Noterat

Facebooktwittermail

Nu vet jag att jag i många av de senaste bloggarna låter som en propagandaapparat för SD, och för nytillkomna läsare kan jag misstas för att fortfarande vara sverigedemokrat, men det är faktiskt helt oavsiktligt. Jag är något konstigare än så. Jag är proggarpatroit. Det finns inte och är inte ens höger.
När blev förresten SD höger?

Jag rycker ut med blinkande ljus så fort orättvisor, inkonsekvens, irrationella utspel och rena elakheter uppenbarar sig, och det är inte direkt mitt fel att de oftast riktas mot sverigedemokrater i modern tid.
Förr var jag helt rätt. (Detta ska kanske dagens ”rätt” personer tänka på, för de kommer inte alltid vara det – tro mig.)
Jag var efterfrågad för att jag var jag, och gjorde det jag gjorde och tyckte vad jag tyckte, och inte för att jag var någon sorts politisk signal. Det hade bara ett andrahandsvärde då.  Jag var väldigt politisk utan att jag märkte det, eller tillhörde någonting. Jag identifierade mig bara med mina egna åsikter. Vilka jag dock alltid varit väldigt tydlig med.

Det är mycket man inte vet om mig. Men jag gjorde alltså roliga saker som jag regelbundet blev kontaktad för och övertalad att tjäna pengar på, utan att jag – då – förstod vad min tilldragningsfaktor bestod av. Alla ville vara framme och bli förknippade med mig. Främst i lokala sammanhang.
Jag ombads hålla föredrag om olika ämnen, vara påannonsör för kommande program i radio, var med i tv-program, blev uppringd och erbjuden olika anställningar som jag aldrig sökt, eller ombads skriva i Aftonbladet och bli novellist i veckotidningar- bara för att nämna något av allt som är otänkbart idag.  Jag försöker komma ihåg vad som var den utlösande faktorn, men jag minns faktiskt inte.

Jag blev till och med ombedd av ett förlag (som jag glömt namnet på och vars gamla gulnade brev försvunnit i någon flyttning eller storstädning) att bo i Spanien på deras bekostnad i 4 månader och där skriva en ”överlevnadsmanual för kvinnor på nätet”, när vi hamnade i 90-talet.
Det var inte så konstigt, för  jag hade ju mina talanger, och det var i en tid när sådant hade både värde och företräde framför alla dagens dumbo-meriter. Det konstiga, menar jag, var att man hittade mig för att föreslå allt möjligt! ”Alla känner apan, apan känner ingen”- syndromet. Vi hade inte internet.
Ville man omvärlden någonting så fick man skriva en insändare, och det gjorde jag ju. Många. Rätt namn givetvis, för jag har alltid varit sparsam med alias och kan inte minnas att jag någonsin använt något i åsiktssammanhang. Kontenta: de flesta fann alltid något man kunde använda mig till och mitt liv var rikt och varierande.  Allt bara flög till mig på serverade silverfat.

Idag är jag enbart persona non grata. Politisk vilde. På grund av att jag är samma person nu som då. Och förmodligen 30 år bättre på det. En sorts svensk dalit som står utanför det inhemska kastsystemet och betraktats som oberörbar. Ordet dalit betyder ungefär krossad eller förstörd och daliter är utsatta för förakt och våld från andra grupper och diskriminering inom utbildning och arbetsliv.  Omsvängningen var och är än förbryllande.

Tiderna har under 30 år förändrats så drastiskt att ingen – med dagens politiska astmaklimat – tror mig när jag berättar om mitt liv, förrän jag bevisar det. Och det är ibland svårt att göra det, för digitaliseringen och tekniken som finns idag fanns inte då. Det fanns i princip kassettband. Pappersupplagor. Kamera för vilken man fick vänta 2 veckor på framkallning, så det sket man i. Inga mobiler. Jo de fanns väl, men inte för vanligt folk, och de kom i resväska och hade serpentinsladd och lur.
Men sedan länge nu är alla dörrar stängda och hermetiskt tillslutna. Jag är fortfarande häpen över det, när jag tänker efter. För vad hände och varför?

SD-hangup:en beror nog på att det är behandlingen av partiet och deras väljare (som faktiskt inte har några andra alternativ om de inte vill ersättas med islam och muslimer) som jag in i märgen föraktar. Jag är egentligen inte ingen högermänniska i några (andra) avseenden.  När blev vänster höger, och högern vänster?
Jag fattar fan inte.

Att bara vara

Jag sitter här i morgonkulan och dricker mitt yoga-te och gör vapenvård på mitt hagelgevär och försöker få ordning på tankarna. Minnena. Verkligheten är helt surrealistisk.

När sverigedemokraterna blev aktuella i politiken så såg jag dem som mitt försvunna kompisgäng. Jag begrep inte varför de var tabu, men de vågade och talade i klartext. Som jag. De kämpade för saker som i alla tider stått mig nära; bara bland annat de var för ett starkt djurskydd och levande landsbygder, mot förtryck av oliktänkande och den fasansfulla ideologin islam.  Hur kan man inte var emot och för detta?
Jag struntade väl i ”bakgrunder”, när det relevanta var samtiden och framtiden, och det borde väl alla andra också se som det viktigaste? Nej då.
Allt handlar om hudfärger och bakgrunder, och för 30 år sedan hade det chockat mig. Chockat de flesta.

Sedan barnsben avskyr jag innerligt falskhet och mobbning. Förödmjukelser och hån. Våld och utnyttjande. Jag har alltid tagit parti för underdogs, för jag såg mig själv som en.
Det gjorde väl proggvänstern en gång? På proggtiden fanns det i alla fall grupper till för ideal som jag sympatiserade med, och jag var med i ett proggvänstergäng, utan att ha namn på det, eller på något sätt ha valt gänget med någon politisk medvetenhet. Politisk medvetenhet hade jag ingen.
Man sögs bara in i gäng som var mest lika en själv. Det var som att hamna framför insuget i luftrenaren.  – Schwooops.

Vart tog alla vägen och varför är jag alltid kvar?  Det är sannerligen inte jag som bytt värderingar!
”Vägen svängde men inte jag.”


Stöd gärna bloggen med en gåva.:
PayPal: victoria@sockerbitar.se
Swish: 070 22 00 447

Jag älskar kommentarer, men använd ett vårdat språk, fritt från invektiv.
Facebooktwittermail

2 Responses to Noterat

  1. Edward Ufertz skriver:

    Allting går i vågor.
    Min gamla konfirmationskostym har varit toppmodern två gånger redan.
    Håll fast vid din ”gamla kostym” så är du snart inne igen.

    • Haha, ja sådana ”kostymer” finns det många av. Jag har fortfarande kvar gabardinyxorna med gigantiskt blixtlås fram, ett par V-jeans och olika pälsvästar och fransstövlar. Allt har, precis som du säger, varit modernt igen flera ggr.
      Någon gång blir väl själva jag på modet igen. Och då jädrar….:-D
      Du hänger väl på?
      Kostym har du ju.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *