Kortslutning i glasögonen.

Facebooktwittermail

Klev in i duschen i förrgår med full syn och klev ut 15 minuter senare med helt och hållet förändrad syn. Jag kontrollerade att jag verkligen hade satt på mig rätt glasögon igen, det vill säga: de nyaste från i april förra året. De nya progressiva fungerar även som terminalglasögon.
Jodå, det var rätt glasögon.
Distansavståndet var mjölkigt, grumligt, som om glasögonen var riktigt skitiga. Även nära håll var grumligt resten av dagen, men klarnade något påföljande dag.

Tredje dagen, idag, är synen på nära avstånd nästan acceptabel. Men absolut inte som det brukar vara. På avstånd fungerar glasögonen inte alls längre. Förbättringen på avstånd är så marginell att den knappt går att uppskatta på en skala. Det är fortfarande som att försöka se allt på avstånd genom en skitig flaskbotten. Exempelvis vägrar jag köra bil. Flera gånger har jag varit på väg ut genom grinden för att åka en sväng, men vänt i grinden och sparkat av mig stövlarna i hallen igen:
– Nävisstnä, jag ser ju för fan inget!

Det första som slog mig var förstås att jag fått ett nytt skov (MS), trots bromsbehandlingen, men det tyckte MS-teamet inte stämde. Ett skov lät inte särskilt sannolikt, dels för att jag går på bromsbehandling (som man åtminstone förutsätter fungerar) och dels för att synfelet uppstod alldeles för plötsligt och utan förvarning för att det skulle stämma.

Men, själv envisas jag med amatörmedicinsk tvekan: dagarna innan fick jag nämligen förändrade känselförnimmelser i pannan vänster öra och vänster fot.  Känsel fanns ju, men ytterst märklig sådan. Som om huden var uttorkad och stram och i princip konstgjord. Så började nämligen en halv ansiktsförlamning som satt i under ett helt halvår 2008.
Symptomen drog sig den här gången långsamt tillbaka efter bara ett drygt dygn, men istället kom det här med synen på båda ögonen. Så jag är faktiskt lite reserverad.

Haver nu fått tid hos läkare, eftersom det var vårdcentralen jag skulle kontakta i första hand. Jag får väl höra vad läkaren kommer fram till i morgon, för om jag ska lyssna mer på vad min moder har att säga om orsak och verkan, så skrattar jag snart ihjäl mig.

Det lustiga (nåja) är att mina nya progressiva glasögon (blott 11 månader) plötsligt bara fungerar som terminalglasögon. Med ansträngning! Allt på distans ser jag som om jag tittade genom en grumlig flaskbotten.  Värdelösa.
Men!
Jag testade att ta på mig mina gamla progressiva glasögon och dom ser jag betydligt bättre på avstånd i, men däremot inte alls på nära håll! Men det gjorde jag ju i och för sig inte förr heller, utan hade särskilda terminalglasögon. Men inga av dessa fungerar nu.  (Gissa om jag är förvirrad. )
Nu sliter jag av och på flera olika glasögon helt beroende på vad jag gör och vilka som funkar bäst för olika ändamål. Det har verkligen blivit kortslutning i glasögonen.

Jag ser såpass bra i mina gamla progressiva glas att jag skulle kunna köra till vårdcentralen själv, men för säkerhets skull har jag ordnat skjuts.

Mamma har ringt då och då sedan i förrgår och kommit med sporadiska förslag på vad som har kunnat påverka synen, allt från nya hudcremer till överansträngning vid datorn, men nyss ringde hon och tog förtroendepriset:

– Jo, jag satt och tänkte….(hon smackade som hon åt någonting)…du har väl inte druckit dåligt hembränt?

– Jovisst, mumlade jag, plötsligt blev jag sugen på en flaska rödsprit!

– Skratta inte. Jag bara frågar!

Har jag tur kan det bli billigt. Om jag kan hålla på att byta mellan nya och gamla glasögon vartannat år. Nästa år kanske det händer igen och då passar nog mina nya glasögon på nytt.
nej, ärligt talat ser jag inte tillräckligt bra i mina gamla glas heller, för att sitta och hoppas.

Jag är åtminstone glad för att höftröntgen inte påvisade någon artros. Det räcker med att ha det i händerna. Jag har, som jag säkert kunnat klaga på vid något tillfälle, gått i ett halvår med nästan olidliga smärtor i höft- och ljumskregionen. Strax efter röntgen (månaders väntetid) så blev jag förbannad och började med egen sjukgymnastik. Innan svar kommit.
Tänjande gymnastik.
Och då blev jag långsamt bättre.
Om det nu beror på det, eller om jag skulle blivit bra ändå, förtäljer inte historien. Men jag har i alla fall på helt egen hand kommit fram till att jag haft en sena- och/eller muskelinflammation. Den förklaringen är precis lika bra som ingen förklaring alls. För läkarna hade ju ingen.
Smärtan är inte helt borta, men på god väg. För att länge inte ha kunnat lyfta ena benet ens för i- och urstigning i en bil, eller trappsteg, så är jag riktigt atletisk nu.
Men jag föredrar faktiskt fel på benet än fel på ögonen, om det vore möjligt att välja. Nu gäller det bara att ha tålamod. Jag tror nämligen det långsamt kommer gå över.


Stöd gärna bloggen med en gåva.:
PayPal: victoria@sockerbitar.se
Swish: 070 22 00 447

Jag älskar kommentarer, men använd ett vårdat språk, fritt från invektiv.
Facebooktwittermail

5 Responses to Kortslutning i glasögonen.

  1. Krister Nyström skriver:

    Jag skiftar glasögon, har alltid två par med mig, ett par med förstoring +2,5 som jag måste ha för att läsa en tidning eller skriva, annars blir det suddigt, på längre håll så blev allt suddigt med dessa, då fick jag tipset av brorsan att använda läsglasögon som jag hade i början när armarna lixom inte räckte till för att läsa en tidning, då i början av synproblemen hade jag läsglas med +1,0 eller +1,5 förstoring, med dessa ser jag klart och tydligt på längre avstånd nu, texten på tv tx, eller allt jag behöver se på avstånd på jobbet. Men jag antar att jag kommer att behöva starkare läsglas med tiden för att kunna se på nära håll att läsa och skriva. 🙂

    • Oj, vad bökigt du har det! Får jag fråga: har du MS?
      Det var det här jag tyckte var perfekt med progressiva glasögon: man hade allt i ett par. Med dem har jag klarat av både dator, läsning, måleri och lerduveskytte.
      Som komplement har jag bara haft Tv-glasögonen, enkelslipade för långt håll, med bågar som man kan somna med utan att bågen tar för mycket stryk. Eller såpass billiga att det inte gör något OM de tar stryk.
      Men att hålla på med ett flertal olika glasögon, verkar vara enormt påfrestande. Hur orkar du med det? Och en annan sak: man blir ju helt handikappad i vissa situationer om man glömmer få alla paren med sig att byta mellan.

      • Krister Nyström skriver:

        Nä jag har inte MS, har progressiva glasögon som jag fått på jobbet, men klarar inte av att använda dom, tycker det går bättre med två par istället, synfältet för nära läsning och skrivning är så litet i de progressiva så det blir bara jobbigt.

        • Blir det inte besvärligt att köra bil? Då växlar man ju uppmärksamheten mellan olika avstånd, hela tiden. Instrumentpaneler (nära) och olika korta-långa avstånd i övrigt? När jag kör bil måste jag ha progressiva, annars blir det besvärligt att läsa av hastigheter, justera volymknappar osv.
          Jag klarar mig bra med läs/terminalglasögon hemma, både till köksbestyr och dator. Det mesta. Distansglasögonen funkar till TV-avstånd och övrigt långdistans. Men det blir, som sagt, för jäkla jobbigt med bilkörningen, om man ska hänsyn till alla korta avstånd inne i bilen.

  2. Krister Nyström skriver:

    När jag kör bil använder jag läsglasögonen för nära håll, har dom på nästippen så jag ser hastighetsmätaren tydligt, och vägen ser jag över glasögonen tydligt utan läsglas.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *