Deprimerande

Facebooktwittermail

frostmark1Från det ena till det andra; jag begav mig in till vårdcentralen för att fixa alla prover som jag blivit anmodad att ta, före MabThera-behandlingen i mitten av november.

Jag kom dit och satt där och väntade bland en hoper nyanlända, ett bra tag.
Tjattrande oupphörligen i mobiltelefoner. ”Habbla-habbla-habbla”-språk. Högljutt.
Barnen tilläts kräla runt i fåtöljerna och till och med på ryggstöden med stövlar på. När en av telefonpratarna fick sitt könummer uppropat, knycklade han ihop lappen och slängde den på golvet. Han följde med in i provtagningsrummet utan att sluta prata i telefonen.

– Undrar vem som står för räkningarn, mumlade jag till maken ur ena mungipan.
– Undrar vem som betalar mobilerna, mumlade maken.
– Stövlarna som förstör sittplymåerna, vem betalar dom?
– 50 kr kommer deras besök att kosta, sa maken. Du får betala både skatt och 300 spänn.
– Undrar vem som betalar 50-lappen, väste jag.
– Undrar varför man måste legitimera sig för att lämna prover, nu för tiden. Hände aldrig förr.
– Förr misstänkte man inte att patienter skickade sjukare eller friskare vänner och bekanta,, beroende på syftet, för att lämna prover i eget ställe.
– Undrar vem som betalar för ID-korten, som dom å andra sidan inte behöver visa.
– Det är nog den billigaste utgiften…

– 89!

Så blev det min tur. Desillusionerad. Trött in i själen.
Jag överlämnade två fullspäckade listor på prover som skulle tas, hängde av mig ytterkläderna och satte mig till rätta med uppdragen tröjärm. Äntligen skulle jag få det gjort och kunde åka hem och sova några timmar.
Trodde jag:

– Men, de här proverna kan du inte ta förrän på måndag eller tisdag, sa provtagande sköterska. Om proverna ska stå här, hela helgen, blir de förstörda.

Jaha, var det meningen att jag skulle veta det?

I medföljande brev stod det att proverna kunde tas på vilken vårdcentral som helst, och när som helst, ”1-2 veckor före behandlingen”.
Det stod inte att jag kunde lämna dem ”alla dagar, utom fredagar”.

Jag måste tillbaka efter helgen, alltså.

Men jag är på gott humör. Det är så förbaskat roligt att åka 5,6 mil i underkylt vägklag helt i onödan för att sitta och lyssna på arabiska i en halvtimme.

snotrad

Vintern har kommit och vitbäddar träden rotsystem


Stöd gärna bloggen med en gåva.:
PayPal: victoria@sockerbitar.se
Swish: 070 22 00 447

Jag älskar kommentarer, men använd ett vårdat språk, fritt från invektiv.
Facebooktwittermail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *