Category Archives: Jakt & skytte

Om det nappar, skiter jag på mig!

Som jag skrev om för några dagar sedan, har ekan kommit i sjön. Jag planerar ro i all tysthet jämte strand och vass, för att meta med helt vanligt flöte. Jag måste ta reda på vart ruggarna finns, nu för tiden. Finna mig aktuella napp-ställen.

df250Men det finns motor till båten, om man ids kånka ner en 25 kg (?) sådan och fräsa runt öarna i Värmeln och hitta sig bra ställen där man kan använda kastspö.

Att jag drar mig för att använda motor, beror på att den inte går att lämna kvar på plats – som förr i världen. Förr behövde man inte ens låsa den, bara dra en skyddshuva över den och gå hem.
Nu är det ett helt företag att gå hem för egen del, ensam och oantastad. Man kan faktiskt bli stulen själv.

Numera blir alltså motorerna stulna, även om man fullständigt draperar den i kedjor och lås, och även i våra trakter. Tjuvarna har bultsax och verktyg med sig. Till allt. Och arbetar tyst. Ofta kommer de in från sjösidan och gör sitt knäck blixtsnabbt och obemärkta.

Det blev min far varse, som för några år sedan skulle hålla motorvakt, efter flera båtmotorstölder på kort tid i vår vik. Båtägare turades om med vakthållningen varsina kvällar och nätter.
Nå, farsgubben satt på fel ställe. Han satt lutad på baksidan mot ett gammalt fallfärdigt skjul på väg in mot båtplatsen, lade patiens och drack kaffe ur termos. Gömd, trodde han, liksom han trodde att de nödvändigtvis kom med släp eller pickup och parkerade i närheten. Ingen såg fadern  vare sig från vägen eller stigen. Han skulle minsann ta dem med fingrarna i syltburken!

båtar

Den som blev överraskad, var pappsen. Två motorer, inklusive hans egen, hade försvunnit bakom ryggen på honom, när han gick kontrollrundan på morgonen innan han skulle gå hem. Han hade inte sett till en levande själ, där han satt, för tjuvarna hade glidit in med egen båt från sjön. Inte kommit traskande från vägen, med sina bultsaxar och onda avsikter.

Det är detta som göra att jag föredrar att ro. För motorn måste med hem igen varenda jävla gång. Orka!

Man ska flå abborrar nu, har jag hört. Flå? Det är ju inte harar, vi pratar om.
”På min tid” (ni hör hur länge sedan det var jag fiskade, va?) så fjällade vi bara av abborrarna, skar av huvud (till kräftburarna) och fenor, benade ur det som gick, och stekte.
I höst ska jag gå en styckkurs (inte för abborre ) som jag innerligt hoppas slippa använda kunskaperna från, men som sorgligt nog är ett måste att kunna – om det kniper.

Ja, för tänk:
Jag är den självsvåldiga sorten (”sjärsvallig” -sjåpig och gråtmild) som metar med majskorn och tuggat vetebröd. Vill desperat ogärna sticka krok genom en mask eller maggot. Hur skulle jag orka skjuta mot ett rådjur, och stycka det? Jag som brukar väja, med risk för eget liv, för uppflaxande skator och köra långsam zig-zag mellan små bleka regngrodor i vägbanan för att slippa köra ihjäl dem.

Om det nappar, skiter jag antagligen på mig. Kommer jag klara av att sticka tummen i gapet på en abborre som kämpar efter luft och stirrar mig försvarslös i ögonen? För att svara med bryta nacken av den?

Jag var tuffare som barn. Överlag. Jag bröt nacken av en abborre utan att tveka, och trädde maskar på krok med samma förbehållslösa brist på utvecklat samvete. Jag kastade mig även utför hustak med paraply i blind övertro på att Mary Poppins krafter stod högt över jordens dragningskraft.
Idag skulle jag gruva mig både för det ena och det andra. Frågan är: vågar jag skära upp grönsaker? Enda skillnaden kanske är att de inte har ögon eller en röst att skrika ut sin smärta med.

UT!

Det tog tid efter senaste bravaden, men idag var det dags igen.
Vi tog bilen några mil till hemlig plats. Därifrån drog vi till skogs och ångrade oss nästan genast. En olämpligare dag för att ta sig genom skog och mark, till vårt bailout-ställe, kunde vi antagligen inte välja.

Det var tryckande varmt. Kvalmet låg absolut stillastående i luften. Som en jäsning. Nästan statisk. Inte en rörelse i bladen. När vi kom hem, brakade åskan igång och förklarade sin mättnad, men det blev inget av det. Urladdningen uteblev, så det är fortfarande lika mäktigt.

jag kan göra reklam åt Trafiksäkerhetsverket: titta dig för innan du går över vägen.

Jag kan göra reklam åt Trafiksäkerhetsverket: titta dig för innan du går över vägen.

Vi klädde på oss efter det förstånd vi hade för skogsmiljö, och smörjde även in oss med myggstift. Vare sig det är varmt eller inte måste man ha stövlar. Jag har köpt ett par som är gudomligt mjuka att gå i. De når till knäna, men går att vika ner över vaden. Perfekt.
Sist jag var i dessa marker, trampade jag ner till knät i förvarningslös sankmark med ankelhöga kängor (och jag skulle till samma område nu), så det misstaget tänkte jag inte göra om.

Inte heller glömde jag spraya och putsa glasögonen med anti-immamedel, innan jag begav mig ut.  Detta är en bra idé, om man som glasögonbärare vet att man kommer bli så ångande varm, att man immar igen glasögonen. Det gör en halvblind och irrande som en moderlös grävling mellan trästammarna, tills man återfått normal kroppstemperatur igen. Så många och långa oönskade uppehåll, som det krävs att bli kvitt imman, kan man klara sig utan – om man inte behöver en lämplig ursäkt för att stanna och vila.  Det behöver jag allt färre av nu.

skogs2s

Med på den här turen var min Savage Varmint, en 22:a. Den väger en del. I hundförarsäcken hade jag kaffetermos och mackor, medan maken fick släpa på flera liter vatten. Han hade den lättare Rugern, 22:a, att bära, så han kunde gott ha det. Kvar hemma blev hagelvapnen, även om jag glömde ta bort patronerna ur bältet. Kvar hemma, blev även vapenryggsäckarna med tung ammunition och full utrustning.

Vi insåg förra gången att full packning var rena överkursen; den var inte till för otränade individer. Vi hade den packning man behöver för att sticka för en lång tid, och det utsätter man sig inte för om man inte behöver.
Man måste börja lätt och öka på vikter, annars är risken stor att man tröttnar på hela föresatsen. Blotta tanken på vad man har framför sig, kommer annars få en att motsträvigt hålla fast sig med tänder och naglar i dörrkarmen.  Dessutom kan man ådra sig belastningsskador, som tar tid att läka.

Back to basic, alltså. Vi bygger alltså upp kondition med promenader i blandad terräng, oftast längs små skogs- och grusvägar, med lättare vikt att bära på. Men den här gången var det dags att besöka vår tillhåll igen, så vi tog på oss vad den terrängen krävde. Att vi fick skala av oss det mesta, och rev upp oss på armarna, hör inte hit. Det blev för varmt, helt enkelt.

När vi var till stället där senast, kom vi underfund med vilken väg inte skulle välja för att ta oss dit, så vi hade ytterligare en fördel påföljande vändor.
Det är vad som gäller. Övning, styrke- och konditionsträning och lära av erfarenheter.
Det gör man inte med en bok om överlevnad hemma i soffan. All teori är helt värdelös om man inte praktiserar den, och vad man klarar eller inte, vill man inte ta reda på först när det blivit skarpt läge. Jag kommer inte vara den som står handfallen och överraskad, om allt bryter samman.
Gör det inte det, vilket jag innerligen hoppas, så har jag åtminstone fått minnen och erfarenheter för livet.

bailout

Undan för undan fylls förrådet på.
Det ligger så otillgängligt till, att inte en käft hittar dit mer än av en vilsekommen vild slump. Det är knappt att vi själva hittar det, när kamouflagenäten hänger ner över den lilla byggnaden. Bra lås. Det duger som förråd.

Snart drar i dit för en vecka och kollar hur det går.

Handladdning

Igår spenderade jag hela kvällen till en bit in på natten hos en klubbkamrat utanför Karlstad.. Han har flera decenniums erfarenhet av handladdning.
Man kan säga att jag gick en intensiv grundkurs i konsten att ladda egen ammunition till min Browning Stalker X-bolt 308:a.

 

Liten handladdningsverkstad

Liten handladdningsverkstad

chanladdning1jpg

c

hndladdning2

Eftersom jag för något år sedan införskaffat handladdningsverktyg, så var det en god idé att börja lära sig hur man bär sig åt.
– Du milde, så noga det är med att kalibrera hylsorna och väga krutet!
Det gör mig nervös.

Allt gör mig nervös, innan jag behärskar det. Det är ju inge leksaker det här, och säkerheten är a och o för mig. Ingen kunskap är en börda. Jag tror man ångrar sig, om man inte griper alla chanser som finns att lära sig så mycket som möjligt. Jag ser alltså fram emot en fortsättningskurs och mycket övning.
Just nu nöjer jag mig med att låta maken ordna för ett eget litet verkstadshörn.

Skogstokig

 

skogen
Du milde.

Idag ränslade vi på oss våra vapenryggsäckar – med gevär och hela kånkarongen på c:a 15-20 kg- och beslöt oss för att traska till skogs för att kolla upp hur länge och långt vi skulle orka. Otränade.

Terrängen var.…hm…kuperad, kan man säga, om man vill välja bort ”hemsk”. Dåligt val, värsta sorten.
Stubbig, brant, snårig, mossig och bitvis sank…och ofta krävdes ihärdig klättervilja för att komma över omkullblåsta träd. Jag ville sätta mig ner och vila på vartenda ett.

byxaJag lyckades trampa ner genom förrädisk gungfly-mossa och sjönk ner till ena knäet i vatten. Mina skitbra byxor pallade, men inte mina icke vattentäta kängor.
Med förlorad skogslust klafsade jag surmulet vidare med kipp i ena kängan.

Drumlade omkull på andra sidan av ett brett, vattenfyllt dike som jag med nöd och näppe lyckades klunsa över.
– Väntaaaa!

Jag skulle (ville) upp på fötter igen med all tyngd, men hittade bara en sketen vidja att hålla mig i. Jag vispade runt värdelösheten en stund.
Den lossnade.

”Schwack” – jag höll alla rötterna mot skyn en sekund innan jag fick smaka mossa, varpå gevärskolven kanade framåt och slog mig i nacken..
– Helvitta….!

Valde krypa 6-7 meter till en stor sten som jag kunde ta spjärn emot.

En kamp för livet!
Jag var helt slut, när jag åter stod på benen. Mjölksyra och halvvägs mot ett ryggskott.

Trask och trask och mera klätter. I evigheter. Glasögonen immade igen.

Så småningom: jag bokstavligen ramlade ut på trafikerad landsväg igen. Klingelei-klang, kåsor, knivar och skit som slängde omkring i lossnande remmar runt höfterna.

Gubben fick dra upp mig sista steget. Jag svajade som en sjösjuk med min jävla ryggsäck ute på asfalten och det svartnade framför ögonen. Solen gassade. Gud var inte god. Den saken var jag klar över nu.

Jag böjde mig framåt med händerna mot knäna och försökte få luft.
– Hur långt har vi gått? Minst 2 mil, va?

Gubben kontrollerade på kartan och meddelade att vi gjort en u-sväng på 2 km och det hade tagit drygt 2 timmar.

Då började jag gråta.

Sköna maj

mesavage

Det svider i ansiktet….solen är skarp nu.

5 maj var jag funktionär vid DM enkel jägarkombinationstävling på Grums jaktskytteklubb. Det var första riktiga försommardagen med strålande sol, värme och alla människor på topphumör.

6:e maj hade jag och maken en egen heldag vid lerduvebanorna och försökte skaka av oss vintersäsongens ringrostighet. Det var lättare sagt än gjort. Jag har aldrig stått på trap-banan förut och fick ingen riktig kläm på alla duvor som for iväg åt alla håll – de flesta i markhöjd. Det tog flera timmar innan vi kom underfund med hur vi skulle få upp duvorna i skjutbar höjd.
Det var ingen höjdare, bokstavligt talat.

När vi äntligen överlistat det tekniska systemet, så var vi trötta och hade bara 50 patroner kvar. Vi beslöt att stänga banan och skjuta slut på de sista patronerna där vi visste att vi klarade oss bra förra året – på skeetbanan och endast med från-duvor. Det gick strålande. Bra, då vet vi det och att det handlar om att utvecklas och inte att vi glömt bort att skjuta.

Jag är själv ovan vid anläggning, varför det givetvis blev en kombination av både ny skjutteknik och helt nya duvbanor/vinklar. Plus första gången med hagelgeväret för i år.
Det kanske var att ta sig vatten över huvudet? Visserligen träffade jag en hel del duvor, men jag godtar bara att gå ifrån en bana med fler träffar än missar – och det skedde inte igår.
Jag tog jägarexamen först augusti 2014 och maken augusti 2015, så vi har faktiskt inte tränat särskilt mycket ännu. Det jag är duktigast på är precisionsskytte med 22:an, för det är vad jag har skjutit mest och tycks ha mest naturlig fallenhet för. Men det är inte det roligaste.

mesavage2

Lerduva är – jämförelsevis – något nytt för mig, men det är vad jag tycker är roligast och fastnat för. Det är alltså bara idel teknikövning som gäller. Målet är att bli så duktig att jag vet om att jag klarar av fågeljakt, om det skulle av nöd behövas. Alltså är det skitviktigt att lära sig skjuta med anläggning. Än så länge klarar jag mig alldeles utmärkt när jag vet vart duvan kommer, och får sikta med geväret mot axeln, men detta är ju inte en realistisk framförhållning för varken tävling eller jakt.

