Category Archives: Inköp

Objektiv

Idag kom det nya teleobjektivet till en av mina Panasonic Lumix-kameror.
– Kanooon!
2.209 kr hos Japanphoto. Jag tror jag fick sista exemplaret i silverfärgen, för när jag hade lagt beställningen och fick leveransbeskedet så ändrades statusen på objektivet till ”slut på lager”.
På andra håll kostade det minst 500 kr mer och som mest mer än 1000 kr mer.

2016-09-06_235714

2016-09-06_235822

 

Nu skulle jag gärna vilja ha ett macro-objektiv, men det blir inte hos Japanphoto. Där är dom plötsligt bland de dyrare på det objektivet jag vill ha.

Panasonic Lumix G Macro 30mm f/2.8 ASPH. MEGA O.I.S. (H-HS030E). Finns bara i svart! Det tycker jag är skit, för det är en så fruktansvärt tråkig färg. (Att läsa om här)
Men ibland får man krypa till korset. Finns det inga valmöjligheter, så finns det inte.  Det är ju funktion, inte färgen, som är det väsentliga.

Det kostar c.a 3.540 på de flesta ställen där de säljer det, men på Japanphoto nära 4000.
Macro blir nästa mål.
Just nu har jag verkligen inte råd. Det har varit mycket på bara en månad…

Har jag gjort ett klipp?

G vario 45-150mm f4-5,6 Mega osisHar jag gjort ett klipp?

När jag köpte min Panasonic Lumix DMC-GF7  blev jag imponerad över hur bra när- och normalavståndskamera det var.

På något sätt behövde jag stilla besvikelsen över att den betydligt dyrare kameran, än min föregående Lumix TZ70 med inbyggd 30x optisk zoom, som tar fantastiska bilder som inzommats från ganska långa avstånd, hade ett undermåligt objektiv.

Det blev jag varse ganska omgående, vilket blev ett minus i kanten. En fotograf eller kunnig på kameror hade naturligtvis genomskådat vad den tekniska beskrivningen berättade om objektivet, men det gjorde inte jag. Amatör.

Teknisk information med mm hit, förkortningar, fattningar (?) och siffror och komman dit, är rena hottentottskan för mig. Vad sägs om beskrivningar som innehåller… kromatisk aberration, vinjettering eller distorsion….och jag räknar mig till skaran som behärskar ett ganska omfattande ordförråd, även om jag inte använder en bråkdel till vardags. Självförtroendet får sig en tafs på fingern. (Värmländska för fingret)
Så.
Jag är den som får självlära och upptäcka saker; justera i efterhand och allt efter tillskansade erfarenheter, bakslag, svordomar, returer och tillkortakommanden.

Nå. Men i motsats till TZ70 så var objektiven utbytbara på GF7:an. Det gick alltså att kompensera. Och jag behövde ett teleobjektiv av något slag – att kunna zooma in rejäla avstånd.

Men hur dyrt skulle det bli? Objektiv är inte billiga! Och jag är inte rik! Jag är avbetalningstypen. Annars skulle jag inte ha råd med någonting alls, som jag så brinnande gärna vill ha.
Och till sådan glädje.
Man lever ju bara en gång och det enda man vet är att man lever här och nu. Man ska inte vänta. Nästa vecka kan det vara slut.

Nästa problem: hur skulle jag välja och veta vad som passade, och samtidigt hålla mig på en låg prisnivå?  Jag googlade i ett par veckor, frågade butiker – många ville återkomma eller hänvisade mig som ett problem någon annanstans. De kunde alltså inte själva tillräckligt för rekommendera. Eller skräcken: det existerade inget objektiv att uppbringa till den här kameran med mina krav?

Panasonic AF 45-150/4,0-5,6 G Vario HD ASPH MEGA O.I.S
Så långt kom jag. Jag började också förstå att det var ett objektiv som inte fanns i lager, tagit slut och inte skulle tas in igen…bla bla bla. Eller var i fel färg.
Ja, jag vet – jag är hopplös. Jag ville ha ett objektiv i silver, inte svart. Kameran är brun och silver, nämligen.

”Tack vare det ultrakompakta och lätta formatet är det inga problem att ta med objektivet på resan.
Det har ett flexibelt zoomområde på 45-150mm (motsvarande 90-300mm i 35mm formatet) och är lämpligt för imponerande telefotobilder av sport eller djur som är fysiskt svårt att komma nära. ”

Kommentar: motsvarande 90-300mm i 35mm formatet…..jaså ni, det säger mig inte ett skit! Kan ingen rent ut skriva vilket avstånd den klarar av att zooma in och ta tydliga bilder på?

”Med 12 linselement i nio grupper, 1 UHR-lins (Ultra High Refractive Index) och 2 asfäriska linser uppnås en jämn bildåtergivning från centrum till hörnen. Ger hög optisk prestanda medan den kompakta storleken behålls. En innesluten stegmotor gör fokuseringen smidig och tyst när den används både vid fotografering och filminspelning. ” (Standardbeskrivning överallt, sannolikt Panasonics)

Tomas Lövgren på Cyberfoto recenserar:
”Slutsats

Jag är faktiskt riktigt imponerad. En sådan här billig och smidig optik ska inte kunna ge dessa bildresultat. Vad jag har hört tidigare så skulle Olympus 40-150 ligga ett millisnäpp skarpare än detta objektiv, men det var faktiskt tvärtom. De objektiv jag jämfört så är Pansonic 45-150 avsevärt skarpare. Jag kan inte annat än att ge detta överraskande skarpa objektiv betyget: Toppklass!”

Det låter ju förnämligt, allt detta.
Men billigt? Det får man nog bedöma sanningshalten i efter sin plånboksstorlek.  På de flesta ställen kostar objektivet mellan 2700 -2800 -3.300kr (utjämnade kronor),  och där jag fann mitt, på japanphoto, kostade det 2.209 kr.
Fortfarande satans dyrt – det är ju en hel kamera för mig – men det var det billigaste jag kunde se att det såldes för, någonstans. Ja, som stod i min makt att finna, i alla fall.

Nu sitter jag och väntar på objektivet som jag fann (jodå, i silver) hos Japanphoto, därifrån jag beställde min snygga feminina kameraväska. Det är bara att hålla tummarna för att jag köpt rätt objektiv, ett som passar. Att jag klarat av att bedöma åtminstone det.

Jag surfade in på säljsidan igen för att läsa om objektivet, för att se om jag förbisett något,  och möttes då av: Inte i lager.

Panasonic G Vario
Jag måtte ha fått det sista de hade. För min är på väg, har jag leveransbesked om.

Andra Lumix-kameran

lumpixg7
Så kom den, äntligen!
Min andra nya kamera, och snäppet värre än min bara några veckor gamla Panasonic Lumix TZ70.
Detta är Panasonic Lumix DMC-GF7.

För fyra timmar sedan anlände den.

felsorteringSatt som ett barn om julafton och följde kamerans leveransväg från Kalmar genom landet, alla mellansoreringar och…Neeeej!

Ögonen flammade till och blev livsfarliga…. och jag skrek rakt ut när kameran felsorterades i KIL!
Av alla ställen.
Jag ville klösa mig rakt genom skärmen och ta tag i slipsen på ansvarig postman!
– Vad i hel**te!?
Annars hade jag fått den igår.

Men nu är det lugnt. Det är märkvärdigt var fort jag coolar ner, när allting har rett ut sig och jag har fått som jag vill.

I väntan på att batteriet ska ladda fullt, har jag ätit pizza (det händer två gånger om året) och börjat solka ner manualen. Sidan 1-2.
Jag gör alltid minst två saker samtidigt, och sedan undrar jag varför jag ådragit mig två blödande magsår i mitt liv?
Jag kan inte varva ner eller ens äta utan att känna att jag slösar bort en massa tid som man kan använda till något nyttigt.

Här (i manualen) var det ännu mer att lära sig, än på min förra – som jag har häcken full med att lära mig, fortfarande.

– Jag fattar inte, sa maken, vad det ska vara bra med två nya kameror för? Du var ju nöjd med den förra du köpte, sa du?

– Det var den här jag ville ha, förklarade jag, men den var slut på lager och jag kunde bara bevaka den…utan minsta löfte om när eller om den skulle komma in igen. Och det var samma sak överallt. Med den bruna. Den svarta ville jag inte ha. Jag har ju redan en.

– Låt mig se, sa maken med spelad eftertänksamhet. Då var du tvungen att ha en annan näst-bäst dyr kamera, så länge?

– Ja, i princip.

– Du är hopplös, konstaterade han. Vad är vi uppe i nu, för bara kameror, på en knapp månad? 10 000 spänn, allt som allt….med kameraväskor och allt möjligt som anlänt huller om buller här de senaste veckorna?

– Nåt sånt, sa jag med så svag röst att det knappt hördes.
Nog var jag värd kameror, när jag aldrig ägt några sådana, av minsta kvalitet, i hela mitt hittida liv?
Nu jävlar.

 

lumixg71
Maken nöjde sig med att beställa en pizza.

 

pizza1

Flinta-stol?

I dessa dagar är jag så topp tunnor rasande, att jag avstår från att blogga om varför tills jag samlat mig. Ni får ha överseende, men ni kommer förstå varför när jag väl orkar kommentera eländet.
Min ångest ventilerar jag numera genom inköp, som ni (som brukar läsa här) vet vid det här laget. Nyligen köpte jag en amerikansk gungstol på loppis, men nu har jag köpt en ny arbetsstol på Ikea.

flintan1

Min gamla stol föll sönder och fick slagsida. Det var bara en tidsfråga innan jag skulle hamna i hundkorgen under skrivbordet.  Eller slå ihjäl mig.
Stolen var egentligen ingen arbetsstol, inte över huvud taget, utan en sorts besöksstol som välte om man lutade sig bakåt och sträckte på sig. Den var en reservlösning efter en ännu äldre, riktig arbetsstol, som hade körts till tippen med tio års smuts och skavda vitala delar.
Ur-äcklig.
Det var för 2 år sedan och nu var det dags att bli av med den livsfarliga stolen. Med slagsida. Föga ergonomisk.

Bakom stolen hade jag (har fortfarande) hurtsar med vassa hörn, som jag fler än en gång vält baklänges mot och varit snuddande nära att slå bakhuvudet i. Det kunde ha klippt till mig riktigt illa.
Nu behöver jag inte bekymra mig om det längre.

flintanHär är min nya skrivbordsstol, en mörkrosa ”Flintan”, som var en smärre ingenjörskonst att få ihop – men en baggis för maken. Han skruvade ihop två likadana (han köpte en egen, turkos, likadan) på mindre än en kvart.

– Jag råkade få med stolen på Ikeas hemsida på skärmen i bakgrunden, ser jag nu. Det var inte planerat, utan råkade bara bli så. Jag var nyss inne på Ikeas hemsida igen och spanade efter ett lämpligt soffbord, som jag försökte jämföra med information om stolen.

Låter förklaringen långsökt vill jag påpeka att jag har arbetsrum i ena delen av vardagsrummet och tv-rummet i andra delen. För mig har det därför estetisk betydelse att varje möbel, stil eller åtminstone färger harmoniserar.  Annars är jag inte noga med om det är nytt eller gammalt.

Jag stod bredvid maken i köket och höll i allt som behövd hållas i, när han drog åt skruvar i stolarna. Och höll bort nyfikna hundar från att fastna i skumplats och hjul. Särskilt Moa är viktig att vakta på, för hon pissar på allt som hon inte känner igen dofterna på.
Nytt som gammalt. Allt ska revirpinkas för att markera att ”vems det än varit tidigare, så är det vårt nu.”
Om hon lyckades med detta, kunde man ju glömma ångerrätten.

Men det är ingen risk!
Det är en väldigt bra och bekväm stol, särskilt för mig som föredrar sitta i skräddarställning.
Hjulen låser sig automatiskt när stolen inte används, så den far inte iväg innan man hunnit komma upp och ur den, och ryggen sviktar behagligt när man lutar sig bakåt.
Endera är jag väldigt lätt (vilket jag betvivlar), eller gungningen något trög i stolsryggen, för gunget/lutningen kunde ha vara något lättare att påverka.
Jag får verkligen trycka mig bakåt med kraft för att få ryggen i lutning, men det är på sätt och vis bättre än motsatsen. Att välja en fladdrig stolsrygg som ger vika för minsta lilla, är mer av ett självmordsuppdrag.

Amerikanska gungstolar och visseljohannor

Helgen har upptagits av mina barndomstrakter i Krokserud.
Nu för att besöka också loppisen som huserar i den gamla folkskolan där.

DSCN2794

Det första jag såg när jag klev innanför dörren var trappan upp till övre våning, och även den såg ut precis som jag kom ihåg den – brant, lång och svängd. På den yttre ledstången brände jag många byxarslen, som barn.
Dörrar var olåsta på den gamla goda tiden och jag fick leka som jag ville där. Ofta använde jag skolan som en alldeles utmärkt plats att sjunga i, för de tomma lokalerna med högt till taken gav en bra akustik. Ingen lyssnade, vilket var ännu bättre. Jag kunde gapa hur länge och mycket jag ville stående i trappen och hålla  show för en fantasipublik nedanför.

Vissa kvällar i veckan hade tanterna i socknen träffar för att väva trasmattor, minns jag. Det stod ett flertal vävstolar i rummen på bottenvåningen.
Men nu är det alltså loppis.

fsk

trapp1 trappjpg

 

För att göra en längre historia skitkort, köpte jag en gammal visseljohanna (utan visselhatt) för 40 spänn. Den kan vara bra att ha, när jag ska mala kaffebönor. Eller när farsgubben bränner sönder nästa kaffepanna, när han glömmer kaffekokaren på och den kokar torrt. Sist fick jag leta upp en ny panna på nätet och den var svindyr!
Nu har jag en reservplan.
Är det någon som har en piphatt liggandes någonstans till övers, så hör av er!

vissel
Nästa förälskelse var en amerikansk gungstol, 1900-tal…. och gud vet väl när på detta 1900-tal. Jag inbillar mig inte att den har ett antikvärde, men det är roligt att veta något om en möbels bakgrund och historia, helt oavsett. Det var inte för värdets skull jag var intresserad, utan för att jag kunde se den på en alldeles speciell plats i mitt hem.  Jag kunde även (i drömmarna) se den på altanen till mitt barndomshem, där jag hoppas att jag kommer sitta en vacker dag igen. Drick kaffe, vagga, och njuta av höstarnas gyllene eftermiddagar och tystnaden.

Den var hur charmig som helst, men av någon anledning köpte jag den inte. Sannolikt för att vi hade bössorna i bilen och som nästa aktivitet tänkte åka till skogen, där vi har en övningsbana för 22 lr att låna.

gung
Stolen kostade bara 250 kr, så jag grämde mig när jag kom hem. Jag kunde inte sluta tänka på den.  Nästa morgon ringde min lilla mamma och hade magproblem, så jag åkte hem till henne med Omeprazol. Där var jag lyrisk över den gamla gungstolen, och när hon aviserade att hon själv tänkte åka dit och se sig omkring, bad henne kontrollera prislappen, så jag inte förväxlade summan den hade med någon annan möbel.
Om inte, skulle jag hålla tummarna för att stolen var kvar tills jag fick nästa arvode.

– Den kommer inte vara kvar, sa mamma, det är mycket turister och sommargäster där de få timmarna det är öppet.
Moden sjönk, men det kunde inte hjälpas.
Har man inga pengar så har man inte.

Döm om min förvåning när mamma ringde senare på eftermiddagen och förkunnade att hon befann sig på loppisen och precis hade köpt gungstolen, för hon tyckte också den var helt bedårande!

– Nej! tjöt jag, ångerfull över att jag sagt ett ord om stolen. Du visste ju att jag ville ha den!

Hon lugnade mig.

– Den är till dig, det är till dig jag köpt den. Förresten; om jag hade köpt den till mig själv, så hade du fått den en vacker dag, i alla fall. Jag dör väl någon gång.
Hon tänkte efter och tillade snabbt:

– Snart, hoppas jag. Det har blivit tråkigt att leva. Det enda jag gör om dagarna är att vakta och mata katter åt folk som är på semester, ligger på sjukhus, eller jobbar.
Om hon bara fick plats med stolen i bilen, så skulle hon lämna av den om bara en liten stund. Annars fick jag komma och hämta stolen själv. Mycket riktigt; hon dök upp 20 minuter senare och här står den nu.

gungstl

Mamsen fick en stor kram.  Det var verkligen en rörande överraskning.

Dagen innan ägnade jag en sund åt att sitta på mitt barndomshems trapp och bara njuta av sensommaren, innan vi fortsatte till banan med gevären. Man måste öva också med jämna mellanrum.
Innan man vet ordet av är det vinter igen.

2016-08-13_182518

Epiphanie

ny1Äntligen är kameraväskan här!
Jag har precis hämtat den och är fantastiskt nöjd. Jag skrev utförligt om den här, när jag beställde den.

Detta är en Epiphanie, skapad av en kvinnlig fotograf (Maile Wilson) för kvinnliga fotografer; en exklusiv väska med elegant och tidlös design, perfekt för oss som vill ha en praktisk kombination av handväska och kameraväska.

När jag packade upp paketet och fick fram innehållet, blev jag först alldeles kall. Det jag fick fram var en ljusbrun canvasväska i plastdrapering, och jag drog snabbt slutsatsen att de hade skickat fel väska. Min skulle ju vara i skinn!  Den jag fick var skitful!

Men vänta, canvasväskan hade en dragkedja? Japp. Inuti låg den riktiga väskan och såg ut precis som jag förväntade mig. Jag kunde slappna av. Den fula varianten var bara en skyddsväska…

Maken snodde genast canvasväskan med dragkedja som väskan legat försluten i. Den ansåg han att han kunde packa tältpinnarna och madrasspumpen i.
Bra tänkt…

Jag flyttade snabbt över plånbok, mobiltelefon och portmonnän som innehöll mina licenser och legitimationer från min sommarhandväska, som snart skulle byta plats med min vinterväska. Nu behövde jag inte leta upp den.
Det enda som fattas är kamerorna…

nya

 

ny3

Kvinnlig kamerahandväska -snart min

19539725894_d5539a7978Hade den inte varit nedsatt till halva priset på lagerrea hos Japan Photo, så hade jag aldrig gjort det. Köpt den, alltså.

Detta är en Epiphanie, färg Ginger Caramel.  Med mina kvarvarande korvören mätt i nuläget: svindyr
Men den är precis vad jag söker, med plats för båda mina nya kameror, och då plockar jag fram recepten på makaronrätter och köper den.

Jag brukar inte behöva någon anledning att köpa väskor, min största kärlek, men nu kände jag djupt i märgen att jag hade en som jag kunde motivera köpet med.

Det är en exklusiv väska med elegant och tidlös design, perfekt för kvinnliga fotografer som vill ha ett säkert och samtidigt elegant förvaringsutrymme för sin utrustning. Alltså. Nu är jag väl ingen fotograf, men jag är kvinna. Det räcker för att köpa snygg väska.  Det ska gudarna veta.

Är kameran jobbig att ha med sig, så lämnar åtminstone jag den gärna hemma. Har jag den i handväskan, så är den i vägen för allt annat och blir snart förstörd. Man kånkar inte heller gärna omkring på en extra kameraväska.

Jag gjorde det för några dagar sedan. Det blev urjobbigt. Ingen hand var ledig att handla med, vilket i och för sig är bra när det gäller mig, för det blir billigare så.  Men det fanns ingen hand ledig att ta foto med heller!
Det var inte det minsta praktiskt!

Det jag oroade mig för var att glömma en av väskorna när jag betalade i kassan, för jag blir alltid så stressad och disträ i kassaköer. Jag är ju van vid att bara hålla reda på en enda väska, vilket är tillräckligt bökigt, så det skulle ta ett tag innan jag kommit underfund med att jag gått ifrån den ena. Om jag gjorde det.

Det andra problemet var att jag hela tiden fick ställa ifrån mig handväskan för att kunna plocka upp kameran ur kameraväskan. Man ställer inte ifrån sig en handväska någonstans idag!
Särskilt inte när man är upptagen med att fotografera och har koll på allt, utom handväskan. Detta skulle jag alltså hålla på med, fram och tillbaka, för varje nytt motiv jag av någon anledning fann intressant att föreviga? Så fan heller.

– Men du kan väl ha händerna fria att fota med, om du har handväskan hängande på dig i axelremmen, sa maken, som vittrade någon sorts oönskad prisutveckling i slutänden av mitt gnäll.

– Nej det kan jag inte! snäste jag till. Precis när jag ska ta en bild, så faller den fram och slår kameran ur näven på mig. Kluns-kluns. Eller tynger ner mig på ena sidan, eller är vägen framåt för armbågarna och händerna.

Han sa inget mer, för han visste att det som skulle komma inte kunde undvikas, vad han är sa. Han ägnade sig åt att plocka gurkor på grönsaksavdelningen istället. *klick*

väska1

Väskan passar perfekt både till fotoutrustning, som handbagage på resor eller på en shoppingrunda. Fotoväskan är tillverkad i vattenavvisande material i konstläder av hög kvalitet. Den är vadderad med mjukt, ljust foder. De yttre sidorna är också vadderade för bra skydd.

Den är medelstor och rymlig. Den har samtidigt utrymme för saker som plånbok, mobiltelefon, hårbortse, batterier och andra pinaler. Astma-inhalatorn, inte att förglömma. Den behöver jag få upp ofta och kvickt, när jag måste betala och får panik.

Huvudfacket stängs med en dragkedja. En ficka på väskans framsida är praktiskt för lätt åtkomlig förvaring av tillbehör såsom minneskort, makeup, telefon eller nycklar. Dessutom har den en mindre ficka på baksidan och två små sidofickor. Alla fickor har blixtlås.

– Blixtlås, mumlade maken. Vad du behöver är hänglås, där du har plånboken.

Vissa föds som glädjedödare.

 

(Bilderna ersätts med mina egna, när väskan kommer)

 

 

 

 

 

 

epipanie-camera-bag

Epiphanie är ett amerikanskt väskmärke som startades av fotografen Maile Wilson.
Hon upptäckte att hon föredrog att ha sina kameror lättillgängliga i handväskan, precis som jag, med den nackdelen att de lätt skaver mot andra föremål.
Hon sökte en kameraväska för kvinnor som är en kombinerad kamera- och handväska. Det fanns ingen, så hon designade en serie.

Panasonic Lumix DC-TZ70

I går kväll kom min efterlängtade Panasonic Lumix DC-TZ70.

nykom

Nya kameran….naturligtvis bilder tagna med gamla kameran

Så fort jag hade fått i minneskort och batteri (minimalt laddat), så började jag fotografera i bygden. Efter att ha hämtat ut paketet, så fixade jag de basala funktionerna i bilen på väg hem.  Jag ville testa hur bilderna blev, rakt upp och ner, innan jag hade gjort några inställningar alls.

Det blev mycket kyrkor, kossor och blomster.

Sedan kom jag hem och installerade CD-skivans medföljande PhotoFunStudio. Jag behövde överföra bilderna till datorn. På något sätt lyckades jag radera 44 bilder nästan genast.

När bilderna väl var överförda, så raderade jag bilderna från kameran.  Med min gamla kameras program i minne, tömde jag utan att blinka även de överförda bildernas mappar, som i det gamla programmet bara var temporära – men lagrade/sparade på disken. Man raderade bara bilderna från programmet, men inte på disken. Så var det väl i det nya också?

I helvete heller. Det var den namngivna bildmappen på disken jag raderade på allt innehåll, samtidigt, och jag fattade vilket misstag jag gjorde i samma sekund som jag oåterkalleligen tryckte på knappen.

Då så. Då gör jag inte om det misstaget igen. Jag hade en innerlig tur, att det bara var testbilder. Kyrkan står kvar att fotografera igen, kossorna också. Det hade varit värre med minnen från tillfällen som aldrig kommer tillbaka.

På natten provade jag dock ta ett foto på Maja med mörkerinställningar. Ingen lampa var tänd i rummet och det var så mörkt att jag med blotta ögat knappt såg att Maja fanns i fåtöljen.
Trots detta blev bilden överraskande tydlig.
Med gamla kameran hade en bild i mörkret varit meninglös att ta. Det hade bara blivit olika nyanser mörker. Och självlysande ögon av blixten.

mörktrum

Foto taget i becksvart rum