God Jul

julen

Nu är det snökramp i luften.
Det är hällregnets, glashalkans och den djupfrysta åkerlappens midvintertid. Julen lufsar närmare i grånad decemberrock. Vantade knogar, rödnypta kinder och isande tänder som biter om julgrisäpplet.

Frost sockrar dikeskanten, stryker sig mot staketen och några bortglömda gärdesstörar. En tjock domherre har intuitivt hittat den pålade havrekärven, och under den betar tre andra benäbbade kastrater.

Förväntan har en egen lyster; den är av lingon strödd, djupt granrisgrön och snöbelupen.
Julmotiv kring obesökta sjöar.

En plusgradig snögubbe har morotsnäsa och ögon av tallkottar hängande på axeln. Kvasten ligger för sig själv i smältvatten, understundom översutten av en sparvfamilj.

Inramad av ett julgardinskt köksfönster; där mumsar jag på skinksmörgåsens rygg – struken med Graveljis hemlagade senap. Ett malt- och humleskummande glas med Apotekarens mörka Julmust har adventsäkta luciasmak.

I glaskanten avspeglas mitt ansikte i miniatyr. Ena kinden förstoras som en svällande julgranskula; blänkande rund och glöggfärgad.

Decemberskildring.
Klövsnö.
Hareskare.
Nästan utomkroppslig är vinterkvällens minustunna känselhinna.

Nu går alla klockorna. Fotsteg som tickar.
Här är köttbullar kronjuveler och den griljerade grisen långt från Jesu födelse. I krubbans guldfärgade halm kurar endast sömniga kaniner.

Inburna granar doftar iskall gin och kåda, och de snövita vindarna som drar in över landet är som de första fjärilarna runt videungen. Små silskesvita katter, sovande mot fingertopparna. Silverspinn.
De har små drömmar.
Små fäbodar.
Klättrande som österrikiska bergsgetter i granbeklädda värmlandshöjder, ner mot Värmelns strand.

Det är is mot is.

Saltsten och törst för de vilda.

Inomhus är kulissen stämningsfulla julgardiner som beslöjar fönsterputsens landområde. Från klarhet till klarhet.
Där utanför lever rådjuren. Älg och möss vid knuten. Röd puls slår i snön från julgranens största kula, närmast fönstret. Julnäring för ögat.

Jag går i mina färgade rum och ger mitt namn åt ett inre frihetslängtande lejon som kysser sina galler. Fram och åter. Julkänning med förväntan i, som mandel. Lägger om julgardinernas obstinata veck, acklimatiserar dem till nya kombinationer av fall och fantasifulla lager. De finner sig i. De tar fönstren som de kommer.
Det gnolas Stilla Natt.
Vackerhetens tid.
Konstnärliga dekorationer och glögg.
Färgglädjen som sprakar över dukat bord, ja – den äger jag. Energi i varje detalj.

Ja, och fyra röda spetsservetter

4:e Advent.

Snart styrelsemöte. Hemma. Är inte det minsta upplagd, kan jag ju säga. Det blir så förbannat många kaffekoppar att diska efteråt, och det känner jag i mina händer att de inte orkar. De värker och är stela, för inte nog med diagnosen – jag har artros också. Det kommer och går, och nu kom det.
Eller ”nu och nu”…det blommade upp för flera dagar sedan. Sitter i ett par veckor.

Jag tänder ljus med braständare som nästan får gardinerna med sig i svepet.
4:e Advent.
Och jag kanske ska göra en ny vapenaffär, det får vi se under kvällen. Det är nämligen möte med skytteklubben. Ett avbräck från rutinerna. Prata allt annat än politik.
Skratta gott.
Men jag undrar om de skattar gott när de får veta att jag har bränt upp protokollen från senaste mötet i vedspisen. De bara slank med reklamen.

 

Propaganda för mer muslimsk invandring

Avdelning ful-journalistik:

”Svenskarna tror att det bor betydligt fler muslimer i Sverige än vad det faktiskt gör. Detsamma gäller i 37 av 40 länder enligt en ny global studie från Ipsos. Resultaten illustrerar de fördomar som finns mot muslimer.” (SvD)

Nej, det gör de inte, resultaten visar hur utpräglad islamiseringen är i samhället och hur stor plats befolkningen tycker att muslimerna tar. Det kan jag ta råttgift på, och det stödjer nog Ramberg och Hagen. Dock i onödan. Jag tror mig inte ha fel på den punkten.

Islamiseringstakten gör att man uppfattar dem som många fler. (Själva överskattningen av antalet muslimer ska man dock inte förväxla med att muslimerna i själva verket är ganska få, vilket säkert är tanken med inpasset.)
Man märker ju också att reaktionerna inte är ett enskilt fenomen i Sverige, för att även på så vis kunna påtala hur rasistiska vi är (trots att muslimer inte är en ras), utan de uppträder överallt där muslimer slår sig ner.

Att överskattningen är som störst i Frankrike är inte konstigt, för vilket europeiskt land har plågats av muslimsk terrorism värst?

”Europa är i ökad utsträckning utsatt för terroristdåd, och det påverkar naturligtvis människors fördomar.”

Just det, men då är det väl inga fördomar? Rationell rädsla för att bli mördad av en skoningslös och rabiat våldsideologi är fan inte ”fördomar”, inte ens förutfattade meningar, och av en händelse är det bara muslimer som är anhängare av islam. Det är ju inget förfluget påstående.
Det får finnas hur många fredliga muslimer det vill, även i majoritet, för anledningen till rädslan är ju att man inte vet vem av dem som är förrädisk och livsfarlig. Hur många muslimer tar avstånd från terrorismen och våldet i sin religion? Tar avstånd från religionens islamisering av värdländerna?  Varför är de här, när de inte gör det?

Några avhoppade enstaka och modiga (!) före detta muslimer gör det. Det säger i alla fall allting som just jag behöver veta.  – När man behöver mod och dödsförakt för att våga ta avstånd från och kritisera en religion, då bör man faktiskt ta varning, om man är det minsta vid sina sinnes fulla bruk.


Det har ju visat sig att många terrorister har förefallit vara sekulariserade, välutbildade och assimilerade muslimer…..tills de ”över en natt” radikaliserades. ”Ingen anade någonting.”
Just det.
Det är kruxet.
Hur många gånger har den ideologin missbrukat västerländskt förtroende? Hur många gånger till ska vi tolerera att det missbrukas, med människoliv som insats varje gång?
Det finns faktiskt gränser för allting och det är dem det berör mest i vardagen, och de som drabbas av våldet, som måste sätta gränserna: civilbefolkningarna.

”Islamofobin har en lång tanketradition i Europa. Men nivån på islamofobiska fördomar varierar väldigt mycket med världshändelserna. ”

Jag ser rött. Finner sig folk i att få sina ”tanketraditioner” omskrivna på det här viset?
Den som ”islamofobierar” folk som av goda skäl inte vill tro på- eller veta av en högriskideologi, har attitydproblem. Ingen annan. För religionsfriheten gäller även oss icke-muslimer och rätten att välja bort islam. Av vilka anledningar vi vill.

Vi påtvingas ju islam olagligen i landet genom propaganda och politikens/samhällets förändringar av vår livsstil och hela vårt tillvaro, på grund av en importerad religion och dess påträngande krav, regler och negativa effekter på allt och alla. Finns inte religionsfriheten för oss i vare sig politiken eller i islam, så finns den inte för islam heller.

Precis som många av oss har valt bort och till och med tagit avstånd från kristendomen eller annat, utan repressalier eller straffhot (ibland verkställda!), är vi fria att välja bort och ta avstånd från islam.
Sluta förolämpa oss med diagnoser när vi tillvaratar våra mänskliga rättigheter att tro på vad fan vi vill. Vi har ingen skyldighet att välkomna, curla eller respektera en religion som vi själva inte tror på, eller som till sin natur innehåller brott mot praktiskt taget varenda mänsklig rättighet. Något liknande förtjänar inte respekt, inte här. Inte ens religionsstatus. Det är är min åsikt, min åskådning och tro.

Och varför är inte Sverige med i statistikdiagrammet, när artikeln inleder med oss som exempel? Kanske för att av de 40 länderna som uppskattade muslimska befolkningen mest felaktigt så hamnade Sverige bara på 31:a plats. Sverige ligger topp 10 .

 

Läs Hege Storhaug: ”Landsplågan islam”, läs verkligen den. Jag vädjar.

”Vi står inför oöverstigliga problem om vi inte ser på islam och den pågående radikaliseringen med öppna ögon. Det handlar inte om vare sig rasism eller islamofobi. Det handlar om att försvara vår frihet.”

 

Här är bokens baksidestext (Länk):

Den svenska och europeiska frihetsorienterade kulturen står under allt starkare press från politisk islam. Denna form av islam är inte som andra religioner. Den är i konstant konflikt med kvinnor, judar, homosexuella, frihetsorienterade muslimer och var och en som inte underkastar sig dess doktriner.

Folk är med rätta bekymrade över framtiden, samtidigt som våra politiska ledare tiger och ljuger om islams motstånd mot frihet. […] I denna engagerande bok varnar journalisten Hege Storhaug för att Europa nu är på väg in i en odemokratisk och mörk tidsepok där islams makt kommer att öka. För att bevara vår livsstil måste folket ta till motmedel.

Hege Storhaug uppmanar oss att våga använda det som Øverland kallade Den första mänskliga rättigheten: Yttrandefriheten.

Efter att boken publicerades i Norge för ett halvår sedan har Sverige dragits in i vågen av islamistisk terror genom attentaten i Bryssel. Samtidig etableras det fler och fler moskéer och vi ser allt fler kvinnor i hijab på våra gator. Denna bok ger dig svaret på varför detta sker.

Hege Storhaug är en prisbelönad journalist och författare med över tjugo års erfarenhet inom området invandring och islam.
Läs också detta:

 

 

Noterat

Nu vet jag att jag i många av de senaste bloggarna låter som en propagandaapparat för SD, och för nytillkomna läsare kan jag misstas för att fortfarande vara sverigedemokrat, men det är faktiskt helt oavsiktligt. Jag är något konstigare än så. Jag är proggarpatroit. Det finns inte och är inte ens höger.
När blev förresten SD höger?

Jag rycker ut med blinkande ljus så fort orättvisor, inkonsekvens, irrationella utspel och rena elakheter uppenbarar sig, och det är inte direkt mitt fel att de oftast riktas mot sverigedemokrater i modern tid.
Förr var jag helt rätt. (Detta ska kanske dagens ”rätt” personer tänka på, för de kommer inte alltid vara det – tro mig.)
Jag var efterfrågad för att jag var jag, och gjorde det jag gjorde och tyckte vad jag tyckte, och inte för att jag var någon sorts politisk signal. Det hade bara ett andrahandsvärde då.  Jag var väldigt politisk utan att jag märkte det, eller tillhörde någonting. Jag identifierade mig bara med mina egna åsikter. Vilka jag dock alltid varit väldigt tydlig med.

Det är mycket man inte vet om mig. Men jag gjorde alltså roliga saker som jag regelbundet blev kontaktad för och övertalad att tjäna pengar på, utan att jag – då – förstod vad min tilldragningsfaktor bestod av. Alla ville vara framme och bli förknippade med mig. Främst i lokala sammanhang.
Jag ombads hålla föredrag om olika ämnen, vara påannonsör för kommande program i radio, var med i tv-program, blev uppringd och erbjuden olika anställningar som jag aldrig sökt, eller ombads skriva i Aftonbladet och bli novellist i veckotidningar- bara för att nämna något av allt som är otänkbart idag.  Jag försöker komma ihåg vad som var den utlösande faktorn, men jag minns faktiskt inte.

Jag blev till och med ombedd av ett förlag (som jag glömt namnet på och vars gamla gulnade brev försvunnit i någon flyttning eller storstädning) att bo i Spanien på deras bekostnad i 4 månader och där skriva en ”överlevnadsmanual för kvinnor på nätet”, när vi hamnade i 90-talet.
Det var inte så konstigt, för  jag hade ju mina talanger, och det var i en tid när sådant hade både värde och företräde framför alla dagens dumbo-meriter. Det konstiga, menar jag, var att man hittade mig för att föreslå allt möjligt! ”Alla känner apan, apan känner ingen”- syndromet. Vi hade inte internet.
Ville man omvärlden någonting så fick man skriva en insändare, och det gjorde jag ju. Många. Rätt namn givetvis, för jag har alltid varit sparsam med alias och kan inte minnas att jag någonsin använt något i åsiktssammanhang. Kontenta: de flesta fann alltid något man kunde använda mig till och mitt liv var rikt och varierande.  Allt bara flög till mig på serverade silverfat.

Idag är jag enbart persona non grata. Politisk vilde. På grund av att jag är samma person nu som då. Och förmodligen 30 år bättre på det. En sorts svensk dalit som står utanför det inhemska kastsystemet och betraktats som oberörbar. Ordet dalit betyder ungefär krossad eller förstörd och daliter är utsatta för förakt och våld från andra grupper och diskriminering inom utbildning och arbetsliv.  Omsvängningen var och är än förbryllande.

Tiderna har under 30 år förändrats så drastiskt att ingen – med dagens politiska astmaklimat – tror mig när jag berättar om mitt liv, förrän jag bevisar det. Och det är ibland svårt att göra det, för digitaliseringen och tekniken som finns idag fanns inte då. Det fanns i princip kassettband. Pappersupplagor. Kamera för vilken man fick vänta 2 veckor på framkallning, så det sket man i. Inga mobiler. Jo de fanns väl, men inte för vanligt folk, och de kom i resväska och hade serpentinsladd och lur.
Men sedan länge nu är alla dörrar stängda och hermetiskt tillslutna. Jag är fortfarande häpen över det, när jag tänker efter. För vad hände och varför?

SD-hangup:en beror nog på att det är behandlingen av partiet och deras väljare (som faktiskt inte har några andra alternativ om de inte vill ersättas med islam och muslimer) som jag in i märgen föraktar. Jag är egentligen inte ingen högermänniska i några (andra) avseenden.  När blev vänster höger, och högern vänster?
Jag fattar fan inte.

Att bara vara

Jag sitter här i morgonkulan och dricker mitt yoga-te och gör vapenvård på mitt hagelgevär och försöker få ordning på tankarna. Minnena. Verkligheten är helt surrealistisk.

När sverigedemokraterna blev aktuella i politiken så såg jag dem som mitt försvunna kompisgäng. Jag begrep inte varför de var tabu, men de vågade och talade i klartext. Som jag. De kämpade för saker som i alla tider stått mig nära; bara bland annat de var för ett starkt djurskydd och levande landsbygder, mot förtryck av oliktänkande och den fasansfulla ideologin islam.  Hur kan man inte var emot och för detta?
Jag struntade väl i ”bakgrunder”, när det relevanta var samtiden och framtiden, och det borde väl alla andra också se som det viktigaste? Nej då.
Allt handlar om hudfärger och bakgrunder, och för 30 år sedan hade det chockat mig. Chockat de flesta.

Sedan barnsben avskyr jag innerligt falskhet och mobbning. Förödmjukelser och hån. Våld och utnyttjande. Jag har alltid tagit parti för underdogs, för jag såg mig själv som en.
Det gjorde väl proggvänstern en gång? På proggtiden fanns det i alla fall grupper till för ideal som jag sympatiserade med, och jag var med i ett proggvänstergäng, utan att ha namn på det, eller på något sätt ha valt gänget med någon politisk medvetenhet. Politisk medvetenhet hade jag ingen.
Man sögs bara in i gäng som var mest lika en själv. Det var som att hamna framför insuget i luftrenaren.  – Schwooops.

Vart tog alla vägen och varför är jag alltid kvar?  Det är sannerligen inte jag som bytt värderingar!
”Vägen svängde men inte jag.”

Nu förbjuder Löfvén fattigdom

Sverigedemokraternas kampanj mot tiggeri sommaren 2015

Löfvén har öppet kritiserat både sverigedemokraternas och enstaka moderaters önskan om tiggeriförbud och kommit med floskler om att ”man inte kan förbjuda fattigdom”. Bland annat sa gubbstrutten så här:

”Det ligger i högerns ideologi att tänka så. Fattigdom går inte att lagstifta bort”

Vidare: att organiserade ligor utnyttjar tiggare sågades av regeringens nationella hemlöshetssamordnare Michael Anefur (KD) – som kallade det ett ”rykte som påstås gång på gång”.  (Hemlöshetssamordnare?)

Samma Löfvén öppnar i december 2016 för nationellt totalförbud mot tiggeri, en politisk linje som bara Sverigedemokraterna drivit förut, eftersom det har varit ett rasistiskt önskemål, detta att slippa olägenheten som uppstått till följd av att missbruka den fria rörligheten. Lagen har inte skapat någon fattigdom, bara sett till att förflytta den till Sverige. Som förflyttning hit av så mycket annat som bara skapar problem för även oss, istället för att lösa några problem för någon.

Både moderater och socialdemokrater uttryckte sitt behov av avståndstagande till sverigedemokraterna efter detta. Även detta. Så de moderater som talar om sossarnas hyckleri i denna stund, kan inte ha det lätt med minnet.

Idag är det plötsligt både etiskt och genomförbart att ”förbjuda fattigdom”. Lika hux-flux är ”extremhögern” både rumsren och klok. Tacka sverigedemokraternas kampanj ifjol för det, och året innan dess.
Löfvén är sist på bollen.
Och vill på något sätt att tiggarna ska kunna ansöka om tillstånd, för att mjuka upp brutaliteten lite. Jag vet ärligt talat inte vad farbrorn röker.
Det här har inte hindrat honom från att dra runt som Karl-Bertil Jonson med ett jultal i Sverige – ”stärk gemenskapen” – som han splittrat helt själv genom att bry sig mer om utlänningar än medborgare. Det är fel prioritetsordning.

