Nånannanismen

Mycket tragiskt, naturligtvis. En ung människa har dött och det är beklagligt på alla sätt och vis. Ingen ska behöva dö så ung, men tragiska olyckshändelser inträffar – tyvärr – hela tiden. Detta är en sådan olyckshändelse. Livet är många gånger cyniskt och tillåter oss nästan aldrig att var efterkloka, backa tillbaka och göra om på rätt sätt.

Men: varför är det alltid någon annan som har ansvar utom den som har ansvaret, nämligen medicinanvändaren?

Nä så är det inte; “mängden som skrivits ut är för stor” (kanske av hänsyn till att den sjuka inte ska behöva ränna ihjäl sig till apotek efter fler uttag) och “ingen tydlig text på flaskan”.  Läkaren skrev med all säkerhet ut den mängd han uppskattade skulle behövas över tid för att bli kvitt hostan.

Det finns volymer på 250 ml, 500 ml och 1000 ml av Cocillana-etyfin.  Folk har alltså fått en hel liter utskriven och överlevt, för  de har följt föreskrifterna. Det finns nämligen en anledning till att man ordineras viss mängd inom särskild tidsrymd av ett visst läkemedel. En läkare kan omöjligen förutse att patienten medicinerar efter eget gottfinnande.

Killen hade hällt i sig 3 dl av något som han bara fick ta 5-10 ml av 4 ggr dagligen. (En matsked är 15 ml. )
Andningsmuskulaturen slappnar av om större mängder intas av läkemedlet och detta står beskrivet i medföljande bipacksedel, som i huvudsak är samma information som också går att slå upp i FASS, om man av olika skäl kastat eller slarvar bort bipacksedeln. Jag kan inte se utifrån given information vari försummelsen från vårdgivande organ funnits.

 

Men skit i både bipacksedlar och vidhängande ordinationsremsor när man, efterklok, kan efterlysa stor varningstext på förpackningar och flaskor.  Man kan dö även av alkohol om man överkonsumerar. Folk dör hela tiden av det, men jag har aldrig hört resta krav på att Systembolaget måste förse flaskorna med varning för överdosering, har ni?

-Glöm alltså bipacksedeln, med all information som man uppmanas läsa om ett preparat som man aldrig använt tidigare, eller vet något om. Skyll på läkaren istället, apoteket eller läkemedelsverket och anmäl det egna misstaget till IVO.  De kommer fråga om ingen remsa med ordination funnits på flaskan och varför den inte följdes?

Man utgår åtminstone från att det finns en ordination som obligatoriskt sitter på paket eller flaskor innehållande receptbelagda läkemedel. Där står hur mycket man ska ta och hur ofta, vilket tydligen pappan noterat eftersom det står i tidningen.  Frångår man detta är det på egen risk.
Han begick självmord, helt enkelt, men med tanke på omständigheterna var det av olyckshändelse.  Oavsett vilket, så var dödsfallet självförvållat. I alla fall med den information som media tillgängliggör.

 

Jag blir så irriterad på alla det-är-alla-andras-fel-artiklar som framställer vuxna och läskunniga människor som offer utan någon egen del i vad som händer dem.
Rent psykologiskt är det helt naturligt om pappan – som självklart är chockad och sörjer sitt barn – letar efter något utom den egna kontrollen att lägga skulden på.  Men ska verkligen seriös media vara den sörjande behjälplig med att beskylla en, vad jag kan utröna, omgivning som inte kunnat göra annorlunda? 

Finns dold information som läsaren inte får känna till? Fanns psykiska eller neurologiska funktionshinder som orsak till att killen inte kunde tillgodogöra sig informationen om läkemedlet på ett adekvat sätt? I så fall: varför var då inte målsman, gode man eller annan ansvarig tillsynsperson närvarande vid läkarbesöket eller hade ansvaret för att medicinen intogs enligt föreskrifter? Raseriet som många dödsfall väcker kan vara svårt att vända mot den som faktiskt orsakat förlusten, när det som i det här fallet är sonen själv. Det är svårt att hantera när en nära anhörig som “hade allt att leva för, var så glad och förväntansfull, hade fått jobb och egen lägenhet” helt plötsligt avlider.
Olyckshändelser tar dessvärre inte hänsyn till sådant.

Journalisterna ska kanske utforska historierna bättre, innan de skandaliserar en läkare som, så långt vi får läsa om, bara har gjort sitt jobb. Ska läkare verkligen förutsätta att en vuxen människa på 22 år skiter i ordinerade doser?
Nästa gång kanske inte någon av oss får receptbelagt medicin utskriven. Läkaren vill inte riskera sin karriär genom att vågar lita på att vi är kapabla att följa föreskrifterna.