Category Archives: Jakt & skytte

150 stycken

 

Äntligen! Äntligen är jag i form igen. 150 lerduvor på raken, med kaffepaus emellan, men inte en enda missad.
Här sätter jag en guldstjärna i min egen marginal.

 

 

 

Valborg!

Mitt eget valborgsyrverkeri.

Spana in skjutmålen….

 

Min Svage Varmint träffar rätt och går som ett klockspel efter vinterdvalan

Ny garderob


Här har jag suttit skitlänge och väntat in alla nya vapenfodral, innan jag fotograferade dem tillsammans – och skrev.  Jag hade redan ett gäng fodral som var inköpta för billig penning (jag har ju haft fem gevär att klä) som jag ansåg dels var för klent vadderade för att utgöra ett fullgott skydd och dels hade allihop så förbannat tråkiga färger.
Murriga camo-färger eller militärgröna. Ställde man dem ifrån sig någonstans bland andras på banan, så fick man fel vapen med sig tillbaka hem. Allas vapenfodral såg likadana ut. I mina ögon.

Jag bestämde mig alltså för att köpa nya med roligare färger till mina fyra gevär, som min vapengarderob består av idag. Jag hade fem, men har sålt två och köpt ett nytt.
Ett fodral fattas! Efter en månad ställer jag en fråga till Vildsvin (vanligtvis rappa i leveransen) om vart sista fodralet tagit vägen? Det tar flera dagar för dem att svara att de tagit fodralet ur sortimentet och inte planerar köpa hem fler.
Kunde de inte hört av sig omgående om det?  Varför skulle jag behöva vänta en hel månad, hinna tröttna och själv fråga? En månad till spillo.
Nu får jag börja leta igen. Och det är ingen lek, ska jag säga er, för i Sverige verkar man snöat in på gröna fodral. Svarta eller snusbruna. Och finns det fodral som är lite gladare i fasonen, så nog fan är det för kort eller för långt.

Vilket fodral blev det som uteblev? Det till mitt nya hagelvapen som inga kläder hade, vad annars? Winchester sxp Field. Ett pumphagel. Låååång pipa. Det passar inte i ett enda av mina gamla fodral, ens tills vidare, för att pipan är för lång och jag vill slippa skruva ner den varje gång jag ska ha med det ut och hem igen.
Det var så det började. Och då menar jag idén om att göra slag i saken och samtidigt köpa helt nya fodral, till allihop.

Maken får hålla till godo med de gamla. Och det gör han. Liksom han blev spekulant på min halvautomatiska 22:a Ruger och tog över det. Jag köpte en 22:a Savage Varmint istället. (Det ligger på det rosa vapenfodralet) Han kallar mig fåfäng som fäster mig vid oväsentliga detaljer som färger, och det har han helt rätt i.
Än sen?
Om jag blir gladare och känner större trivsel med andra färger, så är det väl inte hela världen, det heller? Så jävla länge lever vi faktiskt inte, att vi kan låta bli att unna oss vad som finns.

Allihop har namn också. Ladde (Ladygun classic, hagel), Brunte (Browning x-bolt, klass 1), Savve (savage varmint, 22:a) och nu också Ian.

– Ian? sa grannen, som inte såg något som helst logiskt smeknamn krypa fram ur Winchester-märket, som förde tanken till namnet Ian.
Jo, för varje gång jag skulle berätta om vad det var för gevär, så envisades jag med att kalla det Wachtmeister istället för Winchester. Det blev Ian. För pipan är väldigt lång, också.

Om ni funderar över vart jag gjort av mitt halvautomatiska ATA-gevär, som jag står med på bilder här på bloggen, så har jag sålt det. Ja, jag vet att jag skröt om det, men har ändå sålt det. Det var ett fantastiskt gevär, jag missade inte en enda duva med det. Men! Att ladda det var mord på mina för små tummars nagelband.
Jag fastnade inne i loppet, vid en vass kant, när jag skulle dra tillbaka tummen. Blodet rann och jag gick med plåster hela sommaren. Det gjorde svinont. Därför drog jag mig för att använda geväret, vilket givetvis var slöseri med gevär och pengar. Så jag sålde det och köpte detta istället: Winchester.
Men han är alltså helt nakis och har inget fodral.
Det gör mig jevvla sur.

Gone shooting

ladda-ned
2016-11-29_114824

dur11

 

 

00701

11

 

image4bw

 

p1010735

Pulsa grus

prick5Trava fram och tillbaka 200 m (för varje skott) och markera träffar med tusch på provisoriska inskjutningstavlor. Det kan man kalla intresse för skjuthål.

