Tidig julklapp

Facebooktwittermail

Det är snart jul igen. Det låter som en klyscha och det är den också. Den låter inte särskilt lockande när jag flänger runt och försöker fånga in höstlöven i min mest älskade årstid, med kameran, men i egentligen är det väl bara bra om man är ute i god tid och slipper stressa i sista minuten.

Jag vet ingen månad som är mer upptagen än december. Jag vet ingen månad som är så nervös för olika kommuner i landet när det gäller hur de ska lyckas boka in julbord som inte kostar lika blygsamt som resten av årets alla hembredda och ekonomimedvetna paussmörgåsar. Det rings och det bokas. Planeras. Alla vill bli boka in någon minnesvärd upplevelse av något slag, bli omtalade efteråt, och alla vill av den anledningen lyckas.
Utan att det kostar skattebetalarna skjortan.
Stadskommuner brukar vilja hålla julbord i lantliga miljöer och landsbygdskommuner vill göra det motsatta. Jag vet inte vart min egen kommun tog vägen i fjol, för jag var inte med, men i år kan jag åtminstone bidra med Stockholm och Norra Latin, med cirkus, som förslag.  Jag gissar att de inte vill betala min julklapp…

honor82I år har jag nämligen (redan) köpt julklappen till mig själv. I den här familjen gör vi så. Vi byter i princip penningkuvert, gärna när vi är på julbord. Innehållet i kuverten brukar naturligtvis sällan räcka till vad man faktiskt köpt åt sig, men det blir i alla fall ett välkommet bidrag.

Och det är ju tanken som räknas.

Min tanke kom igår. Den borde egentligen ha kommit för länge sedan, för jag har inte köpt ny mobil sedan 2012. Det säger en del i dessa tider, när en modell är inaktuell redan månaden efter inköpet.

De flesta har ju inte råd att stup i kvarten byta till senaste modellen. (Hur många modeller finns det?) Inte heller tid, för med en ny mobil måste ju allt installeras om, överföras och läras in på nytt igen. Det är skittråkigt. Det är till förtjusning för den tekniskt intresserade och begåvade, men riktigt, riktigt hårslitande för oss andra amatörer.

Min gamla Samsung Galaxy Note gick alltså till smartphone-himlen igår. Frid vare med den.
Den var så seg i reaktionen och behövde stå på laddning mest hela tiden, att den – ja, jag erkänner – åkte i väggen. The Final Countdown. ”Svep med fingret så låser den upp” – jo, kyss mig.
Jag svepte fingrarna skavsåriga på den där oinställsamma jäveln. Den bara kluckade hemtrevligt, men förblev svart och låst.

Min gamla mobil och jag hade ett komplicerat förhållande, redan när det var nytt. Förälskelsen infann sig aldrig, inte det där ”klicket”. Vi har varit osams – på avbetalning – i princip alla år sedan inköpet.

För det första kom jag aldrig över att den kostade över 7000 kronor. Då! Det är ju ett halvt hagelgevär!

honor8x

Inte heller hade jag alls samma logik som mobilen, när det gällde att ta bort, installera och framförallt hitta funktioner. Jag drog mig för att ringa någonstans, för jag listade aldrig ut hur jag skulle stänga av högtalarfunktionen. Bara det. Det var pinsamt att behöva svara eller ringa, när man var ute bland folk. Jag stod och skrek åt en platta i handen och alla hörde vad plattan svarade, det vill säga: det lyckligt omedvetna samtalsoffret.

Jag har varit strängt upptagen med min nya mobil och inte ägnat första valdebatten mellan Clinton Och Trump en tanke. Inget Twitter utan twitter-app, liksom. När jag köper ny mobiltelefon förstör det alltså flera sociala dagar för mig.

Det värsta var ju att inte en kotte informerade mig om (tack för det, Telia) att jag behövde köpa nytt minneskort och beställa ett nano (!) SIM-kort till den här ”blå safiren”. Det har jag aldrig varit med om förr. Det var inte bara att flytta över mitt SIM-kort och minneskort från den gamla till den nya, om det var det jag trodde var modernt fortfarande.
Jag sitter alltså här och väntar på att kunna ta den nya mobilen i bruk, och det blir när allt tillhörande plotter behagar levereras. Displayskydd ingår inte nu för tiden, inte passande fodral för att skydda hela mobilen heller. Och alltså inte minneskort. Jag fick surfa iväg och beställa ett 64 MB och ett displayskydd. Dessa elementära saker kunde de ha varit hyggliga att skicka med mobilen, som är tillräckligt dyr i sig, men åtminstone kunde de väl ha informerat om vad man behövde behövde skaffa. Det hade inte sparat pengar, men tid. Säkert en vecka.

Jag valde med magkänslan, den här gången, och en hel del med ekonomin i åtanke. På avbetalning.

Det blev en blå (färg är skitviktigt) Huawei Honor 8.  Jag får återkomma med recensioner, när jag kan använda den.  Vem vet, det kanske dröjer ända till jul?

honor8


Stöd gärna bloggen med en gåva.:
PayPal: victoria@sockerbitar.se
Swish: 070 22 00 447

Jag älskar kommentarer, men använd ett vårdat språk, fritt från invektiv.
Facebooktwittermail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *