En vårdag (spännande rubrik)

Facebooktwittermail

”Det är inte bara i spegeln som man ser kråksparkar”, skrev jag på Facebook och fick genast rättelse av en bättre bevandrad i ornitologins värld, som talade om för mig att jag hade fotograferat en Kaja.

Här är den, i alla fall. Kråka eller ej, så höll den ett öga på mina händer för att inte missa om jag tänkte kasta ifrån mig något ätbart.

Fick syn på två förälskade måsar på ett hustak i Orrby, när jag väntade på maken som hade hastat tillbaka in till Ica för att köpa sparris. Naturligtvis kom vi på att vi glömt sparris, när vi redan betalat ingredienserna till vår egen variant på räkmackor och hunnit tillbaka till bilen. Lat som jag är, stannade jag kvar och fotograferade min omgivning under tiden.


Är så in i helsicke
SLÖ och sömnig, sedan en vecka tillbaka nu. Är det den berömda vårtröttheten, som alla ska bli så pigga av?
Ingen lust med någonting. Trots att det strålande vädret har tittat fram igen, om än inte lika varmt, så känns hela kroppen som bly.
Sedan en vecka tillbaka har jag dessutom haft min konstanta huvudvärk tillbaka och den vill jag förklara med ständiga tryckförändringar i luften som pågår.  Och mer ljus.

Å andra sidan har jag haft bortförklaringar till vartenda MS-symtom i rätt många år, innan jag tog mod till mig och utsatte mig för risken att få en fastställd diagnos, och fick den. Och huvudvärk är ju ett av många symptom, så det kan lika gärna vara en sådan huvudvärk.  Jag är åtminstone glad för att jag haft flera månader där jag nästan varit helt fri från huvudvärk och sluppit äta värktabletter varje dag, men nu är jag där igen. Pamol. Alvedon. Ibumetin.

Den 11 april ska jag på ny MR-röntgen inför min andra Mabthera-behandling i maj-juni, och då gäller det. Den kommer visa om det uppstått fler så kallade MS-lesioner i hjärnan och i så fall (beroende på var den/de uppstått) kanske man också kan se en förklaring där till mina plötsliga synproblem för ett par veckor sedan?
Om det uppstått fler lesioner så betyder det, antar jag, att behandlingen inte fungerar på mig. Då kanske jag måste byta till en annan som man verkligen kommer tappa håret av. Det gör mig inte nöjd.
Jag fick lätt panik en perioden runt decmber-januari, då jag tappade mängder med hår och tyckte det var lika bra att dölja urtunningen med att klippa mig kort. Men jag fällde (!) tydligen bara en viss mängd hår, sedan avstannade det. Annars hade jag varit flintis nu.

Nå.
Jag fick tvinga mig ta fram kameraväskan, som legat i dvala hela vintern, och ta den med på en tur. Om än bara till Grums, rätt sent på lördagskvällen.

Man hinner inte med så mycket på fem minuter i snålblåst, än lite motljus mellan taken, två förälskade måsar och en kråka. Men det var tillräckligt för att återfå lite kreativ livsgnista igen.

Jag ser fram emot en motivrik vår, där grönskan växer sig fram dag för dag, och jag kan fortsätta min självutbildning i hobbyfotografering. Ni ska vara glada för att jag inte lägger upp allt. Jag antar att en riktig fotograf skulle klassa bilderna jag vågar lägga upp för ”misslyckade”, varför man ska ha i ödmjukt beaktande vad det kan vara för typ av bilder som till och med jag själv tycker är hemska och som får ligga kvar på disken. Men man ska väl inte behöva vara proffs för att våga visa vad man håller på med?

Intresset startade först i mitten av förra sommaren. Det var då jag i snabb följd köpte mina två kameror för att kompensera att jag – oförklarligt-  bara blev sämre och sämre på att skjuta lerduvor. Kroppen och knoppen orkade liksom inte med, plus revbensfrakturer.
I november fick jag diagnosen och sedan har ju liksom livet stått still. Mycket av tiden går fortfarande åt till att bara smälta och ta in att jag faktiskt har en trist sjukdom, för det är ju sådant som alla andra får. Inte man själv.
Jag har blivit tjock!
Har inte kunnat röra mig ordentligt på snart ett år, för det har hela tiden varit något – frakturer, smärtsam höft, synproblem, sjuklig trötthet och allt möjligt.  Hundarna har haft ett tråkigt år, där det nästan inte blivit en enda lång- eller dagspromenad i skogarna, som vi brukar företa oss. Hoppas kunna kompensera dem i år.

Jag har därför köpt en baddräkt som jag inbillar mig att jag kommer visa mig i, för simning är ju bra träning för hela kroppen. Jag brast i skratt när jag provade den framför spegeln. Av någon anledning har jag en självbild som är 25 år, och den stämmer inte när jag kommer fram till spegeln. Inget skratt kan vara råare och mer förödmjukande än det åt sig själv. Där stod jag, en köttbulle, som positiv som fan klippt av köp-lapparna innan jag provat.  Bikini hade jag haft sinnesnärvaro nog att avstå, men baddräkt är inte att leka med, det heller.  Jag hade avsiktligen valt en storlek mindre, för det skulle – antog jag – tvinga mig se till att kunna bära den med självaktning inom sommaren var slut. Det är den tanken jag försöker hålla aktiv; att det inte är meningen att den ska passa än, för det jag ser i spegeln är inte självaktning. Det är självförnedring.

Jag siktade först in mig på att börja med badhuset och på att smyga ner mig i vattnet samtidigt med pensionärerna som hade badtider varje fredag mellan 16-18. Det lät lagom. Men detta har processats en tid och slutat med att jag tänker börja bli av med kilon helt inkognito genom att simma (om jag kommer ihåg hur man gjorde) längs strandkanterna hemma i sjön.  Där kan jag simma mig i form och ner några kilo i sommar. Lagom till hösten är jag kanske redo för pensionärstiderna på badhuset, för inbilla er inte att pensionärer inte lägger märke till hur man ser ut. Mig går det ju inte ens att missa!  Inte i den baddräkten, där allt liksom jäser över sömmarna, rejält, som för att betona att här kommer en som är orsaken till all svält i världen.

Nå, igen.
Vad skulle jag göra istället, när kroppen inte funkade riktigt, något som var både kreativt och stillsamt? Man kan inte sitta inne och måla tavlor och skriva hela tiden.  Fotografera, kom jag på då. Det behöver man inte göra stillasittande eller inomhus. Och det har jag gjort.

Men jag har faktiskt varit ute med nyaste bössan i vår och tagit reda på att förra årets formsvacka är över.  Av 40 duvor på raken missade jag bara tre.  Inte tvärtom, som i fjol. Jag är fanimej på G!   Lite simning i vassen i sommar, därtill, så blir jag farlig.

Och här är makens räkmackor. Apropå komma i form.
Ja, hans mackor. För det får man väl ge honom? Jag har bara varit med och skalat ägg och lagt ut isbergssallad, den här gången.. Notera att mackornas storlek omfattar pizzatallrikarna de ligger på!


Med detta, kryper jag ner i mitt nya knälånga nattlinne. Just det. När jag beställde det, tyckte jag det såg skitfräscht ut – ljusgrått med pastellfärgade abstrakta fläckar på bröstet.
När jag fick det på mig noterade jag att det fan inte är något abstrakt konstverk, utan ett barnsligt tecknat kattansikte med ett blått och ett gult öga. Det såg inte jag.
  


Stöd gärna bloggen med en gåva.:
PayPal: victoria@sockerbitar.se
Swish: 070 22 00 447

Jag älskar kommentarer, men använd ett vårdat språk, fritt från invektiv.
Facebooktwittermail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *