Mitt liv som fågel

6 december, 2016 BloggenHälsaJag tyckerTexter  Inga kommentarer än

Facebooktwittermail

morotter

Bästa receptet – ”så gör du vegansk gravad lax. Yes, det går.”

Det här är alltså hyvlade morötter, eller nåt. Är man ute och handlar så ramlar man över ett stort antal falska korvar, biffar och stekar, hela tiden. Gjorda av allt utom det de kallas för. Det gör mig brydd.

Om man nu är vegan – varför har man då ett behov av att efterhärma kött-och-fiskrätter?

– Varför inte?

Därför att man rent ut sagt hycklar. Man är ju vegan för att man av ideologiska skäl inte vill äta djur. Ändå försöker man laga mat som efterliknar djurrätter och kallas så. ”Gravad lax”, exempelvis. Det är ju som med att vara pälsaktivist och lik förbannat bära pälsliknande mössor av syntetmaterial som man av någon anledning tycker det är rimligt att kalla för pälsmössa.
Det är ju inte övertygelse utan självbedrägeri.
Man är väl vegan för att man bland annat tar avstånd från allt som kan tillverkas, utvinnas och ätas av djur, men vad är poängen med det när man tydligen vill att det man äter eller bär ska heta och se ut som det kommer från djur?

Jag överger vego-debatten och minns:

För 30 år sedan var jag vegetarian. Eller fuskvegetarian. Jag åt bara grönsaker, frukt, nötter och groddar…..men ibland åt jag skaldjur och mejeriprodukter som ost, smör, mjölk och ägg. För att inte svälta ihjäl.

Jag var kroniskt plågad av rå hunger i två år. Det tog tid att bli mätt på att bara äta sallad med lite dressing. Eller oftast dressing med lite sallad. Det var ju inte mättnad man kände efter två timmars idisslande på alfa-alfa-groddar, utan ren leda. Men man förväxlade de känslorna efter tag.  Jag ljög inte när jag sa att jag ”inte orkade mer”, för det gjorde jag inte.

Jag blev mager som en fettsnål ostskiva. Vägde bara 48 kilo.  Jag irrade hålögd omkring i höga klackar, men tyckte att jag nog kunde gå ner lite till….tills jag insåg att det inte var vikten det var fel på utan längden. Vegetarism, upptäckte jag, kan bli inkörsporten till ätstörningar om man inte har har sin självmedvetenhet under kontroll.
Lyckligtvis var jag alldeles för glad i min kaninbursmat. Hetsåt jag dessutom 8 tröstägg, så klarade jag mig, eftersom det aldrig skulle falla mig in att spy upp alla timmar det tog mig att bli lite mätt.  Det blev ju inte heller billigare att vara gnagare, som man trodde, utan tvärtom.

– Fan vad dyrt det är med frukt och grönt, om man ska överleva på det! Fördelen med att dela kylskåpshylla med min vädurskanin Alban var att jag aldrig behövde komma ihåg att skriva inköpslista åt honom. Det enda jag inte snodde från honom var pellets. Där gick gränsen, även om  jag inte svär på vad jag hade gjort om jag hade tappat plånboken 2 veckor före avlöning.

Det positiva med att gå på svältkost var att jag blev av med några hälsoproblem under den där perioden. Jag led av kroniskt uppblåst katarrmage, som var omöjlig att dra in, och irriterande acne… på ryggen, av alla svårbehandlade ställen. I övrigt hade jag ingen acne alls, så den var ett riktigt ungdomsmysterium.
Ett halvår efter totalomläggning till ankfoder på alger och frö, så försvann både acnen och magkatarren. Och jag såg friskt solbränd ut, året runt, tack vare all betakaroten i morötterna som jag alltid gick och smååt på.

Men: en dag var jag ideologiskt otrogen och åt en kycklingklubba på en lunchrestaurang, när arbetskamraterna på Ica i Bandhagen satt och matosade in mig i frestelse. Dag ut och dag in satt jag vid samma bord och petade i mina krusiga salladsblad med två räkor i, medan arbetskamraterna satt bredvid och åt på riktigt.
De tråkade mig, de jävlarna, om än inte illa menat:
”Du behöver ju ingen lunchrast, för dig räcker det väl med en fröautomat eller en talgboll hängande över kassaapparaten som du kan picka i dig.”
En dag gav jag resolut efter för grupptrycket och beställde grillat.

Åh herreguuuuud – maaat!

Efter återfall i kycklingklubba fick jag så dåligt samvete i egenskap av vegetarian att jag tyckte det var lika bra att förlåta mig själv genom att sluta vara det.

Men jag klarade två år! Och acnen på ryggen kom aldrig mer tillbaka, även om magproblemen gjorde det sent omsider. Men jag hycklade i alla fall inte, så länge gräsätandet varade. Jag kallade det inte för något annat än vad det var, och jag försökte inte få det att se ut som något som det i alla fall inte skulle smaka.


Stöd gärna bloggen med en gåva.:
PayPal: victoria@sockerbitar.se
Swish: 070 22 00 447

© Privata bilder är upphovsrättsskyddade och förbjudna att publicera utan mitt samtycke.
Facebooktwittermail

Lämna kommentar

Du kan använda följande HTML taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>