Category Archives: Texter

Kraftsaft

Åh, vad härligt det är att dricka en skvätt iskall blandsaft. Den smakar moget och rött. Inte så mycket bär eller frukt, som tillsatser, men gott ändå. Den anspråkslösa blandsaftsdunken från Ica duger. Fyller sitt syfte. Även om det är så, kan jag inte glömma farmors rekorderligt hemmagjorda svartvinbärssaft.  Eller om det var hallonsaft.

Jag som barn

Farmor, go och rund om armarna, förvarade saften på burk. Törstsaften. Hon klimpade ner en klick mörk gelé i ett dricksglas och hällde över med immande källkallt kraftvatten. Ända upp till glaskanten. Få-åriga jag studerade misstänksamt de rosa slöjorna som lösgjorde sig från geléklumpen och virvlade upp mästerliga formationer i vattnets begränsade rymd. Sakta blev klimpen mindre och mindre.
Smälte som en iskub i varmvatten.

Med en sked rörde jag beslutsamt ut de sista blodådriga strimmorna och drack upp alltsammans med tandisande törstglupska.
Jag drack – himmelriket på glas – alla dessa varma barndomssomrar till botten. Farmors bästa saft. Låter sig inte mätas med någon annan saft.
I denna sensommarfebriga mörkerkväll kan jag inte inte låta bli att smutta på några förvarningslösa minnen som kommer på besök.  Minnen går också röra ut. Kanske inte i vatten, men i nattsvarta höstkvällar.

Lyxhörnet

Sitter en traumatiserad spindel med intagen boxningsposition på kaffebryggaren. Har just livräddat honom ur diskhon med nedfirad handduk, men han befarar ändå att jag tänker slå ihjäl honom, och förflyttar sig därför med lyfta nävar åt varje håll, där jag grejar med koppar och socker.

Måste säga, att jag har ingen större kärlek till spindlar, men om de håller sig på sin kant och inte lägger sig i, så håller jag mig på min.  Det här är en jättestor, tjock spindel, som jag inte känner igen som en vanlig husspindel.

Nu har han emellertid tagit sig ner på marknivå och flyttat in i ett särskilt hörn av toaletten, på nedre plan. Detta hörn är tydligen mycket attraktivt för spindlar. Lyxhörn. Invid tröskeln i hörnet bredvid dörren. Där bosätter sig spindlar hela tiden och spinner upp ett nät, tills de av oklar anledning dör eller flyttar och en ny förmåga tar över.
De lyckas obegripligt nog fånga små flygfä i nätet, trots placeringen, så svält är nog inte dödsorsaken. Jag finner oavbrutet skelettdelar och utsugna småkroppar som rensats ut från nätet och kasserats.

En spindel åkte oplanerat med i dammsugaren, tillsammans med nät. Nästa dag hade en likadan flyttat in i lyxhörnet och arbetade upp nya nät. Jag tror det var samma spindel som gjort en lång och mödosam återvandring genom dammsugarslangen och hittat tillbaka. Jag lämnade skuldmedvetet dammsugaren precis utanför dörren i hallen.

Jag gillar inte attityden!  Min nya nätvän förutsätter att han måste försvara sig mot mig, som ju räddat livet på honom. Hur tänker han? Tål inte irrationella beteenden. Hade jag velat döda honom, hade jag spolat hetvatten på honom redan i diskhon och låtit honom försvinna ner i avloppet. Men han vet väl å andra sidan inte vem han har med att göra.

Nu kommer det alltså en tid där vi ska slåss om ”hörnet”. Jag kommer regelbundet dit med en blöt trasa för att torka golvet, och han rusar kampsugen ut med box-armarna före för att försvara hörnet.
Jobbigt att ständigt tänka på att snabbt svabba förbi hörnet, som gror igen med tiden. Han samarbetar verkligen inte. Det har inga av mina spindlar gjort.  Tycker att de gott kunde lyfta på nät och ben och låta mig torka rent, och sedan släppa ner näten igen, men istället går de till avskräckande skenanfall.

Hjärter dag.

En alla hjärtlösas dag.
Frukosten växer i munnen, som något inombords ältat som aldrig blir sagt. Köket kurar in sig i kall februari. Köksklockans långsamma tick-tack är hackande tänder. Knackar hårda som tandläkarredskap mot emalj.
Katten slickar rofylld tassen på golvets enda trasmatta. Följer en fluga med blicken. Den vet allt den behöver veta; om gröten varje morgon, mössens tillhåll under diskbänken, och något om de loja skuggorna som kastar sig ut från en gardin.

Vi sitter på varsin sida om bordet och håller inne med allt. På var sin sida om slentrianen och ledan. Ser på hålen mellan oss som växer med klockslagen och slocknar i prasslet från en servett. Inga blommor. Inget spetsduk.
Ingen present.
Men vi har metallbestick som klingar mot porslinet och gott om avstånd.
Detta spöklika.
Denna tvingande försonlighet.
Den hemliga avskyn för allt som vi en gång älskade hos varann. Detaljerna, gesterna, egenheterna och de irriterande rutinerna. Hur kunde händerna jag tyckte var så kraftfulla plötsligt vara så fega?

Alla dessa motsatta känslor som en vanlig februaridag 20 år senare måste berätta om sig för att inte dö på alla hjärtans dag av sitt eget förräderi. Ett dolkhugg genom uppriktigheten.
En ärlighet som sliter kläderna från livet och lämnar det blottat och förblödande sin egen ånger.
Ett förakt vi inte erkänner.
Hur vi ägs av fjolår som vi inte längre minns.
Vi sitter mitt emot varandra med åror i våra ansikten och ror. Längre bort från släktskap, utom räckhåll för närhet, men intalar oss att vi hör vad den andre ropar.

Likgiltigheten är det enda vi har gemensamt. En evig paus. Blickar som ser förbi varandra och samtal som monotona avlöser varandra i en låtsaskonversation om lika åsikter. Utom trätorna och bagatellerna. Även dessa försvann som dammråttor under kökssoffan för många år sedan. Ibland framsopade för att jaga liv i samtiden med lockiga stämmor som härmar en sorts munter samvaro. Allt som borde vara. Som förr.

Vi har ögon som ser rakt igenom varandras kaffekoppar.  Kaffet smakar avgrund. Hur kan en känsla av ingenting gräva så djupa hål, att de syns i sockret? Skeden är som saknaden, den står givakt i ströet, tills man välter den och måste plocka upp den och ta i den.

Han skickar salt till ett kallnade ägg. Jag tar emot. Sedan skickar jag tillbaka och han tar emot. Socker och salt, växelvis.  Som om vi spelar kort om allt vi äger, avvaktande och synande.

Utanför faller snön i slow motion, dalande vacker som brudkläder och tigande. Bedårande likt en utsökt spets som man bara har råd att se på. En enda domherre färgar en vitnande gren i detta mjuknande vinterland. Bakom gapar skogen utan slut och sväljs av bergen.
En röd punkt efter livets mening.

Duken med sitt välstrukna linnebeiga och sina silvriga broderi av pyttesmå hjärtan, är det enda uttrycksfulla. Uppriktigt och tråkigt strukturerad. Sömmen följer sig själv till slutet och börjar om igen. Lagt kort ligger.
Som vi.

– Det är din tur att ge nu.

 

God Jul

julen

Nu är det snökramp i luften.
Det är hällregnets, glashalkans och den djupfrysta åkerlappens midvintertid. Julen lufsar närmare i grånad decemberrock. Vantade knogar, rödnypta kinder och isande tänder som biter om julgrisäpplet.

Frost sockrar dikeskanten, stryker sig mot staketen och några bortglömda gärdesstörar. En tjock domherre har intuitivt hittat den pålade havrekärven, och under den betar tre andra benäbbade kastrater.

Förväntan har en egen lyster; den är av lingon strödd, djupt granrisgrön och snöbelupen.
Julmotiv kring obesökta sjöar.

En plusgradig snögubbe har morotsnäsa och ögon av tallkottar hängande på axeln. Kvasten ligger för sig själv i smältvatten, understundom översutten av en sparvfamilj.

Inramad av ett julgardinskt köksfönster; där mumsar jag på skinksmörgåsens rygg – struken med Graveljis hemlagade senap. Ett malt- och humleskummande glas med Apotekarens mörka Julmust har adventsäkta luciasmak.

I glaskanten avspeglas mitt ansikte i miniatyr. Ena kinden förstoras som en svällande julgranskula; blänkande rund och glöggfärgad.

Decemberskildring.
Klövsnö.
Hareskare.
Nästan utomkroppslig är vinterkvällens minustunna känselhinna.

Nu går alla klockorna. Fotsteg som tickar.
Här är köttbullar kronjuveler och den griljerade grisen långt från Jesu födelse. I krubbans guldfärgade halm kurar endast sömniga kaniner.

Inburna granar doftar iskall gin och kåda, och de snövita vindarna som drar in över landet är som de första fjärilarna runt videungen. Små silskesvita katter, sovande mot fingertopparna. Silverspinn.
De har små drömmar.
Små fäbodar.
Klättrande som österrikiska bergsgetter i granbeklädda värmlandshöjder, ner mot Värmelns strand.

Det är is mot is.

Saltsten och törst för de vilda.

Inomhus är kulissen stämningsfulla julgardiner som beslöjar fönsterputsens landområde. Från klarhet till klarhet.
Där utanför lever rådjuren. Älg och möss vid knuten. Röd puls slår i snön från julgranens största kula, närmast fönstret. Julnäring för ögat.

Jag går i mina färgade rum och ger mitt namn åt ett inre frihetslängtande lejon som kysser sina galler. Fram och åter. Julkänning med förväntan i, som mandel. Lägger om julgardinernas obstinata veck, acklimatiserar dem till nya kombinationer av fall och fantasifulla lager. De finner sig i. De tar fönstren som de kommer.
Det gnolas Stilla Natt.
Vackerhetens tid.
Konstnärliga dekorationer och glögg.
Färgglädjen som sprakar över dukat bord, ja – den äger jag. Energi i varje detalj.

Ja, och fyra röda spetsservetter

Avmaskning och ingen jul

I år känner jag ingen som helst julstämning. Den brukar infinna sig sista veckan i november, men i år har veckorna bara lufsat på och jag har inte ens känt mig motiverad att sätta upp adventstakarna. I hela mitt system sveper envisa viskningar som säger att det är augusti. Eller strax efter jul….förra året. Hur som helst är det långt kvar till jul, viskar känslorna.

Det är 3:e advent om ett par dagar och jag har praktiska julgardiner, som fungerar ända till våren, i ett enda fönster. Och en belyst kvist.

Jag studerar den där kvisten varje morgon, när jag koppar mitt svarta kaffe och startar dagen så där mindful som har sådan lugnande inverkan på utanpåliggande nerver.  Kvällarna avslutar jag med lent kamomill-te, numera, men morgnarna chockar jag igång.
Starkt kaffe är som startkablar.
Mindfullness. Den medvetna buddhistiska närvaron i nu:et. Kanske är det så att Jesus har lämnat soffan och Buddha intagit platsen? Då blir det väl ingen jul. Det blir ett sittande i ett pling-pling-tillstånd som inte tar hänsyn till vad klockan är.
Det tillståndet har jag i och för sig alltid suttit i. Får jag en tid att passa blir jag stressad. Jag var nog en sorts munk i mitt tidigare liv, tänker jag.

Tänder vinröda och mossgröna stearinljus och värmeljuskällor. Jag lyssnar till och med på Stilla Natt med Tommy Körberg på Spotify. Men det hjälper inte.
Det är inte jul, helt enkelt.

Men Maja är frisk, och det är huvudsaken. Jag har varit dålig på att berätta om det mesta som hänt, efter den där MS-diagnosen, som dagarna på något sätt fastnat i. Det är väl så att jag fortfarande inte riktigt har tagit in hur det faktiskt är fatt, trots att det var jag själv som anade ugglor och efter många om och men skickade in egen vårbegäran till neurologin för en ms-utredning. Men jag ville få farhågorna motbevisade, inte bekräftade.

Senaste veckan har jag dock glömt egna krämpor och haft stor oro för Maja, min 8-åriga äldsting. Hon har bara sovit. Hon gick upp en gång om dagen för att äta lite, men gick sedan och lade sig igen. Helt olik sig. Borta var den sprakande energin. Vakenheten. Och knubbigheten.

– Varför är du deppig? frågade jag henne med näsan inborrad i pälsen.
Gråten värkte tjock i halsen. Jag minns när hon för tre år sedan behövde åka akut till djursjukhuset över nyår, tre dagar. Hon hade ätit kattsand som svällt i tarmarna. Hon skakade, hade feber och ont.
Men symptomen var inte likadana nu.
Hon svarade med att slicka mig på hakan ett par gånger.
Sedan blundade hon igen och började snarka.

Någonstans under den här tiden fick jag se att vår katt Orvar hade mask. Han hade ”risgryn” sittande i pälsen under svansen, vilket jag fastslog förklarade att han magrat av och verkade håglös och matt i blicken. Jag plockade fram Axilur, avmaskning, och startade en tre dagar lång maskkur.
Han fick nytt liv!  Parasiterna hade sugit all näring ur kroppen på honom, men nu kunde han tillgodogöra sig maten igen. Pälsen slutade spreta och fick också tillbaka sitt skimmer. Rena trolleriet, hur snabbt det gick!

I det skedet slog det mig att det kanske var exakt samma sak som var felet med Maja? Eftersom hon är mestadels vit och dessutom lurvig, så är inga ”risgryn” särskilt synliga. Ibland finns de inte ens att se med blotta ögat, inte ens i svarta kattarslen.
Hon magrade också av! Borta var min knubbis.
Jag startade en intensivkur på henne också och redan dagen efter blev hon mer vaken än hon sov.
Tredje dagen var hon sig helt lik igen.
Jag blev jublande glad.
Blodet fick syre, lättnaden infann sig i kroppshållningen som om en tung kramp runnit av. Mina hundar är mina barn. Glädjen är obeskrivlig.

När jag hänger här framför skärmen, så undrar jag om avmaskning kanske hjälper på mig också? Börjar jag idag, så kanske jag går ut och hugger en julgran redan i morgon.

Mitt liv som fågel

morotter

Bästa receptet – ”så gör du vegansk gravad lax. Yes, det går.”

Det här är alltså hyvlade morötter, eller nåt. Är man ute och handlar så ramlar man över ett stort antal falska korvar, biffar och stekar, hela tiden. Gjorda av allt utom det de kallas för. Det gör mig brydd.

Om man nu är vegan – varför har man då ett behov av att efterhärma kött-och-fiskrätter?

– Varför inte?

Därför att man rent ut sagt hycklar. Man är ju vegan för att man av ideologiska skäl inte vill äta djur. Ändå försöker man laga mat som efterliknar djurrätter och kallas så. ”Gravad lax”, exempelvis. Det är ju som med att vara pälsaktivist och lik förbannat bära pälsliknande mössor av syntetmaterial som man av någon anledning tycker det är rimligt att kalla för pälsmössa.
Det är ju inte övertygelse utan självbedrägeri.
Man är väl vegan för att man bland annat tar avstånd från allt som kan tillverkas, utvinnas och ätas av djur, men vad är poängen med det när man tydligen vill att det man äter eller bär ska heta och se ut som det kommer från djur?

Jag överger vego-debatten och minns:

För 30 år sedan var jag vegetarian. Eller fuskvegetarian. Jag åt bara grönsaker, frukt, nötter och groddar…..men ibland åt jag skaldjur och mejeriprodukter som ost, smör, mjölk och ägg. För att inte svälta ihjäl.

Jag var kroniskt plågad av rå hunger i två år. Det tog tid att bli mätt på att bara äta sallad med lite dressing. Eller oftast dressing med lite sallad. Det var ju inte mättnad man kände efter två timmars idisslande på alfa-alfa-groddar, utan ren leda. Men man förväxlade de känslorna efter tag.  Jag ljög inte när jag sa att jag ”inte orkade mer”, för det gjorde jag inte.

Jag blev mager som en fettsnål ostskiva. Vägde bara 48 kilo.  Jag irrade hålögd omkring i höga klackar, men tyckte att jag nog kunde gå ner lite till….tills jag insåg att det inte var vikten det var fel på utan längden. Vegetarism, upptäckte jag, kan bli inkörsporten till ätstörningar om man inte har har sin självmedvetenhet under kontroll.
Lyckligtvis var jag alldeles för glad i min kaninbursmat. Hetsåt jag dessutom 8 tröstägg, så klarade jag mig, eftersom det aldrig skulle falla mig in att spy upp alla timmar det tog mig att bli lite mätt.  Det blev ju inte heller billigare att vara gnagare, som man trodde, utan tvärtom.

