Klockan går än

Min mamma försökte lära mig klockan när jag var 5 år. Det gick trögt för mig att knäcka klock-koden.
Hon drog i visarna på en för ändamålet tillverkad, stor pappklocka och frågade varje dag:
– Och vad är klockan nu?
– Ett!
– Nej, hon är fem över ett.

Hon exemplifierade en gång till.
– Skärp dig nu, Vicky. Vad är klockan nu då?
– Tre!
– Nej, hon är kvart över tre..(hon fick panik efter alla nedlagd tid i flera dagar och kastade klockan över golvet)…det SER du väl?! Varför svarar du samma sak varje dag, fast jag sitter här och lär dig?
Jag började gråta.
Mamma började gråta.
Jag kunde verkligen inte för mitt liv förstå att klockan inte var ett när båda visarna pekade på ett, eller tre när båda visarna pekade på tre….osv.

Senare, i första klass, gick det nästan en hel jävla termin innan lärarinnan förstod varför jag fick 1+1 att bli 3. Jag svarade konsekvent med en siffra för mycket, oavsett talen.
Sedan blev det minus.
1-1 blev = 1.
”Wtf?”
Så kom hon (äntligen) på att jag räknade plus som symbol för ”en till” att lägga till summan, liksom jag hela tiden ansåg att jag hade minustecknet till godo.

Till slut lyckades alltså stackars mor att lära mig klockan. Enträgen vinner. Men jösses vad hon fick traggla, innan jag knäckte ”klock-koden”.
När jag var sju år och började skolan fick jag förtroendet att bära mitt livs första armbandsur. Armbandet var av mörkrött krokodilläder, kommer jag ihåg, och jag var så stolt! Och jag kunde svara på vad klockan visade!
Istället fick jag som sagt problem med plus och minus.
Men jag glömmer det aldrig.
Det är väl på gott och ont som en unge vägrar tänka som den blir tillsagd, för i det fallet gick det ju stick i stäv med att i övrigt vara uppfostrad med ”tänk själv, ifrågasätt allt”. Just då ångrade mina föräldrar detta.

Jag hatar fortfarande siffror och klockor, alltihop är verkligen ologiskt.
Tiden går för fort.
Statistik går att manipulera.
Och det är mer minus än plus på kontot varenda jävla månad, hur man än räknar.

Ny garderob


Här har jag suttit skitlänge och väntat in alla nya vapenfodral, innan jag fotograferade dem tillsammans – och skrev.  Jag hade redan ett gäng fodral som var inköpta för billig penning (jag har ju haft fem gevär att klä) som jag ansåg dels var för klent vadderade för att utgöra ett fullgott skydd och dels hade allihop så förbannat tråkiga färger.
Murriga camo-färger eller militärgröna. Ställde man dem ifrån sig någonstans bland andras på banan, så fick man fel vapen med sig tillbaka hem. Allas vapenfodral såg likadana ut. I mina ögon.

Jag bestämde mig alltså för att köpa nya med roligare färger till mina fyra gevär, som min vapengarderob består av idag. Jag hade fem, men har sålt två och köpt ett nytt.
Ett fodral fattas! Efter en månad ställer jag en fråga till Vildsvin (vanligtvis rappa i leveransen) om vart sista fodralet tagit vägen? Det tar flera dagar för dem att svara att de tagit fodralet ur sortimentet och inte planerar köpa hem fler.
Kunde de inte hört av sig omgående om det?  Varför skulle jag behöva vänta en hel månad, hinna tröttna och själv fråga? En månad till spillo.
Nu får jag börja leta igen. Och det är ingen lek, ska jag säga er, för i Sverige verkar man snöat in på gröna fodral. Svarta eller snusbruna. Och finns det fodral som är lite gladare i fasonen, så nog fan är det för kort eller för långt.

Vilket fodral blev det som uteblev? Det till mitt nya hagelvapen som inga kläder hade, vad annars? Winchester sxp Field. Ett pumphagel. Låååång pipa. Det passar inte i ett enda av mina gamla fodral, ens tills vidare, för att pipan är för lång och jag vill slippa skruva ner den varje gång jag ska ha med det ut och hem igen.
Det var så det började. Och då menar jag idén om att göra slag i saken och samtidigt köpa helt nya fodral, till allihop.

Maken får hålla till godo med de gamla. Och det gör han. Liksom han blev spekulant på min halvautomatiska 22:a Ruger och tog över det. Jag köpte en 22:a Savage Varmint istället. (Det ligger på det rosa vapenfodralet) Han kallar mig fåfäng som fäster mig vid oväsentliga detaljer som färger, och det har han helt rätt i.
Än sen?
Om jag blir gladare och känner större trivsel med andra färger, så är det väl inte hela världen, det heller? Så jävla länge lever vi faktiskt inte, att vi kan låta bli att unna oss vad som finns.

Allihop har namn också. Ladde (Ladygun classic, hagel), Brunte (Browning x-bolt, klass 1), Savve (savage varmint, 22:a) och nu också Ian.

– Ian? sa grannen, som inte såg något som helst logiskt smeknamn krypa fram ur Winchester-märket, som förde tanken till namnet Ian.
Jo, för varje gång jag skulle berätta om vad det var för gevär, så envisades jag med att kalla det Wachtmeister istället för Winchester. Det blev Ian. För pipan är väldigt lång, också.

Om ni funderar över vart jag gjort av mitt halvautomatiska ATA-gevär, som jag står med på bilder här på bloggen, så har jag sålt det. Ja, jag vet att jag skröt om det, men har ändå sålt det. Det var ett fantastiskt gevär, jag missade inte en enda duva med det. Men! Att ladda det var mord på mina för små tummars nagelband.
Jag fastnade inne i loppet, vid en vass kant, när jag skulle dra tillbaka tummen. Blodet rann och jag gick med plåster hela sommaren. Det gjorde svinont. Därför drog jag mig för att använda geväret, vilket givetvis var slöseri med gevär och pengar. Så jag sålde det och köpte detta istället: Winchester.
Men han är alltså helt nakis och har inget fodral.
Det gör mig jevvla sur.

När började journalisterna bekriga sitt eget folk? (Del 2)

Jag undrar hur intoleranta dagstidningar egentligen kommer må framöver? De där som anser sig ha vedergällning för oförrätter att ta ut på dem som envisas med att ha andra åsikter, främmande för redaktionernas. De där andra som kopierar deras metoder för att komma fram till poänger som inte var meningen. Fientligt.

De anar något. En ny spelplan där utgången inte är riggad till deras fördel. En lina till födkroken som kommer brista. Inget annat kommer existera i den insikten.
Detta att ångra sitt hopp mitt i steget ut från trampolinen, där inga desperata klösningar efter kanten för att återfå kontrollen igen, gör hoppet ogjort.
Fallet.
Det som slår extra hårt när man inser för sent att man inte var redo. Man har inte hunnit inta rätt fosterställning för att dämpa magplasket; det där i hög fart mot sin spegelbild i vattnet som är som att smälla rakt ner i asfalten.
** **
Efter detta melankoliska lilla förspel fortsätter jag där föregående inlägg, del 1, slutade:

Man blir faktiskt sjösjuk.

”Visa hänsyn mot ovana intervjupersoner.” 
De menar hänsynen som Expressen visade pensionären Jim Olsson? Hur luttrad var han? Journalisterna accepterade inte att han ville bli lämnad ifred och utom räckhåll för rovdjursinstinkterna som cirkulerade allt närmare hans privatliv. Med mörkaste trycksvärta i blicken.

De tog sig för oanmälda hembesök. De drog bildligt undan duschdraperiet och fotograferade honom i sin nakenhet och spikade upp honom som näthatare och samhällsfiende på löpsedlar. Bara för att demonstrera sin makt över åsikter som avvek det minsta från deras. Förnedra. Radera. Det spelade ingen roll om han hade skrivit det själv eller inte, det skrevs på samma forum och det var samma sak för dem. Han kunde ha skrivit det. Han gick att offra som avskräckande exempel och det var ett ädelt motiv som tjänade en god sak.

På liknande sätt hanterades Julia Caesar, författarinnan, bloggerskan och den pensionerade riktiga journalisten från överspelade godare tider, vars identitet Niklas Orrenius och Annika Hamrud skadeglatt röjde, trots att detta skulle vara till uppenbar fara för både henne och hennes närmaste. De visade verkligen kvaliteten på sin godhet. Den är selektiv och omfattar bara deras intressen av att framstå som moraliskt överlägsna och godare än offret.  Exakt så goda och högstående moraliska som de vill att allmänheten ska uppfatta deras politik, hur mycket skada den än åsamkar land och folk.  Då är det så klart en katastrof om det läcker ut uppgifter som talar för motsatsen. Det kallas rakt av lögner.
Skyndsamt basunerar DN ut: ”En attack på demokratin och pressfriheten” innan någon hinner få för sig sanningen. De är sin egen värsta fiende.

”Så jobbar riktiga journalister”

Caesar tvingade byta adresser stup i ett för sin egen säkerhets skull och för att undvika objuden påhälsning och våldgästning. Men det är Niklas, förrädaren och identitetsröjaren Orrenius, som journalisterna vill att läsarna ska tycka synd om; han som efter sina metoder bara smakar egen karma. Han som ville skada en framgångsrik åsiktsmotståndare men fick det allmänna rättsmedvetandet i form av en folkstorm emot sig. Inte av hat mot honom utan av kärlek till Caesar.
Den här historiens berättare, senast av Eskilstuna kuriren av oklar orsak och med fokus på förövaren Orrenius lidande, frågar aldrig efter Julia Caesars version för att läsarna ska kunna bildat sig en egen uppfattning och då löpa risken att ställa sig på fel persons sida. Det är så de jobbar. ”De riktiga.”

Vad du än gör, bete dig inte som en förlorare. Använd och förespråka aldrig våld och var rädd om dina medmänniskor namn och hälsa.

Svenska journalister är helt enkelt ointresserade av den avgörande skillnaden mellan sanning och modifikation, ont och gott, när de klampar in i andras liv för att samla fjädrar till hatten. En hatt som de anar snart kommer hamna på hyllan och därför blir aggressiva. Kåren flyger ut mot varje debattör som vill sjunga annat än invandringens lov och de gör det i mördarsvärmar som ur ett bo av jordgetingar man råkat trampa i. De bekrigar inte makten utan sitt eget folk. Det är det värsta man kan göra. Och de vet det: att hur de än vänder och vrider sig, så är det här ett krig de inte kommer vinna.

Anonymitet var en preventiv säkerhetsåtgärd för Caesar, av det enda slag vanliga människor som hotas med åsiktsbestraffning har att tillgå. Enda skälet att använda pseudonym är just det. Att en vacker dag bedöma det riskfritt att röja sitt riktiga namn, när dimmorna lättat och riskerna skingrats, skulle vara Julia Caesars val och endast hennes, men det brände Expressen godtyckligt åt henne i båda ändar. Detta visar journalisternas totala oförmåga att förstå sambanden mellan orsak och verkan innan de själva drabbas. Alternativet, att de faktiskt vet men skiter i det, kan nämligen inte vara något annat än psykopatisk illvilja. Ondska.

Så här reagerade Caesar 2015 på all ”visad hänsyn”, och det är densamma som Eskilstuna Kurirens sårade stolthet i att själva bli ifrågasatta och dessutom inspelade till bevis,  nu vänder mot ett nytt byte – Granskning Sverige.

”Det finns människor som tar sig rätten att slå sönder min trygghet och göra mitt liv till ett helvete. Jag är förföljd av människor utsända av en stor mediekoncern som vill tysta mig. De vill få mig att sluta skriva genom att trakassera och ofreda mig, skrämma mig, göra mitt liv så outhärdligt som möjligt.

Förföljelsen har pågått i ett år. Jag har nått en gräns, jag tänker inte finna mig längre. Det här är min berättelse om vad media och mina kolleger är kapabla till för att få tyst på en obekväm skribent. Dagens Stasi finns där man minst anar det. Sök och du skall finna. Eller bli uppsökt och se sanningen om den “fria och oberoende” pressen.”

Marcus Birro beskriver journalistkåren i Det Goda Samhället:

“De gör allt i grupp. De är som förprogrammerade zombies som går dit alla andra går. De hatar och älskar i grupp. De tycker som alla andra. De föraktar som kollegorna föraktar. De som borde vara demokratins garanter och förkämpar har blivit en helt egen liten elit som är livrädd för det de svor att avslöja och beskriva; nämligen sanningen.”

 

”Detta är det läge vi befinner oss i”, skrev Julia Caesar i söndags, och jag håller med. Manöverutrymmet för Fake News, utplanterade lögner för att dra missaktning över åsiktsmotståndare av politiska skäl, minskar. Folk blir allt medvetnare. Håller med gör de flesta, och ju mer de tvingar på läsarnas sitt eller illegala/ekonomiska migranters ofta patetiskt överdrivna ”lidande” för att det ska begråtas framför med rätta fördömas, ju större förakt ådrar de sig. Jag föreslår att Julias krönika läses i helhet och inte bara i mina inmejslade utdrag:

”Journalisterna har sagt upp sin ställning i folkets tjänst och övergått till politisk aktivism. Svenska journalister har länge utgjort en egen intresseorganisation, ett journalistparti med vänsterpolitisk agenda och sektartad skråmentalitet. Deras motpart är inte den politiska makten som de har i uppdrag att bevaka. Den har de för länge sedan lierat sig med och krupit i säng med.

Till sin fiende har de utsett folket, den svenska allmänheten. Denna allmänhet har länge varit snäll och medgörlig och villigt konsumerat och betalat för medias produkter. Men allt fler håller på att vakna och resa sig. Människor protesterar, kritiserar, ger sina åsikter tillkänna, köpstrejkar, säger upp tv-licenser och prenumerationer. Dessutom använder sig allt fler av de enorma möjligheter som Internet erbjuder genom att blogga, göra podcasts och videos och skriva kommentarer på olika nätsajter.

Det som pågår är inget mindre än en folklig revolution på ett område där journalisterna och medieägarna ända till helt nyligen har haft enväldig och närmast totalitär makt.
[…] Till sist ett citat av journalisten Jens Ganman, som har skrivit om journalistik i flera uppmärksammade inlägg på sin blogg. Det här skrev han på Facebook:

”Gammelmedia måste bort. Helt och hållet. Det kan låta hårt men systemen behöver nollas, och jag ser hellre en medievärld med en miljon röster där jag väljer själv vem jag ska lyssna på än en värld med två röster som nån annan valt ÅT mig.”

Så – vem ska befria journalisterna ur deras eländiga, egenhändigt byggda fängelse? Det ska de naturligtvis göra själva. Frihet är ingenting man får i present, inslaget i guldpapper med krulliga snören. Sin frihet måste man erövra själv.”

Eskilstunakuriren slår sig emellertid för bröstet och upplyser om att de mottagit ”många hyllningar” för sitt beklagliga sätt att med medborgarnas skattemedel och prenumeranternas ekonomiska resurser till sitt förfogade slå ner vanliga människor som spik. Att de lyfter fram Gudrun Schyman som en av dem som lovprisar karaktärsmordförsök på medborgerliga initiativ bevisar bara vad det är som tidningsvänsterns sekt förväxlar med journalistik.

Man måste få fråga sig (för våga ringa och fråga dem kallar de ”terrorisering”) vad den ”rasistiska propagandan” består av? Det finns dåligt med exempel att förankra anklagelserna vid, annat än vid Mattias Ståhle som säger sig märka sådana ”undertoner”. Vad betyder det, mindre diffust talat?

Journalister vill ge sken av att de utsätts för seriösa försök att tysta dem av en ekonomiskt resursstark internationell och mörk främmande makt, som alltså pekas ut som Granskning Sverige. För även de själva måste väl medge att deras överreaktioner inte står i proportion till obehaget i att få frågor av Britta Vanlig och Anders Normal som de har försökt fördumma i decennier?

”Eskilstuna-Kuriren avslöjade under torsdagen det organiserade näthatet på sajten Granskning Sverige. Målet är att sprida hot och hat mot journalister, opionsbildare och politiker.” (opion?)

För det första uppfattar journalister bara effekten av sitt beteende när de själva blir måltavlor för genomlysning, men det är få dissidenter som klarar av att sjunka till lägstanivån ens för pengar. Men ibland vänds spegeln emot dem om än bara verbalt. Då har de mycket målande känslor och upplevelser (sanningar) att skriva massmörker om i de största tidningarna, de samordnar texterna som avlöser varandra, om ”hat och hot” för att de som står mitt i maktens stormöga ska framstå som värnlösa. Dessutom oskyldiga till vad som händer. Allt bara liksom faller ner på dem…”bara för” att de krossat en pensionärs liv, ”bara för” att de röjt identiteter och publicerat bilder på vanliga människor som har rätt att uttrycka sin mening, ”bara för” att de fått hyggligt folk avskedade för att de utmålat dem som nazister, främlingsfientliga och inte vatten värda.  Bara.
För det andra kommer inte vanliga läsare och tyckare, ens med vilje, i närheten av att åsamka dem några som helst konsekvenser i sina sociala och yrkesmässiga liv som de kan uppfatta som hot- helt enkelt för att journalister och politiker sitter i varandras knä och delar på makten. Och makten skyddar bra åsikter som skiljer sig anmärkningsvärt åt från medborgarnas.

Där är vi.
Som ifrågasätter rimligheten i detta och meningen med det. Finns det en tillräcklig stark anledning som rättfärdigar en journalist att förstöra livet för människor som inte gjort dem eller någon annan ett dugg? All rädsla vi tydligen bara ska acceptera hur den styr våra liv i oönskad riktning utan att ens få veta varför. En politik som de flesta lever i skräck för att trotsa måste väl var och en förstå inte vill något gott och inte kan leda till något av godo.
Hur slår man vakt om demokratin genom att bara gynna och stärka sina egna maktpositioner och gå emot folkviljan? Det är inte demokrati, det är diktatur. Vi har många politiker och journalister som tydligen tappar kompassen när de talar om demokrati som något som kan stjälas eller kidnappas av meningsmotståndare. Det är ju därför att  vi (åtminstone än) har fria val, yttrandefrihet och tryckfrihet, för att när meningsmotståndare (oavsett färg) i förhållande till sittande makt blir tillräckligt många ska kunna ta över.  Makt är inget man stjäl eller kidnappar i en demokrati.
Alla de som idag samarbetar om att sätta sig över folk och deras friheter och rättigheter i en demokrati, svaret skyldiga. Det är inte hat eller hot att begära det, eller när man blir förbannad om man möts med härskartekniker när man gör det.

Målet eller snarare meningen med detta irriterande ringande och jagande är alltså att  journalisterna ska börja ta ansvar för vad de själva skriver och kunna berätta varför, vilket de ofta anser att ”närmaste chef” ska förklara.  Eller så anser deras ord är det sista. Alla dessa härskartekniker, som en av dem till och med ger som råd till kollegor när de talar med ”trollen”

Vidare vet vi att journalister kallar allt missnöje, all avsky, all kritik och olika åsikter för det starkaste ordet de kan uppbringa”hat”.  Precis som de fått ordet ”rasism” att betyda precis vad de vill att det ska betyda, så gör nu ordet ”hat” det också.  Så: det är omöjligt för gemene man att göra sig en tydlig bild av vad Eskilstuna Kuriren och andra cementklumpar i medievärlden menar med ”organiserat näthat”. De enda som är organiserade på riktigt är journalistkåren och de stora mediehusen.
Riktigt hat är alltså inte vad som får alternativ media att växa så det knakar, men som får etablerad desinformationsmedia att tyna bort. Ingen efterfrågar allt hat de är avlönade för att producera. Oftast är det glödande hatet och föraktet riktat profiler och företeelser som läsaren råkar sympatisera med, och utgången av det missgreppet är ju inte svår att räkna ut.

Mitt eget intryck av Granskning Sverige är att kanalen är allt annat än organiserad. Eskilstuna Kuriren & åsiktskompani som skapade anonyma konton för att utge sig vara medborgare intresserade av att ringa åt Granskning Sverige, är däremot välorganiserade. Vad tänkte de på?
Först klaga skiten ur sig på ”anonyma trollkonton”, sedan skapa egna. Eller är de så att etablerad media som numera är kända för att ta hjälp av kriminella nätverket Researchgruppen och skattefinansierade politiska förföljelseflottan Expo, har föregått med exempel?

Mattias Ståhle ondgör sig över att Granskning Sverige gör i princip vad de själva gör:

”Därför skapar Eskilstuna-Kuriren några helt anonyma profiler i olika sociala medier när det är dags att knacka på den digitala dörren till trollfabriken.”

”För att ge honom [trollet Ståhle] en trovärdig fasad låter jag honom gå med i olika slutna facebookgrupper som ”Soldiers of Odin”, ”Brottsplats Eskilstuna utan PK” och ”Vi som hatar invandrare”.”

Efter en snabb koll kan jag konstatera att 32 medlemmar finns i en grupp som kallas ”vi som hatar invandrare” och de är väl allihop anonyma journalister på Eskilstunakuriren. Lika många (32) har ”gillat” sidan. Det finns ännu mindre inlägg, 27 stycken, sedan sidan skapades för 4 år sedan och 98% av dessa protesterar mot att gruppen existerar. Jag är inte tillräckligt intresserad av en idiotgrupp med det namnet, så jag tänker inte bli medlem för att veta mer. Så stor lust att snoka har jag inte.

Men Ståhle känner sig stärkt:

”Efter det är Johan redo att söka jobb i trollfabriken. De söker ständigt efter nya ringare via sin hemsida. Den som får fler än tretusen klick på sitt klipp erbjuds tusen kronor i betalning och jag börjar med att skicka ett mejl till en administratör som kallar sig Erik för att fråga hur det fungerar. /../

”Vill du ringa svenska kyrkan och fråga om deras bögpositivism? Jesus har sagt att män inte skall ligga med män, men nu viger kyrkan homosexuella och har till och med homosexuella par inom prästerskapet. Det kanske kunde vara något?”

Mejlväxlingen och språkbruket ger snabbt en tydlig fingervisning om vilken politisk agenda Granskning Sverige har.”

Bra det, för Granskning Sveriges agenda är att belysa dubbelmoralen och hyckleriet också inom skattefinansierade verksamheter och dit hör ju svenska kyrkan. Kanske var ”Johan” besviken på att uppdraget inte handlade om hur imamer såg på samma saker i svenska moskéer?

”De har gett sig på fel redaktion”

I Medievärlden säger Eva Burman, chefredaktör på Eskilstuna-Kuriren, att ”man kan väl bara konstatera att Granskning Sveriges oproportionerligt kraftiga reaktion visar att det finns mer i den här historien än vad som kommit fram hittills.”
Jag betvivlar att reaktionen kan bli kraftigare än Eskilstuna-Kurirens artikelstorm med alla sina kastvindar i övrig massmedia. Av den att döma finns det många hundar begravda som man är beredda att gå över lik för att hålla kvar under jorden.

Det är uppenbart att de känner sig trängda, eller ”hotade” som de uppger att de är utan närmare bevis för på det, men är de hotade i akt och mening av att tystas? Varför skulle vilja tysta dem, om de inte tror det för att de känner andra genom sig själva? Jag kan förstå om läsare finner anledning att fråga dem om varför de rent ut ljuger om medborgerliga initiativ som de gjorde om Folkets Demonstration i sina artiklar. Men är det hot?

Där kom det.
I Medievärlden säger Eva Burman, chefredaktör på Eskilstuna-Kuriren, att ”man kan väl bara konstatera att Granskning Sveriges oproportionerligt kraftiga reaktion visar att det finns mer i den här historien än vad som kommit fram hittills.”

Jag betvivlar att reaktionerna kan bli kraftigare än Eskilstuna-Kurirens artikelstorm. Av den att döma finns det i så fall många hundar begravda som man är beredda att till och med bli medlemmar i hatgrupper för att hålla kvar under jorden.

”Som min kollega Alex Voronov twittrade i går. Dom har gett sig på fel redaktion.”
Nu är det väl så riktiga ”hot” ser ut och det här är (märk väl) skattesubventionerade Eskilstuna Kuriren som uttalar det mot prenumeranter, ja helt vanliga läsare, som ifrågasätter vad de håller på med.

Burman kan inte ens låta bli att finfrisera sin egen medarbetare Alex Voronovs riktig hat, som betydligt mindre sympatiskt lyder:

En annan sak som Eskilstuna Kurirens Mattias Ståhle hänger upp sig på, och lägger många ord på att beskriva, är att Granskning Sverige erbjuder sina medarbetare pengar för nedlagt arbete. Och berättar hur de kan gå till väga. Som om det vore klandervärt eller onormalt på något vis? Som om de inte själva gör det?
Jag skulle tro att varje redaktion ger sina medarbetare tips om nyhetsvärden och vägleder dem. Eskilstunakuriren ägnar själva en hel sida åt detta, som den naturligaste sak i världen.

Vi kan här notera med vilken dubbelmoral de förhåller sig till meddelarfrihet, källskydd och rätten till anonymitet.  Kanske Granskning Sverige skulle placera en mullvad på plats på Eksilstuna Kuriren?

Vid pennan:
Signe Signum
Läs del 1 här.

När började journalisterna bekriga sitt eget folk? (Del 1)

Rubriken är en stulen rad ur Julia Caesars krönika ”Mardrömmen.” Den som fortfarande inte har läst den, bör göra det för att förstå vad som händer i de medier (för ögonblicket Eskilstuna Kuriren) som har beslutat sig för att tysta ”Granskning Sverige” med samma metoder som de försökte tysta henne.
Det här är vad dagens journalistik går ut på för de har inget vettigare för sig i ett land i kaos där enbart våldtäktsstatistiken där chockar omvärlden.
Att sitta med skattefinansierat övertag och ge sig på de resurslösa är svensk medias svar på hur dåligt de hanterar det faktum att de håller på att förlora sitt självutnämnda privilegium till vanliga människor i alternativa medier som många gånger gör jobbet bättre. Skriver bättre. Och i flesta fall är försiktigare med hur de väljer begreppen som ska betygsätta sina åsiktsavvikande medmänniskor. Bättre för att de måste vara det. De har inga stora mediehus med resurser i ryggen, så som avlönade journalister har, men som trots det är likgiltiga för de ojämna villkor som de påstår sig vilja utjämna.

 

Twittret har inte med de aktörer jag skriver om att göra, men belyser ämnet.


Vad har hänt?

Helt kort: det är Eskilstuna Kuriren och Mattias Ståhle som känt sig föranledd att sticka ut hakan och har dragit igång spektaklet. Nedan är vad de skrapat ihop av 4 månaders undercover-arbete, som de beskriver som en livsfarlig operation för att prenumeranterna inte ska känna sig blåsta på vad de använder arbetstiden till.

Jag ämnar inte gå i svaromål istället för en rörelse som jag inte är involverad i, men jag har som många andra de senaste åren lyssnat mig till en uppfattning om Granskning Sverige som jag kan delge. Min uppfattning är att de konfronterar profiler (gärna journalister) som utan att blinka springer den kapitalt misslyckade mångkulturella projektets ärenden. Skattefinansierade krafter som mörkar, som ljuger och fabulerar, som drar långsökta paralleller som bara någon på Expo orkar nysta fram och sedan orka få någon utanför sin egen vänsterkrets intresserade av; som hotar ringa arbetsgivare (och även gör det), som ringer från hemliga nummer, gör hembesök…Allt.

Inget pris är för högt för att skrämma dem de uppfattar som politiska åsiktsmotståndare, vilka (tragiskt nog) numera omfattar vanliga medelsvensson och pensionärer till tystnad om vad de tycker och vet.  Vilka de ger sig på berättar om desperationens storlek. De är helt enkelt livrädda för vad de själva har skapat.

Flertalet tidningar i vårt land har vi sett förvandlats till obehagliga vänsteraktivister. Eskilstuna Kuriren är en av dem. Med på tåget har de den politiske redaktören Alex Voronov, så frågan är om de inte också är islamister, eftersom de försvarar honom i en artikel om när han gör Rabiatecknet i sociala medier.
I samma artikel säger förresten chefredaktören Eva Burman att ”ibland måste man vara provokativ för att väcka debatt”. Det är alltså i det ljuset vi ska se vad Eskilstuna Kuriren håller på med.

Kort sagt:
Det är landets tidningsredaktioner som är de verkliga trollfabrikerna!


Granskning Sverige
 finns inte för att bli populära hos de journalister som i ett politiskt oberoende rättssamhälle skulle förekomma i var och varannan förtalsutredning.  Granskning Sverige finns snarare för att de försöker besvara ett allmänt behov av att få veta det som aldrig framkommer i vanlig media. Det är inte provokationer, av det slag Bjurman själv säger att hon ägnar sig åt, men de upplever det som provocerande. Så klart. Deras egna metoder är obehagliga.
Hur beskriver man eskilstuna Kuriren nu då? Så här, kanske: den som exempelvis skriver artiklar om angelägna ämnen utan att ställa kritiska eller konsekvensneutrala följdfrågor, därför att de inte vill höra svaren som ofta spolierar propagandaplanen för dem. Eller snarare: för att de inte vill att allmänheten ska kunna dra egna slutsatser.

Granskning Sverige, som de presenterar de sig själva, är ett demokratiskt medborgarinitiativ, vars syfte är att uppmuntra vanliga människor att utöva sin demokratiska rätt och medborgerliga skyldighet att bevaka etablissemangets politiker, journalister och tjänstemän och ifrågasätta deras agendor. Eftersom yrkesjournalisterna inte gör det de ska. GS uppmuntrar allmänheten att ringa upp och ställa frågor vars svar de kan förmedla till andra.

Metoderna är egentligen desamma som medieeliten själva använder mot åsiktsstarka medborgare. Är det rätt åt ett håll så är det rätt också åt det andra. Men det är som bekant en sak att vara förövare (ha kontrollen över andra) och på att vara offer (förlora kontrollen till andra).
Att journalister faller offer för sina egna metoder är en pikant detalj som de ännu inte tycks ha genomskådat, vilket gör att deras artiklar om Granskning Sverige blir utomordentligt självavslöjande och i stort bekräftar Granskning Sveriges syfte med sina kontakter.  Eskilstuna Kuriren missar varenda chans att vinna sympatier utanför den egna ryggdunkarklubben, när de framställer sig själva som offer för den föraktade medborgaren som de förstört livet för.
Det blir, som vi läst, långa snyftartiklar om stackars journalister som ”bara skriver det som ligger i allmänhetens intresse”. Om de verkligen gjorde det och hade samma uppfattning om det som sina läsare, skulle deras upplagor inte sjunka och Granskning Sverige inte finnas. Och sådana som jag skulle antagligen ha mindre att blogga om.  De begriper inte det grundläggande i att  ”som du ropar i skogen får du svar”.

Grattis till reklamen, kan jag bara säga till Granskning Sverige, som på sätt och vis nått målet att omtalas överallt i rikstäckande medier, utan att betala en spänn för det. Även dålig reklam är som bekant bra reklam och många nyfikna undersöker nu vilka Granskning Sverige är, donerar och lyssnar på deras inspelade inslag.
Min personliga favorit är ”Johan”, som med sin behagliga och eftertänksamma stämma är skicklig på intervjuer och är uppriktigt intresserad av de samtal han ringer. Samtalen är ofta genomtänkta. Där upphör mitt, och förmodligen de flestas intresse för (exempelvis) vad ”Johan” heter på riktigt och vem han är.

Eskilstuna Kuriren har bestämt sig för att kasta om rollerna, som ju redan är omkastade av Granskning Sveriges existens, och de ska istället granska (läs: smutskasta) Granskning Sverige.
Granskning Sverige kallas systematiskt för ”trollfabrik” och har längst ner i  flera artikar små grå faktarutor med förklaringar till vad de tror att läsare undrar över. Läsarna undrar över förstås annat, som vanligt, och det är därför Granskning Sverige finns.  Att Eskilstunakurirens granskning inte är seriös utan på en fjortonårings retoriska vendetta-nivå, framgår redan i rubrikerna. Texterna fortsätter i bästa folkföraktande mobbingstil med idel tillmälen och förklenande omdömen. Samtidigt som de anklagar andra för att producera och publicera ”hat”.

Jag har roat mig med att reflektera över de så kallade faktarutorna.

 

Först: ”trollen”.
Är människor med titlar som chefredaktör och strateg, som IrenaPozar, personer som ska använda sig av beteckningar som halva befolkningen inte vet vad de betyder och andra hälften förväxlar med yttrandefrihetligt sabotage? Här avhumaniseras hur som helst all opposition för att nedgraderas till väsen med lömska avsikter, som det ska förfalla tillämpligt att vidta åtgärder mot.

Internettroll eller nättroll, oftast bara kallade troll, är personer som skriver på internetfora och liknande (termen uppstod på på Usenet) i mål och mening att provocera fram känslomässiga självförsvar mot påhittade angrepp, gräl eller ologiska diskussioner som inte leder någon vart.
Nättroll förväxlas i regel med näthatare och nätmobbare, vars agenda är att åsamka skada, rädsla och förolämpa snarare än att provocera fram en psudostrid. Eskilstuna Kurirens Eva Bjurman säger att provokationer behövs för att väcka debatt, så då frågar jag mig vem som är trollet i den här överdramatiserade artikelserien?

Troll vill ha uppmärksamhet för att förstora spridningen (och obehaget) med sina förtal och misskrediteringar. De njuter av att förfära på andras bekostnad. Är det bara jag som tycker det här beskriver vad Eskilstuna Kuriren håller på med?
Endera kallar Eskilstunakuriren Granskning Sverige troll för att ingen ska fästa tilltro till uppgifterna som deras frågor lockat fram,  eller för att höja sig själva över all misstanke. Det är oavsett vilket helt obegripligt att en förment seriös tidning ägnar sig åt detta låga dravel istället för att ta reda på hur Stefan Löfvén tänker rädda Sverige ur den kris han försatt landet i.

Om trollrådgivaren IrenaPozar visste något om ”troll” skulle hon inse att hela artikelserien i hennes tidning i så fall bara ”matar trollen”, det vill säga: ger dem all uppmärksamhet de vill ha. Det är löjligt ironiskt.

1) Låt dig inte provoceras. Den som ringer vill att du ska brusa upp.

Den som ringer från Granskning Sverige vill garanterat ha svar på sina frågor, inget annat. Är motreaktionen att brusa upp för den skull handlar det inte om Granskning Sveriges intentioner utan om att ta reda på varför det är så svårt att svara på frågor.

2) Be dem återkomma på mejl om de provocerar.

Frågor som man inte kan besvara rationellt är per automatik provocerande. I allmänhet för frågeställaren och i synnerhet för den som inte kan svara. Särskilt journalister kritiserar intervjuobjekt som vill ha frågorna mejlade i förväg, det är ”fusk”, just för att man då går miste om spontaniteten och lämnar över kontrollen till den som ska intervjuas. Här rekommenderar snarare en trollrådgivare sina kollegor att bete sig på ett sätt som de i omvänd situation inte finner förenligt med god journalistik. Dubbelmoral, alltså. Hyckleri.

3) Det är helt okej att upprepa samma svar.

Nej, det är att utöva härskarteknik mot den som har frågor på det du skrivit och ger dessutom ger det ett enfaldigt och skyldigt intryck.
Här är det enkelt: har man sagt A men inte B i en artikel är man svaret skyldig.  Det är inte en rebus-tidning folk köper.

3 fort.) Det är inte dig det är fel på om du fortsätter säga ”inga kommentarer” utan den som ställer frågorna.

Skuldöverföring. När en journalist inte kan svara på frågor är det frågeställaren, Nisse i Hökarängen, det är fel på?
Det här ”rådet” kommer alltså från ansvarig för hela Bonnierkoncernens tidskrifters sociala medier-strategi, vid sidan av jobbet som chefredaktör för en skvallertidning (Vecko-Revyn). Rådet utgår från en föreställning om att journalister får påstå vad de vill utan att behöva bli motsagda.

4) Hänvisa uppåt till din närmaste chef.

Naturligtvis, personligt ansvar vet ingen makthavare vad det är längre. På en vanlig arbetsplats eller i det normala sociala umgänget svarar var och en för sig. Högre upp i hierarkierna fungerar det annorlunda, för de har alla fingrarna i samma syltburk locket hålls bäst på plats av den som uppfattas som avskräckande auktoritet. I värsta fall har man en diffus ”policy” att hänvisa till, som (om man faktiskt läser den) får ännu fler frågor på.

5) Var artig och våga lägga på. Ett sånt där samtal kan stjäla en halvtimme av din arbetsdag.

Att svara på prenumeranters och läsarfrågor är en del av journalisters arbetsdag. Artighet skadar inte, men att lägga på luren bara för att man inte vill erkänna att man inte kan fullfölja eller stå för vad man påbörjat genom en artikel, är det fegaste (och oartigaste) man kan göra, och det vet alla. Det vet trollrådgivaren också. En journalist som känner sig hotad av frågor på det han/hon publicerat, har helt enkelt inte seriöst mjöl i påsen och det skadar mer än det gör nytta att läsarna inte får veta varför.

I sin ambition att utmåla anonyma människor som ifrågasätter dem som ”hatare” och ”troll”, lyckas de förkroppsliga alltihop själva. Jag vill passa på att påpeka att många ledare som publiceras i Eskilstuna Kuriren (och annorstädes) är anonyma.  Vem har tex. skrivit den här anonyma ledaren? ”Trolltider, Trumptider, Putintider, bruna tider” Jag kan väl sammanfatta min reaktion på det här sättet: om jag skrivit den där uppenbara vänsterpolitiska propaganda på ledarplats, skulle jag också vilja vara anonym.

Men nu: Jag skulle exempelvis bara vilja fråga artikelskribenten om hur han/hon lyckas beskylla sverigedemokraterna för att vara ”putinsympatisörer” intresserade av att ”spridning av rysk regimpropaganda”?  Den Gordiska knuten? En anomali?  Det förefaller snarare som svensk media har större likheter med Putins propagandaapparat än något annat och det är inget som  Sverigedemokraterna stödjer, lika lite som svensk media stödjer Sverigedemokraterna.

När journalister själva råkar ut för namnlösa utsagor får de spader, men de förväntar sig att andra ska reagera med jämnmod på deras anonyma ledare vars konspiratoriska anklagelseakter ingen behöver eller vill ta ansvar för, trots att ledare ska spegla hela redaktionens allmänna hållning.

Del 2 här.

Vid pennan:
Signe Signum

Klimathysterin drivs av en grupp globalister

Nedanstående avsnitt behöver alla se!
Mycket intressant och lärorik intervju med Lars Bern, teknologie doktor. Han bekräftar  att klimathotet är bara bluff, precis som jag misstänkt länge.

”Lars Bern har gedigen erfarenhet inom klimatforskning sedan 40 år.
Han berättar att klimathysterin drivs av en grupp globalister som vill skapa överstatliga organisationer och regelverk.
De drar sig inte för att hitta på överdrifter för att skrämma folk så att de ska acceptera åtgärderna.
Han berättar att det finns naturliga klimatförändringar och att vi troligen kommer få ett kallare väder. Han förklarar också varför.

Förra veckan hade vi en intervju med Peter Stilbs (Del 1) som är professor emeritus inom fysikalisk kemi vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm.

Dessa två experter är pensionerade och kan tala fritt utan risk för karriär och ekonomi.
De ger båda det chockande beskedet att klimatlarmen är fullständigt överdrivna och drivs av politiska och ekonomiska skäl snarare än omsorg om vår framtid.”

De skyddade mot de oskyddade

Britta Svensson:
”Det jag undrar när jag läser detta är: varför bli journalist om man inte är nyfiken?
Om man vill vara åsiktspolis, förtryckare eller grindvakt när det gäller ”fel” delar av verkligheten är det väl lämpligare att gå in i en sekt, praktisera en väldigt trångsynt religion eller flytta till en diktatur.”

Det är väl precis vad journalistkåren gjort, blivit ett eget skrå vars ena driv är att omvända massorna, utan att det hindrar den från att kalla sig journalister. Många av dem klarar inte ens av att var trevliga i en normal kontakt mot läsarna längre, utan bemöter dem som motståndare. Och det är de väl i viss mån, för journalisterna tjänar inte folkets intressen utan maktens.

Journalisterna lägger all energi på massframföra en agenda som man vill ska vara sann, tills den blir en självuppfyllande profetia. Om än på falska grunder. Precis likadant som man behandlat SD och migrationspolitiken, behandlar medierna presidenten Trump idag. I koordinerade angrepp matar medierna ut sitt hat och negativa åsikter om Trump och hans avsikter som högtrycksmaskiner, för att få läsarna att tro på sin bild.

De intervjuar enbart missnöjda och hatiska väljare som inte kan acceptera ett demokratiskt valresultat och alltså är ett hot mot demokratin. Missnöje, rena lögner, kaos och domedagsprofetior är det enda läsarna får veta.  Vi läser om att Trumps ”hemliga bunker” har avslöjats, dit han kommer ta sin tillflykt efter att ha startat krig med världen och utrotat mänskligheten. Meningen är att vi ska associera Trump med Hitler.  ”Bunkern” är alltså de obligatoriska skyddsrum som varenda president före honom haft tillgång till och frånvaro av en sådan för ett lands ledare vore betydligt märkligare.

Man betonar också gärna och ofta att ”motståndet är massivt” och att ”protesterna många”, men skriver aldrig en rad om att stödet för Trump är massivare och frånvaron av protester fler. Det var ju därför han vann valet. Tror inte journalister att folk kan tänka själva?

Mediernas favorit ärHillary Clinton, varför det vi läser om Trump idag är hämndskriverier i ett försök att förändra valets utgång och få honom avsatt genom avancerade karaktärsmord. Allt av ondo eller värt att kritisera som föregående presidenter gjort i sina ämbeten, utan medieuppmärksamhet eller kritik, får Trump istället skit för.
All media har enats i sitt hat om att han är världens fiende och de sätter upp en faktaresistens mur mot alla invändningar och påpekanden som förändrar bilden helt.
– Muren, som George Bush började bygga för att stoppa illegal invandring från Mexico, den får Trump skit för att vilja färdigställa och kallas främlingsfientlig. Känner vi igen det hemifrån? Allt som etablerade partier kan föreslå och säga, som är karbonkopior av sverigedemokraternas politik, beskriver journalister som efter omständigheterna naturliga, men kallar det hat och rasism som sverigedemokraterna gör det.

Obama fick Nobels Fredspris så fort han tillträtt som president och trots att han skulle komma att initiera flera krig under sin tid, men Trump anklagar man redan första dagen som president för att vilja starta krig. För vad fick Obama, en färsk president, som ännu inte visat vad han ville med sitt presidentskap, fredspris kan man undra? Världen jublade för att han var USA:s första svarta presidenten, så man kan alltså dra slutsatsen att han inte behöver upprätthålla, eftersträva eller ens skapa fred för att få fredspris. Det räckte med att ha rätt hudfärg. Obama måste skratta än idag åt jubelidioterna i Nobel- kommittén, samma kommitté som vägrar bjuda in Jimmie Åkesson, ledare för ett demokratiskt valt riksdagsparti, till nobelmiddag, men bjuder in ledare för världens värsta diktaturer som inte kan stava till mänskliga rättigheter och har dagliga avrättningar för brott som i demokratier inte ens är brott: homosexualitet, äktenskapsbrott, avvikande klädsel med mera.
Soros valfusk till Hillarys fördel skrev ingen om, men Trump blev anklagad för att ha vunnit genom valfusk när han uppmärksammade ”demokraternas” valfusk.

Och så vidare.

Ju fler som mobiliseras av de lögnaktiga och vinklade skriverierna, det riktiga hatet, desto troligare tror man det blir att man lyckas tvinga sin politiska vilja igenom. Varför?
Trump kryper inte för journalister för att fiska efter välvilliga skriverier, han hatar korruption och orättvisor, han är motståndare till globalism, hög invandring och öppna gränser. Han är alltså motståndare till allt som idag faktiskt driver journalisternas utsikter att göra karriärer.
Det är så medierna fungerar: som vänsterpolitiska aktivister, som tror att ”populism” är ett skällsord att jämställa med ”onda avsikter”. Den lilla propagandaeliten kan med sina resurser, som överröstar allt annat och mörklägger all opposition, ge intrycket av att vara majoritetens megafoner.  ”Den tysta majoritetens” åsikter försvinner i den ensidiga propagandan som hackas in i allmänhetens bark.

Vänstern älskar att skrika: ”90% tycker inte som Åkesson! Alltså är vi majoriteten!”  De glömmer att vänstern är ännu mindre än Åkesson och att majoriteten med vänsterns egen logik i så fall tycker mer som Åkesson än som  Jonas Sjöstedt.

När läsare och allmänheten (vars enda intresse är sanningen helt oavsett vilken politik som gynnas av den) reagerar, så är det i protest mot den politiserade, tillrättalagda och monopolbesuttna verklighetsbeskrivningen. Vi ser då alternativa medier som Nyheter Idag, Fria Tider, Nya Tider, Ledarsidorna och Avpixlat växa fram. De skildrar vad allmänheten ser, vet och upplever och därför vill läsa om, men också vad de behöver veta och känna till för att bilda sig en egen uppfattning.

Vi ser medborgarinitiativ som Granskning Sverige, som ringer upp och ställer journalister och prestigedrivna beslutsfattare mot väggen. De utkräver sanning där en sund och rättvis politik istället hade utkrävt ekonomiskt och personligt ansvar – ett tjänstemannaansvar och på så vis trängt tillbaka behovet av de här initiativen. De folkliga initiativen är dock som resurslösa David mot jätten Goliat. De har bara sin växande mängd att lita till.
De ådrar de sig rena rama Trump-effekten i de etablerade Goliatsmedierna, som genast känner sina privilegier hotade: genast kickstartar en journalistisk hämndaktion (”Vi granskar Granskning Sverige” – alltså gör de vad deär vana vid) med bestraffande, misskrediterande artikelserier som är ämnade att undergräva intiativtagarnas förtroende och trovärdighet.  Detta för att medborgarna använder deras egna metoder mot dem själva, men det är först då de känner vad de utsätter andra för och detta kallar de:

Trollfabrik”, ”hatsajter”, och… till och med kriminella.  Allt detta som de själva står för och verkar inom ramarna för. Det är alltså vanligt folk, sina egna läsare de kallar ”trollfabrik” med olika variationer på temat, där de beklagar sig för att bli utsatta för vad de utsätter andra för och därför hamnat i sin sits. ”De sprider sitt hat mot betalning”.  Vad gör mediejättarna?
Bättre sätt att illustrera ”bit inte den hand som föder dig” hos journalisterna kan knappast finnas. Utan läsare tynar deras maktfullkomliga arbetsgivare bort. Makten utgår alltså från folket och folket börjar använda sig av den.

Att läsa första artikeln räcker. Det enda läsaren behöver göra för att få rätt perspektiv, är att kasta om rollerna. De som man framhåller som offer är i själva verket förövarna, som får smaka sin egen medicin.

Media + politik+ majoritetsförtryck= självförgörande ond cirkel.

De oskyddade gör uppror mot de skyddade, skrev Peggy NooanFredrik Haage beskriver exakt det som pågår i  Europa och väst nu och som vi på olika sätt med små eller inga medel försöker nå ut med upplysningar om. 
”De oskyddade är de som lever i den faktiska verklighet som påverkas av ”de skyddade”, makthavarna. Dessa lever just skyddade från konsekvenserna av sina beslut, främst inom rättsväsende, migrationspolicys och utbildning.”

”Jag vet inte om de skyddade inser hur betydande det här skeendet är, eller deras egen roll i det. […] Det är de som sitter högst uppe i hierarkierna och tar självklar plats i fonder, styrelser och stiftelser. De åker kors och tvärs över jorden och träffas på kongresser, konferenser, årsmöten och event. De njuter globaliseringens alla fördelar ekonomiskt och kulturellt och har ungefär samma värderingar även om de själva inte skulle medge det. Mönstret är inte nytt.[…]

Men idag, då eliten dels inte vill kännas vid att den är en elit och dels inte vill kännas vid ett band till något specifikt samhälle – nation – som den skulle ha en förpliktelse emot, då har den lösgjort sig från vanliga människors verklighet.
Eliten vill till exempel inte höra talas om hårda tag mot brott. Istället repeterar den att kriminalitet måste bekämpas förebyggande och eftervårdande. Man vill inte smutsa ned händerna med sådana sjaskigheter som tuffa polisingripanden och kännbara fängelsestraff. Det solkar på ett störande sätt bilden att samhället alltid blir tryggare med progressiva reformer.

Man vill heller inte höra att viss brottslighet skulle vara etniskt diversifierad, för det bryter mot idén om det rena bladets individ, den på vilket det liberala samhällskontraktets bläck alltid förutsätts vara det första som torkar in.

Eliten ser på folket med distans, men i värsta fall med förakt. Tydligt fick det uttryck än när Hillary Clinton leende kallade sin motkandidat Trumps sympatisörer för ”deplorables” (ung. beklagliga, bedrövliga). Detta alltså från den kandidat som skulle företräda amerikansk arbetarklass. Hon bad sedan om ursäkt men skadan var gjord.

Det är i det ljuset man skall se Stefan Löfvens drag att strunta i årets Almedalsvecka. Den är lite för… elitistisk.

Någon talade om det lyckliga äktenskapet som är mellan den klassiska arbetarvänstern och den moderna kulturradikala vänstern. Snarare har relationen varit av skräckfilmskaraktär: En politiskt korrekt vänster som hållit arbetarna inlåsta i källaren och leende fortsatt att språkas vid över det rättvisemärkta vinet utan att låtsas om de dova ljuden där nedifrån.

I och med Brexit, i och med Trump, i och med politiska omskakningar i en mängd europeiska länder, bryter sig nu det här källarfolket fritt. Det är inte på gott humör och inte upplagda för finstämda samtal. De tar sin revansch i politiken, men sannerligen inte på det sätt den etablerade vänstern har tänkt sig.”

Vi ser inte det fascistiska trettiotalet upprepas, som svenska journalister – som valt att bli en del av eliten mot folkets intressen – trumpetar om. Vi ser hur all den makt som ska utgå från folket (demokrati) sätta sig i rättviserörelse för att stabilisera det vänstern förstört. Det tar längre tid, som bekant, än att undergräva och förstöra.  Vi ser Brexit, Trump, Orban, Marine Le Penn och sverigedemokraterna ”white flight” från överinvandrade områden och länder. Och kanske ser vi också ett ”Nya” Moderaterna som kommer göra skäl för sitt tillägg och bli en del av det nya, reparativa och sunda mönstret.

Hjärter dag.

En alla hjärtlösas dag.
Frukosten växer i munnen, som något inombords ältat som aldrig blir sagt. Köket kurar in sig i kall februari. Köksklockans långsamma tick-tack är hackande tänder. Knackar hårda som tandläkarredskap mot emalj.
Katten slickar rofylld tassen på golvets enda trasmatta. Följer en fluga med blicken. Den vet allt den behöver veta; om gröten varje morgon, mössens tillhåll under diskbänken, och något om de loja skuggorna som kastar sig ut från en gardin.

Vi sitter på varsin sida om bordet och håller inne med allt. På var sin sida om slentrianen och ledan. Ser på hålen mellan oss som växer med klockslagen och slocknar i prasslet från en servett. Inga blommor. Inget spetsduk.
Ingen present.
Men vi har metallbestick som klingar mot porslinet och gott om avstånd.
Detta spöklika.
Denna tvingande försonlighet.
Den hemliga avskyn för allt som vi en gång älskade hos varann. Detaljerna, gesterna, egenheterna och de irriterande rutinerna. Hur kunde händerna jag tyckte var så kraftfulla plötsligt vara så fega?

Alla dessa motsatta känslor som en vanlig februaridag 20 år senare måste berätta om sig för att inte dö på alla hjärtans dag av sitt eget förräderi. Ett dolkhugg genom uppriktigheten.
En ärlighet som sliter kläderna från livet och lämnar det blottat och förblödande sin egen ånger.
Ett förakt vi inte erkänner.
Hur vi ägs av fjolår som vi inte längre minns.
Vi sitter mitt emot varandra med åror i våra ansikten och ror. Längre bort från släktskap, utom räckhåll för närhet, men intalar oss att vi hör vad den andre ropar.

Likgiltigheten är det enda vi har gemensamt. En evig paus. Blickar som ser förbi varandra och samtal som monotona avlöser varandra i en låtsaskonversation om lika åsikter. Utom trätorna och bagatellerna. Även dessa försvann som dammråttor under kökssoffan för många år sedan. Ibland framsopade för att jaga liv i samtiden med lockiga stämmor som härmar en sorts munter samvaro. Allt som borde vara. Som förr.

Vi har ögon som ser rakt igenom varandras kaffekoppar.  Kaffet smakar avgrund. Hur kan en känsla av ingenting gräva så djupa hål, att de syns i sockret? Skeden är som saknaden, den står givakt i ströet, tills man välter den och måste plocka upp den och ta i den.

Han skickar salt till ett kallnade ägg. Jag tar emot. Sedan skickar jag tillbaka och han tar emot. Socker och salt, växelvis.  Som om vi spelar kort om allt vi äger, avvaktande och synande.

Utanför faller snön i slow motion, dalande vacker som brudkläder och tigande. Bedårande likt en utsökt spets som man bara har råd att se på. En enda domherre färgar en vitnande gren i detta mjuknande vinterland. Bakom gapar skogen utan slut och sväljs av bergen.
En röd punkt efter livets mening.

Duken med sitt välstrukna linnebeiga och sina silvriga broderi av pyttesmå hjärtan, är det enda uttrycksfulla. Uppriktigt och tråkigt strukturerad. Sömmen följer sig själv till slutet och börjar om igen. Lagt kort ligger.
Som vi.

– Det är din tur att ge nu.

 

Min egen Springare är bara en tanke

Facebook-aktivism

Vore det inte en idé att räkna ut hemländernas existensminimum (försörjningsstöd) för ekonomiska migranter som inte har några planer på att anpassa sig till ett svenskt samhälle, vare sig juridiskt eller värderingsmässigt, och skicka hem dem med det? Månadsutbetalning i hemlandet.  Kostnaderna i hemländerna brukar i regel inte vara ens hälften, mot i Sverige.

Vi används ju i alla fall som socialbyrå, mot vår vilja och till en högre levnadsomkostnad- plus alla svindyra konsekvenser för oss.

Vi skulle alltså tjäna på det, jämfört mot nu, genom att vi i gengäld slapp en gigantisk storlek av den resursdränerande kriminaliteten och brottsoffer, överbelastningen på vården, segregerade skolor och bostadsområden, bostadsköerna, den ovälkomna islamiseringen av landet, de osmakliga särrättigheterna och de hopplösa integrationsprojekten som äter skattemedel till ingen nytta.

Många sticker inte ens under stol med att de hatar Sverige och föraktar svenskarna; de trivs inte, vill ha sharia-lagar, och är här enbart för livstids försörjning. Varför i helvetet ska vi gå på knäna på grund av dessa?  De som inte är här för skydd, utan bevisar sig genom att åka hem på semester, är själva ansvariga för sina liv och egenförsörjning.
Det bättre förslaget, att helt dra in bidragen, kommer ( som säkert konsekvensmedvetna redan vet)  inte ske utan hämndlystna upplopp och rent av inbördeskrig. Mitt förslag skulle vara lugnare och till betydligt mindre kostnad. Inbillar jag mig.

Vad tror ni?

Jag vet att det är ren muta och ett försök att köpa sig fri, men det är i alla fall bättre än hur vi har det. De politiskt korrekta skulle på så vis kunna fortsätta känna sig goda och därför kunna godta kompromissen, och vi andra skulle få andrum under tiden som vindarna vänder och man kan avveckla distansförsörjningsverksamheten.

Jag skulle ju hellre ge 75 miljarder till UNCHR (till de verkligen behövande och på flykt) och i gengäld stänga dörren för ytterligare mottagande. Men det är ju med den skillnaden att vi då fortfarande har de fientliga rötäggen kvar som belastar systemet till det yttersta och är en fara för allmänheten, och som inte tänker lämna eller ge upp TUT och PUT eller de medborgarskap som de fått på felaktiga grunder, utan att tjäna på det.

Jag försöker, åtminstone. Så här kan vi i alla fall inte ha det.

Detta skriver jag i anslutning till att alla vid det här laget är bekanta med örebro-polisen Peter Springare, som nu i veckan öppnat Pandaoras ask med ett öppet Facebook-inlägg.
I skrivande stund har 123 300 anslutit sig till gruppen ”Stå upp för Peter Springare” för att visa sitt stöd och medhåll. Många avstår från att trycka på gilla-knappen i rädsla för sociala repressalier, har de kontaktat mig med privat meddelanden för att berätta,  vilket belyser hur angeläget det är att öppna debatten på ärliga premisser.
Jag bidrar med mitt inledande förslag, det är ungefär det jag kan. Detta för att vi – handen på hjärtat – vet att de flesta ”asylsökande” har kommit hit på grund av en felaktig och destruktiv signalpolitik. Många kriminellt belastade och på flykt undan rättvisan i sitt eget land, redan när de kom. Jag känner ingen solidaritet med dem, för de känner ingen egen.

Egentligen har Springare sparkat in en öppen dörr. Han meddelar på intet vis något som överraskar medborgarna, detta är allmänt känt, men de som kontrollerar makten lyssnar inte nedåt.
Springare kostar på sig det här, slänger sig själv till vargarna som långsamt kväver både andra, landet och sig själva i sin avskydda politiska korrekthet, och han gör det för att han är medveten om att han i alla fall inte har långt till pension och inte har några intressen att bevaka. Han vet att både kollegorna och medborgarna står bakom honom.

Han skrev:

”Jag är så jävla trött. Det jag kommer att skriva här nedan, är inte politiskt korrekt. Men det skiter jag i. Det jag kommer att torgföra till er alla skattebetalare är förbjudet att torgföra för oss statligt anställda. Det renderar i utebliven karriär och utebliven individuell lön. Även fast det är sant. Jag skiter i allt detta, ska snart ändå gå i pension efter 47 år i denna verksamhet. Jag kommer nu och varje vecka framgent att redogöra i detalj för vad som sysselsätter Mig som utredare/förundersökningsledare på grova brottsroteln polisen i Örebro. Det kommer inte att harmoniera med BRÅ: s uppfattning eller andra vänstervridna kriminologers uppfattning i den allmänna debatten.

Våra pensionärer går på knäna, skolan är ett enda kaos, sjukvården är ett inferno, polisen har totalhavererat etc etc. Alla vet varför men ingen törs eller vill torgföra anledningen, p g a att Sverige alltid levt på myten om det präktiga ultimata samhället som har osinnliga resurser för att vara i framkant när det gäller att vara det enda politiskt korrekta alternativet i en dysfunktionell värld som slår knut på sig själv, genom destruktivt beteende i olika religioners namn.

Nu kör vi; Detta har jag hanterat Måndag- fredag denna vecka: Våldtäkt, våldtäkt, grov våldtäkt, överfallsvåldtäkt, utpressning, utpressning, övergrepp i rättssak, olaga hot, våld mot polis, hot mot polis, narkotikabrott, grovt narkotika brott, mordförsök, våldtäkt igen, utpressning igen och misshandel.

Misstänkta gärningsmän; Ali Mohamad, Mahmod , Mohammed, Mohammed Ali, igen , igen , igen Christoffer…va är det sant. Ja ett svenskt namn smög sig in i utkanten av ett narkotikabrott, Mohammed, Mahmod Ali, igen och igen.

Länder som representerar veckans alla brott: Irak , Irak, Turkiet , Syrien, Afganistan, Somalia, Somalia, Syrien igen, Somalia, okänt land, okänt land, Sverige.
Hälften av de misstänkta kan vi inte veta säkert eftersom de inte har några giltiga papper. Vilket i sig oftast innebär att de ljuger om nationalitet och identitet.

Nu pratar vi bara Örebro kommun. Och dessa brott upptar vår utredningsförmåga till 100%.
Så här ser det ut och har sett ut de senaste 10-15 åren.
Återkommer nästa fredag med en redogörelse för den gångna veckan!!!!”

Leif GW Persson, fylltratt och kriminolog, håller med. Men brasklapparna, som hänger kvar i de politiskt korrekta gardinerna som en tvättinstruktion, måste tydligen fram:

”Men han tycker att Springare ger en missvisande bild av helheten. Majoriteten av alla personer – oavsett ursprung – är skötsamma och hederliga, menar professorn.”

Ja, eftersom folk inte kan tänka själva, så måste man belysa det, eller hur? -Hallå! Vi vet faktiskt att de flesta är ”skötsamma”, det är bland annat de skötsamma som håller med Springare.  Bara en sådan sak belyser med all önskvärd tydlighet att kriminaliteten i landet förstör för alla.
Men nu är det inte de hederliga debatten om kriminalitet handlar om, så vi behöver faktiskt inte växla in på någon metadebatt om vilka som är hederliga eller ej. Äpplen och päron, liksom. vi kan den läran, Frågan är om regeringen kan det! Det är vad det ytterst handlar om.

”Och han ska hålla käften om vad som ligger på hans skrivbord. Det får han prata om när det finns en dom som vunnit laga kraft”

Han ska inte alls hålla käften om det, så länge han inte diskuterar några enskilda fall som pekar ut identifierbara individer och föregriper rättssak. Vad han har gjort är att räkna upp typiska namn, som var och varannan heter och just för att var och varannan heter så. Han har inte diskuterat några ärenden eller yppat uns som går att identifiera någon på.

Faktum är, att vi har rätt att veta (eller snarare få bekräftat) ”vad det ligger på polisernas skrivbord”, så länge inget avslöjas som identifierar någon. Många har ju för fan inte ens något ID.

Fler poliser vill stötta Peter Springare. Nedan förekommer två av dem alla.

 

Ytterligare en polis som stöttar Peter Springare,
 
 
”Jag har jobbat i yttre tjänst mer än 43 år. Delar till 100 procent Peters uppfattning i denna infekterade fråga. Våra chefer vågar inte ta ställning i någon riktning. Som ni ser så är det ingen hög chef som har vågat ge Peter stöttning. Istället införde man kod 291, som mörkar all information om den invandringsrelaterade brottsligheten. Se bara på fotoförbudet på polisstationen. Skrämmande i dagens Sverige.
 
Till råga på allt så anmäler polismästaren själv myndigheten. I stället för att stötta sin personal. Annars så blir cheferna förflyttade om dom inte dansar efter Rikspolischefens pipa. Den svenska allmänheten måste få reda på alla fakta nu. Jag förstår att yngre poliser kanske inte vågar gå ut och kritisera cheferna, eller gå ut öppet och stötta Peter. Då är det slut med en kommande karriär. Då de söker tjänst så blir de klassade som illojala mot arbetsgivaren.
 
Själv skall jag snart gå i pension, så mig kan de kritisera för min ståndpunkt. Jag har tidigare kallats in till cheferna för korrigering då jag hade åsikter på detta forum. Tror nu att bollen har kommit i rullning och att vi kanske kan få de styrande att öppna ögonen och inte längre förneka sanningen. LIVE STRONG Tomas Åsenlöv, Cykelpolisen, Storgöteborg.”