Category Archives: Krönikor

Lyxhörnet

Sitter en traumatiserad spindel med intagen boxningsposition på kaffebryggaren. Har just livräddat honom ur diskhon med nedfirad handduk, men han befarar ändå att jag tänker slå ihjäl honom, och förflyttar sig därför med lyfta nävar åt varje håll, där jag grejar med koppar och socker.

Måste säga, att jag har ingen större kärlek till spindlar, men om de håller sig på sin kant och inte lägger sig i, så håller jag mig på min.  Det här är en jättestor, tjock spindel, som jag inte känner igen som en vanlig husspindel.

Nu har han emellertid tagit sig ner på marknivå och flyttat in i ett särskilt hörn av toaletten, på nedre plan. Detta hörn är tydligen mycket attraktivt för spindlar. Lyxhörn. Invid tröskeln i hörnet bredvid dörren. Där bosätter sig spindlar hela tiden och spinner upp ett nät, tills de av oklar anledning dör eller flyttar och en ny förmåga tar över.
De lyckas obegripligt nog fånga små flygfä i nätet, trots placeringen, så svält är nog inte dödsorsaken. Jag finner oavbrutet skelettdelar och utsugna småkroppar som rensats ut från nätet och kasserats.

En spindel åkte oplanerat med i dammsugaren, tillsammans med nät. Nästa dag hade en likadan flyttat in i lyxhörnet och arbetade upp nya nät. Jag tror det var samma spindel som gjort en lång och mödosam återvandring genom dammsugarslangen och hittat tillbaka. Jag lämnade skuldmedvetet dammsugaren precis utanför dörren i hallen.

Jag gillar inte attityden!  Min nya nätvän förutsätter att han måste försvara sig mot mig, som ju räddat livet på honom. Hur tänker han? Tål inte irrationella beteenden. Hade jag velat döda honom, hade jag spolat hetvatten på honom redan i diskhon och låtit honom försvinna ner i avloppet. Men han vet väl å andra sidan inte vem han har med att göra.

Nu kommer det alltså en tid där vi ska slåss om ”hörnet”. Jag kommer regelbundet dit med en blöt trasa för att torka golvet, och han rusar kampsugen ut med box-armarna före för att försvara hörnet.
Jobbigt att ständigt tänka på att snabbt svabba förbi hörnet, som gror igen med tiden. Han samarbetar verkligen inte. Det har inga av mina spindlar gjort.  Tycker att de gott kunde lyfta på nät och ben och låta mig torka rent, och sedan släppa ner näten igen, men istället går de till avskräckande skenanfall.

Avmaskning och ingen jul

I år känner jag ingen som helst julstämning. Den brukar infinna sig sista veckan i november, men i år har veckorna bara lufsat på och jag har inte ens känt mig motiverad att sätta upp adventstakarna. I hela mitt system sveper envisa viskningar som säger att det är augusti. Eller strax efter jul….förra året. Hur som helst är det långt kvar till jul, viskar känslorna.

Det är 3:e advent om ett par dagar och jag har praktiska julgardiner, som fungerar ända till våren, i ett enda fönster. Och en belyst kvist.

Jag studerar den där kvisten varje morgon, när jag koppar mitt svarta kaffe och startar dagen så där mindful som har sådan lugnande inverkan på utanpåliggande nerver.  Kvällarna avslutar jag med lent kamomill-te, numera, men morgnarna chockar jag igång.
Starkt kaffe är som startkablar.
Mindfullness. Den medvetna buddhistiska närvaron i nu:et. Kanske är det så att Jesus har lämnat soffan och Buddha intagit platsen? Då blir det väl ingen jul. Det blir ett sittande i ett pling-pling-tillstånd som inte tar hänsyn till vad klockan är.
Det tillståndet har jag i och för sig alltid suttit i. Får jag en tid att passa blir jag stressad. Jag var nog en sorts munk i mitt tidigare liv, tänker jag.

Tänder vinröda och mossgröna stearinljus och värmeljuskällor. Jag lyssnar till och med på Stilla Natt med Tommy Körberg på Spotify. Men det hjälper inte.
Det är inte jul, helt enkelt.

Men Maja är frisk, och det är huvudsaken. Jag har varit dålig på att berätta om det mesta som hänt, efter den där MS-diagnosen, som dagarna på något sätt fastnat i. Det är väl så att jag fortfarande inte riktigt har tagit in hur det faktiskt är fatt, trots att det var jag själv som anade ugglor och efter många om och men skickade in egen vårbegäran till neurologin för en ms-utredning. Men jag ville få farhågorna motbevisade, inte bekräftade.

Senaste veckan har jag dock glömt egna krämpor och haft stor oro för Maja, min 8-åriga äldsting. Hon har bara sovit. Hon gick upp en gång om dagen för att äta lite, men gick sedan och lade sig igen. Helt olik sig. Borta var den sprakande energin. Vakenheten. Och knubbigheten.

– Varför är du deppig? frågade jag henne med näsan inborrad i pälsen.
Gråten värkte tjock i halsen. Jag minns när hon för tre år sedan behövde åka akut till djursjukhuset över nyår, tre dagar. Hon hade ätit kattsand som svällt i tarmarna. Hon skakade, hade feber och ont.
Men symptomen var inte likadana nu.
Hon svarade med att slicka mig på hakan ett par gånger.
Sedan blundade hon igen och började snarka.

Någonstans under den här tiden fick jag se att vår katt Orvar hade mask. Han hade ”risgryn” sittande i pälsen under svansen, vilket jag fastslog förklarade att han magrat av och verkade håglös och matt i blicken. Jag plockade fram Axilur, avmaskning, och startade en tre dagar lång maskkur.
Han fick nytt liv!  Parasiterna hade sugit all näring ur kroppen på honom, men nu kunde han tillgodogöra sig maten igen. Pälsen slutade spreta och fick också tillbaka sitt skimmer. Rena trolleriet, hur snabbt det gick!

I det skedet slog det mig att det kanske var exakt samma sak som var felet med Maja? Eftersom hon är mestadels vit och dessutom lurvig, så är inga ”risgryn” särskilt synliga. Ibland finns de inte ens att se med blotta ögat, inte ens i svarta kattarslen.
Hon magrade också av! Borta var min knubbis.
Jag startade en intensivkur på henne också och redan dagen efter blev hon mer vaken än hon sov.
Tredje dagen var hon sig helt lik igen.
Jag blev jublande glad.
Blodet fick syre, lättnaden infann sig i kroppshållningen som om en tung kramp runnit av. Mina hundar är mina barn. Glädjen är obeskrivlig.

När jag hänger här framför skärmen, så undrar jag om avmaskning kanske hjälper på mig också? Börjar jag idag, så kanske jag går ut och hugger en julgran redan i morgon.

Äventyrligheter i minusgrader

11november
Det är inte så noga
vad man har på sig, när man luftar sina fyrbenta kamrater vid olika tider på dygnet.
Här ute på landet.
Traska längs grusvägarna och skogsstigarna. Se husen fläckvis samlas i sänkor och på höjder, ett kyrktorn som reser sig och vaktar dem alla.

Risken att möta någon är liten.
Och ingen reagerar nämnvärt, när man gör det heller, för alla klär sig minst lika fult. Vi tar lite av varje plagg som råkar ligga närmast framme. Vi åker till och med till handelsboden i joggingbyxor med uttöjda knän och olika lager och längder tröjor i urtvättade färger som alla är från olika decennium.
Det hejas och vinkas igenkännande ändå.

När jag hämtade posten i träskor och randigt bomullsnattlinne igår, var det alltså normal klädsel för alla tidpunkter på dygnet. Jag fick känna på halkan. (Eller ”glingan” som vi säger här.)

Postlådan står på andra sidan vägen, mitt emot grinden, och i en utförsbacke. Eller uppförsbacke. Det beror på åt vilket håll man ska.
Jag skulle bara rakt fram. Korsa vägen, så att säga. Det brukar sällan uppmärksammas vad man har på sig, alltså bryr man sig inte om att klä om, bara för en sådan sak. Det tar 1 minut.

När jag nästan kunde ta i brevlådans lock med fingrarna, då kände jag att något skulle hända. Långsamt, i slow motion, började jag glida. I sidled. Locket reste förbi under mina fingrar och försvann. Lämnade rivmärken efter naglarna i snön.
Jag vred på huvudet och tittade efter postlådan som förstås stod kvar däruppe och blev mindre och mindre. Tänk om jag mötte någon på det här viset?
Spikrak i ryggen kanande jag ned mot garaget och den tvära svängen strax därefter. Handen var fortfarande sträckt över ett postlådelock som inte fanns.

vinterparot


-Så ser ett djupfryst dike ut,
konstaterade jag och åkte platoniskt förbi.
Jag reflekterade över de gnistrande grässtråna som förbigled blicken. En trästam med djurfötter i snön. Vinter på rot.
Mitt i poesin insåg jag att jag måste hejda framfarten, eller åtminstone vända på mig för att kunna se vad jag mötte, innan jag mötte det. Jag hukade och vevade med armarna för att fånga in balansen.

– Neh..
– Ja…där…nu
– Så!
– Eeee…..Nääää?

Jag lyckades inte vända på mig för att se min dödliga färd nedåt. Jag gjorde en ny viftning. Stod på huk i randig särk och åkte träskor, fast åt andra hållet. Jag hade klarat av ett lappkast. Nu såg jag garaget istället för skogen.

Min far stod i garagefönstret. Han var tvungen att trycka näsan mot rutan och följa mig med blicken för att ta reda på vart jag skulle. Vad åkte jag på? Han såg mig bara swischa förbi i halvfigur.

I ena näven rasslade en plastpåse med brev och mynt.

Där försvann garaget och tvättstugan! Nu kom kurvan. Alldeles för fort.
Kurvan svängde men inte jag. Det var en sorts bokstavlighet i detta som är svår att klä i beskrivning. Det räcker med en sammanfattning:
jag körde av vägen och fastnade i den frostiga dikesrenen.
Stod ansikte mot ansikte med en skogsmedlem.

skaggigherrgren

Småsvärande stapplade jag tillbaka uppför backen igen med myntpåsen. Den här gången med rätt bra fäste i frusna gräset bredvid vägen. Herregud vad kallt! 10 minus!
Pappas ansikte tittade ut och följde tillbakavägen också. Lika undrande.

Påsen kom ner i lådan. Sedan var jag tvungen att komma över vägen, tillbaka igen. Ånej, jag tänkte inte göra samma misstag en gång till!
Jag ställde mig på knä och kröp de få metrarna över vägen fram till grinden, där jag kunde få fäste och resa mig upp igen. Där stod jag, genomsvett, och höll mig i grindstolpen.

Det hela ska förstås med att mina revben inte är läkta än. Ofrivilliga rörelser av det slag jag hållit på med i flera minuter, de sprängde genom hela överkroppen. Jag stod dubbelvikt och höll mig mot sidan. Kände hur revbenen rörde på sig därinne. Fruktansvärt obehaglig känsla, som alla med brutna revben känner igen.

Maken öppnade dörren med ett gapskratt. Han hade sett föreställningen från köksfönstret.

– Det blir broddar i julklapp, flinade han och höll upp dörren lite mer när jag stapplade in över tröskeln.
– Ja, eller fundera lite på ett sevärdigare nattlinne, pustade jag. Nästa gång möter jag DHL och jag vill inte bli överkörd i randig nattsärk.

Det vore inte värdigt. Inte ens med mina låga anständighetskrav.

Inget är skönare än att värma händerna framför en knastrande vedspis, när man varit ute på träskoskrinning. Jag stod där länge och tinade upp.
Livet är ett äventyr.

Kvinnlig kamerahandväska -snart min

19539725894_d5539a7978Hade den inte varit nedsatt till halva priset på lagerrea hos Japan Photo, så hade jag aldrig gjort det. Köpt den, alltså.

Detta är en Epiphanie, färg Ginger Caramel.  Med mina kvarvarande korvören mätt i nuläget: svindyr
Men den är precis vad jag söker, med plats för båda mina nya kameror, och då plockar jag fram recepten på makaronrätter och köper den.

Jag brukar inte behöva någon anledning att köpa väskor, min största kärlek, men nu kände jag djupt i märgen att jag hade en som jag kunde motivera köpet med.

Det är en exklusiv väska med elegant och tidlös design, perfekt för kvinnliga fotografer som vill ha ett säkert och samtidigt elegant förvaringsutrymme för sin utrustning. Alltså. Nu är jag väl ingen fotograf, men jag är kvinna. Det räcker för att köpa snygg väska.  Det ska gudarna veta.

Är kameran jobbig att ha med sig, så lämnar åtminstone jag den gärna hemma. Har jag den i handväskan, så är den i vägen för allt annat och blir snart förstörd. Man kånkar inte heller gärna omkring på en extra kameraväska.

Jag gjorde det för några dagar sedan. Det blev urjobbigt. Ingen hand var ledig att handla med, vilket i och för sig är bra när det gäller mig, för det blir billigare så.  Men det fanns ingen hand ledig att ta foto med heller!
Det var inte det minsta praktiskt!

Det jag oroade mig för var att glömma en av väskorna när jag betalade i kassan, för jag blir alltid så stressad och disträ i kassaköer. Jag är ju van vid att bara hålla reda på en enda väska, vilket är tillräckligt bökigt, så det skulle ta ett tag innan jag kommit underfund med att jag gått ifrån den ena. Om jag gjorde det.

Det andra problemet var att jag hela tiden fick ställa ifrån mig handväskan för att kunna plocka upp kameran ur kameraväskan. Man ställer inte ifrån sig en handväska någonstans idag!
Särskilt inte när man är upptagen med att fotografera och har koll på allt, utom handväskan. Detta skulle jag alltså hålla på med, fram och tillbaka, för varje nytt motiv jag av någon anledning fann intressant att föreviga? Så fan heller.

– Men du kan väl ha händerna fria att fota med, om du har handväskan hängande på dig i axelremmen, sa maken, som vittrade någon sorts oönskad prisutveckling i slutänden av mitt gnäll.

– Nej det kan jag inte! snäste jag till. Precis när jag ska ta en bild, så faller den fram och slår kameran ur näven på mig. Kluns-kluns. Eller tynger ner mig på ena sidan, eller är vägen framåt för armbågarna och händerna.

Han sa inget mer, för han visste att det som skulle komma inte kunde undvikas, vad han är sa. Han ägnade sig åt att plocka gurkor på grönsaksavdelningen istället. *klick*

väska1

Väskan passar perfekt både till fotoutrustning, som handbagage på resor eller på en shoppingrunda. Fotoväskan är tillverkad i vattenavvisande material i konstläder av hög kvalitet. Den är vadderad med mjukt, ljust foder. De yttre sidorna är också vadderade för bra skydd.

Den är medelstor och rymlig. Den har samtidigt utrymme för saker som plånbok, mobiltelefon, hårbortse, batterier och andra pinaler. Astma-inhalatorn, inte att förglömma. Den behöver jag få upp ofta och kvickt, när jag måste betala och får panik.

Huvudfacket stängs med en dragkedja. En ficka på väskans framsida är praktiskt för lätt åtkomlig förvaring av tillbehör såsom minneskort, makeup, telefon eller nycklar. Dessutom har den en mindre ficka på baksidan och två små sidofickor. Alla fickor har blixtlås.

– Blixtlås, mumlade maken. Vad du behöver är hänglås, där du har plånboken.

Vissa föds som glädjedödare.

 

(Bilderna ersätts med mina egna, när väskan kommer)

 

 

 

 

 

 

epipanie-camera-bag

Epiphanie är ett amerikanskt väskmärke som startades av fotografen Maile Wilson.
Hon upptäckte att hon föredrog att ha sina kameror lättillgängliga i handväskan, precis som jag, med den nackdelen att de lätt skaver mot andra föremål.
Hon sökte en kameraväska för kvinnor som är en kombinerad kamera- och handväska. Det fanns ingen, så hon designade en serie.

Om det nappar, skiter jag på mig!

Som jag skrev om för några dagar sedan, har ekan kommit i sjön. Jag planerar ro i all tysthet jämte strand och vass, för att meta med helt vanligt flöte. Jag måste ta reda på vart ruggarna finns, nu för tiden. Finna mig aktuella napp-ställen.

df250Men det finns motor till båten, om man ids kånka ner en 25 kg (?) sådan och fräsa runt öarna i Värmeln och hitta sig bra ställen där man kan använda kastspö.

Att jag drar mig för att använda motor, beror på att den inte går att lämna kvar på plats – som förr i världen. Förr behövde man inte ens låsa den, bara dra en skyddshuva över den och gå hem.
Nu är det ett helt företag att gå hem för egen del, ensam och oantastad. Man kan faktiskt bli stulen själv.

Numera blir alltså motorerna stulna, även om man fullständigt draperar den i kedjor och lås, och även i våra trakter. Tjuvarna har bultsax och verktyg med sig. Till allt. Och arbetar tyst. Ofta kommer de in från sjösidan och gör sitt knäck blixtsnabbt och obemärkta.

Det blev min far varse, som för några år sedan skulle hålla motorvakt, efter flera båtmotorstölder på kort tid i vår vik. Båtägare turades om med vakthållningen varsina kvällar och nätter.
Nå, farsgubben satt på fel ställe. Han satt lutad på baksidan mot ett gammalt fallfärdigt skjul på väg in mot båtplatsen, lade patiens och drack kaffe ur termos. Gömd, trodde han, liksom han trodde att de nödvändigtvis kom med släp eller pickup och parkerade i närheten. Ingen såg fadern  vare sig från vägen eller stigen. Han skulle minsann ta dem med fingrarna i syltburken!

båtar

Den som blev överraskad, var pappsen. Två motorer, inklusive hans egen, hade försvunnit bakom ryggen på honom, när han gick kontrollrundan på morgonen innan han skulle gå hem. Han hade inte sett till en levande själ, där han satt, för tjuvarna hade glidit in med egen båt från sjön. Inte kommit traskande från vägen, med sina bultsaxar och onda avsikter.

Det är detta som göra att jag föredrar att ro. För motorn måste med hem igen varenda jävla gång. Orka!

Man ska flå abborrar nu, har jag hört. Flå? Det är ju inte harar, vi pratar om.
”På min tid” (ni hör hur länge sedan det var jag fiskade, va?) så fjällade vi bara av abborrarna, skar av huvud (till kräftburarna) och fenor, benade ur det som gick, och stekte.
I höst ska jag gå en styckkurs (inte för abborre ) som jag innerligt hoppas slippa använda kunskaperna från, men som sorgligt nog är ett måste att kunna – om det kniper.

Ja, för tänk:
Jag är den självsvåldiga sorten (”sjärsvallig” -sjåpig och gråtmild) som metar med majskorn och tuggat vetebröd. Vill desperat ogärna sticka krok genom en mask eller maggot. Hur skulle jag orka skjuta mot ett rådjur, och stycka det? Jag som brukar väja, med risk för eget liv, för uppflaxande skator och köra långsam zig-zag mellan små bleka regngrodor i vägbanan för att slippa köra ihjäl dem.

Om det nappar, skiter jag antagligen på mig. Kommer jag klara av att sticka tummen i gapet på en abborre som kämpar efter luft och stirrar mig försvarslös i ögonen? För att svara med bryta nacken av den?

Jag var tuffare som barn. Överlag. Jag bröt nacken av en abborre utan att tveka, och trädde maskar på krok med samma förbehållslösa brist på utvecklat samvete. Jag kastade mig även utför hustak med paraply i blind övertro på att Mary Poppins krafter stod högt över jordens dragningskraft.
Idag skulle jag gruva mig både för det ena och det andra. Frågan är: vågar jag skära upp grönsaker? Enda skillnaden kanske är att de inte har ögon eller en röst att skrika ut sin smärta med.

Göm er, nu kommer badjävlarna

Inbitna storstadsbor som semestrar på landet. Egentligen ville jag bara säga det och skaka på huvudet.
Men. Nu är de här.
Man märker direkt att landsbygden inte är deras naturliga miljö.

De tror att de smälter in som infödda om de har vändbar fiskarhatt och rosa foppa-tofflor, eller försöker härma vår dialekt när de frågar efter vägen till en turistattraktion.

Dessutom är de så jävla glada hela tiden och vinkar som om vi bör känna igen dem och uppskattar att de har semester.
– Det gör vi inte!

laserSomliga flashar hemmagjorda tatueringar på våra stränder. Jag önskar att någon nära vän till dem ville be dem göra sig själva en tjänst (och oss som tittar) med att ta bort tatueringarna till nästa år, för till och med hundarna reagerar negativt.

Vi som faktiskt året-runt-bor på landet, är mindre toleranta än hundar.
Vi förväxlar dessa köksbordstatuerade fåntrattar med kåkfarare och packar ihop våra solkrämer och cyklar hem.
Här ute tar vi inga risker!
Närmaste polis har fem mil att köra och idag får man vara glad om de dyker upp samma vecka.

Jag vill bara väl, även om min kärlek framstår som kärv. Det finns faktiskt hela skinnsliperier för att ta bort fula tatueringar hos, använd dom. Nåja, det sker väl kanske med laser numera, men i alla fall.
De svarar att de inte lider själva.
Det kan väl hända.
Men jag
 skulle må bättre om de fick genomlida en större hudtransplantation, eller åtminstone hamnade på ett riktigt slipbord utan bedövning, för att verkligen ta konsekvenserna av sin dumhet.

Man sitter inte och låter en berusad vän hacka in ett motiv med vindruvsklasar på magen i ett mörkt kök en fredagskväll, man gör det bara inte! Det är knappat man låter ett proffs göra det.
Vad tänker de på?

När de en dag hamnar på äldreboendet med sin åldersslappa torra hud, jo för det gör de, så tror vi i vården att vi torkar bort russin från ett krackelerat kakfat.
Har en full amatör dessutom gjort det, så ser det så ut redan från början. Alltså, skärp er.

Man drar sig undan turister och semesterfirare med sommarstuga, eller husvagn. De är inte med flit. Eller,  jo det är det, men vi menar inget illa med det.
Vi tycker om underhållning, men det finns faktiskt gränser.

Det var 2009

fuckitVi valde EU-moppen för att ta oss till hembygdsgården den 1:a maj, där en jättelik rishög vid Värmelns strandkant hade arrangerats.

Val av fordon visade sig vara ett klokt beslut, eftersom det inte fanns parkeringsmöjligheter för en enda bil till.

Alla mina hundar fick för en gångs skull inte följa med. De skulle ha fått intressespader i folksamlingen och hälsat omkull varenda 1-åring som raglade förbi vuxna ben och sittvagnar som kortväxta fyllon i rosa luvor.

Hundarna blev kvar hemma och fick i uppgift att vakta mina 3 nya sommarskor i hallen, en uppgift de tog på stort allvar.

När jag bara ett dygn efter skoleveransen behövde beställa likadana nya skor, så kontaktade butiken mig med ett mejl där de upplyste mig om att de redan skickat skorna. Och raderat min nya order. De trodde det var en dubbelorder.

Jag blev skolös tills butiken förstod innebörden i mitt förklarande svar till min ombeställning:

”Hund + skor + tillsammans ensamma hemma = varken sula eller klack.”

Brasan skulle fjuttas på klockan 20.00, men i lokalbladet ville man att folk skulle samlas redan en halvtimme tidigare. Det var tjockt med folk.

Varje år tror vi att vi ska springa på en massa bekanta ansikten, när det är lokala evenemang. Men det gör vi inte.
Jag stod bredvid majbrasan i 30 minuter och bjöd ut mig, utan att en kotte kände igen mig och tog kontakt. Jag kände inte igen någon, jag heller.

Många har blivit oigenkännliga efter alla år. Men det är förstås inte hela sanningen.

I min hembygd finns så många sommarstugegäster och inflyttade utifrån, att ”urbefolkningen” har blandats ut. Andra har flyttat därifrån för gott, men en del är så kallade hemvändare och har kommit tillbaka med importerade både partners och barn. Man känner inte en käft.

Nya generationer sprider sig, som man inte sett växa upp på nära håll. Därför kan jag vare sig lokalisera dem, eller lista ut vilka de är. Skolkamraters barn, som idag är tonåringar och vuxna barn…med sina barn.

Sedan har vi den naturliga avvecklingen också.
Gamla och andra byoriginal är borta idag, men de utgjorde den ”riktiga” ortsbefolkningen, så som jag kommer ihåg den. Jag kände ingen gemenskap längre. Det sved i bröstet.

– Titta, där är i alla fall Jonas i Ottebol, utbrast jag igenkännande och började vinka.
– Nä, sa bredvidstående granne, det där är hans son, Emil.

Emil hade blivit en Jonas-kopia med gubbhållning, bonnstövlar och noll hår. Han var ingen smal yngling med jeansjacka och änglahår längre.

Skrämmande. Det var över huvud taget inte mina barndomsvänners föräldrar jag kände igen, när jag väl gjorde det,  utan det var barndomskamraterna själva. Föräldrarna var istället dom där små och grå, som gick bakom. I bästa fall.

Mina jämnåriga har blivit gubbar och tanter. Hur gick det till? När hände det här?  Och hur fan kunde de undgå känna igen mig? Inte lägga märke till mig, över huvud taget? I beige kappa och allt.

Jag frustrerades över annat också. Ingen tände majbrasan, någon gång.

Vi stod där och frös, väntade och drack för dyr sockerdricka i 2 timmar, utan att brasvakten fick vare sig arslet ur vagnen eller fart på brasan. Hur svårt kunde det vara?

Till slut tog jag fram tändaren och ville stega fram och tända på brasan själv, men jag fick inte för grannen. Han viftade avrådande med pekfingret framför näsan på mig.
– Lägg dig inte i allting, som du brukar.

Det mörknade på. Alla började tröttna och folkhopen tunnades ur. Vi åkte besvikna hem. Grannen stannade kvar, något mer tålmodig.

Precis när vi kommit innanför dörren hemma, så fick vi ett MMS med ett foto på majbrasan som plötsligt stod vacker i höga lågor. Det gjorde mig förbannad.

Åtminstone har vi fått majbrasan på bild. Grannens bild.
Men eftersom den ser ut som alla andra majbrasor ser ut, så hänvisar jag till alla andra bloggars jävla majbrasor och skiter i att publicera någon bild på den över huvud taget.

– Bitterhet klär dig inte, sa gubben.

Vadå bitter?

– Jag är inte bitter. Jag är bara förbannad.

Ingenting är gratis

tveksamOförutsedda utgifter förstör budgeten. Alltid. Hur man än anstränger sig i sina försök att vara kalkylerande och förutseende, så kommer de alltid lika oväntat. Det hör till deras natur.

Det är aldrig samma sak med inkomsterna. Om man jobbar på frilansbasis, kommer dom inte ens när man räknar med det. I varje fall kommer de sällan i tid, eller när de behövs mest.

Men, när extra pengar trillar in, och jag samtidigt inbillar mig att jag får behålla dom, då blir jag shoppinggalen. Då vill jag ha allt som jag behövt avstå från tidigare.

Ögonen får liv i sina tärda hålor. Som på en given signal rusar jag åstad åt olika håll och överköper allt möjligt, utom mat. För det glömmer jag. Det är väl därför jag ser tärd ut.

Under långa perioder däremellan sitter gubben och jag och närapå svälter över våra näringsfattiga nudelsoppor, men vi gör det verkligen snyggt – som den här gången – i nya fräscha regnkläder.

Vi måtte se ut som en slagkraftig kampanjaffisch mot dåligt omdöme från Socialstyrelsen.

Att vara två vanerökare i ett hushåll, det betyder utgifter på drygt 3000 i månaden. Det är en chockerande stor summa som man bara eldar upp. Med normal prismedvetenhet kan man, under samma tidsperiod, faktiskt försörja två personer på den summan. Ganska gott.

