Category Archives: Texter

Kraftsaft

Farmor, go och rund om armarna, förvarade saften på burk. Törstsaften. Hon klimpade ner en klick mörk gelé i ett dricksglas och hällde över med immande källkallt kraftvatten. Ända upp till glaskanten. Femåriga jag studerade misstänksamt de rosa slöjorna som lösgjorde sig från geléklumpen och virvlade upp mästerliga formationer i vattnets begränsade rymd. Sakta blev klimpen mindre och mindre.
Smälte som en iskub i varmvatten.

Med en sked rörde jag beslutsamt ut de sista blodådriga strimmorna och drack upp alltsammans med tandisande törst.
Jag drack – himmelriket på glas – alla dessa varma barndomssomrar till botten. Farmors bästa saft. Låter sig inte mätas med någon annan saft.
I denna råkalla mörkerkväll kan jag inte inte låta bli att smutta på några förvarningslösa minnen som kommer på besök.  Minnen går också röra ut. Kanske inte i vatten, men i nattsvarta vinterkvällar.

 

saft

Äventyrligheter i minusgrader

11november
Det är inte så noga
vad man har på sig, när man luftar sina fyrbenta kamrater vid olika tider på dygnet.
Här ute på landet.
Traska längs grusvägarna och skogsstigarna. Se husen fläckvis samlas i sänkor och på höjder, ett kyrktorn som reser sig och vaktar dem alla.

Risken att möta någon är liten.
Och ingen reagerar nämnvärt, när man gör det heller, för alla klär sig minst lika fult. Vi tar lite av varje plagg som råkar ligga närmast framme. Vi åker till och med till handelsboden i joggingbyxor med uttöjda knän och olika lager och längder tröjor i urtvättade färger som alla är från olika decennium.
Det hejas och vinkas igenkännande ändå.

När jag hämtade posten i träskor och randigt bomullsnattlinne igår, var det alltså normal klädsel för alla tidpunkter på dygnet. Jag fick känna på halkan. (Eller ”glingan” som vi säger här.)

Postlådan står på andra sidan vägen, mitt emot grinden, och i en utförsbacke. Eller uppförsbacke. Det beror på åt vilket håll man ska.
Jag skulle bara rakt fram. Korsa vägen, så att säga. Det brukar sällan uppmärksammas vad man har på sig, alltså bryr man sig inte om att klä om, bara för en sådan sak. Det tar 1 minut.

När jag nästan kunde ta i brevlådans lock med fingrarna, då kände jag att något skulle hända. Långsamt, i slow motion, började jag glida. I sidled. Locket reste förbi under mina fingrar och försvann. Lämnade rivmärken efter naglarna i snön.
Jag vred på huvudet och tittade efter postlådan som förstås stod kvar däruppe och blev mindre och mindre. Tänk om jag mötte någon på det här viset?
Spikrak i ryggen kanande jag ned mot garaget och den tvära svängen strax därefter. Handen var fortfarande sträckt över ett postlådelock som inte fanns.

vinterparot


-Så ser ett djupfryst dike ut,
konstaterade jag och åkte platoniskt förbi.
Jag reflekterade över de gnistrande grässtråna som förbigled blicken. En trästam med djurfötter i snön. Vinter på rot.
Mitt i poesin insåg jag att jag måste hejda framfarten, eller åtminstone vända på mig för att kunna se vad jag mötte, innan jag mötte det. Jag hukade och vevade med armarna för att fånga in balansen.

– Neh..
– Ja…där…nu
– Så!
– Eeee…..Nääää?

Jag lyckades inte vända på mig för att se min dödliga färd nedåt. Jag gjorde en ny viftning. Stod på huk i randig särk och åkte träskor, fast åt andra hållet. Jag hade klarat av ett lappkast. Nu såg jag garaget istället för skogen.

Min far stod i garagefönstret. Han var tvungen att trycka näsan mot rutan och följa mig med blicken för att ta reda på vart jag skulle. Vad åkte jag på? Han såg mig bara swischa förbi i halvfigur.