Mesta tiden går åt till att…ja… pulsa grus. Man blir en aning tung efter några timmar. Men ett nytt gevär – för en gångs skull inte mitt eget – måste skjutas in.  Eller snarare: kikarsiktet måste justeras. Det kan ta tid.

Geväret ifråga är en ny 308:a, Antonio Zoli. Tung som ett as och inget för mig.

Själv har jag min svarta 308:a Browning Stalker X-bolt.
Jag tog med mitt eget gevär också, för att eventuellt justera om kikarsiktet, eftersom jag fick nya glasögon i våras.
Det behövdes nämligen på min 22:a Savage , varför jag utgick från att samma sak gällde klass 1-vapnet.
Men icke. Det stämde fortfarande.

tvax

Kommunikationsradio och tuschpenna. Nästa gång tar jag med en kikare. Nog för att jag behöver promenaderna, men det tar för mycket tid vid fel tillfälle.

hatt

Min Brixton-keps fick gå av, till förmån för Peltor hörselskydd.

patr2

Ett ruttnande Sverige

ha2vwI Petterssons blogg publiceras en desperat insändare, undertecknad ”Johanson”, som jag tycker är meningsfull att läsa: Nationellt sammanbrott närmar sig.  (Läs hela på plats.)

Inte bara meningsfull, den är akut viktig. I sin helhet sammanfattar den en desperationen som sprider sig hos svenska folket, som saknar historiskt motstycke.

”Svenskarna har ju gjort sitt val. Man har frivilligt på politikernas uppmaning valt att ge bort sitt land, förneka sin svenska identitet och spy galla över sin kultur, förakta sin etniska identitet… kuvas, bespottas, pissas på, toppridas och att bli förda bakom ljuset. Svensken älskar att bli bedragen och lurad… förklara annars varför landets röstberättigade majoritet röstar som man gör: för Sveriges och sin egen undergång!

Svenskens villkorslösa kapitulation och totala undfallenhet inför politiker och myndigheter, är en direkt effekt av traditionell underkastelse och svensk politisk korrekthet.
[…]

Hur i helvete är egentligen svenskarna funtade?

Resignation leder till undergång

Svenskens självuppgivenhet och resignation inför ”överheten”, utan att ta strid för vare sig själv eller sin familj, sitt land, sin vardag och framtid, rättigheter, hobby och fritidsintressen… kuvad av rädslan över att bli anklagad och kallad för både det ena och det andra – är obehagligt skrämmande.

Samtidigt som svensken blundar för den katastrofala samhällsutvecklingen, märker han inte undanträngningseffekten… Hur han som medborgare i sitt eget land håller på att förpassa ut i samhällets periferi.

Detta är en extremt livsfarlig utveckling, när ingen längre vågar öppna käften!
[…] Chefen för RPS Dan Eliasson, känd från bl a ”oberoende statstelevisionens” TV-soffor, fortsätter på sin inslagna väg. Efter att tidigare varit högste chef för Migrationsverket och Försäkringskassan – där han lyckades köra båda myndigheterna fullständigt i botten – håller Eliasson framgångsrikt på att göra precis det samma med Polismyndigheten. Men så går det då den politiska korruptionen (med S-förtecken) fått fotfäste, och ingen längre tar ansvar för Sverige.
[…]

Förutom det vardagliga som inte längre fungerar inom den rättsvårdande myndigheten; titta på hur man handlägger vapenlicenser – flera månaders väntan… Det är under all kritik. Eller fundera över de systematiskt godtyckliga förnyelserna/avslagen på femårs-licenser för enhandsvapen. En hantering som är fullständigt surrealistisk. Att denna absurda cirkus bara får lov att fortsätta…

För att inte tala om passhanteringen, ett par månaders väntan bara för att få en tid att beställa pass. I ett land med världens högsta skatter, skall man självklart kunna kräva att samhällets mest fundamentala och viktigaste myndighet skall fungera!

Under tiden går vapenhandlare på knäna och i värsta fall i konkurs, till följd av att man tvingas ligga på stora lager av beställda vapen. Jägare missar jakttider. Hobby- och sportskyttar fråntas sina licenser, med motiveringen: det finns inget behov! Tävlingsskyttar måste avboka tävlingar, medan det blir stora glapp i träningen i väntan på nytt vapen. Hederliga, seriösa människor får se sina fritidsintressen konfiskerade och slagna i spillror av en havererad polismyndighet. Detta är självklart absolut oacceptabelt.

55 ”no-go-zoner”

Medan Sverige brinner och det pågår fullt krig på gator och torg, med handgranater, bilbomber, molotovcocktails, gatstenar, pyrotekniska raketer, knallskott, sprängladdningar och automatkarbiner samt andra illegalt insmugglade icke licensierade vapen, medges polismyndigheten fortsätta sin meningslösa skrivbordsjakt på svenska, legala vapenägare. Man vet att det är ofarligt. Det enda som kan hända är att svensken av gammal vana bara knyter handen i byxfickan, tittar ner i marken och tiger.

Svenska myndigheter är exempellöst framgångsrika på att topprida laglydiga, svenskar. Där slutar effektiviteten.

Att desarmera den illegalt välbeväpnade och välorganiserade mångkulturella och grovt kriminella och expanderande invasionsarmén (legitimerad av svenska politiker och ekonomiskt finansierad genom svenska skattemedel) som slagit permanent bivack i landets 55 ”no-go-zoner” styrda av sharialagar – finns inte ens på vykort.
Det är dessutom för sent, situationen har eskalerat till en strikt militär angelägenhet.”

panik

Här passar det bra att rekommendera en artikel som avspeglar polisens egen panik: Förfallet inom kåren:

”Men det politikerna inte förstår är att polismyndigheten för tillfället är rutten i grunden. Om media visste om vad som pågår inom myndigheten just nu skulle ni ramla av stolen.”

Lydnad eller eget omdöme? Det frågar sig Det goda Samhällets Patrik Engellau.

”I ett välkänt experiment utrustades en experimentstudent med ett elektriskt reglage som påstods vara kopplat till en annan student i rummet intill. Ju mer reglaget vreds upp desto värre stönanden och vrål av smärta hördes genom väggen. Snart började experimentstudenten få ångest men fortsatte ändå tortyren när experimentledaren gav order. Om jag minns rätt fanns det knappt någon gräns för hur mycket lidande en normalstudent var kapabel att utsätta sin nästa för bara han fick tydliga instruktioner. Han lydde bara order, han också.”

Han tror att Sverige i olika nyckel-delar utsätts för samma socialistiska experiment. Och:

”Hur mycket kan staten förmå dem att plåga medborgarna? Staten tvingar kommunerna att ta emot migranter, lovar ersättning till kommunerna och tar sedan delvis tillbaka löftena. I Dagens Nyheter skriker 33 moderata kommunalråd i Skåne sin nöd.

Jag fattar inte varför kommunalråden inte ger upp lydnaden, åtminstone så långt att de ordnar lokala folkomröstningar i frågan om de överhuvudtaget ska acceptera statliga tvångsplaceringar. Trots allt är de tillsatta av medborgarna, inte av staten. Men de har nog väldigt starka lydnadsgener.”

Funderar du på jägarexamen?

distans
10 mil öster
om Göteborg ligger Ulfstorps säteri. Det ska ni känna till, om ni letar efter en bra intensivutbildning för jägarexamen.
Alla är faktiskt inte lika seriösa.
Här kan du vara trygg med att du lär det vad som krävs för att vara anförtrodd att söka vapenlicens senare. Vem som helst ska och bör inte få jägarexamen, vilket många intensivutbildningar brustit i.

Just för att utbildningen ofta är dyr, och för att eleverna förväntar sig få godkänt som valuta, så känner sig utbildningsaktörerna pressade att godkänna elever som egentligen inte borde få godkänt. Det är ett svek mot oss andra som värdesätter respekt och säkerhet i samspelet med både varandra och djuren.
Godkänt ska man få om man kan visa att man tillgodogjort sig den utbildning som man betalat för. Inte annars. Har man inget seriöst intresse av att lära sig vad som krävs för att hantera vapen, ska man inte ges rätten att söka vapenlicens. Det är ingen rättighet att få utbildningen godkänd, men du har rätt att få all hjälp du behöver för de bästa förutsättningarna att bli det! Resten är upp till dig själv.

Ingen av oss vill hamna hos en läkare som köpt sin licens, det kan kosta oss livet. Få av oss vill ha jägare som gjort samma sak.

Det har förekommit slarv på somliga av landets intensivutbildningar, som jag finner oursäktliga. Jag vet personligen ett ställe där exempelvis facit på teorifrågorna gått i omlopp och fusket varit satt i system. Utbildningsaktörerna har valt att se mellan fingrarna. De kunde lika gärna ha sålt examen på postorder.
En sådan sak skapar inget förtroende i branschen för den kunskap och vapensäkerhet som måste prägla verksamheten. Som jägare eller utövare av sportskytte vill man vara trygg med att lagkamraterna kan sina saker.

Var noga med vilken distansutbildning du väljer, om du har bråttom och inte vill gå den långa vägen och nöta in lärdomarna, som jag gjorde. Min väg till jägarexamen skedde i långsamt tempo och tog ett år. Det var en tid jag utnyttjade för att läsa in teori och ofta vara med på övningsbanorna för att öva med andras vapen under uppsikt.

På banan igen

 

2016-08-21_20420gy

Några timmar ute på banan. Fantastiskt. Att vi alls kom dit.

Den här sommaren har blivit knypplad av diverse hinder från att skjuta lerduvor. Det började i juni med att maken bröt flera revben på båda sidor, vilket som bekant tar lång tid att läka.
Jag var solidarisk och avstod från banan själv.
Under tiden fick jag ett nytt MS-skov, där jag fick suddig syn på mitt dominanta högeröga och fick enorma koncentrationsproblem (som även i olika grad går ut över skrivandet) och viss balansförlust.

Förra veckan snubblade jag på plan backe, två dagar i rad. Omotiverat.
En gång på en vanlig asfalterad gata utanför bokhandeln och på väg in mot torget. Maken, som gick snett framför, hann inte reagera när ena benet bara vek sig under mig.
Jag gjorde en hel del balansövningar med handväskan i luften, som torde varit en syn för gudar, innan jag dängde handväskan i backen och ställde mig på alla fyra.

Människor som passerade glodde utforskande. Var jag ett fyllo som åbäkade mig?
Det var jag inte, men jag önskar att jag var det. Då hade det inte gjort lika ont.
Jag vrickade foten och linkade mig framåt i tio minuter, innan smärtan drog sig tillbaka.

Nästa djupdykning gjorde jag när jag gick ut barfota till soptunnan med soppåsen. Samma akrobatik där, innan jag dängde soppåsen i backen och blev stående på alla fyra. Det var samma ben som inte hängde med och foten vek sig.
Jag linkade in och fortsatte med vad jag höll på med: ta reda på alla pappkartonger efter att vi skruvat ihop våra nya kontorsstolar. Det var maken som plötsligt anmärkte på allt blod som förföljde mig över hallgolvet.
Det visade sig att jag slagit upp ett djupt sår under ena foten.

Makens råd var att åka till sjukhuset och få det sytt, men eftersom jag själv är bäste dräng och brukar hålla mig ifrån sjukhus så länge det inte är livshotande, så blev jag min egen kirurg.  Jag är åtminstone undersköterska. Jag experimenterar mer än gärna, så länge trixet bara handlar om mig själv.

Det ömmar fortfarande. I förrgår klippte jag bort döda hudflikar och vandrade runt på plåsterfixerad bomull dränkt i jodopax, vilket var en svidande tortyr. Men jag uthärdade.
Och haltade runt på ena fotens yttersida.
Det känns som jag börjar bli sådan nu, sned.  Med inövad felställning i foten.  Men, såret läker som det ska, och det var på den bättringsvägen jag gav mig iväg till skjutbanan igår.

2016-08-21ssd_203501

Image2z

De första tre duvorna på raken missade jag. De andra 74 träffad jag.
Min Classic LadyGun är lätt och smidig, men det märks att pipan är kort – man får ta duvorna snabbare för att kompensera. Min halvautomatiska ATA arms med längre pipa är betydligt effektivare på längre avstånd, men något tyngre.
Dessutom måste jag vira in min tumme i kirurgtejp för att inte skava sönder nagelbanden när jag laddar den bössan. Min tumme är så liten att den fastnar som en patron i loppet, och när jag drar den tillbaka skär magasinsluckan in i tummen. Jag föredrar alltså min ”Ladde”, som jag ska ta med mig på en europaresa nästa sommarhalvår.
Det finns många tävlingar att besöka och jag kommer ta en hyrbil för att inte slita på min egen ganska nya bil. Det blir perfekt ch är inte lika dyrt som man tror.

Första duvan försökte jag ta utan öronproppar, för de hade jag glömt bort.  Inte bra. Jag stoppade alltså snabbt in ett par öronproppar, som jag har handväskan full av.
Jag avskyr att skjuta lerduva med hörselkåpor som bara skaver och slamrar mot kolven och känns vara allmänt i vägen.