Category Archives: Hundar

Avmaskning och ingen jul

I år känner jag ingen som helst julstämning. Den brukar infinna sig sista veckan i november, men i år har veckorna bara lufsat på och jag har inte ens känt mig motiverad att sätta upp adventstakarna. I hela mitt system sveper envisa viskningar som säger att det är augusti. Eller strax efter jul….förra året. Hur som helst är det långt kvar till jul, viskar känslorna.

Det är 3:e advent om ett par dagar och jag har praktiska julgardiner, som fungerar ända till våren, i ett enda fönster. Och en belyst kvist.

Jag studerar den där kvisten varje morgon, när jag koppar mitt svarta kaffe och startar dagen så där mindful som har sådan lugnande inverkan på utanpåliggande nerver.  Kvällarna avslutar jag med lent kamomill-te, numera, men morgnarna chockar jag igång.
Starkt kaffe är som startkablar.
Mindfullness. Den medvetna buddhistiska närvaron i nu:et. Kanske är det så att Jesus har lämnat soffan och Buddha intagit platsen? Då blir det väl ingen jul. Det blir ett sittande i ett pling-pling-tillstånd som inte tar hänsyn till vad klockan är.
Det tillståndet har jag i och för sig alltid suttit i. Får jag en tid att passa blir jag stressad. Jag var nog en sorts munk i mitt tidigare liv, tänker jag.

Tänder vinröda och mossgröna stearinljus och värmeljuskällor. Jag lyssnar till och med på Stilla Natt med Tommy Körberg på Spotify. Men det hjälper inte.
Det är inte jul, helt enkelt.

Men Maja är frisk, och det är huvudsaken. Jag har varit dålig på att berätta om det mesta som hänt, efter den där MS-diagnosen, som dagarna på något sätt fastnat i. Det är väl så att jag fortfarande inte riktigt har tagit in hur det faktiskt är fatt, trots att det var jag själv som anade ugglor och efter många om och men skickade in egen vårbegäran till neurologin för en ms-utredning. Men jag ville få farhågorna motbevisade, inte bekräftade.

Senaste veckan har jag dock glömt egna krämpor och haft stor oro för Maja, min 8-åriga äldsting. Hon har bara sovit. Hon gick upp en gång om dagen för att äta lite, men gick sedan och lade sig igen. Helt olik sig. Borta var den sprakande energin. Vakenheten. Och knubbigheten.

– Varför är du deppig? frågade jag henne med näsan inborrad i pälsen.
Gråten värkte tjock i halsen. Jag minns när hon för tre år sedan behövde åka akut till djursjukhuset över nyår, tre dagar. Hon hade ätit kattsand som svällt i tarmarna. Hon skakade, hade feber och ont.
Men symptomen var inte likadana nu.
Hon svarade med att slicka mig på hakan ett par gånger.
Sedan blundade hon igen och började snarka.

Någonstans under den här tiden fick jag se att vår katt Orvar hade mask. Han hade ”risgryn” sittande i pälsen under svansen, vilket jag fastslog förklarade att han magrat av och verkade håglös och matt i blicken. Jag plockade fram Axilur, avmaskning, och startade en tre dagar lång maskkur.
Han fick nytt liv!  Parasiterna hade sugit all näring ur kroppen på honom, men nu kunde han tillgodogöra sig maten igen. Pälsen slutade spreta och fick också tillbaka sitt skimmer. Rena trolleriet, hur snabbt det gick!

I det skedet slog det mig att det kanske var exakt samma sak som var felet med Maja? Eftersom hon är mestadels vit och dessutom lurvig, så är inga ”risgryn” särskilt synliga. Ibland finns de inte ens att se med blotta ögat, inte ens i svarta kattarslen.
Hon magrade också av! Borta var min knubbis.
Jag startade en intensivkur på henne också och redan dagen efter blev hon mer vaken än hon sov.
Tredje dagen var hon sig helt lik igen.
Jag blev jublande glad.
Blodet fick syre, lättnaden infann sig i kroppshållningen som om en tung kramp runnit av. Mina hundar är mina barn. Glädjen är obeskrivlig.

När jag hänger här framför skärmen, så undrar jag om avmaskning kanske hjälper på mig också? Börjar jag idag, så kanske jag går ut och hugger en julgran redan i morgon.

Molly 3 år

Härligt! Idag ska jag baxa in hela lurviga gänget i bilen (med mina brutna revben) och åka till stan för kloklippning och… fotvård.
Putsning av päls på tassar, mellan tår och trampdynor, som är så skitsvårt att få ordentligt gjort. De är kittliga.
Har inte riktigt lika ont i revbenen nu, men lyft och böjningar är fortfarande…hmm…påfrestande. Det är alltså ingen bra tidpunkt för hundbestyr, men tiden är bokad sedan länge och dessutom är ärendet absolut nödvändigt. Åtminstone Majas klor, som är mycket grova, växer som sjögräs.

moll2Dagen i ära, fyller minstingen i flocken, Mollan (Molly), 3 år. Det måste uppmärksammas.

Maja -20 mars
Moa 27 december
Molly 31 oktober
Och
Mimsan – vi vet inte, hon är adopterad från Rumänien och född 2011. För enkelhetens skull står mina datum, 15 maj, i pappren. Jag tror ingen av hundarna bryr sig om vilket, faktiskt – det är jag som mår bra av att komma ihåg deras födelsedagar.
Men så är det: en av mina ”döttrar” fyller år idag. Hipp-hipp-Hurra!

Alla är besvikna

alskade

Älskade Maja

Gomorron, i denna okristligt tidiga timme! (05.30)
2 oktober. Söndag. Sitter här med rykande färskt, hett kaffe mellan mina händer. En värmekälla.
Maja är skitbesviken på mig, eftersom hon inte får sitt morgongodis – chicken nugget.

Petsonline har levererat sändningen fel två gånger, till Brunskog – 8 mil fram och tillbaka, hemifrån.  Så vi är helt nugget-lösa.
Maja har lite svårt att ta in den förklaringen.

Svansen har viftat hoppfullt varje morgon i två veckor nu, men sakta slokat ner och stannat, när hon förstått att att det inte blir någon nugget. Hon har fått torkad fisk istället, men det är inte samma sak. Rutin är rutin. Och jag har ensidigt brutit den.
Jag är inte vatten värd.

Lyckligtvis bryr sig inte de andra lika mycket om vad för typ av godis de får på morgonen. Men för Maja är det livsviktigt.
Jag hoppas att rätt leverans (utlovat) kommer i morgon nu, så ordningen blir återställd. Och att jag får tillbaka mitt värde igen.

Telia är inte heller vatten värda, tycker jag!
Jag har fortfarande inte fått mitt nano-simkort (det gamla passar inte nya mobilen). Det enda de var snabba att skicka, det var mobilen. Beställde den på en söndag och fick den dagen efter. Det tog inte ens ett dygn, och det imponerades jag av.

Men i tisdags försvann mobilnätet här ute på vischan, så om jag trots allt fått kortet, hade jag lik förbannat inte kunnat testa mobilen. Man blir ju gråtfärdig. ”4 oktober”, meddelade driftinformationen, skulle allt skulle vara klart igen. Det berodde på stormen i tisdags.  Det tror jag på.
Träden slungades fram och tillbaka och vek sig mot marken, i ett dygn. Fönsterrutorna bågnade inåt.  Ett flertal smala träd körde jag rätt över, eftersom jag tvingades ut några mil för att handla. Träden hade blåst omkull och låg tvärs över vägbanan. Tursamt nog var det ungbjörk, där jag körde. Men det låg livsfarligt stora, torra grenar och grankvistar här och där – överallt. Som vedklabbar.
Man fick kryssa, väja och navigera. Gå ur bilen och sparka undan. Rätt som det är händer en olycka.

Men så länge som till 4 oktober, skojade de? Det finns de som bara har mobil, här ute, ingen fast telefon. Många äldre har mobilen som enda livlina till anhöriga, för hit ut hinner inga ambulanser, så det hjälper inte att nödsamtal funkar.
Det blir ideell hemtjänstgöring för grannar och anhöriga, som måste ordna tillsyn och informationsupphämtning flera gånger om dagen – genom att köra bil. Det blir en jävla massa mil.  Men de dödliga miljöpartisterna som höjer drivmedelspriserna stup i ett, bor väl inte härute. De fattar inte. Eller skiter i det. Det berör ingen av dem.

Inte Telia heller. De fattade inte. Eller skiter i det.
Utan mobil ute på landsbygden i nästan en vecka – det var inte acceptabelt. Det var farligt. Trodde de att de kunde prioritera annat, länge? Nej, så fasen heller. Så jag kontaktade dem givetvis och förklarade läget, väldigt ingående, och avslutade med att vilja veta vilka som var ansvariga och vart alla med stendöda mobiler i en vecka kunde vända sig för ekonomiska kompensationsanspråk?

Dagen efter fungerade nätet igen. Inte fyra dagar senare.

hostigenDet lönar sig att inte bara sitta där i hösten, bland löven, och finna sig i allting; att inte vilja vara till besvär och lägga sig i, som är så typiskt svenskt. Vänta och knipa käft. Alla andra ska komma i första hand.
Då blir det så där: ”Dom där toleranta dumma jävlarna finner sig i att bli överkörda, så låt andra som gnäller få förtur.”

Nej, det är slut med min tolerans.  Vi betalar faktiskt för att både vägar och mobilnät ska fungera, vi också (men låg- och bortprioriteras till förmån för viktigare människor och viktigare orter – jämt!), så sätt rotation!

 

snuttisar

Lövspårhundar

Mollan på veterinärbesök

molly
I förrgår fick Molly gå på veterinärbesök för sin klåda över skuldrorna och korsryggen.

Jag gillar Distriktsveterinärernas klinik i Arvika, dels för att de har helt underbar ordinarie personal, men dels också för att man aldrig behöver tänka på att ha några pengar tillgängliga för ögonblicket. Det är guld värt, för det är sällan man kan planera för ett ofta svindyrt veterinärbesök. Men hos min veterinär får man alltså behandlingen mot faktura.
Smidigt.

De flesta veterinärmottagningar vägrar lämna faktura. Även om de kan kontrollera att försäkring finns, så måste man vara beredd att kunna betala upp till självrisken samma dag. Kan man inte betala upp tills självrisken samma dag som djuret är färdigbehandlad, så behåller de djuret. Efter det har man 2 veckor på sig, innan djuret övergår i klinikens ägo – och Gud vet vad som händer sedan?
Det systemet anser jag är är synnerligen oempatiskt, eftersom det är oskyldiga djur som blir lidande om ägaren inte har råd för stunden. Ingen går ju till en veterinär i onödan, så jag anser att alla besök (åtminstone akuta) borde för avläggas enligt samma princip som folk får göra på vanliga sjukhus.

Nåväl. Ingen ohyra hade vållat klådan, för då skulle naturligtvis mina andra tre också haft symptom. Men hon tog prover fån öronen och upptäckte att hon hade svamp och bakterier i ena örat! Det var det sista jag hade väntat mig.
Nog för att jag känner till att hundar har en förmåga att med sitt beteende påvisa problem med en sak, när de i själva verket har problem med en annan, men detta?

En gång hade jag en terrier med magproblem, som tuggade sig på tassarna. En annan terrier hade brutit svansen, men gnagde sig på sidan. Djurens kroppsspråk har ingen glasklar symbolik!

Ja, så varför inte öronproblem? Ändå känns det fel. Jag tror att veterinären upptäckte en sak till, helt enkelt. Innan det också hade börjat ge symptom.
Jag påpekade ju trots allt att det ”luktade mysko” ur ena örat, men eftersom jag inte såg någonting på mina bomullsuddar vid rengöring, eller märkte att hon skakade på huvud och öron, var det inte lätt att dra några egna slutsatser av detta. Men nu var jag ju ändå där, så varför inte påpeka?
Däremot blev veterinärens långa tops mycket smutsig, och Molly skrek lite när hon grävde fram smutsen ur hennes öra. – Så långt kan jag ju säga att jag aldrig har vågat sticka tops i någon av hundarnas öron! Jag sprutar in rengöringsmedel, som det står, gnuggar öronen och låter (som det också står) rengöringen sköta sig själv därefter. Smutsen kommer ut själv.
Veterinären gjorde i princip samma procedur, men hade en något ”brutalare” metod – med lång tops. Men den får nog hanteras av proffs.

Jag funderar även på om det finns behandling för hundars hudåkommor med infrarött ljus, så som det finns för människor?  Jag ska undersöka det! Det är inte alls långsökt att en sådan behandling kan hjälpa. Studier har visat att hudceller läker snabbare
Infraröda värmebehandlingar har bland annat haft medicinsk positiv effekt mot eksem, psoriasis och nässelutslag.  Klåda, alltså!  Ljusets har ju en förmåga att tränga djupt ner i hudens vävnader, och där nere skapa resonans med kroppens alla celler. Det borde ju faktiskt fungera även på hundar!
Jag ska verkligen undersöka den saken.

Vi får se; vi börjar med öronkortison och den behandlingen. Därtill ska jag börja med en skitjobbig foderallergi-utredning på egen hand, och om inte den ger någonting – ja, då återstår sannolikt bara kortison, vid behov, att äta.

Vi ska börja med öronkortisonet och se om klådan blir bättre, för det kan mycket väl hända att hon missriktar uppmärksamheten för sina besvär. Kanske är det så enkelt att klådan sitter i örat och beror på svamp och bakterier? Jag hoppas just nu på det, för en allergiutredning är fruktansvärt stressig och påfrestande – både på hund och ägare. Och definitivt när man har flera andra hundar som måste sympatiäta samma mat, för att inte göra skillnad på någon.
Håll tummarna för Mollan!

 

 

 

 

 

Hundar och klåda

Molly kastar en boll, men den hamnar ur bild

Molly kastar en boll, men den hamnar ur bild

Mollan har fått problem med klåda. I drygt 2 veckor har hon kliat sig överdrivet på skuldror och över rygg. Ibland tar hon hundluckan till hjälp. Hon ställer sig mitt i gluggen och tvingar luckan gnugga fram och tillbaka över ryggen. Eller så vill hon att jag ska klia henne med pälsborsten som har trubbiga metallpiggar som river skönt.

Efter en sådan omgång verkar hon nöjd några timmar, så det är svårt att avgöra hur svår klådan är. Hon sover utan att vakna av klåda, hon är pigg, leker och är i övrigt helt normal.

Huden känns väldigt varm under pälsen, när hon har kliat sig, men det kan förstås vara av själva friktionen. Och den känns lite fet. Man känner sig fetsmutsig, som av feta hudavlagringar, om fingrarna efter ett rejält genomkliande. Även när hon är i princip nybadad.
Ibland dammar lite mjäll upp, så jag har misstänkt att det rör sig om någon form av seborré, hudsvamp?

Men det kan i princip röra sig om vad som helt. Även allergi. Jag tror inte det handlar om överförbara kvalster- eller ohyraåkommor som skabb, löss eller loppor, för då skulle de andra tre hundarna uppvisat liknande symptom. Det gör de inte.

Först ville jag undvika dyra veterinärer med hjälp av den erfarenhet jag har, så jag köpte mjällschampo och spray från veterinärbutiken.  Douxo schampo och spray Douxo Klorhexidin Mikroemulsion Spray (underhåll mellan schaponeringarna var tredje dag).
Efter första badet verkade det ge effekt.
Men sedan lev det samma sak igen.

Innan alla mina Shih tzus hade jag Yorkshireterriers och en av dem var Ida, med svår allergisk klåda som veterinären (med min hjälp) inte kom underfund med orsaken till.
Nu får man ha i åtanke att Ida dog för 14 år sedan och hade sin klåda redan som valp. Hon blev 11 år. Man visste inte lika mycket på den tiden som man vet idag. Medicinen har utvecklats, liksom tekniken.

