Till minne av de i koleran döda

Facebooktwittermail
Minnesvården, Kolerakyrkogården Värmskog

Minnesvården, Kolerakyrkogården Värmskog

I Värmskog har vi en kolerakyrkogård. Den besökte gubben och jag under gårdagens båtutflykt, eftersom det är så härligt där.

”Härligt.”
Det låter kanske makabert, men det är det inte. Kyrkogården, ett minnesmonument mer än en kyrkogård, ligger i ett mycket vackert naturområde, precis invid Värmelns strand. Kyrkogården tillhör (jämte L.M. Ericssongården, Silvergruvorna och Liljenäs berömda räksmörgåscafé), lilla Värmskogs turistattraktioner.

– En turistattraktion utan turister, konstaterade gubben.
Fåglarna kvittrade.
Kvällssolen pressade sitt honungsfärgade ljus mellan trädstammarna. Inte en människa i sikte. Här var vi ifred.
– En turistattraktion utan egentliga attraktioner, fyllde jag lekfullt i.
Vi skrattade.

Egentligen borde vi skrattat mera åt de två pyttesmå kantarellerna som vi bar omkring på i jättestor plastkasse, men det gjorde vi inte. Vi låtsades bara inte om dom. Än var inte slaget förlorat om att hitta fler.

Vi satt där på bänkar; såg ut över sjön, drack kaffe och åt thekakor med falukorv på. Lugnt och stilla. Bara en älg brakade till inne i skogen, när en torr gren låg i vägen. Här älskade vi att strandhugga för en fika, när vi – befarna sjömän – var ute till sjöss. Fler älskade det här stället.

– Här vill mamma få sin aska utspridd, sa jag och tuggade korv.
– Här?
– Ja, och hennes bästa väninna Majken. De är lika galna båda två.
Här? upprepade gubben, som tyckte att han fortfarande inte fått sin fråga besvarad.
Jag svalde en tugga och såg på honom.
– Ja, h ä r. Jag sa ju det.

Tillsammans såg vi ut över sjön, från ena sidan till den andra. Antagligen liknade vi två synkroniserade pärlugglor på en gren.

– Det kommer Länsstyrelsen aldrig gå med på, invände gubben efter en stunds begrundan.
– Vilket?
– Att du och Malin får tillstånd att begrava era morsor här på Kolerakyrkogården.
– Det skiter väl jag och Malin i, mumsade jag genom en smörgåstugga.

För det gjorde vi. Struntade i att Kolerakyrkogården var kulturmärkt. På en informativ skylt, bredvid en järnsmidesgrind, står det (bl.a) på flera språk:

”Kolerakyrkogården här på Jämnäset invigdes 1857. Här finns 6 personer begravda, offer för epidimierna 1857 och 1866. Namnen står uppräknade på minnesvården som restes 1951. ´Till minne av de i koleran döda´.”

Vi läste folks romantiska 1800-talstitlar på minnesvården. Både förundrade och något anstötta.

– Tänk, att behöva gå till eftervärlden som ”Aronssons piga”, läste jag högt på vården och fick en misstyckande rynka i pannan. Pigan ifråga nämndes inte vid sitt namn. Som en tillhörighet.  Var det allt hon var, det? Någons piga?
Vi läste mera.
– Vad sägs som att vara ”backstugusittare”, refererade gubben. Tror du det var fint att vara det?
– Kanske, sa jag. Men jag tror inte ”inhysehjonet Johan” hade så många meriter….

Nej, det sista hade jag rätt i.
När vi kom hem slog jag upp innebörden i ”inhysehjon” och fick följande beskrivning:

”Inhyseshjon var arbetsoföra och obemedlade människor, oftast äldre eller funktionshindrade, som socknens fattigvård placerat, ”inhyst”, hos en familj mot ersättning. ”

Men det var tydligen inget vidare att vara backstugusittare heller:

”Backstugusittare, ett ålderdomligt uttryck för en person som bor i en backstuga och försörjer sig på arbete hos jordägaren. Backstugusittaren har inget krav på prestation och är ofta medellös.”

Och till råga på allt fick de kolera?

Hur skulle Länsstyrelsen få reda på, om jag i framtiden spred ut mammas aska i Jämnäsets vik under ett ytterst obevakat ögonblick? I en sådan handling blev jag gärna brottsling. Bara jag slapp bli ”inhysehjon”, så.

– Vi har det nog ganska bra i dagens Sverige, sa jag, när gubben gick förbi mig som glodde i Wikipedia.
– Nä. Löfvén är värre än kolera, sa gubben.

Diskussionen var därmed över.


Stöd gärna bloggen med en gåva.:
PayPal: victoria@sockerbitar.se
Swish: 070 22 00 447

Jag älskar kommentarer, men använd ett vårdat språk, fritt från invektiv.
Facebooktwittermail

8 Responses to Till minne av de i koleran döda

  1. Ragge skriver:

    Där ha ja aldrig drecke kaffe, bare öl. Roli du… 😉

    • Haha, det går säkert bra att dricka lite av varje där.
      Mysigt, i vart fall. 🙂

      • Majken Josteus skriver:

        Bra Vicky! Nu vet ni era skyldigheter! Men ingen av oss vill ligga ensam där, så det gäller att ni håller ord! Visserligen är det min farfars farfar som ligger där, men jag hade inte äran att lära känna honom så….

        • Haha, om mamma än idag håller fast vid detta här, så kommer jag uppfylla hennes önskan. 🙂 Du får se till att Malin också håller sitt ord, men när den dagen kommer (vilket jag hoppas dröjer!)så kan jag nog påverka henne. Om hon tvekar. 😉

  2. Majken Josteus skriver:

    Litar på dig, Vicky!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *