Mobiler, fest och spotify

Facebooktwittermail
2016-10-06_183022

Plånbok och mobil

Jag  har haft min mobil nästan två veckor, men kunde använda den först igår.  Orsak: Telia. Eller PostNord. De skickade aldrig sim-kortet. Jag gjorde en påstötning i måndags och en i onsdags, och först då kläcker dom att jag kan åka 10 mil tur-retur till Karlstad, till en Telia-butik i Bergvik, och fixa kortet själv. För antagligen ”har sim-kortet kommit bort i posthanteringen”.  Inte undra på att folk är rasande på PostNord.
Två veckor åt helvete.
Och 10 mil i bensin.
För ett sketet litet kort.

Men det var tur att jag körde iväg och fixade det där i går, för trots tre (!) beställningar, så har kortet fortfarande inte kommit. Och när det äntligen gör det, och om det gör det, är det för att kasta det.

I övrigt har nästan all kringutrustning hunnit komma under tiden jag väntat. Ett gudomligt praktiskt, brunt flip-fodral som jag stortrivs med. Även 64-GB-minneskort. Det flytande skärmskyddet, som jag varmt kan rekommendera. Förbered er bara på att inte kunna använda telefonen på 12 timmar efter att displayen preparerats.  Det hade ju inte jag minsta problem med, för vad skulle jag använda telefonen till utan kort, när jag tittat klart på den och undersökt allt?
Inte ens Spotify.
Visserligen skulle jag kunna ladda ner Spotify, men då skulle det hamna i min gamla telefon och jag skulle behöva göra om alltihop igen. Jag har verkligen suttit på nålar.
Det enda som saknas nu är mina stereohörlurar, kombinerade med bluetooth. Kommer först nästa vecka, från England. Märkligt nog säljs de inte här. Än.

2016-10-06_182926
Men. Inget ont utan att det har något gott med sig. Jag har fått gott om tid att bekanta mig med alla andra funktioner och till att ordna spellistorna för musiken. Jag har döpt mappar i musikmappen; en för naturpromenader, en för bilen, en för jul (!), en för nostalgi (gamla godingar) och… en för fest.

Varför ”fest”? Jag är ju aldrig på fest. Jag går inte ens på restaurang och dricker citronvatten.
Maken och jag är hemkära. Vi kan på vår höjd dela på en bag-in-box vitt vin och 6 öl en gång i kvartalet. Eller  i halvåret. Men då tänder vi stämningsfulla ljus och spelar bakgrundsmusik och sitter och pratar, uppkrupna i varsin fåtölj, och bara myser och känner att det är speciellt.

Vi kopplar bort telefoner och internet. Allt. Bara vi två. Och hundarna. De älskar de där tillfällena, när de får särskilt mycket uppmärksamhet och kramar; får sitta med som en hel samlad flock och får särskilt mycket godis – eftersom vi blir särskilt givmilda och särskilt kärleksfulla efter ett par glas vin. Det behöver inte vara en helg, det kan vara vilken dag som helst, när ledigheten sammanfaller. Vad spelar dagen för roll, när ingen har ett 7-16 jobb?
Jag frilansar (och jobbade dessförinnan som springvikarierande undersköterska) och han lagar datorer. För att klara sig på landsbygden krävs (ofta) att man kan jobba hemifrån eller har endera form av pension. Internet/bredband/fiber. Och bil.   Bussar finns inte. Glöm tåg. Glöm promenadavstånd till någonting.

Nu har jag alltså överarbetat musikmapparna. ”Fest”. Det var säkert 20 år sedan som jag var på fest, eller gick på konsert, folkpark eller bara en vanlig krog.  Vad underhåller man sig med här ute, där det krävs taxi 10 mil tur-retur till allt socialt umgänge? Ingen har råd.

Kanske om vi slår ihop oss och hyr en rejäl anläggning och har en privat bonnfestival i en vecka ute på en åker. Med tält att övernatta i. Vart gör man annars av alla vänner i behov av övernattning, om ingen vill agera chaufför de enstaka gånger man kan träffas? På vintern?

”Fest-mapp”. Tjena. Det är inte bra med för mycket tid över, heller.

Jag tänker på Yrrol och skriver ”silly” istället för ”fest”.


Stöd gärna bloggen med en gåva.:
PayPal: victoria@sockerbitar.se
Swish: 070 22 00 447

Jag älskar kommentarer, men använd ett vårdat språk, fritt från invektiv.
Facebooktwittermail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *