Category Archives: Delicastyle

Hjärter dag.

En alla hjärtlösas dag.
Frukosten växer i munnen, som något inombords ältat som aldrig blir sagt. Köket kurar in sig i kall februari. Köksklockans långsamma tick-tack är hackande tänder. Knackar hårda som tandläkarredskap mot emalj.
Katten slickar rofylld tassen på golvets enda trasmatta. Följer en fluga med blicken. Den vet allt den behöver veta; om gröten varje morgon, mössens tillhåll under diskbänken, och något om de loja skuggorna som kastar sig ut från en gardin.

Vi sitter på varsin sida om bordet och håller inne med allt. På var sin sida om slentrianen och ledan. Ser på hålen mellan oss som växer med klockslagen och slocknar i prasslet från en servett. Inga blommor. Inget spetsduk.
Ingen present.
Men vi har metallbestick som klingar mot porslinet och gott om avstånd.
Detta spöklika.
Denna tvingande försonlighet.
Den hemliga avskyn för allt som vi en gång älskade hos varann. Detaljerna, gesterna, egenheterna och de irriterande rutinerna. Hur kunde händerna jag tyckte var så kraftfulla plötsligt vara så fega?

Alla dessa motsatta känslor som en vanlig februaridag 20 år senare måste berätta om sig för att inte dö på alla hjärtans dag av sitt eget förräderi. Ett dolkhugg genom uppriktigheten.
En ärlighet som sliter kläderna från livet och lämnar det blottat och förblödande sin egen ånger.
Ett förakt vi inte erkänner.
Hur vi ägs av fjolår som vi inte längre minns.
Vi sitter mitt emot varandra med åror i våra ansikten och ror. Längre bort från släktskap, utom räckhåll för närhet, men intalar oss att vi hör vad den andre ropar.

Likgiltigheten är det enda vi har gemensamt. En evig paus. Blickar som ser förbi varandra och samtal som monotona avlöser varandra i en låtsaskonversation om lika åsikter. Utom trätorna och bagatellerna. Även dessa försvann som dammråttor under kökssoffan för många år sedan. Ibland framsopade för att jaga liv i samtiden med lockiga stämmor som härmar en sorts munter samvaro. Allt som borde vara. Som förr.

Vi har ögon som ser rakt igenom varandras kaffekoppar.  Kaffet smakar avgrund. Hur kan en känsla av ingenting gräva så djupa hål, att de syns i sockret? Skeden är som saknaden, den står givakt i ströet, tills man välter den och måste plocka upp den och ta i den.

Han skickar salt till ett kallnade ägg. Jag tar emot. Sedan skickar jag tillbaka och han tar emot. Socker och salt, växelvis.  Som om vi spelar kort om allt vi äger, avvaktande och synande.

Utanför faller snön i slow motion, dalande vacker som brudkläder och tigande. Bedårande likt en utsökt spets som man bara har råd att se på. En enda domherre färgar en vitnande gren i detta mjuknande vinterland. Bakom gapar skogen utan slut och sväljs av bergen.
En röd punkt efter livets mening.

Duken med sitt välstrukna linnebeiga och sina silvriga broderi av pyttesmå hjärtan, är det enda uttrycksfulla. Uppriktigt och tråkigt strukturerad. Sömmen följer sig själv till slutet och börjar om igen. Lagt kort ligger.
Som vi.

– Det är din tur att ge nu.

 

God Jul

julen

Nu är det snökramp i luften.
Det är hällregnets, glashalkans och den djupfrysta åkerlappens midvintertid. Julen lufsar närmare i grånad decemberrock. Vantade knogar, rödnypta kinder och isande tänder som biter om julgrisäpplet.

Frost sockrar dikeskanten, stryker sig mot staketen och några bortglömda gärdesstörar. En tjock domherre har intuitivt hittat den pålade havrekärven, och under den betar tre andra benäbbade kastrater.

Förväntan har en egen lyster; den är av lingon strödd, djupt granrisgrön och snöbelupen.
Julmotiv kring obesökta sjöar.

En plusgradig snögubbe har morotsnäsa och ögon av tallkottar hängande på axeln. Kvasten ligger för sig själv i smältvatten, understundom översutten av en sparvfamilj.

Inramad av ett julgardinskt köksfönster; där mumsar jag på skinksmörgåsens rygg – struken med Graveljis hemlagade senap. Ett malt- och humleskummande glas med Apotekarens mörka Julmust har adventsäkta luciasmak.

I glaskanten avspeglas mitt ansikte i miniatyr. Ena kinden förstoras som en svällande julgranskula; blänkande rund och glöggfärgad.

Decemberskildring.
Klövsnö.
Hareskare.
Nästan utomkroppslig är vinterkvällens minustunna känselhinna.

Nu går alla klockorna. Fotsteg som tickar.
Här är köttbullar kronjuveler och den griljerade grisen långt från Jesu födelse. I krubbans guldfärgade halm kurar endast sömniga kaniner.

Inburna granar doftar iskall gin och kåda, och de snövita vindarna som drar in över landet är som de första fjärilarna runt videungen. Små silskesvita katter, sovande mot fingertopparna. Silverspinn.
De har små drömmar.
Små fäbodar.
Klättrande som österrikiska bergsgetter i granbeklädda värmlandshöjder, ner mot Värmelns strand.

Det är is mot is.

Saltsten och törst för de vilda.

Inomhus är kulissen stämningsfulla julgardiner som beslöjar fönsterputsens landområde. Från klarhet till klarhet.
Där utanför lever rådjuren. Älg och möss vid knuten. Röd puls slår i snön från julgranens största kula, närmast fönstret. Julnäring för ögat.

Jag går i mina färgade rum och ger mitt namn åt ett inre frihetslängtande lejon som kysser sina galler. Fram och åter. Julkänning med förväntan i, som mandel. Lägger om julgardinernas obstinata veck, acklimatiserar dem till nya kombinationer av fall och fantasifulla lager. De finner sig i. De tar fönstren som de kommer.
Det gnolas Stilla Natt.
Vackerhetens tid.
Konstnärliga dekorationer och glögg.
Färgglädjen som sprakar över dukat bord, ja – den äger jag. Energi i varje detalj.

Ja, och fyra röda spetsservetter

På väg

imagesNu ligger fjärrljusen överviktiga mot granskogen.
Djupt inne, bakom snöklädda stammar, sväljer morgonen en klunga med tyst sovande rådjur. Ja, en svepning av tunga granvingar slår armarna om vinterkvällen. Vyssjar, tröstar.
Brudvitt.
Bryter sitt ljus genom barrverk.

Just nu skriker ingen ångest. Inga ekon av rävens barnagråt hörs; nej, inte ens en snarad ripas rop på hjälp.
Grenar, eller kronan på en kung?
Klövsnö.

Sökande fjärrljus spanar över vägen. Nakna händer om rattens nästan självhäftande kyla. Ja, ratten; denna brännande ring av vinter som förlamar känseln. Kisar genom den ensamma gryningstimmans sista mörker.
Halka. Drivor.
Midvinterdolk genom naturens landskapshjärta.

Jag är på väg.

Kaffekraft

kaffeJag rycker åt mig min vita fleece-jacka från klädkroken och försöker erinra mig var jag lagt husets enda paraply. Det ligger kvar i bilens bagageutrymme. Där, i den prydliga bra-att-ha-lådan, kanar det omkring i svängarna och slår mot allting annat som slår tillbaka. Utom regnet.

Sätter på kaffebryggaren i köket. Doft av guld och inspiration. En aromatisk lega läggs mjuk och varm i munnen. Små medel, stora resultat.  Jag växer av kaffekraften.
Matar krukväxterna med veckonäring. Förberedelser. Semesterdroppen anordnas. Via snören mellan vattenfyllda flaskor och blomjord förlänger jag liv. Ersätter min närvaro med en annan. Växternas gröna ansikten gapar stort. Rotsystemen absorberar. Slurp.

Det glider samtidigt en känsla över köksbordet. Utkastad över duken lånar den eftermiddagens sista skuggor, dessa som regnet skakar loss ur namnlösa buskar med yviga gula blom, för att skildra en anonym befintlighet. Förnimmelsen sprider ut sig, som utspilld vätska. Sugs upp och ut i fibrerna. Det är tacksamhet. Inkurad i en pläd, med en mugg varmt kaffeblod mellan händerna, släpper jag in tryggheten. Balanserar längs den gyllene kanten.

– Det är ett lyxliv.

När klagomålen handlar om ett sommarregn.

Kraftsaft

Farmor, go och rund om armarna, förvarade saften på burk. Törstsaften. Hon klimpade ner en klick mörk gelé i ett dricksglas och hällde över med immande källkallt kraftvatten. Ända upp till glaskanten. Femåriga jag studerade misstänksamt de rosa slöjorna som lösgjorde sig från geléklumpen och virvlade upp mästerliga formationer i vattnets begränsade rymd. Sakta blev klimpen mindre och mindre.
Smälte som en iskub i varmvatten.

Med en sked rörde jag beslutsamt ut de sista blodådriga strimmorna och drack upp alltsammans med tandisande törst.
Jag drack – himmelriket på glas – alla dessa varma barndomssomrar till botten. Farmors bästa saft. Låter sig inte mätas med någon annan saft.
I denna råkalla mörkerkväll kan jag inte inte låta bli att smutta på några förvarningslösa minnen som kommer på besök.  Minnen går också röra ut. Kanske inte i vatten, men i nattsvarta vinterkvällar.

 

saft

Den stora händelselösheten

strump1 Detta är en bakfyllefri lördag i det wärmlerska palatset, två veckor in i november. Jag noterar det, därför att twitterflödet och facebook är fyllda med ångersamma kommentarer om motsatsen.

Stillsam och snörik, är min lördag. Det är vila i tjocksockor och nästan hett kaffe.
Utsikt över den snöbelupna friheten.

Jag är ute och klapprar i mina träskor med påsar fyllda med potatisskal till rådjuren. Grannen har varit vänlig att slägga ner en salt- och mineralsten på en stör åt viltet, mitt ute på gärdet.

Långt från trafikerad väg.
Långt från vartenda dugg, om jag ska vara noga.

I andra näven har jag påsar med utgånget bröd till fåglarna. Nordells bageri, står det på påsplatsen, fast jag aldrig varit där.
Det är ingen värme som fläktar in under nattlinnet, där jag står och strör bröd – ströbröd – åt pigga talgoxar och misstänksamma blåmesar. En häftig, men skogsdämpad knall får alla att flaxa upp som på en given signal.
Någon har skjutit någon.  ”I am sombody, not something.”  En stöt av medlidande slår mig i bröstet.

Det är det lilla livet jag har valt. En smula av allt.

Lever det lilla bekymret i det stora bekymmersamma.
Bara en tanke åt gången får plats.

Värken ligger längst in i nattygsbordet hos Nivealypsylen, glasögonens putsduk, värktabletterna, pennan

alla mina vackra saker
som förgyller mina ögon
bocker

Blicken som häftar vid min älsklingsfärg, den i mjukbrun mocka på dyra dagböcker och nästa års almanacka, där de små händelserna är noterade…nästan i marginalen, som för att inte kladda ner de rena och händelselösa arken,
de fria raderna

Och mobilens plånboksfodral

Och kameraväskan som vilar som en ljusbrun kamel på knä vid sängen,
en skinnhög
med blixtlås,
som en gång har varit vid liv.

Allt är inom räckhåll.
Som en vaggsång, en trygg ingång i den sovande musiken.

Snart är den här stunden borta.  Då slår sig den tunga och ljuslösa verkligheten in.
Gomorron.

vinter55

 

 

Höstsonat

granat31-300x225Promenerar genom trädgården med senhöstens fallfrukter mellan skorna. Nya, bekväma knytskor i mjuk skinnimitation som mordiska mosar ett nypon eller knäcker ryggen på ett glasäpple. Jag spänner iväg ett klent äpple över marken. Det rullar genom rostinfattade, frasande löv och slutar med huvudet stött mot en lövkorg vid komposten. Donk.

