Det finns en vävd röd tråd lycka

Det är stormen som gnager i morgonväggarna, så här dags. Mörkret är segt och vägrar släppa taget om fönsterblecken. Snart kan strömmen gå, snart kan allting gå åt helvete. Men jag sitter inomhus och har en pläd över knäna och har frusna fingrar klamrande runt en mugg kaffe. Jag tänker att det är jul om bara några dagar, men känner ingen frid.  Inte ens levande ljus får hoppet att tändas.

Skillnaden mellan då och nu, barndom och ålderdom, är kärv som gammal kärlek. Färgen som skiljer kan vara sepiabrun knäck, renässansmajestätisk och matt, men det är för mörkt att se det.
Jag ser dunklets tunga lapa över fönsterglasen. En flämtande flamma från värmeljuset gör spegelbilder i den blanka frånvaron av ljus, men det är bara teater. En återreflekterande, förförisk magdans.

Kylan är ännu helt frånvarande, men blåsten har muskler som får glasen att svälla inåt. Naglarna från en gren fingrar mot putsen. Det går gnällande rysningar genom gryningskroppens största åder. Det låter som en tanke, på väg att sprängas.
Ett ramminne av färgglada dåtider, som utan andra sammanhang än sitt gemensamma förflutna, passerar i välbekanta revyer. Det är serier som av swarovskikristaller som nådlöst stöter mot ögat.

Jag lyfter handen mot svidande reflexer, men hinner få in bilden av far som vilande på ett knä matar ved i spisen; ansiktet är eldskensfärgat och allvarligt, men varje anletsdrag lovar att det snart blir bättre. Frosten som lever mellan golvspringorna fryser fast några av de inneboende trasmattorna. De ligger omlott och i flera lager och vävda ränder efter varandra. En del stela som plankorna de ligger på. Köldklösta men vackra.
Och farmor som krossade vakar med en yxa och sköljde lakan med bara händerna, därför att det var friskt och sterilt. Varje iskristall hade sin renhet. Sin egen aura av hälsa. Vitt.

Jag blåser ut ljusen och bilderna försvinner. Snabbare än man river ett pappersark i två delar. Jag slipper tjocka plisserade vattenelement, som fryser på vintern. Mörkret delar sig som draperier och släpper in gryningen i rummet. Långsamt äter den sig inåt och detaljerar konturerna. Jag är här nu.