I tävling får man inte ha geväret mot axeln från start, utan det ska vara sänkt i ungefär armbågshöjd och får höjas först när duvan ropas fram.  Alla tävlanden har höjdmarkeringsband på sina västar.
Det är därför det går så dåligt just nu, för så har jag aldrig skjutit så förut. Jo, vid själva uppskjutningen av lerduva när jag tog jägarexamen. Ett krav. (Träffade 5 av 6 duvor)
Men då visste jag ju också varifrån duvan kom och viken riktning den skulle ta – och på vilken höjd. Då är det ju ingen sak.

Vad jag måste öva på är alltså anlägg och när jag inte har en blekfet aning om på vilken höjd duvan kommer, eller varifrån. Utan att låta geväret slå mig gul och blå.

Ni får gissa hur min överarm och halva bröstet under nyckelbenet ser ut efter gårdagen! Det var på dessa platser som rekylen slog, eftersom jag aldrig hann få upp det mot axeln, innan avtryck. Jag tryckte av medan jag hade geväret fritt i luften framför mig.
Stora blåmärken.
Jag är även vagt gulgrön på höger sida käke och alldeles öm. Det lustiga är att jag aldrig känner av rekylerna när det händer. Jag är helt inne i min uppgift och märker hur öm jag är först senare.
Blåmärken och ömhet påminner mig dock om vad jag gjort för fel. Rätt bra vägledning, faktiskt, för man vill ogärna låta geväret slå där det redan är ömt, nästa gång.

Vi skrattade åt oss själva på hemvägen. Vi insåg att vi hade en hel del att träna på. Särskilt jag, som har planer på att tävla så småningom. Märk väl: så småningom!  Till min nackdel har jag ju, som berättat, även haft min brutna handled som hindrade mig, ända till i fjol höst, så vad kan man begära av sig själv? Det är ju egentligen först i år jag kan börja träna på riktigt.
Och jag ska ta tillvara på hela sommaren. Det kunde jag inte i fjol.

mesavage3

Jag har tränat mycket styrka i handleden, prio 1 i min situation, så nu anser jag att jag klarar av gevärsvikterna ganska bra och relativt länge. Det är en bra början. Det klarade jag inte tidigare, inte utan hårda lindningar, och bara korta stunder. Det blir det ingen riktig träning av.
Men nu.
Nu kan jag börja träna på allvar.
Sedan får vi se hur lång tid det tar, i hur många år, innan jag blir tillräckligt duktig för att vilja ställa upp i tävlingar. Det kanske aldrig händer? Vi får väl se. Det är inte heller det viktigaste, utan att det är så förbannat roligt.

 

mesavage4

Skavsårsplåster efter föregående dags övningar på lerduvebanan

 

Nå.
7 maj, idag, var jag på banan och fotograferade aktiviteter för en möhippa. Banan var bokad mellan 10-14. Hela tjejgänget skulle skjuta lerduva, med varierande framgång, men alla hade kul. Vår instruktör var förstås med.

När jag fullgjort mitt uppdrag, drog jag och maken nedåt till 50- meters banan och sköt in min Savage varmint – på nytt – på stillastående och löpande vildsvin. Det tog 1 timme. Eftersom jag har nya glasögon i ny styrka, så hade min syn förändrats i förhållande till kikarsiktet.
Nu går geväret klockrent igen.

Själv lyckades jag skaffa mig skavsår på ett finger efter föregående dags trap-skytte, men var lika förbannat glad ändå.

I morgon är det dags igen.
Då blir det jägarexamen halva dagen och styrelsemöte på kvällen.

varmint9

 

Släpp fram kvinnorna!

Michaela Arvidsson

Michaela Arvidsson

Vad är det här för gubbvälde, som vi kallade det på 80-talet? Var tog gentlemännen vägen?

Så här uppmuntrar man verkligen inte kvinnorna i skyttesporten, även om man nu följer reglerna.
Det finns något som heter heder också.

Håkan Dahlby är en suverän skytt, men tjejen borde verkligen fått chansen.  Hon hade kvalificerat sig, skjutit hem kvotplatsen till nationen, och borde varit den som fått åka till OS. Vanligtvis är det ju också så; den som skjuter hem en kvotplats är den som åker, även om platsen inte är personlig.

Dubbeltrapskytten Dahlby var en av tolv blågula idrottare som togs ut till OS i Rio på måndagen. En plats som han egentligen gav upp i höstas efter att ha misslyckats på VM, vilket han trodde var sista chansen att kvala in  I stället halkade han in på ett bananskal tack vare ett något udda kvalificeringssystem.

Udda eller mygel?
Hon sköt hem kvotplatsen och man petade henne och gav bort den till honom – en redan flerfaldig medaljör. Allvarligt talat….?

Jag visste att platsen inte var personlig men de vill oftast att den som tar platsen också är den som får åka på OS, så jag hade hoppats att jag hade bra chanser. Särskilt eftersom det var första gången på 20 år som någon i min klass tog en svensk OS-plats, säger Michaela Arvidsson.

Håkan Dahlby hade ju ställt in sig på att inte vara med (som redan deltagit i fyra OS) och hade inget att förlora på det. Hon hade gjort raka motsatsen. Nu krossas en ung tjejs dröm.  Ok, hon hade lågpresterat en tid, men det hade ju även han som misslyckades kvala in via VM.

Nu känns det faktiskt som han lyckas snylta sig med, på den unga tjejens meriter och bekostnad – det var hon som sköt hem platsen. Jag skulle skämmas om jag var Dalby.  Nu är ju det här inte hans fel, det är inte han som bestämmer, men han har väl mål i munnen och kan protestera!?

– Man blir ledsen, arg och frustrerad, säger Arvidsson.

–Kul för mig, men synd om personen som inte fick åka, säger Dahlby.

Tacka fan för det.
Vi hade bestämt 2 skeet (lerduva) och ett luftgevär. Plötsligt byter man bort gren från luftgevär till ännu en lerduva – dubbeltrap? Nu är lerduva min egen gren och favorit, men det hör inte hit : gör man så här?

När någonsin byter man häst mitt i ett lopp?

 

Sverige hade två platser i skeetskytte och en i luftgevär, men nu går i stället platsen till dubbeltrappskytten Dahlby.

– Vi har den unika möjligheten att vi kan göra ett byte mellan olika discipliner i skyttesporten och vi tillsammans med SOK gjorde en noggrann analys av de aktiva och vår slutsats blev att Håkan var vår bästa kandidat och gjorde då ett byte från en gevärsdisciplin till dubbeltrapp. Det är inte så dramatiskt som det låter, säger skytteförbundets sportchef Jonas Edman.

Nej, det är lätt för honom att säga.

Det luktar ruttet. Så här gör man inte.

Parentes:
Nu hade Miachaela troligtvis inte fått åka i alla fall, även om Dahlby tackat nej. Då hade platsen (sannolikt) gått till en annan, men i alla fall: till en annan kvinna. Lotten. Men jag anser ju – rent moraliskt – att den som skjuter hem platsen också ska ha första tjing på den.

Eller så begriper jag mig inte på det här.
Vem vill börja tävla om det ser ut så här?
___

DN

Aftonbladet

Äntligen, där är hon ju

Hon har varit borta i flera dagar, men idag dök hon upp igen.
Men hon ser ut som hon ska kid snart, så det måste varit ett annat rådjur som gästspelade med sitt kid här, för några dagar sedan.

råa

råa1

råa4

 

råa5

 

råa6

SM-kval i Nordisk Trap

sarahlundströmLång dag. Grått, rått och kallt.
Kom hem vid 17-tiden efter SM-kvalet i nordisk Trap. (Lerduva)

En kvinna, Mia Gustavsson från Tranås kom 2:a. Hon har firat stora framgångar i nordisk trap under åren. Det är 18:e året som Mia är landslagsskytt och hon har blivit skandinavisk mästare tidigare.

Vinnare idag blev Ronnie Andersson-Vest och 3:a Fredik Palm.

För min favorit, Sarah Lundström, Forshaga, ville det sig inte riktigt för idag.

Är rätt trött nu, efter att ha redigerat bilder från tävlingen hela kvällen. Ska slå på en kopp kaffe och ta en smörgås. Slå av redigeringsprogrammet och sätta mig på paus tills i morron.

Åkte hem som ny sekreterare i min skytteklubbstyrelse. Det förtroendet tackar jag för.

 

 

 

 

Mia och Sarah

Mia och Sarah

Ronnie Palm, vinnare

Ronnie Palm, vinnare

startfält3

startfält10