Innovativa sätt att tillreda äppelmos. Javisst!

Blodiga granatäpplen från medelhavet i en träskål på köksbordet. Med vom av röda kärnor ur ett uppskuret innanmäte lider de på sin slaktbänk, färdiga för juicemixern.
Delikata, grenadina och medicinska.
Äktenskapssymboler, minsann.
Släktskapet med rosväxten syns i deras lena anletsdrag; hälsosamt rosiga kinder, runda och mineralstinna av fruktigt kött. Frukosteld i glasen sänker blodtryck och sägs hålla prostatacancer på behörigt avstånd.

Svarta kvällar nu. Postlådan på andra sidan grinden syns knappt efter 17.oo.
Från och till affären bilar jag långa stycken runt Värmelns strandkanter och ser hur kallt möter varmt i svävande kondenser över den blanka vattenytan. Vassen lösgör sin synlighet ur dimmorna som magra, ståtliga schackpjäser. Skugglika viker de sina tunna silhuetter runt bryggorna.
Båtlösa bryggor. Vilande på djupt nedkörda pålar, eller så flyter de på ryggen av skavda bensinfat med omfångsrika bukar.

Det är hög tid, kvällstid, att åka till Gärdets Musteri i Klässbol och köpa en korg av höstens allra bästa, förädlade äppelmust. Värmlands enda kvarvarande musteri.
Inte mycket mer återstår nu, än all sorts förädling.
Stänk av kreativitet genomfar all verksamhet.

Det gäller att njuta sig genom höstens sista suck.
Vinterns snödjup i andetagen.
Vinteride i köksförberedelsernas molokna kräftgång.

Att äpple lockar fram fin smak i curryrätter vet många redan, men att äpple och rimmat fläsk leker bra ihop, känner bara de till som har rört om i grytskåpen ett tag.
Släpper några äppelbitar i pannan tillsammans med en finstrimlad fläskbit, färska champinjoner och strimlad gul lök.
Alltsammans sjuder sig mört och äppelmustigt gott i några deciliter vatten under lock, under tiden som riset puttrar torrt.

Smakgåvor på tungan.
Det är så enkelt att leva rikt. Rikt att leva enkelt.

I väntan på maten

All väntan tar tid.
Kycklinglånga grillade kvartar med ugnsmotiv.

Aptit är färg.
Men själva hungern rör sig i grått. Gräver djupa maggropar.

Dukade bord är färgpaletter. Kvällsljuset träffar porslinet med exakt skärpa och gnistrar till i besticken. Jag har dem i handen.
Lugna och svala.

I utomsinnliga akvareller badar honungsgula lövljus med blåsippans viola urkraft. Lägger sig på servetterna. Kvällssolens ljusa stråk; upp ur en sprängd kantarellkulör.
Livssmaken. Nyanser av matlust. Hunger.

Tomater med vattendroppar i skalets halka. Nästan vaxade, separerade från ytan.
Färskgurkans skivade viloläge runt en assiett.

Sensommarens försiktiga känslighet. Och den långa sömnen, därefter. Belåten och magkurrande som en katt.
Just nu, när gärdena ruskar på allt blondare och längre hår, är känselspröten förlängda.
Jag väntar mig fram genom sekunderna.
Blicken hänger hungrig i visarna.

Hemlagat mos myser i skålen. Rykande het och nylagad lägger sig stekhinnan mustig över vita uppläggningsfat.
Salladsskål i trä, den har mjuka ådringar med kvisthål som skogsråögon och är fylld med krusiga salladsblad; chicorée frisée, isberg och allsköns bonnablad.

Snart.
Tick-tack. Vassa visare lämnar släpspår i uret, digitaliskt neongröna och skimrande. Som turkisk yakamoz. Brinnande havsalger.

Kryddiga frestelser genom luftrummen; doftornament genererande från köket, som poesi för smaklökarna.
Allt närmare slingrar sig aptiten, genom dörr efter dörr.

Åh, alla dessa aromatiska doftmärken….

– Led mig till bords!