-
Hur positivt ska man tänka nu?
-
Mycket tjat om ögon och synfel för min del, just nu, men ni får stå ut. Den här bloggen är personlig och är menad att handla om allt möjligt, och just nu har den snöat in på mina synproblem. Det har, som ni förstår, inte förelegat något större fokus på skrivandet. Det kräver för mycket av mina ögon som jag försöker hålla vilande i stand by-läge just nu.
Det betyder att jag bara läser eller skriver något i några minuter åt gången. Det tar alltså tid och tid är allt man inte har när man skriver om dagsaktuella förskräckligheter som händer varje dag här i landet. Det är svårt nog att hänga med i svängarna utan synproblem, i alla fall för mig, som är långsammare än Skalman.
Jag har minst 4 texter som ligger påbörjade och oredigerade i bloggens utkast, men som hunnit bli inaktuella när jag börjar se bättre. Åtminstone håller jag taktpinnarna i trim, tills allt kan flyta på bra igen.
Här sitter jag i kortklippningen och doppar tepåsar, med mina gamla glasögon på. Som jag ser bäst i, just nu. De nyaste glasögonen har jag funnit för gott att plocka ner i skrivbordslådan i väntan på bättre tider och en ögonläkare.Vem vet, nästa gång jag kommer ur duschen, har jag kanske fått tillbaka mina senaste styrkor på glasögonen och får plocka fram de nya igen. Det som hänt är faktiskt ett medicinskt mysterium för mig.
Hur positivt ska jag tänka? Att min syn inte försämrats utan faktiskt blivit lika bra som den var för 2 år sedan, innan jag behövde skaffa nya glas?
Så där borde det vara, rent generellt. Det vore ju skitpraktiskt, om både kropp och sinnen skulle börja regrediera när man kommit över 50-strecket. Fortsätter det så här, är jag snart bara 30. Då kan jag plocka fram alla gamla kläder som jag av någon anledning tvättat, vikt och sparat i plastsäckar i källaren. Det skulle funka. Jag har aldrig följt något mode.Äntligen fredag, tänker jag, fast jag gått i förtidspension. Dricker gott te och har mulat i mig en hel påse lättsaltade chips. Hundarna har fått kokta snabbmakaroner och kokt skinkstek, och nu sover de i min säng. Jag får väl ta hundkorgen, när det blir dags att peta i mig min kvällsmedicin och gå och lägga mig.
Mirtazapin.
Medicinen hjälper oerhört bra mot mina sömnproblem och jag har inga biverkningar alls av den. Inte ens muntorrhet, som lär vara vanligt. Innan jag accepterade tabletten försäkrade jag mig om att den inte skulle vara beroendeframkallande. Det är den inte.Egentligen skulle jag hålla käften om det här, men jag berättar om det i alla fall, eftersom det är på min egen bekostnad. Kanske kan jag bjuda på ett gott skratt, för jag lovar att jag har vikt mig av skratt här hemma.
När jag kom ur duschen och såg så dåligt i måndag, så tillgrep jag vad som redan fanns till hands hemma för att se om problemen kunde avhjälpas enkelt. Jag drar mig nämligen för att uppsöka sjukvård i första taget. Jag är min egen Första Hjälpen, nämligen.
Jag famlade alltså runt i badrumsskåpet och fick till slut tag på den pyttelilla flaskan med ögondroppar från apoteket, som jag visste att jag hade stående. Den kunde kanske skölja bort det jag fått i ögonen i duschen, om det nu var tvål eller balsam.Jag pumpade kvickt ut ett par droppar i varje öga och blinkade. Ingen skillnad. Äsch, jag tar ett par droppar till! Sagt och gjort. Jag pumpade in sammanlagt fyra droppar i vardera öga.
Lika grumligt och mjölkigt, lika förbannat.
Av någon anledning har de här ögondropparna legat och gnagt i mitt bakhuvud sedan i måndags, för tänk om de varit för gamla och det var skadligt?Först idag har jag kunnat se tillräckligt bra i glasögonen för att ta fram flaskan och läsa på den. Jag blev något förvirrad när jag märkte att jag faktiskt inte bara hade en, utan två småflaskor stående bredvid/bakom varandra skåpet. Vad fan var det då i flaskan bakom?
Jag blev alldeles kall när jag läste på den. Det var ögondropparna.
Jag fick ta fram förstoringsglas för att kunna läsa på flaskan som jag använt och ställt tillbaka längst fram. Jag slog ena handen för munnen i bävan.
Jag har alltså stått och pumpat hundens öronkortison i ögonen! Inte lite, heller!Det här vågar jag aldrig tala om för läkaren! Om jag ändå gör det, så måste jag till mitt klena försvar säga att jag såg lika illa innan misstaget och att det inte blev någon skillnad, för det blev det inte. Men bara gud vet om det beror på öronkortisonet att inte pupillerna drar ihop sig som de ska? Det vet jag ju inte.
Det är väl knappast någon idé att fråga om någon har erfarenhet av det här, för så jävla dum finns det väl inte en till som är.
Stöd gärna bloggen med en gåva.
Du som vill är varm välkommen att ge en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en villkorslös och förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd insättning bekräftar gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller. Glöm inte att skriva ”Gåva” i meddelandefältet.
Swish: 070 22 00 447
© Privata bilder är förbjudna att publicera utan mitt samtycke.
Ett tips, Mirtazapin ska man inte ta om man har ögonsjukdom, som förhöjt tryck i ögat (glaukom). Kan vara värt att kolla upp om den påverkar din syn.
Tack för tipset! Jag har iofs påpekat viken medicin jag tar utan att läkaren på vårdcentralen tyckte det hade något samband, men det kan vara värt att upprepa senare till ögonläkaren. Under tiden låter jag bli att ta den, för säkerhets skull.