Medvetna om detta, ville vi försöka leva upp till duglighetsfaktorn och inleda en tid av ekonomisk smartness. Det betydde att vi tänkte göra något radikalt åt vårt tobaksberoende, på det enda sätt som två inbitna rökare har motivation till.

Vi köpte sålunda råtobak, filterhylsor och smakämnen för 600 kr, för tobakskvarn och rullmaskin råkade gubben redan ha i sina gömmor. ”Han kunde sån´t här.” och det kändes tryggt för en novis, som jag.

Nu skulle vi rulla våra egna cigaretter och spara en massa pengar! Ett kg råtobak skulle enligt utsago räcka till en hel månadsförbrukning för oss bägge. ”Det enda som krävdes var lite arbete”, sas det.
Ja, det kan jag intyga.
Plus all tid i världen, vaneskicklighet, välutvecklad städlusta, samt större och bättre planering, än vad vi hade räknat ut.

För det första har jag aldrig varit med om en tråkigare sysselsättning. Och det säger jag, som var den av oss som nöjde mig med att titta på.
För det andra är den här självtillverkningens konstanta städkrav ett underskattat gissel. Man får räkna med att det dräller omkring tobaksskräp, precis överallt, och det gäller lika länge som man nu väljer att ägna sig åt den här gör-det-själv-produktionen.

Först skulle tobaken dränkas in i smakämnen och ligga och dra i åtminstone ett dygn. Under den tiden var vi tvungna att köpa våra vanliga Right.

Sedan skulle tobaken malas (omgång 1) och ligga och torka – luftigt utspridd på dagstidningar – vilket innebar att cigarrettillverkningen behövde lägga beslag på vårt inglasade uterum.
Under ett par dagar skulle vi inte kunna bjuda hem några gäster på kvällsfika och glass, förkunnade gubben, eftersom uterummets golvutrymme skulle ockuperas av åtta utbredda Värmlands Folkblad med fuktig, stinkande tobak. Och en bild på Mona Sahlin, som i rubrik ansåg att Sverige klarade sig nog, bara hon var kvar.

Jag tittade på det utbredda rumsliga förfallet och försökte försona mig med eländet.

– Om grannarna ser det här nu, sa jag, så tror de att vi börjat sälja marijuana.
– Ja, och då förstår dom hur fattiga vi blivit, mumlade gubben. Vi borde kanske annonsera i TV?
Jag stirrade på honom.
– Man får väl inte marknadsföra tobak i tv?
– Nej, jag menar en så´n där tiggar-annons, förtydligade han. ”Skänk ett bidrag till…”

Jag var fortfarande tveksam. Sådan annonsering var nog öronmärkt för hjälporganisationer.

Gubben hade glömt bort tidsåtgången runt hela den här rulla-själv-proceduren på de tio år som gått, sedan han sist ägnade sig åt hemrullning. Torkandet i uterummet tog flera dygn längre, än vad han hade minne av.

Därefter tog det ytterligare några dagar att mala (omgång 2) och sätta igång och börja rulla cigaretterna för hand. Under den tiden var vi förstås tvungna att fortsätta köpa våra vanliga Right.

Dagen D kom till slut, när vi skulle röka våra första hemtillverkade cigg. Vi satt andaktsfullt mitt emot varandra ute på altanen och tände oss en varsin cigarett. Högtidligt.
Det uppstod en tyst minut i vilken vi sög och sög på våra cigaretter, tills vi blev yrskalliga och blådaskiga i ansiktet.

– Det ryker knappt! utbrast jag besviken. Det här är ju som att försöka röka upp en kvittorulle!
Gubben såg nästan hög ut av syrebristen.
– Tobaken är nog inte riktigt torr än, försvarade han den. Den är dessutom för hårt rullad.

Det blev till att göra om stora delar av arbetet. Under den tiden var vi, som ni förstår, tvungna att köpa mer av våra vanliga Right.

Egentligen undrar jag hur lång tid det tar innan vi blir skickliga nog för att tjäna på det här lysande besparingsinitiativet. Man ska i alla fall inte tro att det är gratis att spara pengar.