Vem är Karl Bertil? Har du missat Tage Danielssons julsaga från 1975? Karl-Bertil, som är en stor beundrare av Robin Hood, delar ut rika människors julklappar i slumkvarteren.
Dessa gåvor är paket som han har stulit under sitt feriearbete på postens paketavdelning, och vilkas adressaters inkomster han kontrollerat i taxeringskalendern. Detta är väl sinnesbilden av Löfvén, minus det här med taxeringskalendern, för han är så drygt rättvis i sin orättvisa, att fattigpensionärerna är just det för att de får minst men måste betala mest. Nu kommer han med fattigdomsförbud i julklapp. – Tack, men när?

Han säger: ”Det är aldrig acceptabelt att behöva se människor stå på knä och tigga, det är så förnedrande och fjärran för socialdemokratisk ideologi, så på något sätt måste detta få ett stopp.”
Frånsett ideologin är det vad Åkesson försökt förklara i en herrans massa år.

Nu står de väl sällan på knä och tigger. Dem vi har här, de bygger läger av pallar, kuddar filtar och halvligger i detta och verkar inte på något sätt känna av den förnedring Löfvén talar om och antagligen utifrån ett perspektiv av hur han i hans ställning skulle uppleva att hamna på gatan. (Det skulle göra honom gott.)  Ibland låter de ruljansen sköta sig själv och gör något annat, under tiden som allt ligger kvar övergivet med en uppfordrande mugg framför.

Fjärran socialdemokratisk ideologi är det dock inte att låta svenska fattigpensionärer i Sverige ha vuxit till en kvarts miljon människor. De har lägst pension i norden.
Om Löfvén vore en riktig Robin Hood skulle han kasta ut illegala och asylfalska ”bättre liv”-migranter, som vi saknar allt samhällsansvar för, och ge ”deras” gratis sjukvård, bostäder och ekonomiska omsorg till våra egna hemlösa och pensionärer (ibland både ock) istället – den har de förtjänat efter ett helt liv i tjänst för/i Sverige och ska inte ställas mot att andra länders medborgare vill ha vad vi har. Det har inte med våra medborgarskap och samhällskontrakt att göra och ska heller inte gå ut över det.

”Det politiska hyckleriet i Sverige känner inga gränser”, säger JanEricsson, moderat riksdagsledamot. ”Det finns förvisso inslag av detta i många partier, inklusive mitt eget, inte minst när det gäller frågan om tiggeriet, men frågan är om inte Socialdemokraterna just nu överträffar allt annat med råge. De är hyckleriets okrönta mästare.”

Ja, och det är ett fenomen som jag inte kan förlika mig med.  Denna falskhet, all denna charader. Säga en sak men göra en annan, kalla andra förolämpade tillmälen för åsikter som man inne på rummet tycker själv. Jag kan inte tolerera det. Vart än det manifesteras, men minst av allt hos politiker med makt över våra liv och medel.

Det ska bli trevligt att se vad det blir av Lövéns tiggeristopp, för som vanligt har han förlagt det ”några år framåt”. Eller så blir det så många undantag (som med alla andra”krafttag”) att det aldrig får effekt av förbud: det låter handlingskraftigt men i praktiken innebär det ingen märkbar skillnad. Som med ID-kontrollerna vid gränserna.
Man kollar bara var 100:e….

Etablissemanget i Monismanien

Från 2009 finns ett inlägg av Kjell Åke Hansson, ”som arbetade med Astrid Lindgren”, som heter ”Låt inte Astrid Lindgren bli slagträ”. Och så är det just det han själv gör: använder henne som slagträ.
Värdet av den uppmaningen betyder på sin höjd att ingen annan får använda henne som politiskt slagträ.

Han skriver en massa trams som inte går att kontrollera, av typen:

”Vårt arbete på kunskaps – och kulturcentrumet Astrid Lindgrens Näs blir nu ännu viktigare. Att intensivt lyfta fram den Astrid Lindgren som är sann: hon kommer aldrig att bli främlingsfientlig, aldrig bli provinsiell, aldrig bli inskränkt och intolerant.”

 

För det första: bara fördomar om sverigedemokraterna kan få dem att stå i ett slags motsatsförhållande till ”den sanna Astrid”.
För det andra: mycket riktigt kommer Astrid aldrig bli vare sig det ena eller andra, för hon dog 2002, och ingen av oss har någon som helst aning om var hon skulle stå politiskt idag och särskilt inte mot bakgrund av vad som skett med landet under den tiden hon varit borta. Hon behövde aldrig uppleva det.

Meningen (och målet) med det där uppblåsta partihatet var att kampanja för att sverigedemokraterna skulle hindras från riksdagsinträde 2010.
Med fördomar om sverigedemokraternas fördomar försökte landets samlade kulturelit bekämpa partiet.
Och det gör de än.

Då som nu handlar det om att sverigedemokraterna inte får uppskatta Astrids verk för vad de är, ”för det betyder att sverigedemokraterna har missuppfattat Astrid och kidnappar hennes ideologiska grundhållning”.
Hur man nu missuppfattar barnböcker. Hur man nu kidnappar en ideologisk grundhållning genom att uppskatta vad personen med den eller någon annan grundhållning åstadkommit litterärt. Det är så fjantigt att man tappar luften.

Och tänk om det är tvärtom med missuppfattningarna?
Det reflekterar man inte ens över. Fast det borde man nog göra, med en skarp erinran om vilken avsky Astrid kände för våld, mobbning och förtryckande uppfostringsmetoder.

Detta ledde bland annat till att hon rapporterade sig som en före detta socialdemokrat. Det vill säga: hon genomskådade och övergav vänstern, men det innebar inte att hon förlorade sina grundvärderingar. Snarare att hon skyddade dem mot krafter som i verklig mening försökte kidnappa dem.

När man läser Kjell Åke Hansson, och den idag anslutande kultureliten, så är det ju bevisligen inte sverigedemokraterna som anser sig ha tolkningsföreträdet i det här landet, så vem kidnappar vem och vad?

”Det var i sitt tal på landsdagarna i Ljungbyhed i dag [2009] som Björn Söder valde att rikta ett tack direkt till Astrid Lindgren för insatserna för den svenska kulturen.
– Hennes kulturbevarande gärning är ofantligt stor, sa Björn Söder.
Han riktade särskilt in sig på ”Bröderna Lejonhjärta”, där Jonatan och Karl ”Skorpan” Lejonhjärta kämpar mot den onde tyrannen Tengil i Nangijala.
– Precis som Karl gjorde, så ser vi också ljuset. Vi kommer att kunna bekämpa det förräderi som pågår i riksdagens korridorer, sa Björn Söder.
– Kampen mellan det goda och det onda, mot förtryck och tyranni och för frihet och kärlek, är Sverigedemokratiska värderingar.”

Då skriver Kjell Åke Hansson:

IDAG efter Sverigedemokraternas landsmöte kan vi läsa i både Expressen och Aftonbladet hur det främlingsfientliga partiet försöker kidnappa Astrid Lindgren och reducera hennes gärning till någon sorts myt om det ursprungliga Sverige.

”Sverigedemokraterna är främlingsfientliga”. Det om något är ju en myt, varför Söders påstående om sverigedemokraternas värderingar och roll i etablissemanget, är fullständigt korrekt.
Det tål man inte höra.

Samtliga större partier har i mer eller mindre stor utsträckning adopterat sverigedemokraternas politik år 2016. I konsekvensens namn skulle det göra dem lika främlingsfientliga, men istället ser man på deras erkännande, att ha fört en skadlig invandringspolitik, som en helt logisk helomvändning.
Etablissemangets dubbelmoral för att skydda den inbillade ensamrätten att fördöma, är ett obegripligt självbedrägeri.  Och folksvek. Det bekräftar var Söder säger om kampen. Det bekräftar även det som var en förment saga.

Allt fler partier fattar: att inte ha resurser eller de värderingar som krävs för att ta emot halva Mellanösterns befolkning i Sverige har ingenting med fientlighet att göra, utan med den matematik som Astrid förde fram i den ökända texten om Pomperipossa från Monismanien (”moni”- mony-pengar) och som bidrog till socialdemokraternas avgång. (Se mitt föregående inlägg)

Sug på det ett tag. Efter det kan vi gå vidare till påståendet om att sverigedemokraternas avsikt är att ”reducera Astrids gärning till någon sorts myt om det ursprungliga Sverige”.
Vilken myt? 
Myten om 1800-talets fattigsverige som Astrid beskrev i exempelvis Emil i Lönneberga, vilket sverigedemokraterna av goda skäl ser på som en tillbakautveckling till, genom det pågående maktmissbruket?
Myten om klasskillnader?

Eller myten om ”kampen som alltid funnits mellan det goda och det onda, mot förtryck och tyranni och för frihet och kärlek”, som ingalunda uppfanns av Astrid men som på många olika sätt beskrevs av henne när hon ofta skildrade svensk historia, ett tidigare Sverige.

Hon blandade fiktion med verklighet och gjorde också sagor av metaforer och – vem vet – kanske samtidsvarsel?
Det senare är Bröderna Lejonhjärta exempel på.
Det ”ursprungliga” Sverige som hon skildrade, på gott och ont och genom försköning och demonisering, men också rakt på sak och enligt sina minnen, är ingen myt utan en bit svensk historia och det är naturligtvis ingenting sverigedemokraterna reducerar till några ideal som kultureliten ljuger om att de önskar eller eftersträvar.

Sverigedemokraterna tror inte att Sverige var ett enda stort Bullerbyn, men etablissemanget tror att sverigedemokraterna tror det. Håll för fan isär vad som är inbillningar, gissningar och fördomar om sverigedemokrater, och vad som är relevant, sant och på riktigt. Som Astrid sa: ”Berätta sagor kan ni, men räkna duger ni inte till.”

Nu verkar det som om Kjell Åke Hansson (med flera) tror att Astrid Lindgren är den enda som har berättat om det ”ursprungliga” Sverige och att hennes böcker är enda referenspunkt som svenska folket (och sverigedemokraterna) har. Som de dessutom ”missuppfattat”.  De tror uppenbarligen att vi inte har egna minnen, berättelser och upplevelser som vandrat genom flera generationer, att jämföra med. Som om vi fortfarande inte är många nu levande som själva varit med om ett Sverige som vi känner igen det, innan det spårade ur.

Denna urspårning illustreras bäst så här: det är samma kulturelit som pratar om myter, den ”sanna Astrid” och ”kidnappning”, som har utsatt Astrid eftermäle och hennes böcker för sällan skådade upphovsrättsliga övergrepp, censur och historieförfalskning.

 

Böcker och filmer har censurerats och omarbetats för att befria samtidens barn från ”skadliga ord” som negerkung och beskrivningar av olika folks utseenden och egenskaper som uppfattats som fördomsfulla.

 Vad hade den ”sanna Astrid” tyckt om detta?

Man frågade på 70-talet:

”Säg mig, om du i dag skulle skriva om ’Pippi Långstrump’, skulle det då bli annorlunda?” frågade Expressens Elisabeth Frankl i en ofta citerad intervju från 1970.

”Ja. Jag skulle ta bort en massa idiotier./…/Spiksäkert är att jag inte skulle ha gjort Pippis pappa till negerkung!” svarar Astrid Lindgren, som redan då tyckte att fyrtiotalsversionen hade sina besvärande inslag.”

Spiksäker är vetskapen om att hon i en annan tid – nämligen 50-60 år senare (idag) – hade stämplats som rasist med sina ordval och figurer, fast man vet att hon inte var det. Hon kände av en ny vindriktning för det politiskt korrekta redan på 70-talet och där passade ju inte hennes negerkungar från 40-talet in. Då var negerkungar varken skadliga eller idiotisk, för då hade hon inte skrivit det. Det spelar ingen roll.
Vi andra döms ju på vår bakgrund i alla fall; vi har vårt bagage och våra ordval från förr, och ingenting vi säger idag kan ju förändra den saken. Så nog fan var hon rasist efter dagen definition.

Kjell Åke Hansson:

Det faktum att Astrid Lindgren inte längre lever ger sorgligt nog ett utrymme för sådana ohistoriska virrpannor som befolkar Sverigedemokraterna. Annars hade hon nog rutit ifrån själv. Och, tror jag, pulvriserat partiet.

Virrpanna kan han vara själv. Det tror nämligen inte jag, jag tror hon hade varit sverigedemokrat. ”Är man tyst för länge, så vissnar tungan”, sa hon. Eller så hade hon varit en frifräsare som jag. Åtminstone hade hon gillat ordet.

Astrid lär ha sagt:
”Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor – det har varit mitt speciella patos här i livet.”

En patriot är ju inte att tro att alla människor inte är människor, var har hon fått det ifrån?  Patriotism är inte ens nationalism.

Jag brukar kalla mig landsbygdspatroit. Jag älskar och värnar det jag har min egen närhet till på jorden och jag bryr mig om och oroar mig för dessa miljöer, med både folk, natur och fä som jag känner igen och upplever tillhörighet med. Vilket inte på något sätt betyder att jag ogillar motsatsen. Allt som man uttrycker kärlek för betyder sällan att man känner hat i övrigt. Vice versa.
Det har inte ett dugg med rasism att göra.

Det är osunt att komplicera saker och ting och ännu osundare att tillskriva ett begrepp helt andra värden och betydelser än vad de har, och sedan till råga på allt döma folk efter sina egna omtolkningar. Eller rent av sina egna fördomar. Det är fusk.

Patriotism – fosterlandskärlek, ett uttryck för lojalitet och kärlek till det egna landet eller en specifikt område inom dess gränser. Patriotism har historiskt syftat på ett förhållningssätt i det enskilda livet, medan nationalism syftat på politiska rörelser. Skillnaden mellan patriotism och nationalism består i att patrioten alltid är lojal med statsbildningen (i det här fallet den demokratiska) och territoriet (landet, landskapet, orten) samt att patriotisk kan kombineras med vilka politiska, ideologiska åsikter och religiösa föreställningar som helst.

”En patriot kan högakta en människa från ett annat land och tycka att det är självklart att den människan skall hysa patriotiska känslor för sitt land på samma sätt som han eller hon gör för sitt eget. En hållning som också kan gälla en nationalist.” (Källa) ”I de flesta länder ses patriotism som någonting självklart då den uppfattas som en allmän välvilja gentemot det egna landet och dess invånare. I de flesta länder ses patriotism som något positivt och ärofyllt. En våg av patriotism kommer i allmänhet över ett land först när det blir inblandat i militära konflikter.”
Sverige har aldrig varit i krig, men lär bli varse.

Att vänsterliberaler felaktigt och metodiskt kallar patriotism för ”högerextremism” faller på deras egen lott att förklara, för det är inte vad det är. Antagligen gör de så för att det är enklare att slita sönder ett land som saknar patriotismens sammanhållning och där ingen vill kalla sig det.
Och varför de vill göra detta mot sitt eget land faller också på deras egen lott att förklara, men en sak är ju klar: de håller på att förlora tolkningsföreträdet, så som de har hållit på med att missbruka begrepp, ord och betydelser (och människor) för att de ska arbeta för deras egen sak och mot motståndarnas. Det är därför man börjar använda Astrid i en sorts värdestrid mot sverigedemokraterna som jag knappast tror att hon skulle vara tillfreds med att användas till.
Folk börjar faktiskt fatta vad etablissemangets politiska korrekthet har ställt till med och vad det leder till: allt som de säger sig vara emot.

Som jag sagt förut: det handlar i all simpelhet om att leva och låta leva; att respektera varandra och lämna varandras oförenligheter och olikheter ifred för att bevara fred.

Att hämta upp Astrids patriot-citat som ett slags bevis på Astrids ”antirasism” (vilket jag ingalunda bestrider) är alltså ganska ovärdigt. Men detta citat stöter man nu igen mot att Åkesson i sin intervju sa sig ha inspirerats av Astrid Lindgren ”och andra typer av nationalromantiska skildringar”.

Är det märkvärdigt på något vis?
Tydligen.
För Olle Nymans barnbarn nödgas då polemisera mot det i Expressen:

”Nej, Jimmie Åkesson – Astrid Lindgren var inte en nationalromantisk författare. Hon var inte heller en nationalromantisk människa – varken nationalist eller romantiker.”

Nej? Här vill man alltså ägna sig åt oseriöst ordklyveri, för han säger ju inte att hon är nationalromantisk författare utan att han gillar henne och andra nationalromantiska författare. Det kan precis lika gärna läsas som att där finns Astrid och sedan finns där andra författare som är nationalromantiska.
Hur fan kan man ha problem med det?

Det spelar dock naturligtvis ingen roll, för i ljuset av samtiden har hennes skildringar faktiskt blivit just nationalromantiska och det är ingen som kan göra något åt det, och varför skulle man?

”Hon hänföll inte till enkla nostalgiska och sentimentala bilder av en lycklig forntid då saker var enkla.”

Det säger väl inte Åkesson heller, varför gör ni det?

”Ingen kan i dag säga vad Astrid Lindgren hade tyckt och tänkt om världen, men vi som kände henne kan säga att hon hade varit mycket sorgsen över en politisk diskussion som ställer människor mot människor, som delar upp mänskligheten i vi och dem.”

Varför gör ni det då? Åkesson har inte nämnt vilken författare han inspireras av och läser för sin son för att ni ska angripa honom för det och dra det valet till en debatt där sverigedemokratiska motståndare ständigt gör just detta: ställer människor mot människor och delar upp mänskligheten i vi och dem. Eller är sverigedemokraterna, som ni behandlar på det sättet , inte ens människor i era ögon? Då är vi mer illa ute än det före dess fanns anledning att tro.

1957 skriver hon i ett brev till sin tyska vän Louise Hartung:

”… jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser, all sortens diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och svenskar, mellan män och kvinnor. Ända sedan jag var så stor att jag kunde börja tänka självständigt har jag tyckt illa om det blågula fosterländska storsvenska, allt det där om ‘kommer någon våra fjäll för nära, då mulnar det i Svitiod’, det förefaller mig lika avskyvärt som Hitlers tyska nationalism. Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor, det har varit mitt speciella patos här i livet.”

