Revor i gamla tapeter (1)

1 april, 2018 BloggenBokenTexter  Inga kommentarer än

Facebooktwittermail

– Det är ju så, berättade Sam, att katterna slickar sig i röven för att dom kan. Detsamma gör advokater. Deras makt består egentligen av samma sorts skitnödiga pennalism som jag var med om på Ekens barnhem.
Han slog en cigarett mot bordsskivan och såg upp på mig under lugg.
– Vad du än gör: skaffa dig aldrig en advokat som slickar sig i arslet!

Jag försökte lägga det på minnet. Kanske skulle jag få användning för visdomen. Just nu hade jag väl inget överhängande behov av advokat, men goda råd var ingen börda. Oavsett vilket fick jag annat än repet från takstolen ute i ladan att tänka på. Sam kunde vara räddningen, tänkte jag, och hoppades att mitt omdöme mognat sedan sist.

Min tillvaro var sårig, 1998. Då hade det bara gått ett halvår innan jag tvångsseparerade från en underlig man som inte visste vem han själv var. Eller vad han ville. Hur kunde man lita på en sådan? Det kunde man inte, men det visste jag naturligtvis inte förrän det var för sent. Jag var inte riktigt säker på hur det där konturlösa förhållandet ens hade börjat, men framförallt visste jag inte varför det slutade.
Han hette i alla fall Roger.

Efter 2 veckors textbaserad bekantskap, högst slumpmässigt etablerad sådan, bestämde han att vi inte kunde leva utan varandra och behövde flytta ihop. Mina egna dubier upplöste han snabbt med charm och presenter. Jag blev inte klok på honom. Han var helt enkelt en extremt överväldigande människa, vars insteg i mitt liv inte hann förekommas med några kloka invändningar. Och jag ville ju bli älskad då, nej dyrkad, och detta mer än jag kände behov av att älska själv. Han behövde det motsatta, så vi passade väl ihop. Och jag bara skrattade åt hela relationen, faktiskt från början till slut, för den var för bra för att vara sann. Jag visste det intuitivt. Och ändå svalde jag sagan både på längden och tvären, för att jag ville ha omväxling.
Snart hade han rullat ihop sig som en orm kring allt som var mitt och det enda jag inte var säker på var om han skulle sluka mig hel eller krama mig till döds.

Egenföretagande elektriker, bekymmerslös, översvallande och inspirerande. Det var Roger det. Han fick saker gjorda snabbare än jag hann blinka. Lysröret som hade flämtat över köksbänken i flera år byttes han ut till en ny ljusramp första dagen han kom på besök.  Nej, andra. Första dagen dök han upp utanför grinden och gjorde yviga kom-hit-rörelser med en arm, för att bara knuffa in mig i passagerarsätet på sin Mercedes när jag väl var framme.
Vart skulle vi? Jag hade inte ens skor på fötterna.
Jag satt barfota i väntrummet hos hans kiropraktor i en halvtimme och undrade om han ansåg att det här var en date? Han jobbade verkligen inte på sina första intryck. Räddningen var väl det där med lysröret, då.

Roger. Han gjorde verklighet av sina impulsiva föreställningar, de goda liksom de värsta tänkbara, och jag råkade bli föremål för hans väldiga visioner och stora känslor av båda slagen.
Han gav mig nästan bums en förlovningsring som snart skulle ligga ensam och glänsa hånfullt mitt på köksgolvet.
Han flyttade in i mitt hus med sin sexåriga dotter och två veckor senare flyttade han ut igen. Bara så där. Med möbler, dotter och varenda storslagen och välformulerad framtidsplan. Jag lät mig snällt motas in i det där Svenssonlivets plastmammakomplex som jag tidigare hade haft särskilda vapen mot.
När jag precis hade släppt alla reservationer och tillåtit dem skruva sig in i mitt liv, i tron att detta var både på riktigt och permanent, så försvann de, och jag hade ingen reservplan. Den hade jag inte hunnit med.

En dag var jag och handlade middag och kom hem till ett tomt hus. Det tog tydligen bara två timmar. Ingen förklaring, ingen förvarning – allt som var kvar var bara löst hängande frågetecken och en riktig chock.
Jag bröt samman i trestegstrappan ner till mitt vardagsrum. Där bara satt jag och lät blicken vandra från det ena ingenting till det andra. Till och med mina andetag ekade mellan de tomma väggarna och handväskan föll ihop med en suck på golvet. Jag bara satt. Hur skulle jag känna och reagera? Det fann inget att fästa tankarna vid. Så jag grät inte. Det var alldeles för tomt inombords för att göra tårar av.

Långt efteråt tänkte jag att det inte skulle ha gjort mig någon känslomässig skillnad om polisen ringt på dörren för att tala om att Roger i själva verket omkommit i en trafikolycka. Jag var till och med övertygad om att det hade varit att föredra. De här snabba och förvarningslösa rycken var allt annat än uppbyggliga. Det rev bara ner en massa hud från självförtroendet.

Det var först när jag sörjt mig igenom den akuta fasen och känslorna övergått i raseri, som jag på omvägar fick veta att Roger led av bipolär sjukdom. Men det uppfattade jag inte som den förklaring den förmodligen var. Så simpelt var det.
Vem var han, vem hade han varit? Jag hade levt med en total främling och det skrämde mig mer än något annat. Han kunde ha varit mördare utan att jag anat ett endaste dugg. Utan att sova med min vassaste stekspade under kudden.

Roger. Han hade alltså bara på ingivelse initierat och seglat in i förhållandet och ut igen, som ett slags urtypiskt symtom på en rubbning som främst gick ut över andra. Hade jag känt till det där i förväg, så hade jag aldrig släppt honom över tröskeln. För såpass mycket visst jag om manodepression, att det enda som var riktigt säkert var det ovissa, tillfälliga och gränslösa. Det jag behövde var raka motsatsen, men jag blev lurad. Så fort jag släppte ner garden.

Jag hade aldrig låtit mig svepas med i hans överdrivna, passionerade känslor och förväxlat dem med mina egna, om jag bara vetat.  Han var alltså inte en extremt kreativ människa som fick saker att hända, han var sjuk i huvudet, tänkte jag. Med papper på det. Och han valde mig? Vad sa det om mig?
Honom trodde jag att jag lärde känna när han befann sig i en manisk period. Allt var positivt. Allt var enkelt. Ingenting var verkligt. Efter ett par veckor kom depressionen, tydligen från ena timmen till det andra, och då rasade allting. Inte bara för honom, kunde jag konstatera. Allt var negativt, allting omöjligt.
Och det blev jävligt tomt.

Vart han tog vägen, kände jag inte till. Än idag råder dimma kring detta. Han varken svarade på mejl, telefonsamtal eller sms. Jag försäkrade honom att det enda jag ville veta, innan jag lämnade honom ifred för att anpassa mig till de bortryckta mattorna under fötterna, var bara: varför?
Men svaret kunde jag glömma. Han steg bara upp i ett slags främmande dimension och existerade inte längre. Det var som han aldrig hade funnits. Inte hans dotter heller. Jag tror det var det smärtsammaste av allt; Julia hade blivit det barn som jag valde att aldrig få. För hans skull hade jag justerat eller helt gjort avkall på flera personliga livsbeslut och principer till absolut ingen nytta. Och det var det som gjorde mig förbannad. Till slut.

Jag reste mig med handväskan på släp efter mig och gick in i Julias rum för att se om åtminstone hennes säng stod kvar. Fast jag redan visste att den inte gjorde det. Skulle jag vara noga, så stod inte ens mitt eget nattygsbord kvar, men det kvittade. Hon hade fått det. Men det var ju för att jag trodde att både hon och nattygsbordet skulle stanna kvar. Oavsett var det bara en obetydlig detalj i det kompakta elände av slöseri med planer, känslor och energi.

Jag återvände till trappan utan att företa mig någonting, fast jag visste att jag borde bära in min egna möbler igen. Jag hade flyttat ut dem i förrådet därför att det kändes som en respektfull kompromiss när själva huset var mitt. Att jag inte kom mig för att återställa ordningen igen, berodde nog på att jag inte var säker på om han skulle komma tillbaka. Som om det bara var hans beslut. Bristen på klara besked var verkligen passiviserande. Och demoraliserande.
Så jag skickade några fler sms och ville veta hur ha skulle ha det, innan jag gjorde fler drastiska saker som bara kunde komma att innebära merarbete. Men inga svar.

Två veckor senare var huset fortfarande ett skal, men jag började gå runt i det med ny hemkänsla. Jag blev van vid att äta sittande på golvet med ryggen mot ett kastrullskåp. Eller jag drack mest vin faktiskt.
Enda rummet som inte ekade var mitt privata arbetsrum.  Skrivbordet med datorn mitt framför rummets enda fönster… och modem. Väggarna var klädda från golv till tak med böcker och åter böcker och på golvet låg murriga trasmattor som överlappade varandra på det sätt som min farmor hade lärt mig var det bästa för att hålla golvdragen borta. Men jag hade inga golvdrag. Jag körde retro ändå för jag tyckte om tryggheten i det.

Snart lade jag mig till med ett planlöst bilkörande om nätterna som inte ledde någonstans, varken bort eller hem, utan det var bara ett slags pinad kräftgång landskapet runt med samma stereomusik i bakgrunden, hela tiden. Samma tankar följde med i baksätet. Samma obesvarade frågor.
Jag fladdrade febrilt mot tusen kalla fönsterrutor och fingrade med tentaklerna efter eventuella sprickor att kunna krypa igenom. Fortfarande ville jag slicka mina sår ifred för att inte dra på mig infektioner och andra följdsjukdomar. Och jag sörjde, som ett skolexempel fas för fas, och i dom faserna gled också mitt eget omdöme in under alla nivåer. Men jag brydde mig inte särskilt mycket om det heller, för det enda jag ides koncentrera mig på då var mitt eget martyrskap.

Men jag hade inte planerat det så, jag hade faktiskt inte haft planer för någonting över huvud taget. Jag följde bara med i livets händelseutveckling utan att förankra mig ordentligt vid någonting fast.

Länge satt jag apatisk i min trappa; kedjerökte, grämde mig, stirrade rakt in i väggen och askade direkt på golvet, därför att Roger hade tagit med sig till och med askkoppen.

Roger, tänkte jag dystert när jag körde runt och var inne på vecka 3 med det. Han var ju inte ens snygg. Kanske försökte mitt tillnyktrade jag tala om för mig att jag hade saknat alla begripliga skäl till att gå in i det där förhållandet som jag inte hade varit med om att skapa, bara gått med på. Vad saknade jag, egentligen?
Självaktning?
Jag vände bilen, for hem och började möblera.

– Det är bara så, förklarade Sam, men det skulle bli ett år senare. Katterna slickar sig i röven för att dom kan.
Han slog upp en fräsande låga på tändstickan, sög fast elden i tobaken och återtog:
– Det är sådana du har råkat ut för i hela ditt liv.
– Du då, undrade jag försiktigt och bara därför. Brukar du också slicka dig i röven?
– Nä, flinade han brett. Jag kan inte.

Han naglade fast mig med bara blicken och ingav mig en känsla av att jag skulle behöva slåss för att slita mig fri. Han sa att livet smakade grovsalt. Att det doftade mer multna löv nu än för ett år sedan och att det plötsligt gick att se slutet, inte bara föreställa sig det.
Det var både min och hans övertygelse att man träffade en och samma människa åtminstone två gånger i sitt liv och att första mötet avgjorde om nästa stod på din sida eller var emot dig.
Jag blev inte klok på om det var första eller andra gången just vi möttes. Det enda jag var förvissad om var att bisaker som heder och samvete inte längre var aktuellt.
Det måste man vara två om.

(Forts. följer)

 


Stöd gärna bloggen med en gåva.:
PayPal: victoria@sockerbitar.se
Swish: 070 22 00 447

© Privata bilder är upphovsrättsskyddade och förbjudna att publicera utan mitt samtycke.
Facebooktwittermail

Lämna kommentar

Du kan använda följande HTML taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>