Category Archives: Texter

God Jul

julen

Nu är det snökramp i luften.
Det är hällregnets, glashalkans och den djupfrysta åkerlappens midvintertid. Julen lufsar närmare i grånad decemberrock. Vantade knogar, rödnypta kinder och isande tänder som biter om julgrisäpplet.

Frost sockrar dikeskanten, stryker sig mot staketen och några bortglömda gärdesstörar. En tjock domherre har intuitivt hittat den pålade havrekärven, och under den betar tre andra benäbbade kastrater.

Förväntan har en egen lyster; den är av lingon strödd, djupt granrisgrön och snöbelupen.
Julmotiv kring obesökta sjöar.

En plusgradig snögubbe har morotsnäsa och ögon av tallkottar hängande på axeln. Kvasten ligger för sig själv i smältvatten, understundom översutten av en sparvfamilj.

Inramad av ett julgardinskt köksfönster; där mumsar jag på skinksmörgåsens rygg – struken med Graveljis hemlagade senap. Ett malt- och humleskummande glas med Apotekarens mörka Julmust har adventsäkta luciasmak.

I glaskanten avspeglas mitt ansikte i miniatyr. Ena kinden förstoras som en svällande julgranskula; blänkande rund och glöggfärgad.

Decemberskildring.
Klövsnö.
Hareskare.
Nästan utomkroppslig är vinterkvällens minustunna känselhinna.

Nu går alla klockorna. Fotsteg som tickar.
Här är köttbullar kronjuveler och den griljerade grisen långt från Jesu födelse. I krubbans guldfärgade halm kurar endast sömniga kaniner.

Inburna granar doftar iskall gin och kåda, och de snövita vindarna som drar in över landet är som de första fjärilarna runt videungen. Små silskesvita katter, sovande mot fingertopparna. Silverspinn.
De har små drömmar.
Små fäbodar.
Klättrande som österrikiska bergsgetter i granbeklädda värmlandshöjder, ner mot Värmelns strand.

Det är is mot is.

Saltsten och törst för de vilda.

Inomhus är kulissen stämningsfulla julgardiner som beslöjar fönsterputsens landområde. Från klarhet till klarhet.
Där utanför lever rådjuren. Älg och möss vid knuten. Röd puls slår i snön från julgranens största kula, närmast fönstret. Julnäring för ögat.

Jag går i mina färgade rum och ger mitt namn åt ett inre frihetslängtande lejon som kysser sina galler. Fram och åter. Julkänning med förväntan i, som mandel. Lägger om julgardinernas obstinata veck, acklimatiserar dem till nya kombinationer av fall och fantasifulla lager. De finner sig i. De tar fönstren som de kommer.
Det gnolas Stilla Natt.
Vackerhetens tid.
Konstnärliga dekorationer och glögg.
Färgglädjen som sprakar över dukat bord, ja – den äger jag. Energi i varje detalj.

Ja, och fyra röda spetsservetter

Avmaskning och ingen jul

I år känner jag ingen som helst julstämning. Den brukar infinna sig sista veckan i november, men i år har veckorna bara lufsat på och jag har inte ens känt mig motiverad att sätta upp adventstakarna. I hela mitt system sveper envisa viskningar som säger att det är augusti. Eller strax efter jul….förra året. Hur som helst är det långt kvar till jul, viskar känslorna.

Det är 3:e advent om ett par dagar och jag har praktiska julgardiner, som fungerar ända till våren, i ett enda fönster. Och en belyst kvist.

Jag studerar den där kvisten varje morgon, när jag koppar mitt svarta kaffe och startar dagen så där mindful som har sådan lugnande inverkan på utanpåliggande nerver.  Kvällarna avslutar jag med lent kamomill-te, numera, men morgnarna chockar jag igång.
Starkt kaffe är som startkablar.
Mindfullness. Den medvetna buddhistiska närvaron i nu:et. Kanske är det så att Jesus har lämnat soffan och Buddha intagit platsen? Då blir det väl ingen jul. Det blir ett sittande i ett pling-pling-tillstånd som inte tar hänsyn till vad klockan är.
Det tillståndet har jag i och för sig alltid suttit i. Får jag en tid att passa blir jag stressad. Jag var nog en sorts munk i mitt tidigare liv, tänker jag.

Tänder vinröda och mossgröna stearinljus och värmeljuskällor. Jag lyssnar till och med på Stilla Natt med Tommy Körberg på Spotify. Men det hjälper inte.
Det är inte jul, helt enkelt.

Men Maja är frisk, och det är huvudsaken. Jag har varit dålig på att berätta om det mesta som hänt, efter den där MS-diagnosen, som dagarna på något sätt fastnat i. Det är väl så att jag fortfarande inte riktigt har tagit in hur det faktiskt är fatt, trots att det var jag själv som anade ugglor och efter många om och men skickade in egen vårbegäran till neurologin för en ms-utredning. Men jag ville få farhågorna motbevisade, inte bekräftade.

Senaste veckan har jag dock glömt egna krämpor och haft stor oro för Maja, min 8-åriga äldsting. Hon har bara sovit. Hon gick upp en gång om dagen för att äta lite, men gick sedan och lade sig igen. Helt olik sig. Borta var den sprakande energin. Vakenheten. Och knubbigheten.

– Varför är du deppig? frågade jag henne med näsan inborrad i pälsen.
Gråten värkte tjock i halsen. Jag minns när hon för tre år sedan behövde åka akut till djursjukhuset över nyår, tre dagar. Hon hade ätit kattsand som svällt i tarmarna. Hon skakade, hade feber och ont.
Men symptomen var inte likadana nu.
Hon svarade med att slicka mig på hakan ett par gånger.
Sedan blundade hon igen och började snarka.

Någonstans under den här tiden fick jag se att vår katt Orvar hade mask. Han hade ”risgryn” sittande i pälsen under svansen, vilket jag fastslog förklarade att han magrat av och verkade håglös och matt i blicken. Jag plockade fram Axilur, avmaskning, och startade en tre dagar lång maskkur.
Han fick nytt liv!  Parasiterna hade sugit all näring ur kroppen på honom, men nu kunde han tillgodogöra sig maten igen. Pälsen slutade spreta och fick också tillbaka sitt skimmer. Rena trolleriet, hur snabbt det gick!

I det skedet slog det mig att det kanske var exakt samma sak som var felet med Maja? Eftersom hon är mestadels vit och dessutom lurvig, så är inga ”risgryn” särskilt synliga. Ibland finns de inte ens att se med blotta ögat, inte ens i svarta kattarslen.
Hon magrade också av! Borta var min knubbis.
Jag startade en intensivkur på henne också och redan dagen efter blev hon mer vaken än hon sov.
Tredje dagen var hon sig helt lik igen.
Jag blev jublande glad.
Blodet fick syre, lättnaden infann sig i kroppshållningen som om en tung kramp runnit av. Mina hundar är mina barn. Glädjen är obeskrivlig.

När jag hänger här framför skärmen, så undrar jag om avmaskning kanske hjälper på mig också? Börjar jag idag, så kanske jag går ut och hugger en julgran redan i morgon.

Mitt liv som fågel

morotter

Bästa receptet – ”så gör du vegansk gravad lax. Yes, det går.”

Det här är alltså hyvlade morötter, eller nåt. Är man ute och handlar så ramlar man över ett stort antal falska korvar, biffar och stekar, hela tiden. Gjorda av allt utom det de kallas för. Det gör mig brydd.

Om man nu är vegan – varför har man då ett behov av att efterhärma kött-och-fiskrätter?

– Varför inte?

Därför att man rent ut sagt hycklar. Man är ju vegan för att man av ideologiska skäl inte vill äta djur. Ändå försöker man laga mat som efterliknar djurrätter och kallas så. ”Gravad lax”, exempelvis. Det är ju som med att vara pälsaktivist och lik förbannat bära pälsliknande mössor av syntetmaterial som man av någon anledning tycker det är rimligt att kalla för pälsmössa.
Det är ju inte övertygelse utan självbedrägeri.
Man är väl vegan för att man bland annat tar avstånd från allt som kan tillverkas, utvinnas och ätas av djur, men vad är poängen med det när man tydligen vill att det man äter eller bär ska heta och se ut som det kommer från djur?

Jag överger vego-debatten och minns:

För 30 år sedan var jag vegetarian. Eller fuskvegetarian. Jag åt bara grönsaker, frukt, nötter och groddar…..men ibland åt jag skaldjur och mejeriprodukter som ost, smör, mjölk och ägg. För att inte svälta ihjäl.

Jag var kroniskt plågad av rå hunger i två år. Det tog tid att bli mätt på att bara äta sallad med lite dressing. Eller oftast dressing med lite sallad. Det var ju inte mättnad man kände efter två timmars idisslande på alfa-alfa-groddar, utan ren leda. Men man förväxlade de känslorna efter tag.  Jag ljög inte när jag sa att jag ”inte orkade mer”, för det gjorde jag inte.

Jag blev mager som en fettsnål ostskiva. Vägde bara 48 kilo.  Jag irrade hålögd omkring i höga klackar, men tyckte att jag nog kunde gå ner lite till….tills jag insåg att det inte var vikten det var fel på utan längden. Vegetarism, upptäckte jag, kan bli inkörsporten till ätstörningar om man inte har har sin självmedvetenhet under kontroll.
Lyckligtvis var jag alldeles för glad i min kaninbursmat. Hetsåt jag dessutom 8 tröstägg, så klarade jag mig, eftersom det aldrig skulle falla mig in att spy upp alla timmar det tog mig att bli lite mätt.  Det blev ju inte heller billigare att vara gnagare, som man trodde, utan tvärtom.

– Fan vad dyrt det är med frukt och grönt, om man ska överleva på det! Fördelen med att dela kylskåpshylla med min vädurskanin Alban var att jag aldrig behövde komma ihåg att skriva inköpslista åt honom. Det enda jag inte snodde från honom var pellets. Där gick gränsen, även om  jag inte svär på vad jag hade gjort om jag hade tappat plånboken 2 veckor före avlöning.

Det positiva med att gå på svältkost var att jag blev av med några hälsoproblem under den där perioden. Jag led av kroniskt uppblåst katarrmage, som var omöjlig att dra in, och irriterande acne… på ryggen, av alla svårbehandlade ställen. I övrigt hade jag ingen acne alls, så den var ett riktigt ungdomsmysterium.
Ett halvår efter totalomläggning till ankfoder på alger och frö, så försvann både acnen och magkatarren. Och jag såg friskt solbränd ut, året runt, tack vare all betakaroten i morötterna som jag alltid gick och smååt på.

Men: en dag var jag ideologiskt otrogen och åt en kycklingklubba på en lunchrestaurang, när arbetskamraterna på Ica i Bandhagen satt och matosade in mig i frestelse. Dag ut och dag in satt jag vid samma bord och petade i mina krusiga salladsblad med två räkor i, medan arbetskamraterna satt bredvid och åt på riktigt.
De tråkade mig, de jävlarna, om än inte illa menat:
”Du behöver ju ingen lunchrast, för dig räcker det väl med en fröautomat eller en talgboll hängande över kassaapparaten som du kan picka i dig.”
En dag gav jag resolut efter för grupptrycket och beställde grillat.

Åh herreguuuuud – maaat!

Efter återfall i kycklingklubba fick jag så dåligt samvete i egenskap av vegetarian att jag tyckte det var lika bra att förlåta mig själv genom att sluta vara det.

Men jag klarade två år! Och acnen på ryggen kom aldrig mer tillbaka, även om magproblemen gjorde det sent omsider. Men jag hycklade i alla fall inte, så länge gräsätandet varade. Jag kallade det inte för något annat än vad det var, och jag försökte inte få det att se ut som något som det i alla fall inte skulle smaka.

På väg

imagesNu ligger fjärrljusen överviktiga mot granskogen.
Djupt inne, bakom snöklädda stammar, sväljer morgonen en klunga med tyst sovande rådjur. Ja, en svepning av tunga granvingar slår armarna om vinterkvällen. Vyssjar, tröstar.
Brudvitt.
Bryter sitt ljus genom barrverk.

Just nu skriker ingen ångest. Inga ekon av rävens barnagråt hörs; nej, inte ens en snarad ripas rop på hjälp.
Grenar, eller kronan på en kung?
Klövsnö.

Sökande fjärrljus spanar över vägen. Nakna händer om rattens nästan självhäftande kyla. Ja, ratten; denna brännande ring av vinter som förlamar känseln. Kisar genom den ensamma gryningstimmans sista mörker.
Halka. Drivor.
Midvinterdolk genom naturens landskapshjärta.

Jag är på väg.

Kaffekraft

kaffeJag rycker åt mig min vita fleece-jacka från klädkroken och försöker erinra mig var jag lagt husets enda paraply. Det ligger kvar i bilens bagageutrymme. Där, i den prydliga bra-att-ha-lådan, kanar det omkring i svängarna och slår mot allting annat som slår tillbaka. Utom regnet.

Sätter på kaffebryggaren i köket. Doft av guld och inspiration. En aromatisk lega läggs mjuk och varm i munnen. Små medel, stora resultat.  Jag växer av kaffekraften.
Matar krukväxterna med veckonäring. Förberedelser. Semesterdroppen anordnas. Via snören mellan vattenfyllda flaskor och blomjord förlänger jag liv. Ersätter min närvaro med en annan. Växternas gröna ansikten gapar stort. Rotsystemen absorberar. Slurp.

Det glider samtidigt en känsla över köksbordet. Utkastad över duken lånar den eftermiddagens sista skuggor, dessa som regnet skakar loss ur namnlösa buskar med yviga gula blom, för att skildra en anonym befintlighet. Förnimmelsen sprider ut sig, som utspilld vätska. Sugs upp och ut i fibrerna. Det är tacksamhet. Inkurad i en pläd, med en mugg varmt kaffeblod mellan händerna, släpper jag in tryggheten. Balanserar längs den gyllene kanten.

– Det är ett lyxliv.

När klagomålen handlar om ett sommarregn.

Kraftsaft

Farmor, go och rund om armarna, förvarade saften på burk. Törstsaften. Hon klimpade ner en klick mörk gelé i ett dricksglas och hällde över med immande källkallt kraftvatten. Ända upp till glaskanten. Femåriga jag studerade misstänksamt de rosa slöjorna som lösgjorde sig från geléklumpen och virvlade upp mästerliga formationer i vattnets begränsade rymd. Sakta blev klimpen mindre och mindre.
Smälte som en iskub i varmvatten.

Med en sked rörde jag beslutsamt ut de sista blodådriga strimmorna och drack upp alltsammans med tandisande törst.
Jag drack – himmelriket på glas – alla dessa varma barndomssomrar till botten. Farmors bästa saft. Låter sig inte mätas med någon annan saft.
I denna råkalla mörkerkväll kan jag inte inte låta bli att smutta på några förvarningslösa minnen som kommer på besök.  Minnen går också röra ut. Kanske inte i vatten, men i nattsvarta vinterkvällar.

 

saft

Äventyrligheter i minusgrader

11november
Det är inte så noga
vad man har på sig, när man luftar sina fyrbenta kamrater vid olika tider på dygnet.
Här ute på landet.
Traska längs grusvägarna och skogsstigarna. Se husen fläckvis samlas i sänkor och på höjder, ett kyrktorn som reser sig och vaktar dem alla.

Risken att möta någon är liten.
Och ingen reagerar nämnvärt, när man gör det heller, för alla klär sig minst lika fult. Vi tar lite av varje plagg som råkar ligga närmast framme. Vi åker till och med till handelsboden i joggingbyxor med uttöjda knän och olika lager och längder tröjor i urtvättade färger som alla är från olika decennium.
Det hejas och vinkas igenkännande ändå.

När jag hämtade posten i träskor och randigt bomullsnattlinne igår, var det alltså normal klädsel för alla tidpunkter på dygnet. Jag fick känna på halkan. (Eller ”glingan” som vi säger här.)

Postlådan står på andra sidan vägen, mitt emot grinden, och i en utförsbacke. Eller uppförsbacke. Det beror på åt vilket håll man ska.
Jag skulle bara rakt fram. Korsa vägen, så att säga. Det brukar sällan uppmärksammas vad man har på sig, alltså bryr man sig inte om att klä om, bara för en sådan sak. Det tar 1 minut.

När jag nästan kunde ta i brevlådans lock med fingrarna, då kände jag att något skulle hända. Långsamt, i slow motion, började jag glida. I sidled. Locket reste förbi under mina fingrar och försvann. Lämnade rivmärken efter naglarna i snön.
Jag vred på huvudet och tittade efter postlådan som förstås stod kvar däruppe och blev mindre och mindre. Tänk om jag mötte någon på det här viset?
Spikrak i ryggen kanande jag ned mot garaget och den tvära svängen strax därefter. Handen var fortfarande sträckt över ett postlådelock som inte fanns.

vinterparot


-Så ser ett djupfryst dike ut,
konstaterade jag och åkte platoniskt förbi.
Jag reflekterade över de gnistrande grässtråna som förbigled blicken. En trästam med djurfötter i snön. Vinter på rot.
Mitt i poesin insåg jag att jag måste hejda framfarten, eller åtminstone vända på mig för att kunna se vad jag mötte, innan jag mötte det. Jag hukade och vevade med armarna för att fånga in balansen.

– Neh..
– Ja…där…nu
– Så!
– Eeee…..Nääää?

Jag lyckades inte vända på mig för att se min dödliga färd nedåt. Jag gjorde en ny viftning. Stod på huk i randig särk och åkte träskor, fast åt andra hållet. Jag hade klarat av ett lappkast. Nu såg jag garaget istället för skogen.

Min far stod i garagefönstret. Han var tvungen att trycka näsan mot rutan och följa mig med blicken för att ta reda på vart jag skulle. Vad åkte jag på? Han såg mig bara swischa förbi i halvfigur.

I ena näven rasslade en plastpåse med brev och mynt.

Där försvann garaget och tvättstugan! Nu kom kurvan. Alldeles för fort.
Kurvan svängde men inte jag. Det var en sorts bokstavlighet i detta som är svår att klä i beskrivning. Det räcker med en sammanfattning:
jag körde av vägen och fastnade i den frostiga dikesrenen.
Stod ansikte mot ansikte med en skogsmedlem.

skaggigherrgren

Småsvärande stapplade jag tillbaka uppför backen igen med myntpåsen. Den här gången med rätt bra fäste i frusna gräset bredvid vägen. Herregud vad kallt! 10 minus!
Pappas ansikte tittade ut och följde tillbakavägen också. Lika undrande.

Påsen kom ner i lådan. Sedan var jag tvungen att komma över vägen, tillbaka igen. Ånej, jag tänkte inte göra samma misstag en gång till!
Jag ställde mig på knä och kröp de få metrarna över vägen fram till grinden, där jag kunde få fäste och resa mig upp igen. Där stod jag, genomsvett, och höll mig i grindstolpen.

Det hela ska förstås med att mina revben inte är läkta än. Ofrivilliga rörelser av det slag jag hållit på med i flera minuter, de sprängde genom hela överkroppen. Jag stod dubbelvikt och höll mig mot sidan. Kände hur revbenen rörde på sig därinne. Fruktansvärt obehaglig känsla, som alla med brutna revben känner igen.

Maken öppnade dörren med ett gapskratt. Han hade sett föreställningen från köksfönstret.

– Det blir broddar i julklapp, flinade han och höll upp dörren lite mer när jag stapplade in över tröskeln.
– Ja, eller fundera lite på ett sevärdigare nattlinne, pustade jag. Nästa gång möter jag DHL och jag vill inte bli överkörd i randig nattsärk.

Det vore inte värdigt. Inte ens med mina låga anständighetskrav.

Inget är skönare än att värma händerna framför en knastrande vedspis, när man varit ute på träskoskrinning. Jag stod där länge och tinade upp.
Livet är ett äventyr.

Den stora händelselösheten

strump1 Detta är en bakfyllefri lördag i det wärmlerska palatset, två veckor in i november. Jag noterar det, därför att twitterflödet och facebook är fyllda med ångersamma kommentarer om motsatsen.

Stillsam och snörik, är min lördag. Det är vila i tjocksockor och nästan hett kaffe.
Utsikt över den snöbelupna friheten.

Jag är ute och klapprar i mina träskor med påsar fyllda med potatisskal till rådjuren. Grannen har varit vänlig att slägga ner en salt- och mineralsten på en stör åt viltet, mitt ute på gärdet.

Långt från trafikerad väg.
Långt från vartenda dugg, om jag ska vara noga.

I andra näven har jag påsar med utgånget bröd till fåglarna. Nordells bageri, står det på påsplatsen, fast jag aldrig varit där.
Det är ingen värme som fläktar in under nattlinnet, där jag står och strör bröd – ströbröd – åt pigga talgoxar och misstänksamma blåmesar. En häftig, men skogsdämpad knall får alla att flaxa upp som på en given signal.
Någon har skjutit någon.  ”I am sombody, not something.”  En stöt av medlidande slår mig i bröstet.

Det är det lilla livet jag har valt. En smula av allt.

Lever det lilla bekymret i det stora bekymmersamma.
Bara en tanke åt gången får plats.

Värken ligger längst in i nattygsbordet hos Nivealypsylen, glasögonens putsduk, värktabletterna, pennan

alla mina vackra saker
som förgyller mina ögon
bocker

Blicken som häftar vid min älsklingsfärg, den i mjukbrun mocka på dyra dagböcker och nästa års almanacka, där de små händelserna är noterade…nästan i marginalen, som för att inte kladda ner de rena och händelselösa arken,
de fria raderna

Och mobilens plånboksfodral

Och kameraväskan som vilar som en ljusbrun kamel på knä vid sängen,
en skinnhög
med blixtlås,
som en gång har varit vid liv.

Allt är inom räckhåll.
Som en vaggsång, en trygg ingång i den sovande musiken.

Snart är den här stunden borta.  Då slår sig den tunga och ljuslösa verkligheten in.
Gomorron.

vinter55