Gud över temperaturer

Det viktigaste för vår-allergiker, som jag, är ren och filtrerad luft under vårmånaderna. Hur ska det då inte vara för dammallergiker, som behöver fräsch luft året runt? Åtminstone inomhus, där man kan skaffa sig kontroll över luften med en luftrenare. En sådan tar effektivt bort allergiframkallande ämnen och dammpartiklar ur luften. En rent himmelrikisk apparat!

För mig som även har MS är en luftvärmepump – eller aircondition som en del säger – av stor betydelse. I min finns allt i ett, temperaturkontroll och luftrening. En sådan kan mans ställa in på önskad temperatur, och den temperaturen håller den helt oavsett hetta eller kyla utomhus. Den är helt oumbärlig!
Många med multipel skleros, som jag, är oerhört värmekänsliga och en pump som reglerar värmen i rummen är praktiskt taget a och o för välbefinnandet.

Det är inte bara kaffebryggaren som lägger av i tid och otid och behöver bytas ut i det wärmlerska palatset. Lade av gjorde naturligtvis även klimatanläggningen i vardagsrummet. 12 år gammal. Det var alltså verkligen läge för att skaffa en ny.  Det blev en Mitsubishi.
Den gamla pumpen skramlade och suckade och fungerade bara när den ville, med sina 12 år på nacken.
Den nya installerades alltså i grevens tid för 4 veckor sedan. Vad som är bra med den, är att den håller den temperatur inomhus som man ställer den på, så på somrarna svalkar den ner till mina 18 grader, eller värmer upp till 18 grader. Och den går så tyst, att man knappt lägger märke till den!

Mina vänner i omlopp på sociala medier (ja, många av dem är vänner även privat) är upprymda. Alla pratar om solbad nu, som jag skyr som pesten.

Jag bryter jag nacken av en fimp mot en kant på askkoppen och försöker förlika mig med att min solbränna, i år, som föregående år, bara kommer bestå av vad jag hinner suga åt mig medan jag går hundpromenader om kvällarna och mellan bilen och klubbhuset. Ica. Hemmet. Brist på sol kompenserar jag med höga doser D-vitamin. Det mesta i livet om somrarna har på senare år förskjutits till kvällstider och molniga dagar, med den enda skillnaden att jag idag vet varför jag är så temparaturkräsen.
Men nu så, nu har jag fått livet tillbaka, ren luft och rätt temperaturer gör underverk. Det går inte styra väderleken utomhus, men man blir en egen Gud som kan styra den inne!

Here we go!

 

Japp, nu har jag varit ute på banan igen!
Dock inte i påsk. Det har bara snöat och varit skitkallt. Kändes ganska snopet efter en veckas härliga vårdagar. Jag såg fram emot träning under hela påsken, men istället drog jag täcket över huvudet och försökte glömma bort min existens.


Blek om trynet, men på G!
I dubbel bemärkelse!
Jag fick besked på senaste MR-röntgen idag och är enormt lättad:

”Inga nytillkomna MS-lesioner jämfört föregående undersökning. Inga lesioner med patologisk kontrastuppladdning. Oförändrat antal och utbredning av sedan tidigare kända MS-lesioner.”

Där hade jag gått och gruvat mig som en metmask på en krok i väntan på ett MR-utlåtande som drog ut på tiden, tack vare påskhelgen. I onödan.
Jag blev mer och mer övertygad om att nya lesioner uppstått, inte minst på grund av mina synproblem för en tid sedan.  Nu övergår grubblerierna istället i vad i fridens dagar jag då fick synproblem för, om det inte hänger ihop med min MS?

Men det är klart, synrubbningarna kanske inte alls hänger ihop med några lesioner. Ju mer jag tänker efter, desto självklarare blir det att de inte gör det, för lesioner är permanenta. Synproblemet gick ju så småningom över.

Den här sjukdomen är verkligen mångdimensionell. Jag tänker inte ens föröka bli proffs på den, för jag tror att man bara blir deprimerad av att läsa om allt som kan vänta och varför. Istället går jag in för att ta reda på så lite som möjligt och leva som vanligt så länge det bara går. Jag vet ju att bromsbehandlingar bara skjuter upp förloppet, de botar inte.

Jag passar på att njuta av våren! Av nu:et! Även av att det är så förbannat kallt, att blåsipporna säkert dött, där jag fann dem.

 

 

Tranor hemma på gärdena

 

 

Hamnen i Borgvik, strax utanför Grums

Mediahoror

Så är det dags igen för en politisk kampanj.
Mångmiljonärer som ska uppfostra oss att i flock gå rakt över stupen, till mer och mer förmån för folk som minst behöver det, för det är ju inte kändisarna som blir lidande på det. De är ju mångmiljonärer som när som helst kan köpa sig fria från konsekvenserna av sin politiska godhet.
Det är så teatraliskt arrangerat att jag spyr.
Drar de någonsin ut på sin ihåliga lilla barrikad för att kampanja om att flyktingmottagandet ska överföras till bistånd till riktiga humanitära insatser i världen? Nej, för Sverige ska gå under, till varje pris som helst. Så ingen, minst av allt vi själva, kan leva i vårt land heller. Pinsamt!

Känslosåsen börjar genast med….”spröda rötter som just börjat få fäste” i Sverige.

”35 kända svenskar i upprop: Utvisningarna måste stoppas.” (Aftonbladet, såklart) Kändisarna är som ett Big Brother-gäng, instängda året runt i sin verklighetsfrånvända bubbla.

”Man ska komma ihåg att internationellt skydd enligt utlänningslagen inte är detsamma som att garantera alla människor ett likadant liv som till exempel i Finland, utan att ge skydd åt människor som i sina hemländer är utsatta för personlig förföljelse. I många länder, som i Afghanistan, finns problem som bristen på framtidsutsikter hos den unga befolkningen liksom fattigdom och ekonomiska svårigheter, en dessa problem utgör inte grund för att beviljas internationellt skydd.”  (Merit Wager.)


 

Min storebror har inga ben ingen hjärna
Han är cyklop och han ska få mig till stjärna
Vi har aldrig träffats men vi känner varann ganska bra
Helt grymt!

Radera ut slå bort och depronisera
Dra bort lägg till och sedan återmontera

Jag är en Media Hora ingen vill ha mig
Gör vad som helst om nån vill komma och ta mig
Med på bild och i tv så alla kan se när jag raserar min cv
Och visar den sell-out jag är.

È du mè?

Där mjuk blir hård och intelligent blir en nolla
En stark blir svag mus och en man blir en fjolla
På våra BB här föds inga söta små barn
Big no no!

Gör om stäng av och spräng ditt ego i bitar
Sen plocka skal och sätt ihop de med nitar

Ja vi är Media Horor ingen vill ha oss
Gör vad som helst om nån vill komma och ta oss
Med på bild och i tv så alla kan se
När vi raserar vår cv och visar dom sell-outs vi är
Du è me!

Ohhjj förlåt!

Det är ett experiment där okänt blir känt
Nio dårar i ett hus hundra dar
Sen ska angnana sållas till vetet är kvar
Till slut vill vinnaren haaaaaar…
Fan faaaaar…

Du är en Media Hora ingen vill ha dig
Gör vad som helst om nån vill komma och ta dig
Med på bild och i tv så alla kan se när du raserar din cv
Och visar den sell-out du är

Alla är Media Horor, Ingen vill ha oss
Gör vad som helst om nån vill komma och ta oss
Med på bild och i tv så alla kan se när vi raserar vår cv
Och visar dom sell-outs vi är.

Skål!

Nej, nu vill jag åka hem!

 

Text

Snacka skit!

Skogsrå

Vanliga skyltar i Värmland. Denna: östra Värmskog, 2016.

Min ”egna” rådsjur, Bella och Enhorn, har klarat både trafiken och jakterna. Enhorn hade jag inte sett på flera månader och befarade att han hade fallit offer för bockjakten, men igår dök han upp på gärdet invid brevlådan.
– Härligt!
Det blev några bilder över trädgårdsstaketet.

 

Enhorn

 

Bella

 

 

 

 

En vårdag (spännande rubrik)

”Det är inte bara i spegeln som man ser kråksparkar”, skrev jag på Facebook och fick genast rättelse av en bättre bevandrad i ornitologins värld, som talade om för mig att jag hade fotograferat en Kaja.

Här är den, i alla fall. Kråka eller ej, så höll den ett öga på mina händer för att inte missa om jag tänkte kasta ifrån mig något ätbart.

Fick syn på två förälskade måsar på ett hustak i Orrby, när jag väntade på maken som hade hastat tillbaka in till Ica för att köpa sparris. Naturligtvis kom vi på att vi glömt sparris, när vi redan betalat ingredienserna till vår egen variant på räkmackor och hunnit tillbaka till bilen. Lat som jag är, stannade jag kvar och fotograferade min omgivning under tiden.


Är så in i helsicke
SLÖ och sömnig, sedan en vecka tillbaka nu. Är det den berömda vårtröttheten, som alla ska bli så pigga av?
Ingen lust med någonting. Trots att det strålande vädret har tittat fram igen, om än inte lika varmt, så känns hela kroppen som bly.
Sedan en vecka tillbaka har jag dessutom haft min konstanta huvudvärk tillbaka och den vill jag förklara med ständiga tryckförändringar i luften som pågår.  Och mer ljus.

Å andra sidan har jag haft bortförklaringar till vartenda MS-symtom i rätt många år, innan jag tog mod till mig och utsatte mig för risken att få en fastställd diagnos, och fick den. Och huvudvärk är ju ett av många symptom, så det kan lika gärna vara en sådan huvudvärk.  Jag är åtminstone glad för att jag haft flera månader där jag nästan varit helt fri från huvudvärk och sluppit äta värktabletter varje dag, men nu är jag där igen. Pamol. Alvedon. Ibumetin.

Den 11 april ska jag på ny MR-röntgen inför min andra Mabthera-behandling i maj-juni, och då gäller det. Den kommer visa om det uppstått fler så kallade MS-lesioner i hjärnan och i så fall (beroende på var den/de uppstått) kanske man också kan se en förklaring där till mina plötsliga synproblem för ett par veckor sedan?
Om det uppstått fler lesioner så betyder det, antar jag, att behandlingen inte fungerar på mig. Då kanske jag måste byta till en annan som man verkligen kommer tappa håret av. Det gör mig inte nöjd.
Jag fick lätt panik en perioden runt decmber-januari, då jag tappade mängder med hår och tyckte det var lika bra att dölja urtunningen med att klippa mig kort. Men jag fällde (!) tydligen bara en viss mängd hår, sedan avstannade det. Annars hade jag varit flintis nu.

Nå.
Jag fick tvinga mig ta fram kameraväskan, som legat i dvala hela vintern, och ta den med på en tur. Om än bara till Grums, rätt sent på lördagskvällen.

Man hinner inte med så mycket på fem minuter i snålblåst, än lite motljus mellan taken, två förälskade måsar och en kråka. Men det var tillräckligt för att återfå lite kreativ livsgnista igen.

Jag ser fram emot en motivrik vår, där grönskan växer sig fram dag för dag, och jag kan fortsätta min självutbildning i hobbyfotografering. Ni ska vara glada för att jag inte lägger upp allt. Jag antar att en riktig fotograf skulle klassa bilderna jag vågar lägga upp för ”misslyckade”, varför man ska ha i ödmjukt beaktande vad det kan vara för typ av bilder som till och med jag själv tycker är hemska och som får ligga kvar på disken. Men man ska väl inte behöva vara proffs för att våga visa vad man håller på med?

Intresset startade först i mitten av förra sommaren. Det var då jag i snabb följd köpte mina två kameror för att kompensera att jag – oförklarligt-  bara blev sämre och sämre på att skjuta lerduvor. Kroppen och knoppen orkade liksom inte med, plus revbensfrakturer.
I november fick jag diagnosen och sedan har ju liksom livet stått still. Mycket av tiden går fortfarande åt till att bara smälta och ta in att jag faktiskt har en trist sjukdom, för det är ju sådant som alla andra får. Inte man själv.
Jag har blivit tjock!
Har inte kunnat röra mig ordentligt på snart ett år, för det har hela tiden varit något – frakturer, smärtsam höft, synproblem, sjuklig trötthet och allt möjligt.  Hundarna har haft ett tråkigt år, där det nästan inte blivit en enda lång- eller dagspromenad i skogarna, som vi brukar företa oss. Hoppas kunna kompensera dem i år.

Jag har därför köpt en baddräkt som jag inbillar mig att jag kommer visa mig i, för simning är ju bra träning för hela kroppen. Jag brast i skratt när jag provade den framför spegeln. Av någon anledning har jag en självbild som är 25 år, och den stämmer inte när jag kommer fram till spegeln. Inget skratt kan vara råare och mer förödmjukande än det åt sig själv. Där stod jag, en köttbulle, som positiv som fan klippt av köp-lapparna innan jag provat.  Bikini hade jag haft sinnesnärvaro nog att avstå, men baddräkt är inte att leka med, det heller.  Jag hade avsiktligen valt en storlek mindre, för det skulle – antog jag – tvinga mig se till att kunna bära den med självaktning inom sommaren var slut. Det är den tanken jag försöker hålla aktiv; att det inte är meningen att den ska passa än, för det jag ser i spegeln är inte självaktning. Det är självförnedring.

Jag siktade först in mig på att börja med badhuset och på att smyga ner mig i vattnet samtidigt med pensionärerna som hade badtider varje fredag mellan 16-18. Det lät lagom. Men detta har processats en tid och slutat med att jag tänker börja bli av med kilon helt inkognito genom att simma (om jag kommer ihåg hur man gjorde) längs strandkanterna hemma i sjön.  Där kan jag simma mig i form och ner några kilo i sommar. Lagom till hösten är jag kanske redo för pensionärstiderna på badhuset, för inbilla er inte att pensionärer inte lägger märke till hur man ser ut. Mig går det ju inte ens att missa!  Inte i den baddräkten, där allt liksom jäser över sömmarna, rejält, som för att betona att här kommer en som är orsaken till all svält i världen.

Nå, igen.
Vad skulle jag göra istället, när kroppen inte funkade riktigt, något som var både kreativt och stillsamt? Man kan inte sitta inne och måla tavlor och skriva hela tiden.  Fotografera, kom jag på då. Det behöver man inte göra stillasittande eller inomhus. Och det har jag gjort.

Men jag har faktiskt varit ute med nyaste bössan i vår och tagit reda på att förra årets formsvacka är över.  Av 40 duvor på raken missade jag bara tre.  Inte tvärtom, som i fjol. Jag är fanimej på G!   Lite simning i vassen i sommar, därtill, så blir jag farlig.

Och här är makens räkmackor. Apropå komma i form.
Ja, hans mackor. För det får man väl ge honom? Jag har bara varit med och skalat ägg och lagt ut isbergssallad, den här gången.. Notera att mackornas storlek omfattar pizzatallrikarna de ligger på!


Med detta, kryper jag ner i mitt nya knälånga nattlinne. Just det. När jag beställde det, tyckte jag det såg skitfräscht ut – ljusgrått med pastellfärgade abstrakta fläckar på bröstet.
När jag fick det på mig noterade jag att det fan inte är något abstrakt konstverk, utan ett barnsligt tecknat kattansikte med ett blått och ett gult öga. Det såg inte jag.
  

Intervju: den svenska journalistkåren

Lyssna på den här intervjun, den är så fantastiskt bra!
Man talar bland annat om åsiktskorridoren och om att våra stå-up-komiker inte är ett dugg roliga längre, de är mångmiljonärer som är stå-upp-aktivister som försöker vänsteruppfostra folket och leker en av folket. Folk betalar en biljett för att bli inpiskade i värdegrunder och ”var inte rädda”; dagens så kallade komiker har helt slutat sparka uppåt och vet inte vad satir är.

Intervjuare är Det Goda Samhällets Patrik Engelau. Gäst hos honom är författaren och frilansjournalisten Jens Ganman.

Det finns bara en sak som jag vänder mig emot, och det är diskussionen om att vi (”vi” definierade som folk i allmänhet) låter journalisterna bete sig som de gör.
Jag kan inte se att vi (”vi” definierade som folk i allmänhet) verkligen gör det, för hur ska vi göra för att visa att vi inte alls tillåter dem? Det är dessutom på grund av att ”vi” motsätter oss deras agenda-journalistik  och ständiga nedvärderingar som journalisterna bekrigar oss och (därmed) sina egna läsare: därför att vi inte längre tillåter dem, ställer dem mot väggen och ifrågasätter vad de håller på med, och med vilken legitimitet.

Vi tar små men viktiga medborgarinitiativ. Exempel på dem är den här samhällskritiska bloggen liksom många andra regim- och mediekritiska bloggar. Sådana är också alla alternativa medier så som Nyheter Idag, Avpixlat, Fria Tider, Julia Caesar på Snaphanen.dk  och Nya Tider, samt styrkesamlande Folkets Demonstration och konfronterande Granskning Sverige. Det finns fler och vi är många!

Vad mer kan vi som vanliga medborgare utan tillgång till rikstäckande plattformar göra för att visa att vi faktiskt inte låter dem bete sig som de vill?
Vi kan göra saker som att säga upp prenumerationer och TV-licenser och gå ur svenska kyrkan. Allt sådant som inte längre tjänar vårt eget arv, värnar vår kultur eller tillvaratar våra intressen. Det är där vi har vår makt.
Makten ligger i våra aktiva val att inte längre vara försörjande konsumenter av alla dessa självutnämnda men tunga uppfostringssäten som statskontrollerade journalister i skattefinansierade tidningar, radio och tv som verkar skriva för varandra och underhålla sina gelikar vars omkrets bara blir snävare och snävare och snart självantänder och exploderar av sin egen propaganda.
Och makten ligger i att vi istället donerar en slant till modiga och idoga initiativtagare som drar dubbla lass där och när vi personligen varken vågar eller orkar. Istället för att lägga pengarna på propaganda-aktörer.

Vi lever i en masspsykos, talar Ganman om, och det är det vi sagt länge nu. Debatterna är sinnessjuka. Han jämför journalisterna med alkoholister och oss andra som medberoende; att vi möjliggör för dem att bara hålla på och fortsätta. Det är helt sant. Eller nästan.
För fortfarande: vad kan vi göra? Vad får vi göra?
Medberoende har makten att påverka en alkoholist genom att ha vad alkoholisten behöver för att kunna fortsätta sitt missbruk men en vacker dag vägra ställa upp mer. Villkorslös kärlek, skjuts, pengar och ordnade förhållande. Allt rasar för missbrukaren om den medberoende inte längre ställer sig till förfogande.

Vid en intervention talar man om för missbrukaren att man inte tillåter sig utnyttjas längre.  Den måste endera ändra sig eller också gå mot botten – ensam.
Men hur gör man med missbrukare som betalas med med skattemedel, som vi saknar medbestämmande över vad de används till? Som vi blir åtalade som skatteförbrytare om vi vägrar betala? Medge att villkoren inte ser likadana ut eller kan jämföras med en missbrukare-medberoende-relation.
Vi kan inte ställa ultimatum, så länge vi saknar makt över våra egna skattemedels användningsområden. Och detta vet de så förbannat väl.

 

Äntligen, nya solglas

Då kom slutligen de progressiva solglasögonen, så jag kan köra bil igen. Utan att bländas av vassa solreflexer från sjöar och asfalt. Det är ganska jobbigt, eftersom jag gärna vill se skådespelet av det dyrbara gnistret sticka i vågorna – det är så outgrundligt vackert!

Melerade svart-röda – mina färger. Nu är jag väldigt förväntansfull inför skytteglasögonen, som också ska komma när som helst. I övrigt håller jag på och vänjer mig vid min korta frisyr, och det är först nu jag börjar förlika mig med den. Det tog tid.
Klippningen gjordes i början av januari.
Från början var håret så fruktansvärt kort att det inte ens var någon idé att över huvud taget kamma det. Där stod jag med ett badrumsskåp fullt i hårborstar och hårsnoddar och grämde mig, men nu är det bara skönt.

Jag gjorde några försök att tona det ljusare, men misslyckades två gånger i rad! Tredje gången gillt, alltså, innan jag började känna igen mig själv. Jag avskyr stora förändringar, som det tamdjur jag är.

Snart ska jag tillbaka och klippa mig igen, så jag kan styra upp frisyren precis som jag vill ha den och hade tänkt mig den. Håravfallet har gudskelov upphört, så jag börjar bli intresserad av att påverka det lite mer än för att bara försöka göra tappet mindre synligt.
Den här gången får frisörskan  låta bli längden i nacken. Enda stället där jag ville ha lite längd kvar, i axelhöjd, var just i nacken. Men när jag väl satt där blev det en miss i kommunikationen, varför håret i nacken blev som kortast. Precis tvärtom.
Det är fortfarande alldeles för kort i nacken, men i övrigt är jag helt nöjd.
The Show Must Go On.