Journalisterna i landet skruvar upp volymen på hatet

Journalisterna i landet skruvar upp volymen på hatet. Jag får anledning att göra ett nytt inpass.

”Örebropolisen Springare är sedan någon månad en hjälte bland nazister, rasister och annat löst folk i nätets träskmarker.”  (AB)

 

Oisin Cantwell, mina damer och herrar. Han kan inte heller läsa innantill, så han gör som alla andra kollegor gör, utan närmare eftertanke. Han ger sig in i en inbördes tävling om att vara största journalistiska pottan i landet med att bre på så mycket, att läsarna loggar ut. Förhoppningsvis för gott.

Han har en stor fanclub med över 200 000 medlemmar i en grupp på Facebook där det dagligen spys ut hat mot invandrare, journalister och i princip alla som befinner sig till vänster om Jimmie Åkesson.

Vad har en facebookgrupp som Springare själv inte skapat eller administrerar, med hans omdöme att göra? 

Vi tar er inte på större allvar för att ni kallar oss brunråttor, rasister och löst folk i träskmarker. Har ni aldrig läst så mycket som ett förord till en grundläggande psykologibok?
Det är hög tid att kultureliten och journalistkåren med sitt självutnämnda åsiktsmonopol börjar ta sig en rejäl titt i spegeln och ägna sig åt självrannsakan.
Därefter kan vi diskutera varifrån hatet kommer och hur det börjar. Och tidningsdödens oundviklighet. Journalisterna bekrigar sina egna läsare. 

Det är alltså samma sorts journalister som förra året uttryckte nedanstående viljeförklaring om folk som vågade ha en annan mening, än de själva:
”Hur man ska bli kvitt de mänskliga brunråttorna? Med gift?”

Journalisterna anser sig stå över alla andra i den sociala hierarkin och det är dags att ta ner dem på jorden.
Medan gammelmedierna grottar ner sig i avskyvärda epitet på sina medmänniskor går de en osäker framtid till möter. Vinnarna är alternativa medier och en av dem är Nyheter Idag som fiskar upp intressanta begåvningar som övrig media ratar eller talar illa om.
Varken framtidens undersökande journalister eller alternativ media idag använder avskräckande retorik utan skriver direkt från den verklighet vi lever med och i.
Direkt från hjärtat. Det räcker.
För vi är så jävla trötta.
Peter Springare och Katerina Janouch tillhör skribenterna som alltså har framtiden för sig. De är kanske Expressen och Aftonbladets självöverskattande fördummade plattformsvärmare ett stor tack skyldiga.

Stafettpinnen är överlämnad.
– Spring, Springare, spring!

 

**

Jag kan naturligtvis inte undanhålla en uppdatering, med hänvisning till mitt föregående inlägg.


Jag ska inte gå in på Hanif Balis (M) metafor för ”vätebomb som möter ett glastak”, för jag har mycket dålig erfarenhet av just vätebombsmetaforer i sociala medier.
Istället går jag raskt vidare till vad han syftar på; att Schulman har gjort en praktfull variant på att skita i det blå skåpet:

Jag kunde bara inte låta bli:

 


Jag tror inte det finns någon utöver Aftonbladets Anders Lindberg som har gjort bort sig lika mycket, som just Alex Schulman. Så det låg väl en i det närmaste poetisk rättvisa i om det blev Schulman som fick smaka samma på skosula som han är snabb att önska att andra åker på som bestraffning.
För det är just typiskt den den där skadliga extremvänstern inom mediekåren, som Springare syftar på borde kunna förintas, att slå mot sina åsiktsmotståndares försörjning – vilja att de ska förlora sina jobb. Och sätter igång skoningslösa, överdrivna och förljugna mediedrev som ser till att det blir så. Arbetsgivarna pressas mot väggen och tvingas välja mellan att få sina verksamheter dragna i smutsen eller avskeda den de använder för ändamålet.
Så ser solidariteten och medmänskligheten ut hos svenska vänsterextrema journalister, gott folk.

Hur vore det om de fick smaka på sin egen medicin?

Det Peter Springare skrev som får journalisterna vädra blod:

”Mitt motiv är just detta att försöka göra Sverige bättre att leva och utvecklas i för alla, både infödda ‘svenskar’ och invandrare. Och därigenom också förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor”.