I ena näven rasslade en plastpåse med brev och mynt.

Där försvann garaget och tvättstugan! Nu kom kurvan. Alldeles för fort.
Kurvan svängde men inte jag. Det var en sorts bokstavlighet i detta som är svår att klä i beskrivning. Det räcker med en sammanfattning:
jag körde av vägen och fastnade i den frostiga dikesrenen.
Stod ansikte mot ansikte med en skogsmedlem.

skaggigherrgren

Småsvärande stapplade jag tillbaka uppför backen igen med myntpåsen. Den här gången med rätt bra fäste i frusna gräset bredvid vägen. Herregud vad kallt! 10 minus!
Pappas ansikte tittade ut och följde tillbakavägen också. Lika undrande.

Påsen kom ner i lådan. Sedan var jag tvungen att komma över vägen, tillbaka igen. Ånej, jag tänkte inte göra samma misstag en gång till!
Jag ställde mig på knä och kröp de få metrarna över vägen fram till grinden, där jag kunde få fäste och resa mig upp igen. Där stod jag, genomsvett, och höll mig i grindstolpen.

Det hela ska förstås med att mina revben inte är läkta än. Ofrivilliga rörelser av det slag jag hållit på med i flera minuter, de sprängde genom hela överkroppen. Jag stod dubbelvikt och höll mig mot sidan. Kände hur revbenen rörde på sig därinne. Fruktansvärt obehaglig känsla, som alla med brutna revben känner igen.

Maken öppnade dörren med ett gapskratt. Han hade sett föreställningen från köksfönstret.

– Det blir broddar i julklapp, flinade han och höll upp dörren lite mer när jag stapplade in över tröskeln.
– Ja, eller fundera lite på ett sevärdigare nattlinne, pustade jag. Nästa gång möter jag DHL och jag vill inte bli överkörd i randig nattsärk.

Det vore inte värdigt. Inte ens med mina låga anständighetskrav.

Inget är skönare än att värma händerna framför en knastrande vedspis, när man varit ute på träskoskrinning. Jag stod där länge och tinade upp.
Livet är ett äventyr.

Den stora händelselösheten

strump1 Detta är en bakfyllefri lördag i det wärmlerska palatset, två veckor in i november. Jag noterar det, därför att twitterflödet och facebook är fyllda med ångersamma kommentarer om motsatsen.

Stillsam och snörik, är min lördag. Det är vila i tjocksockor och nästan hett kaffe.
Utsikt över den snöbelupna friheten.

Jag är ute och klapprar i mina träskor med påsar fyllda med potatisskal till rådjuren. Grannen har varit vänlig att slägga ner en salt- och mineralsten på en stör åt viltet, mitt ute på gärdet.

Långt från trafikerad väg.
Långt från vartenda dugg, om jag ska vara noga.

I andra näven har jag påsar med utgånget bröd till fåglarna. Nordells bageri, står det på påsplatsen, fast jag aldrig varit där.
Det är ingen värme som fläktar in under nattlinnet, där jag står och strör bröd – ströbröd – åt pigga talgoxar och misstänksamma blåmesar. En häftig, men skogsdämpad knall får alla att flaxa upp som på en given signal.
Någon har skjutit någon.  ”I am sombody, not something.”  En stöt av medlidande slår mig i bröstet.

Det är det lilla livet jag har valt. En smula av allt.

Lever det lilla bekymret i det stora bekymmersamma.
Bara en tanke åt gången får plats.

Värken ligger längst in i nattygsbordet hos Nivealypsylen, glasögonens putsduk, värktabletterna, pennan

alla mina vackra saker
som förgyller mina ögon
bocker

Blicken som häftar vid min älsklingsfärg, den i mjukbrun mocka på dyra dagböcker och nästa års almanacka, där de små händelserna är noterade…nästan i marginalen, som för att inte kladda ner de rena och händelselösa arken,
de fria raderna

Och mobilens plånboksfodral

Och kameraväskan som vilar som en ljusbrun kamel på knä vid sängen,
en skinnhög
med blixtlås,
som en gång har varit vid liv.

Allt är inom räckhåll.
Som en vaggsång, en trygg ingång i den sovande musiken.

Snart är den här stunden borta.  Då slår sig den tunga och ljuslösa verkligheten in.
Gomorron.

vinter55

 

 

Splittring

Plötsligt

som en hand
slår
in i
spegelglaset,


skriker hon
att –

Lev med mig,
annars
dör jag!

i
handfatet
bland skärvorna
glittrar
ljudet av
ett
sönderfall

 

Detta med Instagram

5 på morgonen, 2 November. Då fick jag en tanke om att börja med Instagram. Det ska vara ett socialt medium som är toppen för bilder, hörde jag.  Ja! Bilder är roligt!

Ett konto skapades bara för att upptäcka att skiten inte går att administrera via datorn.

Jag försöker undervisa mig:

”När du har registrerat dig och loggat in kan du posta din första bild på Instagram. Antingen tar du en bild direkt i appen eller så hämtar du bilder från ditt bildbibliotek i telefon.”

Vilken jävla app?
Jag har dator!

Bilderna som jag vill ladda upp, och som är något att visa, har jag knappast i mobilen. I den har jag bara skrämmande högastighetsbilder på skor, svängdörrar och annat som man tagit av misstag eller bara för att testa ljusförhållanden och perspektiv.
Exempelvis bilder från första selfie-tagningarna…

Mår exakt så här.

Blåskäring

Bildförklaring:

blasfiskjpg

Blåsfisk

Men: är detta något man vill ladda upp och dela med sig till omvärlden av på Instagram? Jag känner mig ambivalent, där.
Tanken är väl att man ska skapa nätverk och vänner, inte skrämma bort dem. Och om inte jag vill se bilderna, vill nog ingen annan det heller.

Eller så är det så här det ska vara.
Instant – direkt.
Ta en bild och iväg med den. No matter what.
Livsfarligt för imagen.
Det kan ju slinka iväg precis vilka (icke valda) bilder som helst i obevakade ögonblick och upp i instagram som- väl där- skämmer ut en för all framtid.
Det vill jag mena att jag klarar utan instagram, fast under frivilliga former. Jag kallar det ”kontrollerad självblamage”.

Nä.

Instagram är nog inget för mig. Nu har jag ett inaktiverat konto där, det får räcka tills jag blir yngre och riskerna mindre för att råka ladda upp en bilring. Eller en bild på när man försöker äta mos.
Man lägger mobilen ifrån sig för att äta och – klick! – så är man på instagram, gapande över gaffel och potäter.
Sedan kan man ju försöka övertyga instagramsällskapen om att man faktiskt är hälsoinformatör.

 

Lördagsnöje

Det finns en funktion i min nya mobils (Honor 8) kamera, som det står ”gör vackrare” på. Den använde jag och knäppte en selfie.
Jag tittar på resultatet. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.

Något säger mig att jag vill skicka tillbaka mobilen till Huawei, tillsammans med bilden, och reklamerande fråga:
Really?
beautiful
Mobil och bild framlades för maken, med viss besvikelse i min problemformulering.

– Men, du har ju tryckt så länge på knappen att du morphat bilden, tröstade maken och pillade på funktionerna.
– Jag trodde det var idealen som förändrats, sa jag.
– Nej du har kommit åt morphing.
– Men mobilen är ny.
– Vad har det för betydelse, du har tryckt för länge på knappen, helt enkelt. Då snörper den ihop dig, istället för att släta ut. Tryck åt andra hållet.
(Kort tystnad.)
– Jag är orolig.
– Va?
– Att jag ser ut så där när jag skulle bli vackrare, för de lovar ju det…”vackrare”, står det. Tycker du det?
– Men hör på vad jag säger, vänta så ska jag visa.

Maken lyfte äntligen blicken från mobilen med instruerande pekfinger på en funktion och kunde i samma stund upptäcka att jag hade fullt sjå med att hålla mig för skratt.

– Men fy fan, du driver ju med mig, suckade han och slängde mobilen i knät på mig.  Han återgick till en datorinstallation.

– ”Morphing” retade jag honom i bakgrunden med tillgjord pipröst.

Han ignorerade mig.
Jag tog en näve Alvedon och ett glas vatten istället. Det var ju helg. Kanske kickade blandningen in ordentligt om en stund.
Det hände inte. Jag fortsatte ha ont i nacken.
Men med förnyat intresse för kamerafunktionerna i mobilen, och mera pill, surnade jag till.
Nu kan jag inte få tillbaka den ursprungliga bilden. Jag blev ju så där.

Frågan är om jag inte bör mejla den via ”dela” till Huawei, ändå?  Jag kanske får skadestånd?

Höstsonat

granat31-300x225Promenerar genom trädgården med senhöstens fallfrukter mellan skorna. Nya, bekväma knytskor i mjuk skinnimitation som mordiska mosar ett nypon eller knäcker ryggen på ett glasäpple. Jag spänner iväg ett klent äpple över marken. Det rullar genom rostinfattade, frasande löv och slutar med huvudet stött mot en lövkorg vid komposten. Donk.

Innovativa sätt att tillreda äppelmos. Javisst!

Blodiga granatäpplen från medelhavet i en träskål på köksbordet. Med vom av röda kärnor ur ett uppskuret innanmäte lider de på sin slaktbänk, färdiga för juicemixern.
Delikata, grenadina och medicinska.
Äktenskapssymboler, minsann.
Släktskapet med rosväxten syns i deras lena anletsdrag; hälsosamt rosiga kinder, runda och mineralstinna av fruktigt kött. Frukosteld i glasen sänker blodtryck och sägs hålla prostatacancer på behörigt avstånd.

Svarta kvällar nu. Postlådan på andra sidan grinden syns knappt efter 17.oo.
Från och till affären bilar jag långa stycken runt Värmelns strandkanter och ser hur kallt möter varmt i svävande kondenser över den blanka vattenytan. Vassen lösgör sin synlighet ur dimmorna som magra, ståtliga schackpjäser. Skugglika viker de sina tunna silhuetter runt bryggorna.
Båtlösa bryggor. Vilande på djupt nedkörda pålar, eller så flyter de på ryggen av skavda bensinfat med omfångsrika bukar.

Det är hög tid, kvällstid, att åka till Gärdets Musteri i Klässbol och köpa en korg av höstens allra bästa, förädlade äppelmust. Värmlands enda kvarvarande musteri.
Inte mycket mer återstår nu, än all sorts förädling.
Stänk av kreativitet genomfar all verksamhet.

Det gäller att njuta sig genom höstens sista suck.
Vinterns snödjup i andetagen.
Vinteride i köksförberedelsernas molokna kräftgång.

Att äpple lockar fram fin smak i curryrätter vet många redan, men att äpple och rimmat fläsk leker bra ihop, känner bara de till som har rört om i grytskåpen ett tag.
Släpper några äppelbitar i pannan tillsammans med en finstrimlad fläskbit, färska champinjoner och strimlad gul lök.
Alltsammans sjuder sig mört och äppelmustigt gott i några deciliter vatten under lock, under tiden som riset puttrar torrt.

Smakgåvor på tungan.
Det är så enkelt att leva rikt. Rikt att leva enkelt.

Åska

p1000224xsitter nu
i fönstrets rytm och skallra

här är
blixtnätets vassa klösning
spegelvänd
över kinden

spökgestalter flackar fram
i rutan
sekunda bleka bilder av en
främling

ljudpuls slår genom vallen

rivsår in i hörselgången

just nu

är jag helt underbar

i detta
gradvisa sönderfall av ljus