Category Archives: Hälsa

2 vårtecken

Det finns två saker jag gör varje vår: Jag bleker håret (lägger slingor) och bleker tänderna. Vi vet alla hur stor inverkan som just hår och tänder har på omgivningens första intryck av en, vare sig vi vill verka ytliga eller ej. Har man välskött, snyggt hår och fräscha tänder, så vinner man fördelar långt innan man får etablera personliga intryck- hur ogärna man än vill medge det. Inte minst när man söker arbeten. Kanske har det med självkänslan att göra; man utstrålar naturligtvis större självförtroende och välbefinnande om man upplever sig fräsch. Kombinationen kan göra underverk i det social livet på en mängd plan!

I maj ska jag göra samma procedur igen och tänker använda mig av samma blekningsmetod som de senaste 2 åren – Brilliant Smile. Den är klart bäst och varar längst. Bor du i Stockholm med omnejd kan du besöka specialisterna hos Aqua Dental, men misströsta inte om du bor utkastad i andra delar av landet – det finns förstås tandläkare med estetisk inriktning (bland annat tandimplantat, porslin och skalfasader) runt om i landet som använder samma blekningsmetod.

För fyra år sedan blekte jag tänderna efter en tandoperation. Jag var svullen av själva operationen, men skitnöjd med blekningen. (©)

För fyra år sedan blekte jag tänderna efter en tandoperation. Jag var svullen av själva operationen, men skitnöjd med blekningen. (©)

För några år sedan gjorde jag en blekning på klinik som kostade omkring 4000 kronor och inkluderade medföljande material för några dagars efterbehandling med hemmablekning. Det tog ett par timmar på kliniken och var egentligen lite dyrt, för min plånbok, men efter detta kunde jag underhålla fräschören på tänderna med enbart hemmablekning för halva priset!
Det går naturligtvis bra att hoppa över klinikblekningen och välja enbart hemmablekning, till en billigare penning, även om jag själv började från grunden med klinikblekning. Det är en fråga om storlek på plånbok, tid och motivation, givetvis.

De billigare alternativen ute på marknaden sällan är lika bra. Tro mig, jag har provat de flesta. Vi har egen vattenkälla som är rik på järn och koppar, vilket missfärgar allt i sin väg – porslinet i diskhon, toaletten, och även emaljen på tänderna. Det betyder även porslinskronor och komposit, så jag får ligga i för att ”hålla färgen”. Det säger jag i den meningen, att inte ens skalfasader klarar av vattnet här hemma utan underhåll och jag inbillar mig inte att jag är ensam.

Jag har alltid ett kit hemma i kylskåpet. Vill jag ibland fräscha upp mig lite extra inför speciella tillfällen, så gör jag bara en snabb hemmablekning med tandskena på några minuter, och – voilà!

Mitt liv som fågel

morotter

Bästa receptet – ”så gör du vegansk gravad lax. Yes, det går.”

Det här är alltså hyvlade morötter, eller nåt. Är man ute och handlar så ramlar man över ett stort antal falska korvar, biffar och stekar, hela tiden. Gjorda av allt utom det de kallas för. Det gör mig brydd.

Om man nu är vegan – varför har man då ett behov av att efterhärma kött-och-fiskrätter?

– Varför inte?

Därför att man rent ut sagt hycklar. Man är ju vegan för att man av ideologiska skäl inte vill äta djur. Ändå försöker man laga mat som efterliknar djurrätter och kallas så. ”Gravad lax”, exempelvis. Det är ju som med att vara pälsaktivist och lik förbannat bära pälsliknande mössor av syntetmaterial som man av någon anledning tycker det är rimligt att kalla för pälsmössa.
Det är ju inte övertygelse utan självbedrägeri.
Man är väl vegan för att man bland annat tar avstånd från allt som kan tillverkas, utvinnas och ätas av djur, men vad är poängen med det när man tydligen vill att det man äter eller bär ska heta och se ut som det kommer från djur?

Jag överger vego-debatten och minns:

För 30 år sedan var jag vegetarian. Eller fuskvegetarian. Jag åt bara grönsaker, frukt, nötter och groddar…..men ibland åt jag skaldjur och mejeriprodukter som ost, smör, mjölk och ägg. För att inte svälta ihjäl.

