#Metoo-kampanjen är vår moderna häxprocess

20 oktober, 2017 BloggenJag tyckerSamhälle & politik  Inga kommentarer än

Facebooktwittermail

SvD förstår aldrig.
Det visar en ny artikel vars rubrik basunerar ut en seger till gammelmedia (sig själva) och noll poäng till konkurrerande alternativ media, som i artikeln får representeras av Samhällsnytt.
Artikeln handlar om gammelmedias underlåtenhet att rapportera om sin branschkollegas sexuella trakasserier men överrapportering av SD-mannen som anklagades för samma sak.  Fast det gör den inte. Den hakar upp sig på namngivning.

“Vi skrev inte namnet på varken SD-mannen eller Aftonbladet-profilen”, försvarar sig Q Björkman.

Saken handlade om att gammelmedierna in i det längsta inte rapportera händelsen med AB-profilen över huvud taget. De låtsades som det regnade, precis som de gjort under alla år de alla känt till alltihop men inte agerat. Det finns alltså en hund begraven som inte har med namnen att göra.

Men programledaren Martin Timell då? Honom namnger man. Han hänger på varenda löpsedel idag och inte en kotte begriper vad det är för skillnad på honom och AB-profilen. Eller SD-mannen.
Vem är mer skyddsvärd än andra?
Särskilt som det inte är någon hemlighet vem AB-profilen är, eftersom de förmenta brottsoffren pekat ut honom.  De har sagt att de skiter i om det är förtal. (Förtal kallas det att ange någon som brottslig eller klandervärd- även om det är sant.) Och de blir bara fler och fler.

Häxornas tid, episod 1. Rumpare Malin bränns levande 5 augusti 1676 i Stockholm.

Det börjar bli läskigt nu.
Den här #Metoo-kampanjen känns psykoptisk och antar proportioner som på visgossarnas tid. Ni kan svensk historia, va? Visgosse var ett barnvittne under de häxprocesser som hölls i Sverige under senare hälften av 1600-talet. Pojkarna kallades för visgossar just därför att de kunde ”visa” – peka ut – vilka kvinnor som var häxor. De var angivare. Ingen gick säker. Inte ens anhöriga.
Alltihop var en växande masshysteri som under åtta år av Karl XI:s regeringstid, mellan 1668 och 1676, förorsakade en stor mängd häxprocesser i Sverige. Det ledde till nästan 300 människors död, innan förnuftet kom ikapp och det stoppades.
Eftersom den huvudsakliga anklagelsen mot häxor under denna tid var att häxorna “kidnappade barn som de förde med sig till Satan i Blåkulla”, var vittnena oftast barn.

Nu är vittnena kvinnor.
De pekar ut än den ena och än den andra. Andra hänger på. Huvuden rullar.  Gammelmedierna gnuggar händerna. Det här är nästan lika bra som häxjakten på alla som kan uppfattas som SD-sympatitörer. Alla män är så duktiga nu och ställer sig på kvinnornas sida. De gör vad som helst för att slippa stå på tur, bli näste som kanske pekas ut. Hur kan de veta säkert vem som misstolkat en gest för 10 år sedan? Eller har de anledning att vara skraja? Är upprättelsens tid kommen, och inga politiskt korrekta åsikter i världen kan skydda dem, eller är det här en lek med agenda?
Är det nu några vita privilegierade profiler kan offras för att göra en politisk passande poäng av att den fruktansvärda sexualbrottsstatistiken kan kletas på alla män, inte bara de invandrade männen från kvinnoförtryckande kulturer?  Fan vet längre. Det finns skäl att inte ryckas med. Att se upp.

När det rått riktig nyhetstorka i gammelmedierna har vanliga människor med regimkritisk åsikter fått tjänstgöra som rasismens halmbockar. Deras samhällsinflytande har sträckt sig till arga eller sakligt upplysande anonyma kommentarer i olika forum, men de har fått sina riktiga identiteter röjda (med hjälp av kriminella vänsterelement) och sedan skadeglatt uthängda men namn och bild.  Expressen har gått i bräschen för den missionen.
Tillsammans med socialt förgörande rubriker och misskrediterande prefix som “främlingsfientliga”, “högerextremister” och “nazister”. Ibland “fascister”, har man hängt ut kreti och pleti.

Inget överträffar karaktärsmorden i rikstäckande gammelmedia. Somliga med presstöd, finansierade av bland annat dem de förstört liv och anseende för för resten av livet. Några drivits till självmord. En manlig sverigedemokrat som förlorade allt (länk) .

I januari lämnade SD:s ordförande i Båstad, Mattias Philipson, alla politiska uppdrag efter att ha blivit uthängd som rasist i Expressen. Efter att ha fått sin näringsverksamhet ödelagd som en konsekvens av tidningens publiceringar valde den 45-årige politikern i veckan att ta sitt liv.
– Ingenting fungerade efter att han exponerats i media, berättar journalisten Gunnar Sandelin.

Och en pensionerad volontär på Röda Korset. (Länk)

“Ett av de senaste offren är Barbro Feldt, 71, före detta Röda korsmedarbetare i Falun. Hon avled den 17 juni sedan hon efter nio års ideellt arbete tvingats bort från organisationen och hängts ut som “rasist” i media.”

Nu berömmer de sig för den svåra konsten att förhålla sig till pressetiska regler som säger att man aldrig ska namnge människor som inte är dömda för brott.
De flesta av dem som gammelmedierna har krossat har inte ens varit misstänkta för brott. De har bara haft “fel” åsikter om svensk migrationspolitik och dess samhällsskadliga konsekvenser.

“2-0 till gammelmedia när övergrepp rapporteras”, skriver följaktligen Anders Q Björkman. Ja, det kan man säga. Eller “knockout på första slaget”. Få orkar resa sig i sin tillvaro igen efter att de konkurrensintoleranta gammelmedierna hängt ut folk med namn och bild när de haft fel åsikt.
Vilken åsikt? Den åsikten som av medierna kallas “främlingsfientlig” eller rentav “nazistisk”. Ni vet exakt vad jag menar.

2-0. Så mycket anser han att Samhällsnytt förlorade i seriositet på att bara skriva en artikel om SD-mannen, men däremot flera stycken om Aftonbladet-mannen. Gammelmedierna däremot skrev mängder om SD-mannen men ingen artikel alls om kollegan. Vad exakt menar Q Björkman med att Samhällsnytt hymlar om när de säger att de kompletterar där gammelmedierna brister? De skriver ju med mer intresse för den som gammelmedierna helt undvikit och mindre om den som gammelmedierna redan skriver metervis om.

Något snarlikt skrev Aftonbladet i en mesig få-radare om fallet om kollegan, när de skulle förklara varför de inte skrev om sin kollega.
“Det är polisen som utreder, åklagaren som åtalar och domstolarna som dömer. Det är viktiga principer i en rättsstat”, skrev Sofia Olsson Olsén.
Ja, så är det. Men det gällde ju i så fall även SD-mannen, som de däremot fläkte ut på längden och tvären utan tillstymmelse till bevis för att anklagelsen var sann.

Vad kritiken mest handlat om är att gammelmedierna inte respekterar andra människor lika mycket som sina egna medarbetare. Vad har de brytt sig om pressetiska linjer när det gällt att undvika namnge och publicera bilder på okända och maktlösa människor bara för att de hyst invandringskritiska åsikter? Helt lagliga åsikter som är en mänsklig rättighet att få ha, utan repressalier, men som tidningar som Aftonbladet och Expressen hängt ut och förstört både anseende och inkomster för. Drivit i döden.

Hur tyckte Aftonbladet när det gällde Julia Caesar? Hon var inte heller brottsmisstänkt. Hennes brott, i Aftonbladets och Expressens ögon, inte lagens eller allmänhetens, var att skriva faktaspäckade krönikor om massinvandringens förödande konsekvenser och mediernas skönmålningar av eländet.
Det var värre än något annat, därför att hon gick hårt åt massmediernas skyddande behandling av våldtäktsmän och sexuella trakassörer så snart de begicks av utrikesfödda. Det vill säga: praktiskt taget hela tiden. Man plockade inte upp hennes kastade handske med en #Metoo-kampnaj och började vända ut och in på de eskalerade sexbrotten alla kategorier, utan istället valde man att kalla hennes engagemang för “rasistiskt och hatiskt” och tänkte krossa henne.

Där står exempelvis Aftonbladet och Q Björklunds SvD  idag och har en omöjlig pressetisk världsbild att förklara för folket. Utan massiva lager undanflykter, förnekelser, hyckleri och floskler.

“Rätt att avslöja Julia Caesar” skrev nämligen Aftonbladets Åsa Linderborg för 2 år sedan.

Aftonbladet motiverade yttrandefrihetshaveriet så här:
“Julia Caesar är en viktig makthavare i sin opinionsvärld, bland annat för att hon bygger sin pondus på att hon tidigare arbetat som journalist på Dagens Nyheter.”

Och vad anser de att Fredrik Virtanen på Aftonbladet bygger sin pondus på, som skiljer sig så ohyggligt åt från Julia Caesar att de inte kan namnge honom, eller ens skriva om vad han gjort, men röja Julia Caesars rätta identitit och utsätta henne för livsfara bara på grund av hennes åsikter?

Vi vet exakt hur gammelmedierna värderar människors rätt till integritet från “fall till fall”.

Där har Q Björknamn sitt jävla “2-0” som i alla fall inte går till gammelmedierna. Virtanen gör rätt i att ta timeout. Låt det bli utan lön för ett bra tag, så kanske vi slipper hans kommunistiska viktigpetteri.

Expressen, SvD och Aftonbladet; snabba med uthängningar av vanliga människor som gjort sig skyldiga till åsiktsbrott i en förment demokrati, när de har haft åsikter som inte politiskt korrekta gammelmedier håller med om. Trots skydd i lagen om rätt till både anonymitet och sina åsikter har lik förbannat har deras namn röjt, bilder publicerats och deras arbetsgivare ringts upp för att få dem avskedade, när gammelmedia agerat angivare, utredare, domare och bödlar.

“När det gäller namnpubliceringar måste det bedömas från fall till fall. Effekterna av en namnpublicering kan bli stora och förödande, säger Olsson Olsén i Aftonbladet Morgon på onsdagen.” (Aftonbladet)

Ja, men det gör inget, om det gäller människor som man själv inte umgås med och känner, eller hur resonerar Aftonbladet, Expressen och SvD?
(Läs Julia Caesars egen berättelse om drevet hon utsattes för.)

Åsa skriver vidare: “Och tänk på att en misstänkt person i lagens mening är oskyldig fram till en fällande dom. När det kommer till någon som mördat någon brukar media generellt vänta tills dess att en åklagare väckt åtal och därmed lagt fram en förundersökning. Då kan journalisterna själva kan läsa och bedöma bevisläget. Och kanske namnger man inte ens då.”

Nej man hänger inte ut mördare – särskilt inte med utländskt ursprung – men fan ta folk som tycker något annat om invandringens konsekvenser, än gammelmedierna. De är samhällsfienderna?

“De som tycker att [Julia Caesar] ska få vara i fred eftersom hon är förtidspensionerad elallergiker, förminskar henne som människa. Hon är ju uppenbarligen frisk nog att sprida gift i artikel på artikel, år efter år.”

Varför ska då inte en på riktigt misstänkt journalist på Aftonbladet – som inte valt anonymitet – men som sprider eget politiska gift i artikel efter artikel inte granskas öppet, anser Aftonbladet? Inte förminskas?
För att han inte är förtidspensionerad, anonym eller elallergiker?

Han är höginkomsttagande kommunistjournalist. Han tjänar 646 424 kronor eller 53 869 kronor per månad, avslöjar Rebecca Weidmo Uvell. Vad tror Aftonbladets Åsa Linderborg, som gjort kampen mot rikedom till sin största profilfråga men drar in 804 513 kronor eller 67 042 kronor per månad, att en sjukpensionär som Julia har?
Desto större anledning att out:a kommunistjournalistens namn.  Han har allt som Julia inte har; hälsa, arbete, mäktiga vänner och stark ekonomi.

Jag tycker Q Björkman borde vara hederligare, när han nu ändå skriver om “Aftonbladet-profilen” utan att egentligen skriva om honom. Det är bara bortförklaringar och olika måttstockar som gäller. Erkänn.


Stöd gärna bloggen med en gåva.:
PayPal: victoria@sockerbitar.se
Swish: 070 22 00 447

© Privata bilder är upphovsrättsskyddade och förbjudna att publicera utan mitt samtycke.
Facebooktwittermail

Lämna kommentar

Du kan använda följande HTML taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>