 

Nu kommenterar Peter Springare mediedrevet i sin första krönika på Nyheter Idag. ”Misstolkning i syfte att sprida hat och misskreditering”

 

Jag kan inte annat än bli bestört över den vantolkning som vissa journalister och debattörer gjort över mitt inlägg om vänsterextrema journalister med abnorma agendor. Man har ifrågasatt om jag kan vara polis. Man har förfasat sig över mitt mandat att använda våld i samhället.

 

Vad är skillnaden mellan psykopater och svenska journalister?

Vilket mörker! Journalister vränger och vrider på ord och meningar hos de personer som de kollektivt bestämt sig för att förstöra livet för, på ett eller annat sätt, och kränger sina förvrängda uppfattningar som cykeltjuvar. Ingenting är heligt när det gäller att trycka ner folkopinionen, som Peter Springare ofrivilligt kommit att symbolisera.

Vad är det nu då?
Journalisterna släpper inte taget om den snart pensionerade polisen Peter Springare i Örebro så lätt. Han berättar saker för folket som journalisterna inte tycker att de ska få veta, därför hatar de honom för att han kör över deras heltidsjobb med att mörka så mycket som möjligt.
Om ett hatobjekt, trots journalistiska ansträngningar, inte blir fälld för anmälda hittepå-brott, så gör de som psykopaterna gör: lägger ner för stunden men återkommer med förnyad styrka senare när offret för den ovälkomna uppvaktningen minst anar det.

De bara väntar på en möjlighet att rycka en mening ur sitt sammanhang, som de med groteska överdrifter och genomskinligt medvetna misstolkningar tycker rättfärdigar att de låter sina rabieslöddriga käftar hugga efter strupen igen.

Den 8 mars skrev Peter Springare på sin Facebook ett långt inlägg, bland annat detta:

På Twitter hetsar journalister, som tar åt sig av samhällsförstörelsen som de aktivt medverkar till, till koordinerad attack på den som rycker ner deras brallor och lyser dem i röven.

 

I Expressen, hatbladens flaggskepp, tycker Alex Schulman apropå detta: ”Dags att låta Springare bli en vanlig bitter rasist”.

”För tio dagar sedan skrev han ett inlägg i vilket han ville ”förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor.” Då tänkte jag nog att nu är loppet kört för konstapel Springare. Det säger sig ju självt, att vi inte kan ha en polis i Sverige som pratar om att utplåna andra människor.
Jag hade gärna sett honom stå till svars för sina uttalanden, för fanns ju en del saker man var nyfiken på, man ville ha förtydliganden från Springare här: Vilka är dessa vänsterextrema journalister du pratar om? Och på vilket sätt ska du förinta dem?”

Är det jag eller Schulman som inte kan läsa innantill? 

”På vilket sätt ska du förinta dem?”

Det är ju det han förklarar: ”genom att göra Sverige bättre att leva och utvecklas i för alla, både infödda svenskar och invandrare.”
-Ni bidrar inte till det!

Vilka ska ni kunna ljuga fulla, om vettigt och hederligt folk från alla sociala läger, partitillhörigheter och rötter faktiskt samlar sig med det gemensamma målet att diskutera fakta öppet med varandra? För att det bara är så man får rätt verktyg till förändringar som varken politiker eller journalister visar tillstymmelse till intresse för?

Springare lyckas bättre med det ni själva misslyckas med, trots era privilegierade men missbrukade rikstäckande plattformar – vida överlägsna Springares enkla sociala medier där folket faktiskt håller till.  Ni borde uppmuntra hans ansatser, sprida hans budskap, men istället vill ni ödelägga hans ansträngningar att försöka skapa ett enat och bättre land för alla genom att först och främst sprida fakta och insikt. Man måste se och erkänna problemen och vilka som skapar dem för att kunna gör något åt dem.  Ni vill inte och det är skadligt.

Med andra ord säger han att journalisterna utplånar behovet av sig själva när de mörkar och hittar på anledningar eller ”nyheter” som ligger inom deras intresse för sina  offentliga trakasserier av åsiktsmotståndare, dvs alla som inte vill läsa mer propaganda om invandringens förljugna förträfflighet. Rasister är personer som hatar invandrare för att de är invandrare, av annan etnicitet, men hur många svenskar gör det och är rasister? Vad resten är, är ett normalt folk som helt har utmattats psykiskt, fysiskt och mentalt; tröttnat fullständigt på allt fler kriminella och våldsamma invandrare, och på att regeringen inte gör något åt det, gör för lite och försent.

Det här är den sortens Fake News, med varianter på ”Springare vill utplåna journalister” och ”Springare är bitter rasist”, som kommer sänka all gammelmedia som går arm i arm med skattefinansierade förföljelsemaskiner som vänsterextrema Expo. Ni är era egna värsta fiender.

Besviken Schulman:

”Men inget hände. Några reagerade starkt på Twitter, men skandalen uteblev. Det är faktiskt ett mysterium att Peter Springare har kvar sitt jobb idag.”

Det finns ingen skandal och är inget mysterium. Det finns ett rättspatos och en klarsyn hos honom som journalisterna saknar och inte vill att andra ska få ha heller. Och det är av politiska skäl och därmed är det en extrem journalistisk agenda. Kanske ”hände inget” för att folk i motsats till Schulman faktiskt kan läsa innantill?  Har förståelsevilja?
Varje läskunnig människa med verklighetsuppfattningen i behåll finner inte inlägget det minsta anmärkningsvärt utan snarare förstår de exakt vad han menar.
Vill ni skriva för folket så får ni resonera som folket gör, annars är era tidningar bara till för kulturelitens och er egen självbekräftelse…och det har folk ingen lust att läsa längre. Inte heller hur ni förolämpar alla som tycker annorlunda som rasister, fascister, nazister och lägre stående varelser.
Vi ser igenom er. Ni har själva blivit för folket som ni är helt upptagen av att beskylla dem för: extremister och politiska aktivister.

Det vänder sig i magen på mig när propagandister som Schulman rycker ut för att fiska sympatier åt sina kollegor på falska, självömkande grunder. Ingen önskar livet ur dem. De är inte hotade av en polis. De är uppläxade för att de skadar förtroendet för både polisen, media och hoppet för landet.
Det är inte Springare som är bitter, utan journalisterna – och de har all anledning när åsiktsmonopolet glider dem ur händerna. Men det är självförvållat i högsta grad. Och hos det svenska folket, era läsare för helvete, som ni rasistförklarar för minsta invändning mot era häxjakter, har ni inga sympatier att hämta. Och ni har er själva att skylla.

Detta är anledning till att gammelmedierna går allt sämre, precis som landet. Journalisterna gräver sin egen försörjnings grav med att spotta på folk som bara älskar sitt land och vill göra sitt bästa för att få Sverige värt att leva i igen.

** **
Konsekvens:

Jeriko-ros och solglasögon

Kvällen har precis lagt sig runt byn som ett gyllene omslagspapper från Werther´s Original. Ljusbörden ser ut som len smörkola. Ännu är det bara mars, men alla talar om våren och skickar bilder på vårtecken.  Jag ser också fram emot våren, fast jag inte klarar av det allt starkare ljuset och är piskad att köpa nya progressiva solglasögon.

Jag har fått välkomna bidrag till både vardagens progressiva solglasögon och till något jag aldrig haft förut: progressiva skytteglasögon med utbytbara 5 glas för olika ljusförhållanden.  Det är välkommet för oss skyttar med glasögon. För bara några år sedan existerade inte sportglasögon till rimliga priser. Dem jag kom i kontakt med ville ha c:a 6000-12000. Det är det få som har råd att lägga på solglasögon som bara används i privata sammanhang.
Men. Min älskade far är min sponsor och största fan. Han vet också att säsongen börjar tidigare än i maj, när jag fyller år, så det är främst frågan om födelsedagspresent i förskott. Som enda ”barn” blir man bortskämd.

Extra Opticals South röd, sportglasögon. Innanför finns de progressiva glasen. 2.200:-


Så här
(nedanför) ser de nya solglasögonen till vardags ut och heter Casoli, och dom har jag fanimej fått köpa själv.  Man får föreställa sig polariserade solglas i dem, eller vänta på en bild från verkliga livet när jag fått dem. De är betydligt mörkare vinröda/svarta och snyggare i verkligheten.

Favoptics Casoni – totalt 1.800:-

Tidigare använde jag mina progressiva bil-solglasögon även när jag sköt, för det var bättre än inga alls när solen gassade på. Man blev så bländad att man inte såg lerduvorna. Ögonen sved och tårarna rann. huvudvärken blixtrade. Avundsjukan var alltså extrem, när de sponsrade tävlingsskyttarna invaderade banorna för tävling och de visade upp sig i alternativa skydds- och solglasögon som de växlade  glas i, alltefter väderlek och ljus. Sådana behövde jag, eller helt enkelt stanna inomhus och vänta tills det blev molnigt eller kväll. Det var ju ingen sak att gå och köpa sådana brillor, om man inte hade behövde styrka i glasen.
Nu har det alltså blivit möjligt att köpa dem, även om 2 200 är alldeles för dyrt för mig.

Jag tål inte värmen som är på väg heller, men i bilen har jag klimatkontroll och numera även en splitter ny fungerande ”värmepump” hemma. Mitt ödmjukaste tack till Grums kommuns bostadsanpassning! Den gamla pumpen skramlade och suckade och fungerade bara när den ville, med sina 12 år på nacken.
Den nya installerades i grevens tid för 4 veckor sedan. Vad som är bra med den, är att den håller den temperatur inomhus som man ställer den på, så på somrarna svalkar den ner till mina 18 grader, eller värmer upp till 18 grader.

Mina vänner i omlopp på sociala medier (ja, många av dem är vänner även privat) är upprymda. Alla pratar om solbad, som jag skyr som pesten.

Jag bryter jag nacken av en fimp mot en kant på askkoppen och försöker förlika mig med att min solbränna , i år som föregående år, bara kommer bestå av vad jag hinner suga åt mig medan jag går hundpromenader om kvällarna och mellan bilen och klubbhuset. Ica. Hemmet. Brist på sol kompenserar jag med höga doser D-vitamin. Det mesta i livet om somrarna har på senare år förskjutits till kvällstider och molniga dagar, med den enda skillnaden att jag idag vet varför.

Mina fingrar är inte gröna. I mitt hus finns inte en enda grön växt, för jag har på nolltid tagit död på dem jag haft.  Här utgör jag en stark kontrast till min mor, som planterar och håller liv i allt möjligt både ute och inne.
Därför blev jag intresserad av Jeriko-rosen, som jag fick hem med posten i går kväll. En ynklig knytnävestor torrboll. Den är så ful, stackarn. Den kan ligga i ett mörkt skåp i åratal, för att långsamt börja ”blomstra” när den släppts ner i en låg skål med vatten. Glömmer man vattna den, så knyter den ihop sig och torkar igen och ställer sig i stand by-läge. Perfekt.

Den fick ligga i olika plastbyttor från början, tills jag blev säker på att den inte började gnaga på kanterna.
En timme senare:


På morgonen, när jag vaknade (eftersom den inte var köttätande), hade den fått lite färg på kinderna:

 

 Vem vet? Ikväll kanske den blockerar dörren för mig.

Hur positivt ska man tänka nu?

Mycket tjat om ögon och synfel för min del, just nu, men ni får stå ut. Den här bloggen är personlig och är menad att handla om allt möjligt, och just nu har den snöat in på mina synproblem. Det har, som ni förstår, inte förelegat något större fokus på skrivandet. Det kräver för mycket av mina ögon som jag försöker hålla vilande i stand by-läge just nu.

Det betyder att jag bara läser eller skriver något i några minuter åt gången. Det tar alltså tid och tid är allt man inte har när man skriver om dagsaktuella förskräckligheter som händer varje dag här i landet. Det är svårt nog att hänga med i svängarna utan synproblem, i alla fall för mig, som är långsammare än Skalman.
Jag har minst 4 texter som ligger påbörjade och oredigerade i bloggens utkast, men som hunnit bli inaktuella när jag börjar se bättre. Åtminstone håller jag taktpinnarna i trim, tills allt kan flyta på bra igen.

 


Här sitter jag i kortklippningen
och doppar tepåsar, med mina gamla glasögon på. Som jag ser bäst i, just nu. De nyaste glasögonen har jag funnit för gott att plocka ner i skrivbordslådan i väntan på bättre tider och en ögonläkare.

Vem vet, nästa gång jag kommer ur duschen, har jag kanske fått tillbaka mina senaste styrkor på glasögonen och får plocka fram de nya igen. Det som hänt är faktiskt ett medicinskt mysterium för mig.
Hur positivt ska jag tänka? Att min syn inte försämrats utan faktiskt blivit lika bra som den var för 2 år sedan, innan jag behövde skaffa nya glas?
Så där borde det vara, rent generellt. Det vore ju skitpraktiskt, om både kropp och sinnen skulle börja regrediera när man kommit över 50-strecket. Fortsätter det så här, är jag snart bara 30. Då kan jag plocka fram alla gamla kläder som jag av någon anledning tvättat, vikt och sparat i plastsäckar i källaren. Det skulle funka. Jag har aldrig följt något mode.

Äntligen fredag, tänker jag, fast jag gått i förtidspension. Dricker gott te och har mulat i mig en hel påse lättsaltade chips. Hundarna har fått kokta snabbmakaroner och kokt skinkstek, och nu sover de i min säng. Jag får väl ta hundkorgen, när det blir dags att peta i mig min kvällsmedicin och gå och lägga mig.
Mirtazapin.


Medicinen hjälper oerhört bra mot mina sömnproblem och jag har inga biverkningar alls av den. Inte ens muntorrhet, som lär vara vanligt. Innan jag accepterade tabletten försäkrade jag mig om att den inte skulle vara beroendeframkallande. Det är den inte.

Egentligen skulle jag hålla käften om det här, men jag berättar om det i alla fall, eftersom det är på min egen bekostnad. Kanske kan jag bjuda på ett gott skratt, för jag lovar att jag har vikt mig av skratt här hemma.

När jag kom ur duschen och såg så dåligt i måndag, så tillgrep jag vad som redan fanns till hands hemma för att se om problemen kunde avhjälpas enkelt. Jag drar mig nämligen för att uppsöka sjukvård i första taget. Jag är min egen Första Hjälpen, nämligen.
Jag famlade alltså runt i badrumsskåpet och fick till slut tag på den pyttelilla flaskan med ögondroppar från apoteket, som jag visste att jag hade stående. Den kunde kanske skölja bort det jag fått i ögonen i duschen, om det nu var tvål eller balsam.

Jag pumpade kvickt ut ett par droppar i varje öga och blinkade. Ingen skillnad. Äsch, jag tar ett par droppar till! Sagt och gjort. Jag pumpade in sammanlagt fyra droppar i vardera öga.
Lika grumligt och mjölkigt, lika förbannat.
Av någon anledning har de här ögondropparna legat och gnagt i mitt bakhuvud sedan i måndags, för tänk om de varit för gamla och det var skadligt?

Först idag har jag kunnat se tillräckligt bra i glasögonen för att ta fram flaskan och läsa på den. Jag blev något förvirrad när jag märkte att jag faktiskt inte bara hade en, utan två småflaskor stående bredvid/bakom varandra skåpet. Vad fan var det då i flaskan bakom?
Jag blev alldeles kall när jag läste på den. Det var ögondropparna.
Jag fick ta fram förstoringsglas för att kunna läsa på flaskan som jag använt och ställt tillbaka längst fram. Jag slog ena handen för munnen i bävan.
Jag har alltså stått och pumpat hundens öronkortison i ögonen! Inte lite, heller!

Det här vågar jag aldrig tala om för läkaren! Om jag ändå gör det, så måste jag till mitt klena försvar säga att jag såg lika illa innan misstaget och att det inte blev någon skillnad, för det blev det inte.  Men bara gud vet om det beror på öronkortisonet att inte pupillerna drar ihop sig som de ska? Det vet jag ju inte.

Det är väl knappast någon idé att fråga om någon har erfarenhet av det här, för så jävla dum finns det väl inte en till som är.

Skov igen?

Då är jag hemkommen från vårdcentralen där mina ögon gått igenom någon sorts närstudie på ögonen, för egentlig ögonundersökning var det knappast tal om på en vårdcentral. Det visste jag ju också, men det är alltså den omvägen man måste gå.

Läkaren skickade en akutremiss till centralsjukhuset direkt. Men nu är det helg, så det lär väl inte hända någonting förrän på måndag. Flera dagar till spillo.
Hur som helst kunde han konstatera vad jag redan konstaterat: pupillerna drar inte ihop sig. Jo, fast reaktionen på ljus är extremt långsam. Alltså bör jag inte vistas utomhus utan solglasögon.
Nej, det klarar jag knappast! 
När jag skulle följa hans pekfinger framför ansiktet såg jag dubbla konturer runt det. Med glasögon. Han slog fast att det högst sannolikt hängde ihop med min MS och att det här kunde räknas som ett skov. Men det får en specialist bedöma. Det läskiga är att inte veta om symptomen kvarstannar som restsymptom, eller går helt tillbaka.

Frågor som uppstår är givetvis varför det här händer? Det räcker inte med att säga ”att det hänger ihop med min MS” och så är saken utredd, för jag vill veta vad som hänt. Tex: har en ny lesion uppstått i hjärnan som påverkar synnerven, eller inflammation? Det hela har betydelse för hur man ska förhålla sig.

Jag anser dock att jag ser något tydligare idag, på alla avstånd, och hoppas det inte bara beror på tillvänjning. Är det så, så håller synen på att åternormaliseras även om det går jävligt långsamt.
Jag kan bara vänta.
Under tiden har jag köpt mig lutein och A-vitamin som är bra för synen, men det är i princip det enda jag kan göra själv.

Blåbär kan tydligen rädda synen.

Kortslutning i glasögonen.

Klev in i duschen i förrgår med full syn och klev ut 15 minuter senare med helt och hållet förändrad syn. Jag kontrollerade att jag verkligen hade satt på mig rätt glasögon igen, det vill säga: de nyaste från i april förra året. De nya progressiva fungerar även som terminalglasögon.
Jodå, det var rätt glasögon.
Distansavståndet var mjölkigt, grumligt, som om glasögonen var riktigt skitiga. Även nära håll var grumligt resten av dagen, men klarnade något påföljande dag.

Tredje dagen, idag, är synen på nära avstånd nästan acceptabel. Men absolut inte som det brukar vara. På avstånd fungerar glasögonen inte alls längre. Förbättringen på avstånd är så marginell att den knappt går att uppskatta på en skala. Det är fortfarande som att försöka se allt på avstånd genom en skitig flaskbotten. Exempelvis vägrar jag köra bil. Flera gånger har jag varit på väg ut genom grinden för att åka en sväng, men vänt i grinden och sparkat av mig stövlarna i hallen igen:
– Nävisstnä, jag ser ju för fan inget!

Det första som slog mig var förstås att jag fått ett nytt skov (MS), trots bromsbehandlingen, men det tyckte MS-teamet inte stämde. Ett skov lät inte särskilt sannolikt, dels för att jag går på bromsbehandling (som man åtminstone förutsätter fungerar) och dels för att synfelet uppstod alldeles för plötsligt och utan förvarning för att det skulle stämma.

Men, själv envisas jag med amatörmedicinsk tvekan: dagarna innan fick jag nämligen förändrade känselförnimmelser i pannan vänster öra och vänster fot.  Känsel fanns ju, men ytterst märklig sådan. Som om huden var uttorkad och stram och i princip konstgjord. Så började nämligen en halv ansiktsförlamning som satt i under ett helt halvår 2008.
Symptomen drog sig den här gången långsamt tillbaka efter bara ett drygt dygn, men istället kom det här med synen på båda ögonen. Så jag är faktiskt lite reserverad.

Haver nu fått tid hos läkare, eftersom det var vårdcentralen jag skulle kontakta i första hand. Jag får väl höra vad läkaren kommer fram till i morgon, för om jag ska lyssna mer på vad min moder har att säga om orsak och verkan, så skrattar jag snart ihjäl mig.

Det lustiga (nåja) är att mina nya progressiva glasögon (blott 11 månader) plötsligt bara fungerar som terminalglasögon. Med ansträngning! Allt på distans ser jag som om jag tittade genom en grumlig flaskbotten.  Värdelösa.
Men!
Jag testade att ta på mig mina gamla progressiva glasögon och dom ser jag betydligt bättre på avstånd i, men däremot inte alls på nära håll! Men det gjorde jag ju i och för sig inte förr heller, utan hade särskilda terminalglasögon. Men inga av dessa fungerar nu.  (Gissa om jag är förvirrad. )
Nu sliter jag av och på flera olika glasögon helt beroende på vad jag gör och vilka som funkar bäst för olika ändamål. Det har verkligen blivit kortslutning i glasögonen.

Jag ser såpass bra i mina gamla progressiva glas att jag skulle kunna köra till vårdcentralen själv, men för säkerhets skull har jag ordnat skjuts.

Mamma har ringt då och då sedan i förrgår och kommit med sporadiska förslag på vad som har kunnat påverka synen, allt från nya hudcremer till överansträngning vid datorn, men nyss ringde hon och tog förtroendepriset:

– Jo, jag satt och tänkte….(hon smackade som hon åt någonting)…du har väl inte druckit dåligt hembränt?

– Jovisst, mumlade jag, plötsligt blev jag sugen på en flaska rödsprit!

– Skratta inte. Jag bara frågar!

Har jag tur kan det bli billigt. Om jag kan hålla på att byta mellan nya och gamla glasögon vartannat år. Nästa år kanske det händer igen och då passar nog mina nya glasögon på nytt.
nej, ärligt talat ser jag inte tillräckligt bra i mina gamla glas heller, för att sitta och hoppas.

Jag är åtminstone glad för att höftröntgen inte påvisade någon artros. Det räcker med att ha det i händerna. Jag har, som jag säkert kunnat klaga på vid något tillfälle, gått i ett halvår med nästan olidliga smärtor i höft- och ljumskregionen. Strax efter röntgen (månaders väntetid) så blev jag förbannad och började med egen sjukgymnastik. Innan svar kommit.
Tänjande gymnastik.
Och då blev jag långsamt bättre.
Om det nu beror på det, eller om jag skulle blivit bra ändå, förtäljer inte historien. Men jag har i alla fall på helt egen hand kommit fram till att jag haft en sena- och/eller muskelinflammation. Den förklaringen är precis lika bra som ingen förklaring alls. För läkarna hade ju ingen.
Smärtan är inte helt borta, men på god väg. För att länge inte ha kunnat lyfta ena benet ens för i- och urstigning i en bil, eller trappsteg, så är jag riktigt atletisk nu.
Men jag föredrar faktiskt fel på benet än fel på ögonen, om det vore möjligt att välja. Nu gäller det bara att ha tålamod. Jag tror nämligen det långsamt kommer gå över.

Klockan går än

Min mamma försökte lära mig klockan när jag var 5 år. Det gick trögt för mig att knäcka klock-koden.
Hon drog i visarna på en för ändamålet tillverkad, stor pappklocka och frågade varje dag:
– Och vad är klockan nu?
– Ett!
– Nej, hon är fem över ett.

Hon exemplifierade en gång till.
– Skärp dig nu, Vicky. Vad är klockan nu då?
– Tre!
– Nej, hon är kvart över tre..(hon fick panik efter alla nedlagd tid i flera dagar och kastade klockan över golvet)…det SER du väl?! Varför svarar du samma sak varje dag, fast jag sitter här och lär dig?
Jag började gråta.
Mamma började gråta.
Jag kunde verkligen inte för mitt liv förstå att klockan inte var ett när båda visarna pekade på ett, eller tre när båda visarna pekade på tre….osv.

Senare, i första klass, gick det nästan en hel jävla termin innan lärarinnan förstod varför jag fick 1+1 att bli 3. Jag svarade konsekvent med en siffra för mycket, oavsett talen.
Sedan blev det minus.
1-1 blev = 1.
”Wtf?”
Så kom hon (äntligen) på att jag räknade plus som symbol för ”en till” att lägga till summan, liksom jag hela tiden ansåg att jag hade minustecknet till godo.

Till slut lyckades alltså stackars mor att lära mig klockan. Enträgen vinner. Men jösses vad hon fick traggla, innan jag knäckte ”klock-koden”.
När jag var sju år och började skolan fick jag förtroendet att bära mitt livs första armbandsur. Armbandet var av mörkrött krokodilläder, kommer jag ihåg, och jag var så stolt! Och jag kunde svara på vad klockan visade!
Istället fick jag som sagt problem med plus och minus.
Men jag glömmer det aldrig.
Det är väl på gott och ont som en unge vägrar tänka som den blir tillsagd, för i det fallet gick det ju stick i stäv med att i övrigt vara uppfostrad med ”tänk själv, ifrågasätt allt”. Just då ångrade mina föräldrar detta.

Jag hatar fortfarande siffror och klockor, alltihop är verkligen ologiskt.
Tiden går för fort.
Statistik går att manipulera.
Och det är mer minus än plus på kontot varenda jävla månad, hur man än räknar.

Ny garderob


Här har jag suttit skitlänge och väntat in alla nya vapenfodral, innan jag fotograferade dem tillsammans – och skrev.  Jag hade redan ett gäng fodral som var inköpta för billig penning (jag har ju haft fem gevär att klä) som jag ansåg dels var för klent vadderade för att utgöra ett fullgott skydd och dels hade allihop så förbannat tråkiga färger.
Murriga camo-färger eller militärgröna. Ställde man dem ifrån sig någonstans bland andras på banan, så fick man fel vapen med sig tillbaka hem. Allas vapenfodral såg likadana ut. I mina ögon.

Jag bestämde mig alltså för att köpa nya med roligare färger till mina fyra gevär, som min vapengarderob består av idag. Jag hade fem, men har sålt två och köpt ett nytt.
Ett fodral fattas! Efter en månad ställer jag en fråga till Vildsvin (vanligtvis rappa i leveransen) om vart sista fodralet tagit vägen? Det tar flera dagar för dem att svara att de tagit fodralet ur sortimentet och inte planerar köpa hem fler.
Kunde de inte hört av sig omgående om det?  Varför skulle jag behöva vänta en hel månad, hinna tröttna och själv fråga? En månad till spillo.
Nu får jag börja leta igen. Och det är ingen lek, ska jag säga er, för i Sverige verkar man snöat in på gröna fodral. Svarta eller snusbruna. Och finns det fodral som är lite gladare i fasonen, så nog fan är det för kort eller för långt.

Vilket fodral blev det som uteblev? Det till mitt nya hagelvapen som inga kläder hade, vad annars? Winchester sxp Field. Ett pumphagel. Låååång pipa. Det passar inte i ett enda av mina gamla fodral, ens tills vidare, för att pipan är för lång och jag vill slippa skruva ner den varje gång jag ska ha med det ut och hem igen.
Det var så det började. Och då menar jag idén om att göra slag i saken och samtidigt köpa helt nya fodral, till allihop.

Maken får hålla till godo med de gamla. Och det gör han. Liksom han blev spekulant på min halvautomatiska 22:a Ruger och tog över det. Jag köpte en 22:a Savage Varmint istället. (Det ligger på det rosa vapenfodralet) Han kallar mig fåfäng som fäster mig vid oväsentliga detaljer som färger, och det har han helt rätt i.
Än sen?
Om jag blir gladare och känner större trivsel med andra färger, så är det väl inte hela världen, det heller? Så jävla länge lever vi faktiskt inte, att vi kan låta bli att unna oss vad som finns.

Allihop har namn också. Ladde (Ladygun classic, hagel), Brunte (Browning x-bolt, klass 1), Savve (savage varmint, 22:a) och nu också Ian.

– Ian? sa grannen, som inte såg något som helst logiskt smeknamn krypa fram ur Winchester-märket, som förde tanken till namnet Ian.
Jo, för varje gång jag skulle berätta om vad det var för gevär, så envisades jag med att kalla det Wachtmeister istället för Winchester. Det blev Ian. För pipan är väldigt lång, också.

Om ni funderar över vart jag gjort av mitt halvautomatiska ATA-gevär, som jag står med på bilder här på bloggen, så har jag sålt det. Ja, jag vet att jag skröt om det, men har ändå sålt det. Det var ett fantastiskt gevär, jag missade inte en enda duva med det. Men! Att ladda det var mord på mina för små tummars nagelband.
Jag fastnade inne i loppet, vid en vass kant, när jag skulle dra tillbaka tummen. Blodet rann och jag gick med plåster hela sommaren. Det gjorde svinont. Därför drog jag mig för att använda geväret, vilket givetvis var slöseri med gevär och pengar. Så jag sålde det och köpte detta istället: Winchester.
Men han är alltså helt nakis och har inget fodral.
Det gör mig jevvla sur.