Jaha, och detta bevisar att sverigedemokraterna inte kan ha Astrids barnböcker som någon inspirationskälla, eller vad i helvete menas med detta ältande?
Sverigedemokraterna delar i likhet med Astrid inte heller in människor efter nationer och raser, inte heller gillar de diskriminering mellan vita och svarta, män och kvinnor, eller någon som helst av den diskriminering som pågår öppet och sanktionerat i Sverige- men jag och många med mig vet alltför väl vilka som gör det!

Gör er själva en tjänst.

Sluta för fan att dela in er själva i något gott och riktigt när det är ni som inte klarar av att ens inkludera människor som skiljer sig från er själva och inte ens vill behandla dem som jämlikar och visa dem respekt.  Orsaken? Olika uppfattningar om storleken på invandringen, som inte ens är en fråga om ras eller fientlighet utan om ändliga resurser.  Det räcker nu.

Typiskt är också (kom jag här att tänkta på), att när man talar socialdemokraterna och om 40-talets riktiga rasism, som ju också avspeglas i den tidens böcker hos henne, så avfärdas den med att ”det var andra tider då och andra värderingar”. Andra säger att ”det varit inte rasism på den tiden, och då är det inte det idag heller.”
Jo det var det.
Annars skulle man kunna hävda att historiens slavhandel och apartheid inte heller var rasism, därför att man hade andra värderingar på den tiden.
Man hade faktiskt inte några andra värderingar. Sluta inbilla er det!

Enda skillnaden är att det var politiskt korrekt att vara allt-i-allo-rasist då. Det var någon helt självklart att vara och annars hade väl inte socialdemokraterna och övriga eniga partier (utom sverigedemokraterna som inte ens existerade då) , stöttat nazismen. Det var det politiskt korrekta då.
De politiskt korrekta är och var eliten, makthavare och etablissemanget, vilket framförallt dagens kändisar finner tillfredsställelse i att uttrycka gemenskap med.
Men nu ska ni höra:
Idag är det rasifiering, vithetsnormer och rashat mot vita som upplyfts till politiskt korrekt och det är under det socialdemokratiska styret idag, i modern tid, den här gången också. Utan att några andra än sverigedemokraterna opponerar sig.

Lär man sig av historien? Ja, somliga, men inte socialdemokraterna, i alla fall. Jag förstår varför Astrid lämnade partiet. Jag förstår inte varför inte alla har gjort det, när det är uppenbart vad de håller på med.

Folk ska nog passa sig för att kokettera med sitt kväljande rashat mot vita och särskilt vita svenskar, för det kommer slå tillbaka på avsändaren precis som det gjort förut.

Om 50 år kommer det nog stå: ”SVT klipper bort rasism ur Reinfelds sommartal”.
Eller snarare: motsvarigheten till SVT.
Kanske är det Avpixlat då, eller motsvarigheten.
Värderingarna är hur som helst desamma men föremålen, hudfärgen och etniciteterna för rasismen skiftar men bara för de politiskt korrekta.

Jo. Jag tror nog Astrid Lindgren skulle föredra att vara sverigedemokrat idag, när jag tänker efter, för de tillhör inte de politiskt korrekta och etablissemanget som genom alla tider hållit på så här.

”Det finns ingen lag på att gamla kärringar inte får klättra i trän”, sa Astrid och klättrade.
Nej, just det.
Men med socialdemokraterna kommer det snart en som förbjuder allt utom dom själva, för de är på god väg. Hon såg det komma.

”Låt därför livet bära med sig vad det vill, och låt mig vara stark nog att ta emot vad det bjuder.”

Pomperipossa Läckberg

– Jag har inspirerats av Astrid Lindgren. Det hon beskriver i sina böcker är fantastiskt fint och något som jag vill föra vidare på olika sätt, förklarade Åkesson i Expressens intervju.
Som de flesta föräldrar, med andra ord.

Men författarinnan Camilla Läckberg gick i taket. Endera för att hon fått bra betalt för den överpretentiösa, omotiverade attacken, eller för att hon inte begriper bättre och inte heller förstår att hon just avslöjat vilken människosyn hon själv har.

”Och hela min själ gör ONT när jag ser hur SD:s partiledare försöker claima Astrid Lindgren som ‘sin’. Förlåt men hur fräck och okunnig kan man vara??? VET han inte vad Astrid stod för? Jag kände henne inte personligen men jag har hela mitt liv beundrat kvinnan, människan, författaren Astrid Lindgren”.

Det är alltså hennes författarinna, kvinna och till och med människa? Med detta får vi en uppvisning i klassisk projektion; hon anklagar Åkesson för vad hon själv gör: anspråk på att en folkkär författare. Ensamrätt på en förebild, en beundran.
Det är en gåta hur det kan bli ”okunnigt och fräckt” att bli inspirerad av en författares fruktiga skildringar av ett Sverige som inte längre finns och av fantasivärldar som aldrig funnits.

Så, vad stod Astrid för?

”Hon [Lindgren]stod upp emot främlingsfientlighet och rasism och jag tror hon skulle vänt sig i sin grav vid blotta tanken på att SD försöker införliva henne i den nationalromantik de försöker sälja in”.

Genom hela livet reagerade hon konsekvent mot alla slags orättvisor och förtryck, vilket är exakt detsamma som sverigedemokraterna gör och även har erfarenhet av att utsättas för. De har visat uthållighet genom åren, mod och civilkurage, tagit parti för ett folk som makten har vänt sig emot och berövat både land, trygghet och värdighet.

Jag tror tvärtom att Astrid skulle blivit glad över att Åkesson vill införliva hennes kamp i sin politik och sitt privatliv och föra det hon skrev vidare till sin son, på samma sätt som hennes böcker förts vidare genom många generationer och översatts till  94 språk världen över. Stolt. Att föra värderingar, svensk historia och sagorna vidare till barn efter barn var själva grundtanken med hennes verk.  Astrid såg något gott i och inkluderade alla, som själva ville gott.

