Category Archives: Natur

Objektiv

Nu har jag, som sagt, investerat i ett telezoomobjektiv till min Panasonic Lumix-kamera DMC GF7.

”Fånga action och sport samt kom nära motiven långt borta. Denna telezoom från Panasonic (Panasonic Lumix G Vario 100-300mm f/4,0-5,6 II O.I.S) har en brännvidd på 100-300 mm vilket motsvarar 200-600 mm i 35 mm-format. Objektivet passar perfekt vid fotografering av action och sport på avstånd men även för att komma närmre skygga djur.”(Länk)

Min förhoppning är att kunna ta bättre långhållsbilder.

 


Nu saknar jag bara ett macro-objektiv, men det måste vänta. (Det är ammunition jag måste prioritera hamstring för tillfället, lagren tryter.)  Den som vill sponsra mitt naturfotograferande och fortsatta dokumentation av framförallt värmländsk landsbygd får med min största tacksamhet gärna swisha en slant till 0702200447.

Vad som är spännande är,  att just en makalöst duktig fotograf – Barbro Nelly – har gett positiva utlåtanden om just detta macro som jag behöver.  Nästa gång.

Tills vidare har jag köpt ett budget-alternativ, ett close-up-filter med x4 förstoring, till mitt originalobjektiv 12-32 som i övrigt inte duger till mycket mer än porträttavstånd och vidare c:a 32 meter längre fram.
Det var bristen på zoomens räckvidder jag blev mäkta besviken på, när systemkameran anlände. Objektivet var torftigt för mina naturintressens ändamål.

Just då hade jag dessutom nyligen köpt min första Lumix-kamera TZ70, en resekamera med superzoom. Jag blev bortskämd!  Den tar alla avstånd från porträtt till mer än 300 meter.
Bildkvaliteten är dock avsevärt bättre med min andra systemkameran, som alltså är bäst lämpad för planerade bilder med avstånd man känner till i förväg. Det krävdes alltså flera objektiv till den och de kostar svindyrt.  Det är som att köpa nya kamerahus varje gång.

Nästan genast köpte jag ett 45-150-objektiv, vilket jag också blev himla besviken på, eftersom jag var dålig på att lista ut vad beteckningarna berättade för mig om avståndet. Jag ville ha långa räckvidder!
Nu har jag det, i objektivet jag har köpt och skriver om här, men samtidigt krävs det en massa objektivbyte för alla olika håll, varför resekameran Lumix DMC TZ70 med allt-i-ett är oumbärlig på mina små fotoutflykter.  Det är den jag rycker upp när det är oförutsedda motiv som dyker upp och man inte hinner byta objektiv.

Jag har alltså tre objektiv nu, skitbra för sina avstånd. Men behöver ett fjärde, macro, som jag måste vänta med. Jag är nämligen utfattig!

 

Naturens under

Blå maskara.

 

Nu har jag beställt  ett teleobjektiv till min ena Panasonic Lumix DCM G7, som jag för övrigt trivs skitbra med, med fattningen Micro Four Thirds System. Olympus och Panasonic har många ”gemensamma” objektiv med samma fattning, eller ”skruva-på-mekanism”, som jag själv säger.
Jag är värdelös på att komma ihåg olika beteckningar och fotovärldens alla termer och vad de står för. Varför kan man helt enkelt inte skriva: ”objektivet är skitbra på långa avstånd (antal meter) men funkar bäst i dagsljus”? Men det gör man inte, utan det är en radda förkortningar och siffror där ingenting skrivs i klartext och som ingen simpel kåsör i mjukisbyxor begriper sig på.

Olympus M.ZUIKO Digital 75-300/4.8-6.7 ED II     Det första lär stå för antal meter och det andra för ljusstyrkan, eller nåt. Det sista har jag ingen aning om.

Jag köpte mitt där det höll (vad jag kunde komma fram till) lägst pris: 4690 kr inklusive UV-filter. Jag har redan UV-filter, men inte i rätt storlek för det objektivet. (Sådana där detaljer retar mig, förstås.)

En nära vän, som är fotograf, menade att jag (med intresse för naturfotografi) ”måste” köpa objektiv med hög ljusstyrka (2,8-4) och då ligger de i svindyrklassen; uppemot 30.000! Men den prisklassen är ju en ren utopi, om man nu inte har fotografi som yrke och tjänar pengar på det, eller på andra sätt har stark ekonomi.

Det här Olympus-objektivet har ljusstyrkan 4,8-6,7 och ska med bättre-vetande-mått-mätt vara dåligt för mina ändamål. Säger min vän, fotografen. Det känns inte som han står på min sida, ekonomiskt.
Det kräver i princip fullt dagsljus och ska vara värdelöst för sämre ljusförhållanden, vilket man ju tyvärr brottas rätt mycket med i naturen.
Eftersom jag är i trotsåldern, fortfarande, så tror jag att han har fel. Det ser jag ju på prislappen, att han har. Naturlivet får väl bjuda till och gå halva vägen, det vill säga: ställa sig på bra avstånd och i bra ljus. Och stå stilla.

 

 

Även blinda hönor kan hitta guldkorn, vet jag av erfarenhet, så jag kör mitt fotograferande efter principen ”går det så går det, och går det inte, så kvittar det.”  Åtminstone tills jag tjänar bra med pengar, och den tiden är väl förbi.  Jag får väl helt enkelt jobba mer med att ta tid på mig och försöka överlista nackdelarna, så de jobbar för mig istället för emot.

Jag menar naturligtvis; ett bättre objektiv kan i alla fall inte ge mig sämre förutsättningar än de jag redan har, och bilderna nedan vinner kanske inga priser – men duger.  Eller?
Dessutom ska man kanske inte lyssna för mycket på erfarna fotografer, av andra skäl, än ekonomiska. De har nämligen ett annat tänk.  Jag plåtar för min egen tillfredsställes skull, även om jag tillhör A-kategorin som vill vara bäst på allting jag företar mig, medan riktiga fotografer plåtar för andras och kanske för uppdragsgivarens skull.

Men jag är inte bäst. (Jag vet att det är svårt att tro. ;- ) ) Jag behöver inte vara det, heller. Ingen har de förväntningarna på mig, utom jag själv, och det är något jag måste lägga av med.

 

 

Det är ur det perspektivet man ska se mina bilder: tagna av en ivrig jävel som inte har en aning om vad brännvidder och bländartal är.

 

När majvärmen äntligen kom

Bilen var nedsmetad i frömjöl…

Idag är det strålande sommarväder, men det blåser  så hårt att man får hålla i brallorna. Försökte sola en stund på förmiddagen, men stod bara ut i 7 minuter innan jag fick fly inomhus till min klimatväxlare. Efter det var yr och trött resten av dagen.
Det blir väl en ny blek sommar, misstänker jag.

Jag hade inte samma tur som förra gången jag gick igenom Mabthera-behandlingen. Då blev jag euforisk och smärtfri i ett par dagar. Slump? Den här gången har jag bara varit tung och trött, men det är bara att stå ut.

Igår var det ännu varmare. Vi tog en längre biltur genom Glasskogen och vidare hem genom Årjäng. Framme i Arvika tog vi en hamburgare och åkte sedan hem igen.  Det tog fem timmar.

Jag lyckades få några bilder på en ormvråk som landade med en orm, en massa älskade vita kossor på sommarbete på Björnö och ett rådjur som flydde in in i Glasskogens naturreservat.  Än är allt nyvaket ljusgrönt och sommaren har inte vaknat riktigt till liv än. Allt är lite blekt om nosen, inte bara jag.

Hit ska vi fler gånger, men med full utrustning.

 

 

Snacka skit!

Skogsrå

Vanliga skyltar i Värmland. Denna: östra Värmskog, 2016.

Min ”egna” rådsjur, Bella och Enhorn, har klarat både trafiken och jakterna. Enhorn hade jag inte sett på flera månader och befarade att han hade fallit offer för bockjakten, men igår dök han upp på gärdet invid brevlådan.
– Härligt!
Det blev några bilder över trädgårdsstaketet.

 

Enhorn

 

Bella

 

 

 

 

En vårdag (spännande rubrik)

”Det är inte bara i spegeln som man ser kråksparkar”, skrev jag på Facebook och fick genast rättelse av en bättre bevandrad i ornitologins värld, som talade om för mig att jag hade fotograferat en Kaja.

Här är den, i alla fall. Kråka eller ej, så höll den ett öga på mina händer för att inte missa om jag tänkte kasta ifrån mig något ätbart.

Fick syn på två förälskade måsar på ett hustak i Orrby, när jag väntade på maken som hade hastat tillbaka in till Ica för att köpa sparris. Naturligtvis kom vi på att vi glömt sparris, när vi redan betalat ingredienserna till vår egen variant på räkmackor och hunnit tillbaka till bilen. Lat som jag är, stannade jag kvar och fotograferade min omgivning under tiden.


Är så in i helsicke
SLÖ och sömnig, sedan en vecka tillbaka nu. Är det den berömda vårtröttheten, som alla ska bli så pigga av?
Ingen lust med någonting. Trots att det strålande vädret har tittat fram igen, om än inte lika varmt, så känns hela kroppen som bly.
Sedan en vecka tillbaka har jag dessutom haft min konstanta huvudvärk tillbaka och den vill jag förklara med ständiga tryckförändringar i luften som pågår.  Och mer ljus.

Å andra sidan har jag haft bortförklaringar till vartenda MS-symtom i rätt många år, innan jag tog mod till mig och utsatte mig för risken att få en fastställd diagnos, och fick den. Och huvudvärk är ju ett av många symptom, så det kan lika gärna vara en sådan huvudvärk.  Jag är åtminstone glad för att jag haft flera månader där jag nästan varit helt fri från huvudvärk och sluppit äta värktabletter varje dag, men nu är jag där igen. Pamol. Alvedon. Ibumetin.

Den 11 april ska jag på ny MR-röntgen inför min andra Mabthera-behandling i maj-juni, och då gäller det. Den kommer visa om det uppstått fler så kallade MS-lesioner i hjärnan och i så fall (beroende på var den/de uppstått) kanske man också kan se en förklaring där till mina plötsliga synproblem för ett par veckor sedan?
Om det uppstått fler lesioner så betyder det, antar jag, att behandlingen inte fungerar på mig. Då kanske jag måste byta till en annan som man verkligen kommer tappa håret av. Det gör mig inte nöjd.
Jag fick lätt panik en perioden runt decmber-januari, då jag tappade mängder med hår och tyckte det var lika bra att dölja urtunningen med att klippa mig kort. Men jag fällde (!) tydligen bara en viss mängd hår, sedan avstannade det. Annars hade jag varit flintis nu.

Nå.
Jag fick tvinga mig ta fram kameraväskan, som legat i dvala hela vintern, och ta den med på en tur. Om än bara till Grums, rätt sent på lördagskvällen.

Man hinner inte med så mycket på fem minuter i snålblåst, än lite motljus mellan taken, två förälskade måsar och en kråka. Men det var tillräckligt för att återfå lite kreativ livsgnista igen.

Jag ser fram emot en motivrik vår, där grönskan växer sig fram dag för dag, och jag kan fortsätta min självutbildning i hobbyfotografering. Ni ska vara glada för att jag inte lägger upp allt. Jag antar att en riktig fotograf skulle klassa bilderna jag vågar lägga upp för ”misslyckade”, varför man ska ha i ödmjukt beaktande vad det kan vara för typ av bilder som till och med jag själv tycker är hemska och som får ligga kvar på disken. Men man ska väl inte behöva vara proffs för att våga visa vad man håller på med?

Intresset startade först i mitten av förra sommaren. Det var då jag i snabb följd köpte mina två kameror för att kompensera att jag – oförklarligt-  bara blev sämre och sämre på att skjuta lerduvor. Kroppen och knoppen orkade liksom inte med, plus revbensfrakturer.
I november fick jag diagnosen och sedan har ju liksom livet stått still. Mycket av tiden går fortfarande åt till att bara smälta och ta in att jag faktiskt har en trist sjukdom, för det är ju sådant som alla andra får. Inte man själv.
Jag har blivit tjock!
Har inte kunnat röra mig ordentligt på snart ett år, för det har hela tiden varit något – frakturer, smärtsam höft, synproblem, sjuklig trötthet och allt möjligt.  Hundarna har haft ett tråkigt år, där det nästan inte blivit en enda lång- eller dagspromenad i skogarna, som vi brukar företa oss. Hoppas kunna kompensera dem i år.

Jag har därför köpt en baddräkt som jag inbillar mig att jag kommer visa mig i, för simning är ju bra träning för hela kroppen. Jag brast i skratt när jag provade den framför spegeln. Av någon anledning har jag en självbild som är 25 år, och den stämmer inte när jag kommer fram till spegeln. Inget skratt kan vara råare och mer förödmjukande än det åt sig själv. Där stod jag, en köttbulle, som positiv som fan klippt av köp-lapparna innan jag provat.  Bikini hade jag haft sinnesnärvaro nog att avstå, men baddräkt är inte att leka med, det heller.  Jag hade avsiktligen valt en storlek mindre, för det skulle – antog jag – tvinga mig se till att kunna bära den med självaktning inom sommaren var slut. Det är den tanken jag försöker hålla aktiv; att det inte är meningen att den ska passa än, för det jag ser i spegeln är inte självaktning. Det är självförnedring.

Jag siktade först in mig på att börja med badhuset och på att smyga ner mig i vattnet samtidigt med pensionärerna som hade badtider varje fredag mellan 16-18. Det lät lagom. Men detta har processats en tid och slutat med att jag tänker börja bli av med kilon helt inkognito genom att simma (om jag kommer ihåg hur man gjorde) längs strandkanterna hemma i sjön.  Där kan jag simma mig i form och ner några kilo i sommar. Lagom till hösten är jag kanske redo för pensionärstiderna på badhuset, för inbilla er inte att pensionärer inte lägger märke till hur man ser ut. Mig går det ju inte ens att missa!  Inte i den baddräkten, där allt liksom jäser över sömmarna, rejält, som för att betona att här kommer en som är orsaken till all svält i världen.

Nå, igen.
Vad skulle jag göra istället, när kroppen inte funkade riktigt, något som var både kreativt och stillsamt? Man kan inte sitta inne och måla tavlor och skriva hela tiden.  Fotografera, kom jag på då. Det behöver man inte göra stillasittande eller inomhus. Och det har jag gjort.

Men jag har faktiskt varit ute med nyaste bössan i vår och tagit reda på att förra årets formsvacka är över.  Av 40 duvor på raken missade jag bara tre.  Inte tvärtom, som i fjol. Jag är fanimej på G!   Lite simning i vassen i sommar, därtill, så blir jag farlig.

Och här är makens räkmackor. Apropå komma i form.
Ja, hans mackor. För det får man väl ge honom? Jag har bara varit med och skalat ägg och lagt ut isbergssallad, den här gången.. Notera att mackornas storlek omfattar pizzatallrikarna de ligger på!


Med detta, kryper jag ner i mitt nya knälånga nattlinne. Just det. När jag beställde det, tyckte jag det såg skitfräscht ut – ljusgrått med pastellfärgade abstrakta fläckar på bröstet.
När jag fick det på mig noterade jag att det fan inte är något abstrakt konstverk, utan ett barnsligt tecknat kattansikte med ett blått och ett gult öga. Det såg inte jag.
  

Oktober

Oktoberhimmel, på väg ut från Grums

Oktoberhimmel, på väg ut från Grums

burningheaven

 

Ovanför ICA-Klingan, Grums

Ovanför ICA-Klingan, Grums

Gansbyn med omnejd

Mellan Gansbyn och Karsbol i Värmskog finns en helt unik lada som det är svårt att se sig mätt på. Konstnären Jörgen Zetterqvist skapade gavelmålningen, en muralmålning, 1948 och renoverades 1992. Renoveringen assisterades av Lars Uno Ericson, Ulf Eriksson och Petter Zetterquist.

Återseendet gjorde mig nästan tårögd. Nostalgin slår mig med kraft tillbaka in i barndomen. Ladan finns kvar!
Jag minns promenaderna i dessa trakter, cykelturerna i de branta backarna, och insamlandet av alla gyllenbruna kastanjer i trädgårdarna. Svala och släta vilade de lugna i handen.
Tyvärr fann jag inte det stora kastanjeträdet, men jag minns frukterna på marken…Man smekte det bruna guldet mot kinden, blundade och blev alldeles trygg…

2016-09-15_195247
Jag vet inte varför allt det här känns viktigt för mig att dokumentera. Kanske för att jag inte tror att det finns kvar så länge till…

2016-09-15fw