När man var fri

När allt vi hade är borta. Vem ska då berätta att det funnits?

Redan när jag drog igång bloggen uttalade jag ett mål med den att skildra och avbilda så mycket jag kunde; med kamera, med text.
För precis som hos Jenni Martén, grävde en djup förtvivlan in sina mörka fingrar i mellangärdet på mig när jag tänkte: Vem ska berätta om ett annat Sverige när min generation inte längre finns?

Vi märker redan nu att det finns hela generationer som inte känner till ett annat Sverige. De tror att Sverige alltid varit så här. När var det annorlunda?

När även barn kunde gå eller cykla flera kilometer genom skogspartier, på landsbygdsvägar och genom städer och komma tillbaka hem igen helskinnade.
När man neg (eller bockade), när man presenterades för en äldre människa.
När man neg (eller bockade), tog av sig mössa och tog i hand, när man fick någonting.
När man steg upp och erbjöd platsen till en gammal och respekterad människa på bussen.
När man höll upp dörrar för äldre människor och erbjöd sig hjälpa bära.
När man gick hem till äldre människor och hjälpte dem trä sytråd genom nålsögon, uträttade små ärenden.

När ett mord var sensationellt och man kunde läsa om fallet i dagstidningar i fler månader och år efteråt.
När man kunde lita på att ambulansen kom när man ringde 90 000.
När det fanns god vård, eftervård och gott om plats BB på närmaste sjukhus.
När det inte fanns några moskéer. (Nasirmoskén i Göteborg var den första och invigdes 1976.)

När man åkte på språkresor till England och Londons gator bevandrades av engelsmän och européer.
När man inte trodde sina ögon om man såg färgade människor, när man reste till en storstad. (På landsbygden existerade de inte.)
När teorrism handlade om irländska IRA och tyska Baader-Meinhof-ligan.

När stök i skolan handlade om att kasta papperssvalor eller köra med mopeden på skolgården
När man använde omslagspapper på sina skolböcker och kunde lämna dem kvar i egen skolbänk.
När man hade välskrivning och lärde sig skriva skrivstil.
När man hade ordningsmän i klassen med ansvar för städning och andras beteende
När det var förbjudet att ha mössa på sig inomhus
När det fanns telefonkiosker överallt.

När man såg höhässjor i landskapen och bärgade hö med hästskrindor.
När falukorv smakade falukorv
När grädde var riktigt grädde
När cancer kallades kräfta
När hela familjen kunde leva gott på en lön.
När det inte fanns internet.

När man fick prata och skämta om precis allting. Även om kulturer, nationaliteter och hudfärger.
När man inte blev avskedad eller attackerad för politiska åsikter. (Sådant renderade i sparken/omplacering/tillsägelse för felaktig myndighetsutövning)
När ingen brydde sig om vilket parti man röstade på, alla partier hade likvärdiga demokratiska värden.
När det inte fanns en lag om Hets mot folkgrupp.
När politik och meningskiljaktigheter handlade om bättre välstånd för alla medborgare. (När man inte behövde understryka att det handlade om “svenska”)
När ingen ifrågasatte varför Lucia var vit och blond.
När rasism var riktig rasism: apartheid och uppfattningen att färgade människor var sämre än vita.

När ADHD hette “inte skolmogen”, “dålig uppfostran” och “överskottsenergi”.
När feminism handlade om kvinnlighet och kunna klara sig själv.
När det var ok att vara hemmafru.
När man bara ansvarade för sina egna handlingar och åsikter, inte kollektivets eller grannens.
När kvinnor gick i kortkort och linne i städerna utan att antastas.
När tiggarna var få, föstes bort från gatorna och var svenskar.
När det första man såg när man kom in i en ort var svenskar.
När det fanns ängar överallt.

När städer var rena och prydliga.
När mörkret betydde skydd och säkerhet.
När det var ovanligt med knark och bara jägare och polis hade vapen.
När barn och ungdomar hade respekt för alla som var äldre, polis, lärare, föräldrar och åtlydde tillsägelser.
När man kunde sova med olåst dörr.
När ungdomarna gick på festivaler och till Folkets Park utan att vara rädda för övergrepp.
När man kunde glömma sin handväska eller cykel och de stod kvar, när man hämtade dem.

När Sverige låg i utvecklingens framkant och man var stolt över att vara svensk.

När man var fri och aldrig ifrågasatte att detta någonsin kunde ändras. För vem skulle vilja ha det annorlunda, och vem skulle tillåta det?
– Inte vi…