiJag företog mig en promenad i den trakt som jag växte upp i fram till nio års ålder. Krokserud i östra Värmskog.
Återseendet var glädjefyllt men samtidigt spöklikt. På ett positivt sätt.

Man brukar säga att man aldrig ska återvända till sina barndomsställen, för tidens förändringar brukar fördärva alla goda minnen och göra en besviken. Det är bättre att ha minnena kvar.

Så är det inte för mig.
När jag satt på huk där, för att klappa om Maja och trassla ut henne ur kopplet mellan varven, kunde jag få min barndoms perspektiv på den förtrogna omgivningen. Jag blev nästan yr av den välbekanta känslan. Familjär, välkomnande och varm

Den spöklika känslan kom av ödsligheten. Allt såg övergivet ut (och var väl det också) och var inte fyllt av liv och rörelse som när jag var barn och alla beboeliga lägenheter i de tre olika nära varandra liggande byggnaderna var befolkade av åretruntboende. Förr. På 60- och 70-talet.

back

Lärarbostadens två våningar har med tiden slagit samman till en bostad. Jag vet inte ett hur det ser ut inomhus idag, men jag hoppas att den gamla vita kakelugnen i vardagsrummet är bevarad. Och vedspisen av järn i köket.  Inte bara av nostalgiska skäl, utan praktiska – det är just sådana detaljer som man behöver om elen försvinner. För matlagning och värme.

krokserud 1.18 krokserud1.182


Idag ägs lärarbostaden
av någon, som nästan aldrig är där. Fönstren är igensatta med insynsskydd. Han bara äger.  Känslorna drar iväg utan rim och reson.
Det är en sorg när främmande människor äger ens barndom. Det är inte rätt människor som äger stället, de vet inte vilka samtal och minnen som präglar väggarna där, eller hur man bor där för att vara huset till lags. Huset längtar efter mig, det kände jag. Huset kände igen mig på långt håll och log med verandan. Det är jag är den rättmätiga ägaren. Inne i själen. Inget kan övertyga mig om annat.

Uthusen med utedassen låg kvar ett stycke bort, och även tvättstugan som försvann in i gräsen – halvvägs nedgrävd under gjord och halvvägs ovanför. Man fick går ner via en liten fuktig stentrapp. Därinne fanns träkar och plåttunnor. Det var där mamma tvättade med tvättbräde och hängde ut lakan på klädstreck, innan vi fick tvättmaskin och inomhustoalett – badrum.

utehus

Där bakom fanns en bikupa med bin som anföll henne. En gång blev hon så sjuk av bistick att tant Gussi gav henne medicin – en stor konjak som hon svepte och blev ännu sjukare. Alkohol brukades inte.
Hon låg till sängs och yrade.
Jag satt på sängkanten och strök hennes arm, fyra år gammal; allvarsamt försjunken i melankolisk insikt om livets förunderligheter. Jag sa något som var tänkt att vara tröstande, som mamma aldrig glömmer:

– Jag hoppas du dör, mamma. Då slipper du ha så ont.

Jag fotograferade. Det gjorde inget att det var mulet.
Såg mig omkring med förälskade ögon.
Det gick rysningar längs armarna och intensiva signaler genom alla mina system (befriade från all realistisk förankring) som bara bestämde åt mig: en dag ska jag äga det här!
En dag ska jag ta alltihop tillbaka. Något annat är inte förhandlingsbart. Vissa saker är ödesbestämda. De bara är.

Det låter som om jag någonsin ägt det. Det har jag inte. Eller rättare sagt: mina föräldrar ägde det inte. De bara hyrde den övre våningen i lärarbostaden och i lägenheten under oss bodde ett äldre par, Arvid och Gussie, hon som medicinerade med konjak. Jag älskade dem och de älskade mig. Så var det.

Jag gick i söndagsskola i missionshuset mitt emot. På övre våningen finns, eller åtminstone fanns en lägenhet där tant Judith bodde. Dit gick jag för att få se tv 2 och färg-tv. Hon hade nymodigheterna först och var en barsk och principfast dam, men varm som ett berg i solen innerst inne.

 

missionshuset1

 

I gengäld för tv-tittandet fick jag kamma hennes knäveckslånga, stålgråa hår innan hon gick till sängs. Nästan varje kväll. Hon gjorde sig redo för natten och klädde sig då i fotsid nattsärk, satte sig på en kökspall, och släppte loss håret ur sin knut i nacken.  En grå flod sköljde ner över stolsryggen och ner i golvet.
Hennes tjocka långa hår betog mig; jag kunde inte se mig mätt på den överfantastiska hårmängden. Bakom henne stod jag, och jag hade ett stort privilegium; jag fick kamma håret länge och helt slätt och sedan samla alltsammans i en tjock fläta över hennes ena axel.

Åh, vad vacker hon var!

På samma gård som lärarbostaden låg förstås folkskolan, som idag används som loppis.
– Det är nästan helgerån, sa jag till mamma senare, som tvärtom tyckte att det var bra att skolan användes till något alls. Ja.. det var ju inte tvärtom jag menade. Men loppis?

folkskolan

loppis

Maja går på loppis

 

Fast om man tänker efter, så kanske loppis med gamla antika saker är väldigt lämpligt?  Symptomatiskt. Liksom att göra om Judiths lägenhet ovanpå missionshusets lokaler till SMU-lokal. (Svenska Missionskyrkans Ungdom – scouterna.)
På min tid kallades scouterna Ansgars. Vi hade mossgröna båtmössor, skjortor, scarves och shorts. Eller plisserade knälånga kjolar och knästrumpor. Numera är de mörkblå. Eller minns jag fel?
Skit samma.
Jag var där!

Och jag kommer tillbaka. Även om det blir i nästa liv.

Fler bilder från mitt personliga paradis.


Stöd gärna bloggen med en gåva.:
PayPal: victoria@sockerbitar.se
Swish: 070 22 00 447

Jag älskar kommentarer, men använd ett vårdat språk, fritt från invektiv.
Facebooktwittermail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *