Hjärter dag.

13 februari, 2017 BloggenDelicastyleTexter  Inga kommentarer än

Facebooktwittermail

En alla hjärtlösas dag.
Frukosten växer i munnen, som något inombords ältat som aldrig blir sagt. Köket kurar in sig i kall februari. Köksklockans långsamma tick-tack är hackande tänder. Knackar hårda som tandläkarredskap mot emalj.
Katten slickar rofylld tassen på golvets enda trasmatta. Följer en fluga med blicken. Den vet allt den behöver veta; om gröten varje morgon, mössens tillhåll under diskbänken, och något om de loja skuggorna som kastar sig ut från en gardin.

Vi sitter på varsin sida om bordet och håller inne med allt. På var sin sida om slentrianen och ledan. Ser på hålen mellan oss som växer med klockslagen och slocknar i prasslet från en servett. Inga blommor. Inget spetsduk.
Ingen present.
Men vi har metallbestick som klingar mot porslinet och gott om avstånd.
Detta spöklika.
Denna tvingande försonlighet.
Den hemliga avskyn för allt som vi en gång älskade hos varann. Detaljerna, gesterna, egenheterna och de irriterande rutinerna. Hur kunde händerna jag tyckte var så kraftfulla plötsligt vara så fega?

Alla dessa motsatta känslor som en vanlig februaridag 20 år senare måste berätta om sig för att inte dö på alla hjärtans dag av sitt eget förräderi. Ett dolkhugg genom uppriktigheten.
En ärlighet som sliter kläderna från livet och lämnar det blottat och förblödande sin egen ånger.
Ett förakt vi inte erkänner.
Hur vi ägs av fjolår som vi inte längre minns.
Vi sitter mitt emot varandra med åror i våra ansikten och ror. Längre bort från släktskap, utom räckhåll för närhet, men intalar oss att vi hör vad den andre ropar.

Likgiltigheten är det enda vi har gemensamt. En evig paus. Blickar som ser förbi varandra och samtal som monotona avlöser varandra i en låtsaskonversation om lika åsikter. Utom trätorna och bagatellerna. Även dessa försvann som dammråttor under kökssoffan för många år sedan. Ibland framsopade för att jaga liv i samtiden med lockiga stämmor som härmar en sorts munter samvaro. Allt som borde vara. Som förr.

Vi har ögon som ser rakt igenom varandras kaffekoppar.  Kaffet smakar avgrund. Hur kan en känsla av ingenting gräva så djupa hål, att de syns i sockret? Skeden är som saknaden, den står givakt i ströet, tills man välter den och måste plocka upp den och ta i den.

Han skickar salt till ett kallnade ägg. Jag tar emot. Sedan skickar jag tillbaka och han tar emot. Socker och salt, växelvis.  Som om vi spelar kort om allt vi äger, avvaktande och synande.

Utanför faller snön i slow motion, dalande vacker som brudkläder och tigande. Bedårande likt en utsökt spets som man bara har råd att se på. En enda domherre färgar en vitnande gren i detta mjuknande vinterland. Bakom gapar skogen utan slut och sväljs av bergen.
En röd punkt efter livets mening.

Duken med sitt välstrukna linnebeiga och sina silvriga broderi av pyttesmå hjärtan, är det enda uttrycksfulla. Uppriktigt och tråkigt strukturerad. Sömmen följer sig själv till slutet och börjar om igen. Lagt kort ligger.
Som vi.

– Det är din tur att ge nu.

 


Stöd gärna bloggen med en gåva.:
PayPal: victoria@sockerbitar.se
Swish: 070 22 00 447

© Privata bilder är upphovsrättsskyddade och förbjudna att publicera utan mitt samtycke.
Facebooktwittermail

Lämna kommentar

Du kan använda följande HTML taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>