I mars 1976 ringde Astrid upp Bo Strömstedt på Expressen och sa:
“Här talar Astrid Lindgren, före detta socialdemokrat!”
Hon talade om att hon hade skrivit en debattartikel om skattepolitiken:  “Pomperipossa i Monismanien”. Artikeln riktade svidande angrepp mot den socialdemokratiska regeringen och dess skattepolitik, samt fortsatte mot den maktfullkomlighet som regeringspartiet hade.
Astrid bidrog tvivelsutan till att fälla den socialdemokratiska regeringen i valet samma år.

Då Astrid fick de tyska bokhandlarnas fredspris 1978, blev hennes tacktal en kraftfull uppmaning: “Aldrig våld!”  I talet, som är aktuellare idag än någonsin, riktade hon sig med emfas mot våld och förtryckande uppfostringsmetoder.
Fundera ett slag på vilka som uppviglar och står bakom våldet och förtryckande uppfostringsmetoder i landet och vilken människosyn med tillhörande värdegrund som i en grötig soppa importerar, subventionerar och blundar för det.  Är det exempelvis Åkesson som hackar på Läckberg med avsky och exkluderingsönskemål?

Ja, jösses – nog skulle Astrid ha vänt sig i sin grav, alltid.

*** *

Att förneka svenska värderingars existens eller avfärda deras försvarare som ”exkluderande” är i princip att underkänna den mångkultur som man påstår är svensk och inkluderande.
För vad har svenskar inkluderat mest och anpassat till någon unikt efter sin mentalitet, historia, natur, kultur och bakgrund, om inte andra demokratiers goda och uppbyggliga värderingar?
Goda värderingar vill ingen något ont, Läckberg, eller tror sig vara förmer.

Värdegrunden formas och utgörs av befolkningssjälen; kärnan som förenar ett folk och inte låter sig beskrivas.  Den är motsatsen till de värderingar den inte delar.
En värdegrund med utsikt att överleva kan inte konstrueras och kontrolleras med elitistisk vilje av experimenterande ideologer och politiker. Eller av självförhärligande författare som vill ha publicitet på andras bekostnad.
En sådan skitig värdegrund vill ingen varken dela eller föra vidare. Egotrippade kändisar som själva kokar av hat och fördomar, men tror sig vara godare än andra och att det ger dem rätt att spåra ur, börjar bli tröttsamma.

Läckberg bör alltså inte bli förvånad om hennes böcker slutar göra henne lika rik som den elaka Pomperipossa, för den osympatiska sida som hon visade upp av personen bakom sina böckerna den här gången, är rätt så motbjudande.

Källa – Astrid Lindgren. ”Mod och civilkurage”.

 

Kändisar, som Läckberg, har makt.

Pomperipossa

Kommer Åkessons krav respekteras?

Ibland undrar jag om mina (och andras) bloggar och facebook-inlägg används som rådgivande förslag till hur sverigedemokraterna omsider väljer att göra. Eller om det jag tycker är så självklart, att det är oundvikligt för sverigedemokraterna att någon gång börja kommunicera det utåt.

Nu har i alla fall Jimmie Åkesson slutat fjäska som om SD vore ett bihang till något så mycket större (M) och istället börjat ställa ultimatum på moderaterna på exakt de sätt jag efterlyst. Åkesson måste agera efter den storlek SD faktiskt har idag. Det kan ju vara ovant.

Det finns en stor intervju i Dagens Industri.  Och jag bryr mig om det, eftersom det inte finns ett annat parti i riksdagen som kan ta oss ur den här soppan, även om det inte går att göra i en handvändning.  Men jag tänker inte betala 400 kr i månaden för att ta reda på vad han säger där, utan förlitar mig på sammanfattningar från annat håll:

– Jag har väldigt svårt att se att vi skulle kunna stödja en invandringspolitik där Centern har ett inflytande, säger Åkesson, och det är vad jag hela tiden tyckt. Moderaterna är inte trovärdiga i sin adopterade SD-politik om de vill fortsätta samarbete med ett parti (C) som vill raka motsatsen, och som man då måste kompromissa med. Utgången av det är ju given.

Jimmie Åkesson kommer inte att samarbeta med Moderaterna hur som helst, säger han.  Tre krav ställs på Kinberg Batra:

1. Moderaterna måste hålla fast vid sin restriktiva invandringspolitik

2. Den tillfälliga asyllagen måste bli permanent

3. Kraven på ökad anhöriginvandring måste avvisas.

SD kommer också att ställa krav på hårdare rättspolitik.


Nu tycker jag förstås
att kravet nr 3 skulle vara minskad anhöriginvandring – med tanke på hur sjukligt enorm den är – och bara förbehållen dem som kan självförsörja sina egna anhöriga och inte heller kan återförenas i sina egna hemländer. Vi ska inte utan att ha något att säga till om fungera som den utvalda platsen på jorden för folkomflyttning.

Ökad, eller bara samma anhöriginvandring som idag, är att garantera att system- och värderingskollapsen förverkligas. Snabbt.

Det är inte hit tredje världens befolkning ska komma bara för att få leva  sina hela sina parallella liv på svenska skattebetalares bekostnad. De har fullt upp med att bekosta sina egna liv och det är inte rimligt eller rätt att de ska behöva avstå från eller sänka sin standard för att höja inflyttad befolknings till högre nivå än sin egen. Det är så bidragssystemen och förturerna fungerar idag.

Om det vore val i dag (Inizio) skulle Moderaterna få 21,6 procent av rösterna och SD 20,6% = 42,2%.   Men det här är alltså Inizio som haft mest fel i förhållande till valresultaten.

Det som tagit oss 150 år att bygga upp från fattigdom till välfärd har dagens partier förstört på 10.  Jag vågar inte gissa hur många decennier eller rent av sekler det kommer ta att reparera skadorna. I flera avseendet är landet förstört för alltid. Det går inte förlåta det.

Rent praktiskt går det att med tiden att bygga upp landet igen; i metaforisk term: reparera sönderslagna möblemang. Men hur återställer man de värderingar som krävs detta, när förstörelsen i stora delar åsamkats av importerade kulturer och värderingar som inte har mänskliga rättigheter, jämlikhet, hårt arbete och demokrati på agendan?