På banan igen

23 augusti, 2016 BloggenFotonJakt & skytte  Inga kommentarer än

Facebooktwittermail

 

2016-08-21_20420gy

Några timmar ute på banan. Fantastiskt. Att vi alls kom dit.

Den här sommaren har blivit knypplad av diverse hinder från att skjuta lerduvor. Det började i juni med att maken bröt flera revben på båda sidor, vilket som bekant tar lång tid att läka.
Jag var solidarisk och avstod från banan själv.
Under tiden fick jag ett nytt MS-skov, där jag fick suddig syn på mitt dominanta högeröga och fick enorma koncentrationsproblem (som även i olika grad går ut över skrivandet) och viss balansförlust.

Förra veckan snubblade jag på plan backe, två dagar i rad. Omotiverat.
En gång på en vanlig asfalterad gata utanför bokhandeln och på väg in mot torget. Maken, som gick snett framför, hann inte reagera när ena benet bara vek sig under mig.
Jag gjorde en hel del balansövningar med handväskan i luften, som torde varit en syn för gudar, innan jag dängde handväskan i backen och ställde mig på alla fyra.

Människor som passerade glodde utforskande. Var jag ett fyllo som åbäkade mig?
Det var jag inte, men jag önskar att jag var det. Då hade det inte gjort lika ont.
Jag vrickade foten och linkade mig framåt i tio minuter, innan smärtan drog sig tillbaka.

Nästa djupdykning gjorde jag när jag gick ut barfota till soptunnan med soppåsen. Samma akrobatik där, innan jag dängde soppåsen i backen och blev stående på alla fyra. Det var samma ben som inte hängde med och foten vek sig.
Jag linkade in och fortsatte med vad jag höll på med: ta reda på alla pappkartonger efter att vi skruvat ihop våra nya kontorsstolar. Det var maken som plötsligt anmärkte på allt blod som förföljde mig över hallgolvet.
Det visade sig att jag slagit upp ett djupt sår under ena foten.

Makens råd var att åka till sjukhuset och få det sytt, men eftersom jag själv är bäste dräng och brukar hålla mig ifrån sjukhus så länge det inte är livshotande, så blev jag min egen kirurg.  Jag är åtminstone undersköterska. Jag experimenterar mer än gärna, så länge trixet bara handlar om mig själv.

Det ömmar fortfarande. I förrgår klippte jag bort döda hudflikar och vandrade runt på plåsterfixerad bomull dränkt i jodopax, vilket var en svidande tortyr. Men jag uthärdade.
Och haltade runt på ena fotens yttersida.
Det känns som jag börjar bli sådan nu, sned.  Med inövad felställning i foten.  Men, såret läker som det ska, och det var på den bättringsvägen jag gav mig iväg till skjutbanan igår.

2016-08-21ssd_203501

Image2z

De första tre duvorna på raken missade jag. De andra 74 träffad jag.
Min Classic LadyGun är lätt och smidig, men det märks att pipan är kort – man får ta duvorna snabbare för att kompensera. Min halvautomatiska ATA arms med längre pipa är betydligt effektivare på längre avstånd, men något tyngre.
Dessutom måste jag vira in min tumme i kirurgtejp för att inte skava sönder nagelbanden när jag laddar den bössan. Min tumme är så liten att den fastnar som en patron i loppet, och när jag drar den tillbaka skär magasinsluckan in i tummen. Jag föredrar alltså min ”Ladde”, som jag ska ta med mig på en europaresa nästa sommarhalvår.
Det finns många tävlingar att besöka och jag kommer ta en hyrbil för att inte slita på min egen ganska nya bil. Det blir perfekt ch är inte lika dyrt som man tror.

Första duvan försökte jag ta utan öronproppar, för de hade jag glömt bort.  Inte bra. Jag stoppade alltså snabbt in ett par öronproppar, som jag har handväskan full av.
Jag avskyr att skjuta lerduva med hörselkåpor som bara skaver och slamrar mot kolven och känns vara allmänt i vägen.


Stöd gärna bloggen med en gåva.:
PayPal: victoria@sockerbitar.se
Swish: 070 22 00 447

© Privata bilder är upphovsrättsskyddade och förbjudna att publicera utan mitt samtycke.
Facebooktwittermail

Lämna kommentar

Du kan använda följande HTML taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>