Det var 2009

8 juli, 2016 BloggenDiverseKrönikorTexter  2 kommentarer

Facebooktwittermail

fuckitVi valde EU-moppen för att ta oss till hembygdsgården den 1:a maj, där en jättelik rishög vid Värmelns strandkant hade arrangerats.

Val av fordon visade sig vara ett klokt beslut, eftersom det inte fanns parkeringsmöjligheter för en enda bil till.

Alla mina hundar fick för en gångs skull inte följa med. De skulle ha fått intressespader i folksamlingen och hälsat omkull varenda 1-åring som raglade förbi vuxna ben och sittvagnar som kortväxta fyllon i rosa luvor.

Hundarna blev kvar hemma och fick i uppgift att vakta mina 3 nya sommarskor i hallen, en uppgift de tog på stort allvar.

När jag bara ett dygn efter skoleveransen behövde beställa likadana nya skor, så kontaktade butiken mig med ett mejl där de upplyste mig om att de redan skickat skorna. Och raderat min nya order. De trodde det var en dubbelorder.

Jag blev skolös tills butiken förstod innebörden i mitt förklarande svar till min ombeställning:

“Hund + skor + tillsammans ensamma hemma = varken sula eller klack.”

Brasan skulle fjuttas på klockan 20.00, men i lokalbladet ville man att folk skulle samlas redan en halvtimme tidigare. Det var tjockt med folk.

Varje år tror vi att vi ska springa på en massa bekanta ansikten, när det är lokala evenemang. Men det gör vi inte.
Jag stod bredvid majbrasan i 30 minuter och bjöd ut mig, utan att en kotte kände igen mig och tog kontakt. Jag kände inte igen någon, jag heller.

Många har blivit oigenkännliga efter alla år. Men det är förstås inte hela sanningen.

I min hembygd finns så många sommarstugegäster och inflyttade utifrån, att “urbefolkningen” har blandats ut. Andra har flyttat därifrån för gott, men en del är så kallade hemvändare och har kommit tillbaka med importerade både partners och barn. Man känner inte en käft.

Nya generationer sprider sig, som man inte sett växa upp på nära håll. Därför kan jag vare sig lokalisera dem, eller lista ut vilka de är. Skolkamraters barn, som idag är tonåringar och vuxna barn…med sina barn.

Sedan har vi den naturliga avvecklingen också.
Gamla och andra byoriginal är borta idag, men de utgjorde den “riktiga” ortsbefolkningen, så som jag kommer ihåg den. Jag kände ingen gemenskap längre. Det sved i bröstet.

– Titta, där är i alla fall Jonas i Ottebol, utbrast jag igenkännande och började vinka.
– Nä, sa bredvidstående granne, det där är hans son, Emil.

Emil hade blivit en Jonas-kopia med gubbhållning, bonnstövlar och noll hår. Han var ingen smal yngling med jeansjacka och änglahår längre.

Skrämmande. Det var över huvud taget inte mina barndomsvänners föräldrar jag kände igen, när jag väl gjorde det,  utan det var barndomskamraterna själva. Föräldrarna var istället dom där små och grå, som gick bakom. I bästa fall.

Mina jämnåriga har blivit gubbar och tanter. Hur gick det till? När hände det här?  Och hur fan kunde de undgå känna igen mig? Inte lägga märke till mig, över huvud taget? I beige kappa och allt.

Jag frustrerades över annat också. Ingen tände majbrasan, någon gång.

Vi stod där och frös, väntade och drack för dyr sockerdricka i 2 timmar, utan att brasvakten fick vare sig arslet ur vagnen eller fart på brasan. Hur svårt kunde det vara?

Till slut tog jag fram tändaren och ville stega fram och tända på brasan själv, men jag fick inte för grannen. Han viftade avrådande med pekfingret framför näsan på mig.
– Lägg dig inte i allting, som du brukar.

Det mörknade på. Alla började tröttna och folkhopen tunnades ur. Vi åkte besvikna hem. Grannen stannade kvar, något mer tålmodig.

Precis när vi kommit innanför dörren hemma, så fick vi ett MMS med ett foto på majbrasan som plötsligt stod vacker i höga lågor. Det gjorde mig förbannad.

Åtminstone har vi fått majbrasan på bild. Grannens bild.
Men eftersom den ser ut som alla andra majbrasor ser ut, så hänvisar jag till alla andra bloggars jävla majbrasor och skiter i att publicera någon bild på den över huvud taget.

– Bitterhet klär dig inte, sa gubben.

Vadå bitter?

– Jag är inte bitter. Jag är bara förbannad.


Stöd gärna bloggen med en gåva.:
PayPal: victoria@sockerbitar.se
Swish: 070 22 00 447

© Privata bilder är upphovsrättsskyddade och förbjudna att publicera utan mitt samtycke.
Facebooktwittermail

2 kommentarer till Det var 2009

  • pelle 3  säger:

    Jaa så är det vart har åren gått,,,,,,man känner inte igen folk längre gubbar o kärringar,,,,,dom gick i samma klass en gång i tiden

    Pelle

    • Victoria Wärmler  säger:

      Visste är det beklämmande? Den egna dödligheten blir med ens väldigt närgången, liksom hur gammal man faktiskt blivit.
      Jag borde inte, men är faktiskt förvånad. 🙂 Det var väl inte så här det skulle bli, eller?

Lämna kommentar

Du kan använda följande HTML taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>