Category Archives: Krönikor

Till minne av de i koleran döda

Minnesvården, Kolerakyrkogården Värmskog

Minnesvården, Kolerakyrkogården Värmskog

I Värmskog har vi en kolerakyrkogård. Den besökte gubben och jag under gårdagens båtutflykt, eftersom det är så härligt där.

”Härligt.”
Det låter kanske makabert, men det är det inte. Kyrkogården, ett minnesmonument mer än en kyrkogård, ligger i ett mycket vackert naturområde, precis invid Värmelns strand. Kyrkogården tillhör (jämte L.M. Ericssongården, Silvergruvorna och Liljenäs berömda räksmörgåscafé), lilla Värmskogs turistattraktioner.

– En turistattraktion utan turister, konstaterade gubben.
Fåglarna kvittrade.
Kvällssolen pressade sitt honungsfärgade ljus mellan trädstammarna. Inte en människa i sikte. Här var vi ifred.
– En turistattraktion utan egentliga attraktioner, fyllde jag lekfullt i.
Vi skrattade.

Egentligen borde vi skrattat mera åt de två pyttesmå kantarellerna som vi bar omkring på i jättestor plastkasse, men det gjorde vi inte. Vi låtsades bara inte om dom. Än var inte slaget förlorat om att hitta fler.

Vi satt där på bänkar; såg ut över sjön, drack kaffe och åt thekakor med falukorv på. Lugnt och stilla. Bara en älg brakade till inne i skogen, när en torr gren låg i vägen. Här älskade vi att strandhugga för en fika, när vi – befarna sjömän – var ute till sjöss. Fler älskade det här stället.

– Här vill mamma få sin aska utspridd, sa jag och tuggade korv.
– Här?
– Ja, och hennes bästa väninna Majken. De är lika galna båda två.
Här? upprepade gubben, som tyckte att han fortfarande inte fått sin fråga besvarad.
Jag svalde en tugga och såg på honom.
– Ja, h ä r. Jag sa ju det.

Tillsammans såg vi ut över sjön, från ena sidan till den andra. Antagligen liknade vi två synkroniserade pärlugglor på en gren.

– Det kommer Länsstyrelsen aldrig gå med på, invände gubben efter en stunds begrundan.
– Vilket?
– Att du och Malin får tillstånd att begrava era morsor här på Kolerakyrkogården.
– Det skiter väl jag och Malin i, mumsade jag genom en smörgåstugga.

För det gjorde vi. Struntade i att Kolerakyrkogården var kulturmärkt. På en informativ skylt, bredvid en järnsmidesgrind, står det (bl.a) på flera språk:

”Kolerakyrkogården här på Jämnäset invigdes 1857. Här finns 6 personer begravda, offer för epidimierna 1857 och 1866. Namnen står uppräknade på minnesvården som restes 1951. ´Till minne av de i koleran döda´.”

Vi läste folks romantiska 1800-talstitlar på minnesvården. Både förundrade och något anstötta.

– Tänk, att behöva gå till eftervärlden som ”Aronssons piga”, läste jag högt på vården och fick en misstyckande rynka i pannan. Pigan ifråga nämndes inte vid sitt namn. Som en tillhörighet.  Var det allt hon var, det? Någons piga?
Vi läste mera.
– Vad sägs som att vara ”backstugusittare”, refererade gubben. Tror du det var fint att vara det?
– Kanske, sa jag. Men jag tror inte ”inhysehjonet Johan” hade så många meriter….

Nej, det sista hade jag rätt i.
När vi kom hem slog jag upp innebörden i ”inhysehjon” och fick följande beskrivning:

”Inhyseshjon var arbetsoföra och obemedlade människor, oftast äldre eller funktionshindrade, som socknens fattigvård placerat, ”inhyst”, hos en familj mot ersättning. ”

Men det var tydligen inget vidare att vara backstugusittare heller:

”Backstugusittare, ett ålderdomligt uttryck för en person som bor i en backstuga och försörjer sig på arbete hos jordägaren. Backstugusittaren har inget krav på prestation och är ofta medellös.”

Och till råga på allt fick de kolera?

Hur skulle Länsstyrelsen få reda på, om jag i framtiden spred ut mammas aska i Jämnäsets vik under ett ytterst obevakat ögonblick? I en sådan handling blev jag gärna brottsling. Bara jag slapp bli ”inhysehjon”, så.

– Vi har det nog ganska bra i dagens Sverige, sa jag, när gubben gick förbi mig som glodde i Wikipedia.
– Nä. Löfvén är värre än kolera, sa gubben.

Diskussionen var därmed över.

Skogstokig

 

skogen
Du milde.

Idag ränslade vi på oss våra vapenryggsäckar – med gevär och hela kånkarongen på c:a 15-20 kg- och beslöt oss för att traska till skogs för att kolla upp hur länge och långt vi skulle orka. Otränade.

Terrängen var.…hm…kuperad, kan man säga, om man vill välja bort ”hemsk”. Dåligt val, värsta sorten.
Stubbig, brant, snårig, mossig och bitvis sank…och ofta krävdes ihärdig klättervilja för att komma över omkullblåsta träd. Jag ville sätta mig ner och vila på vartenda ett.

byxaJag lyckades trampa ner genom förrädisk gungfly-mossa och sjönk ner till ena knäet i vatten. Mina skitbra byxor pallade, men inte mina icke vattentäta kängor.
Med förlorad skogslust klafsade jag surmulet vidare med kipp i ena kängan.

Drumlade omkull på andra sidan av ett brett, vattenfyllt dike som jag med nöd och näppe lyckades klunsa över.
– Väntaaaa!

Jag skulle (ville) upp på fötter igen med all tyngd, men hittade bara en sketen vidja att hålla mig i. Jag vispade runt värdelösheten en stund.
Den lossnade.

”Schwack” – jag höll alla rötterna mot skyn en sekund innan jag fick smaka mossa, varpå gevärskolven kanade framåt och slog mig i nacken..
– Helvitta….!

Valde krypa 6-7 meter till en stor sten som jag kunde ta spjärn emot.

En kamp för livet!
Jag var helt slut, när jag åter stod på benen. Mjölksyra och halvvägs mot ett ryggskott.

Trask och trask och mera klätter. I evigheter. Glasögonen immade igen.

Så småningom: jag bokstavligen ramlade ut på trafikerad landsväg igen. Klingelei-klang, kåsor, knivar och skit som slängde omkring i lossnande remmar runt höfterna.

Gubben fick dra upp mig sista steget. Jag svajade som en sjösjuk med min jävla ryggsäck ute på asfalten och det svartnade framför ögonen. Solen gassade. Gud var inte god. Den saken var jag klar över nu.

Jag böjde mig framåt med händerna mot knäna och försökte få luft.
– Hur långt har vi gått? Minst 2 mil, va?

Gubben kontrollerade på kartan och meddelade att vi gjort en u-sväng på 2 km och det hade tagit drygt 2 timmar.

Då började jag gråta.

Idag har det varit en dag

73466_158266217540757_8053878_nIdag har det varit en dag jag inte vill ha med att göra.
Den började svintidigt med att jag var tvungen att gå upp klockan halv sex. Det är faktiskt en utmaning, när man inte kommit i säng förrän fyra på morronen och inte lyckats somna förrän tjugo minuter innan mobilen börjar larma.

I regel jobbar jag om kvällar och nätter, och om det ska vara noga så jobbar jag även om dagarna, så jag vet egentligen inte när jag sover…men en gång vaknade jag när jag stod med pannan lutad mot kylskåpet och hade en falukorv i näven. Det var en stund av så kallad plötslig microsömn.
”Mellan hägg och syrén”, har man hört talas om, men ”mellan spis och kylskåp”, vet jag inte…

En annan gång somnade jag med ansiktet i Nya Wermlandstidningen. När jag tagit loss tidningens (med doft av färsk trycksvärta) ur ansiktet och såg mig i spegeln, så stod det ”REA slut Porr” utsuddat och baklänges i pannan på mig. Det tog en stund att komma fram till att det skulle stått ”REA port salut”, osten, om jag bara legat still och alla bokstäver fäst som de skulle.

Nu hände inget liknande, denna morgon, men jag var tvungen att klappra iväg i träskorna i snön och starta bilen och ha den på tomgång ett tag. Värme. Lilla Moa skulle till veterinären och lämnas in för bortoperarande av en tand halv åtta, och det är några mil till Karlstad.

Jag tittade på mitt skrivbord och kved. Flera akutjobb låg och svor åt mig och jag visste inte när jag skulle orka med dem. Jag hade en hel dag att fördriva i stan i väntan på att Moa blev klar. Sex timmar, närmare bestämt. Men jag hade inget val. Hundarna går före allt.  Jag skulle behöva gå till frissan, det var tre år sedan nu, men det har jag inte råd med, för trimningen var tredje månad av 4 hundar är så dyr. 500 kr styck.

Jag brukar få gå till mamsen med sax och förhoppning, och eftersom hon lider av en yrselsjukdom (vestibularisneurit), så är det ganska traumatiska underkastelser. För det mesta går det riktigt bra.
Men hon har hakat upp sig.
Varenda gång hon klipper mig måste hon, med sin teatraliska inlevelse, berätta för mig om när jag skrev min första uppsats, som femåring.  ”Klept äfter skopa” (Värmländska för ”klippt efter skopa”)  De första gångerna var det pinsamt, senare tyckte jag det var gulligt, men nu blir jag bara förbannad.  Finner jag den där uppsatsen någon gång, som hon påstår sig ha sparat, så kommer jag göra en strut av den och mata vedspisen med den.

I stan hamnade jag i en databutik. Där köpte jag ett nytt operativsystem, eftersom jag blivit trött på alla popuper som gled upp och ner på skärmen och hotade med att provtiden för os-versionen snart var slut. Den räknade ner dag för dag, som om det vore inför Domedagen.
Det där gjorde mig nervös, för – varje gång som jag startade om datorn, så räknade den snikne fan ner några dagar extra. Det kändes inte pålitligt.
Veterinär, bilskatt och nytt OS – det är inte vad man behöver i extrautgifter i samma månad, och i synnerhet inte på samma dag.

Väl hemma igen vid 15-tiden, och dödligt sårad av skärande fattigdom, så somnade jag praktiskt taget genast. Hundarna fick pannkaka först, eftersom de hade fått solidaritetsfasta i över ett halvt dygn före Moas operation, alla 4.  Själv tog jag en Guldnougat ur kylen och lade mig i soffan. Det skulle jag låtit bli.

Hälften av chokladen hade jag kvar i munnen när jag vaknade och den andra hälften har jag inte hittat än. Jag vet inte om jag vill göra det heller.

Nu ska jag borsta tänderna. Förhoppningsvis somnar jag i tid ikväll, för i morgon måste jag försöka ta mig ända till Sunne. Fråga mig inte varför.

Kortaste minnet i stan

Pia ringde igår och upplyste mig om att jag hade glömt bort hennes 50-årsdag. I bakgrunden var det oväsen, skrän och hallaballo.
– Du vill ju inte avslöja när du du fyller år, upplyste jag sakligt, om än något stött. Men grattis i efterskott !

Pia berättade hon hade blivit bjuden på restaurang i Sunne, där hon senare hade blivit utkastad för störande beteende. Allt var sig alltså likt. Samtidigt berättade hon om vad hon gjorde nu – räknade ner femtioöringar i ett rör och ryckte upp betydande hål i sina raggsockor – och växlade fram och tillbaka mellan dessa tvenne samtalsämnena, tills jag gav upp alla försök att hänga med i fyllesvamlet.

Jag vandrade runt i köket med den bärbara telefonen. Luftade om med en gaffel i kokande pastaskruvar och vred av plattan på den färdigkokade, 2-minuters nudelsoppan. Det var ju mina bubblor Maja och Moas pastadag. Till frukost skulle de få ett varsitt kokt ägg och en hög nudlar med kycklingsmak. Till middag vankades pastaskruvar och kalvsylta. Till kvällen en favorit: pannkaka.
Jag lagar mat åt mina juveler, som om de vore mina barn. Vilket de är. Nu var det väl Hitler som sa att ”ju mer jag lär känna människan, desto mer älskar jag mina hundar”, men vad spelar det för roll – jag tycker han hade rätt i den saken. Även en blind höna kan väl hitta ett guldkorn.

– Var har du hållit hus? undrade Pia. I förrgår gick vi heeeela vägen från ytterstan och tänkte hälsa på dig, men då var din butik borta…

Jag frustade till.
Hade hon upptäckt det först nu? Då var det illa. Butiken överlät jag 2009.

– Snälla gumman, sa jag med mjuknande röst. Planerna på överlåtelse berättade jag för dig för 6 år sedan. Kommer du inte ihåg det?
– Det hänger gitarrer och skit i fönstren, sa hon med dövörat till och snorade dystert. Ska du sälja strängar och stämgafflar nu?

Hon drog efter andan och tillade:

– Jag saknar dig. Kommer du till butiken ikväll, kanske? Jag behöver en ny pendel. Och rökelser.
– Det är inte min butik längre! Även om det vore det, så skulle det vara stängt ikväll.

Pia gjorde häftiga utrop.
Jag fick hålla luren från örat för en sekund.

– Dra på trissor, jublade hon, har du också blivit utkastad?

I bakgrunden välte hennes man och olyckbroder något kristalliskt och svor till. Nu glömde hon bort mig, för att istället skälla på sin man. Hon lade mobilen ifrån sig.

– Hallå? ropade jag i luren. Pia!

Efter två minuter lade jag på luren. Konfunderad.

Maja dansade och skrattade med kroppen.
Åh, vad gott det skulle bli med pastaskruv! Eller nudlar!
Än var nudlarna för heta att servera.

– En vitamin? distraherade jag och skakade fram en hundvitamin ur en ask.
– Ja, tack!

Hon knaprade i sig sin vitamin. Nu glömde hon bort vad hon väntade på.
Så i nästa stund:

– Hej då!

Hon toksprang ut ur köket, ner i vardagsrummet och – smäll! – ut genom hundluckan i altandörren. Moa hack i häl.
Borta.

Jag kunde inte undgå att reflektera över hur lika de var.
Pia, Moa och Maja.

3:e juli

färdOch så fick jag ett SMS som ingen inte väntar sig.

”Jörgen är död”

76 år. Jörgen.
Vad tänkte jag i det ögonblicket som mamma skrev mig det sms:et? Att i många år hade Jörgen varit hjärtsjuk och överlevt på operationer och mediciner och att han klagade på smärtor och att livskvaliteten blev bara sämre och sämre. Han levde ensam i sitt hus på samma gata som mamma levde ensam i sitt eget hus.

Det är så många äldre som lever ensamma, fast de egentligen inte behöver, men jag tror att kraven på samlevnad ökar med åren när det inte finns mycket framtid kvar som är delbar mellan egen tid, egna behov och andras. Sista delen i livet vill man nog få det precis som man själv vill ha det, för det är sällan livsresan bjudit på något liknande, och det gäller att hitta någon som fungerar efter exakt likadana mönster. Där ingenting skär sig. Där hjulen snurrar smorda och inte rullar omvägar, som det inte finns tid och tålamod kvar till.
Men på mammas gata har de i alla fall samhörigheten, grannsämjan och den uppsökbara flersamheten.

Jörgen är död, och jag ringde givetvis upp för att ta reda på mer om hur hans hjärta givit upp till sist. Han klagade på att dagarna fylldes av prover och tester, men att inga av dessa tidskrävande livsupprätthållare någonsin skulle göra honom friskare.

”I förmiddags sköt han sig i sitt garage.”

Det här var absolut inte en väntad avrundning. Förklaringen till dödsfallet slog ner som en handgranat i vardagsrummet och bildade en krater av lösa frågetecken. Alla på gatan var chockade. Trots att Jörgen under de närmaste dagarna hade sagt till flera stycken, apropå sin hälsa nu för tiden, att om det blir för outhärdligt så går jag och skjuter mig. Men det är ju sådant man bara säger och alla uppfattade planen som en metafor för hur han upplevde sin situation. Samma uttryck hade han använt i många år.
Men så gjorde han exakt det.
Det är fortfarande taggigt att samla tankarna runt vad som hänt, för det är väldigt svårt att föreställa sig ett mående som leder fram till beslutet att sätta sig i ett mörkt, kyligt garage och skjuta sig i munnen så att inget ansikte finns kvar att identifiera.
Inte ens det finns kvar.