– Fan vad dyrt det är med frukt och grönt, om man ska överleva på det! Fördelen med att dela kylskåpshylla med min vädurskanin Alban var att jag aldrig behövde komma ihåg att skriva inköpslista åt honom. Det enda jag inte snodde från honom var pellets. Där gick gränsen, även om  jag inte svär på vad jag hade gjort om jag hade tappat plånboken 2 veckor före avlöning.

Det positiva med att gå på svältkost var att jag blev av med några hälsoproblem under den där perioden. Jag led av kroniskt uppblåst katarrmage, som var omöjlig att dra in, och irriterande acne… på ryggen, av alla svårbehandlade ställen. I övrigt hade jag ingen acne alls, så den var ett riktigt ungdomsmysterium.
Ett halvår efter totalomläggning till ankfoder på alger och frö, så försvann både acnen och magkatarren. Och jag såg friskt solbränd ut, året runt, tack vare all betakaroten i morötterna som jag alltid gick och smååt på.

Men: en dag var jag ideologiskt otrogen och åt en kycklingklubba på en lunchrestaurang, när arbetskamraterna på Ica i Bandhagen satt och matosade in mig i frestelse. Dag ut och dag in satt jag vid samma bord och petade i mina krusiga salladsblad med två räkor i, medan arbetskamraterna satt bredvid och åt på riktigt.
De tråkade mig, de jävlarna, om än inte illa menat:
”Du behöver ju ingen lunchrast, för dig räcker det väl med en fröautomat eller en talgboll hängande över kassaapparaten som du kan picka i dig.”
En dag gav jag resolut efter för grupptrycket och beställde grillat.

Åh herreguuuuud – maaat!

Efter återfall i kycklingklubba fick jag så dåligt samvete i egenskap av vegetarian att jag tyckte det var lika bra att förlåta mig själv genom att sluta vara det.

Men jag klarade två år! Och acnen på ryggen kom aldrig mer tillbaka, även om magproblemen gjorde det sent omsider. Men jag hycklade i alla fall inte, så länge gräsätandet varade. Jag kallade det inte för något annat än vad det var, och jag försökte inte få det att se ut som något som det i alla fall inte skulle smaka.

På väg

imagesNu ligger fjärrljusen överviktiga mot granskogen.
Djupt inne, bakom snöklädda stammar, sväljer morgonen en klunga med tyst sovande rådjur. Ja, en svepning av tunga granvingar slår armarna om vinterkvällen. Vyssjar, tröstar.
Brudvitt.
Bryter sitt ljus genom barrverk.

Just nu skriker ingen ångest. Inga ekon av rävens barnagråt hörs; nej, inte ens en snarad ripas rop på hjälp.
Grenar, eller kronan på en kung?
Klövsnö.

Sökande fjärrljus spanar över vägen. Nakna händer om rattens nästan självhäftande kyla. Ja, ratten; denna brännande ring av vinter som förlamar känseln. Kisar genom den ensamma gryningstimmans sista mörker.
Halka. Drivor.
Midvinterdolk genom naturens landskapshjärta.

Jag är på väg.

Kaffekraft

kaffeJag rycker åt mig min vita fleece-jacka från klädkroken och försöker erinra mig var jag lagt husets enda paraply. Det ligger kvar i bilens bagageutrymme. Där, i den prydliga bra-att-ha-lådan, kanar det omkring i svängarna och slår mot allting annat som slår tillbaka. Utom regnet.

Sätter på kaffebryggaren i köket. Doft av guld och inspiration. En aromatisk lega läggs mjuk och varm i munnen. Små medel, stora resultat.  Jag växer av kaffekraften.
Matar krukväxterna med veckonäring. Förberedelser. Semesterdroppen anordnas. Via snören mellan vattenfyllda flaskor och blomjord förlänger jag liv. Ersätter min närvaro med en annan. Växternas gröna ansikten gapar stort. Rotsystemen absorberar. Slurp.

Det glider samtidigt en känsla över köksbordet. Utkastad över duken lånar den eftermiddagens sista skuggor, dessa som regnet skakar loss ur namnlösa buskar med yviga gula blom, för att skildra en anonym befintlighet. Förnimmelsen sprider ut sig, som utspilld vätska. Sugs upp och ut i fibrerna. Det är tacksamhet. Inkurad i en pläd, med en mugg varmt kaffeblod mellan händerna, släpper jag in tryggheten. Balanserar längs den gyllene kanten.

– Det är ett lyxliv.

När klagomålen handlar om ett sommarregn.