Hon fick först Fungoral-schampo som inte hjälpte alls. Fungoral är ett medicinskt schampo (för människor) som används mot mjäll. Det kan även ordineras mot mjälleksem. Mjäll orsakas av svampen Malassezia som normalt förekommer i hårbotten. Hon fick det under tiden som man analyserade hennes hud- och blodprover.

Utredningen slutade med att Ida fick Prednisolon, kortison som tar bort klådan, och hon fick det på heltid. Man varnade för att njurarna skulle ta stryk av ett långvarigt intag och sannolikt förkorta hennes liv, men vad fanns det att välja på?
Hon fick det varje dag de första åren, sedan märkte jag att jag kunde gå ner till var tredje dag, och de sista 4 åren räckte det med var 10:e dag.

Klåda är ren tortyr, och hade det inte funnits kortison, så hade jag tvingats ta bort henne redan som valp. Hennes klåda var så intensiv att hon sparkade bort all päls runt nos och där hon kom åt. Blev sårig.
Jag kunde inte utröna vad hon var allergisk emot, vilket dessutom var väldigt svårt när man var absolut tvungen att mediciner mot klådan. Det var inte lätt att veta vad som gav klåda eller inte.

Jag ska kanske testa Fungoral-schampo också? Jag ska fråga på måndag när jag beställer tid hos Distriktsveterinärerna. Jag ringde i igår, men de hade stängt tidsbokningen för helgen.

Molly har inte tillnärmelsevis lika intensiv klåda som Ida hade. (Peppar, peppar, kanske jag ska tillägga, för man vet inte hur det kan utvecklas) Annars hade jag naturligtvis varit hos veterinären för flera veckor sedan.

Maja & Moa

Kvällstvätten.

Ösregn och mjäll

Här ösregnar det, vill jag lova!
Kanske dags att ta på sig regnkläderna och gå ut i skogen och leta sommarkantareller, för när ska jag annars ha regnkläderna? Igår var jag ute och luftade mitt nya paraply några kilometer. Ett paraply som fäller ut och fäller in sig automatiskt genom att trycka på en knapp i handtaget. Det är jättesött; vit grund med olika nyanser gröna blad och röda rönnbärsklasar.

Jag fann mängder med smultron, men hade ingen lust att stå och trä dem på strån i ösregnet, eller med ett paraply att hantera samtidigt, så jag beslutade mig för att gå tillbaka när det slutat regna. Med ett durkslag att plocka i. Men det regnar alltså fortfarande.

origpic-0aa49cOch Molly fick inte följa med på regnpromenaden, för henne hade jag badat under dagen. Hon har haft klåda över ryggen och mjällat en längre tid, men jag har inte varit stark nog att stå böjd över badkaret en längre stund.
Jag har varit så muskelsvag i flera veckor att jag knappt orkat röra mig.
Men nu så!

Jag har inte konsulterat veterinär, för jag tror mig veta precis vad det handlar om och hur jag ska behandla det själv.
Jag köpte ett medicinskt mjällschampo på hundapoteket åt henne, så hon fick alltså stanna hemma och torka efter den behandlingen.
Det innebar att de andra fick stanna hemma också, av solidariska skäl.

Idag verkar hon må bättre. Redan. Hon tramsar inte runt och söker efter händer som kan klia henne hela tiden, och inte heller efter låga möbler som hon kan gnida ryggen mot. Istället springer hon runt med en helt annan befria och glad hållning, och visar inget intresse för att bli kliad. Hon ska få ett par sådana behandlingar till, sedan hoppas jag det går bra igen.

Även de andra ska få ett varsitt mjällbad, för säkerhets skull. Bada måste även de, hur som helst, men jag får ta en hund om dagen, för annars pallar jag inte.

Men jag är definitivt på bättringsvägen, jag också. MS-skovet är på tillbakagång. Även om musklerna i benen var helt slut efter bara tre regniga kilometer igår, så var det underbart att kunna röra på sig åtminstone långt. Jag har verkligen längtat ut!

Mollan vaktar mina blöta kängor

moll3