Jag var kroniskt plågad av rå hunger i två år. Det tog tid att bli mätt på att bara äta sallad med lite dressing. Eller oftast dressing med lite sallad. Det var ju inte mättnad man kände efter två timmars idisslande på alfa-alfa-groddar, utan ren leda. Men man förväxlade de känslorna efter tag.  Jag ljög inte när jag sa att jag ”inte orkade mer”, för det gjorde jag inte.

Jag blev mager som en fettsnål ostskiva. Vägde bara 48 kilo.  Jag irrade hålögd omkring i höga klackar, men tyckte att jag nog kunde gå ner lite till….tills jag insåg att det inte var vikten det var fel på utan längden. Vegetarism, upptäckte jag, kan bli inkörsporten till ätstörningar om man inte har har sin självmedvetenhet under kontroll.
Lyckligtvis var jag alldeles för glad i min kaninbursmat. Hetsåt jag dessutom 8 tröstägg, så klarade jag mig, eftersom det aldrig skulle falla mig in att spy upp alla timmar det tog mig att bli lite mätt.  Det blev ju inte heller billigare att vara gnagare, som man trodde, utan tvärtom.

– Fan vad dyrt det är med frukt och grönt, om man ska överleva på det! Fördelen med att dela kylskåpshylla med min vädurskanin Alban var att jag aldrig behövde komma ihåg att skriva inköpslista åt honom. Det enda jag inte snodde från honom var pellets. Där gick gränsen, även om  jag inte svär på vad jag hade gjort om jag hade tappat plånboken 2 veckor före avlöning.

Det positiva med att gå på svältkost var att jag blev av med några hälsoproblem under den där perioden. Jag led av kroniskt uppblåst katarrmage, som var omöjlig att dra in, och irriterande acne… på ryggen, av alla svårbehandlade ställen. I övrigt hade jag ingen acne alls, så den var ett riktigt ungdomsmysterium.
Ett halvår efter totalomläggning till ankfoder på alger och frö, så försvann både acnen och magkatarren. Och jag såg friskt solbränd ut, året runt, tack vare all betakaroten i morötterna som jag alltid gick och smååt på.

Men: en dag var jag ideologiskt otrogen och åt en kycklingklubba på en lunchrestaurang, när arbetskamraterna på Ica i Bandhagen satt och matosade in mig i frestelse. Dag ut och dag in satt jag vid samma bord och petade i mina krusiga salladsblad med två räkor i, medan arbetskamraterna satt bredvid och åt på riktigt.
De tråkade mig, de jävlarna, om än inte illa menat:
”Du behöver ju ingen lunchrast, för dig räcker det väl med en fröautomat eller en talgboll hängande över kassaapparaten som du kan picka i dig.”
En dag gav jag resolut efter för grupptrycket och beställde grillat.

Åh herreguuuuud – maaat!

Efter återfall i kycklingklubba fick jag så dåligt samvete i egenskap av vegetarian att jag tyckte det var lika bra att förlåta mig själv genom att sluta vara det.

Men jag klarade två år! Och acnen på ryggen kom aldrig mer tillbaka, även om magproblemen gjorde det sent omsider. Men jag hycklade i alla fall inte, så länge gräsätandet varade. Jag kallade det inte för något annat än vad det var, och jag försökte inte få det att se ut som något som det i alla fall inte skulle smaka.

Infall

boke11

-Ät mer gurkmeja och D-vitamin, sa en MS-sköterska som betonade att hon inte rekommenderade något som hon ville rekommendera i alla fall, för det är ju skolmedicin som gäller. Trots att skolmedicinen utvecklats genom naturmedicin. ”Jag bara nämner det, så gör du som du vill”.
Jag googlar info och läser: några undersökningar pekar på att ämnet curcumin, som finns i kryddörten gurkmeja, har nervbeskyddande egenskaper som kan hämma utvecklingen av skleros. Även en person som kommenterat här på bloggen tidigare, har nämnt gurkmeja. som effektiv – av egen erfarenhet.
Gurkmeja ingår tydligen som en av beståndsdelarna i curry.  (Netdoktor)

gurkmeja-dSå nu har jag laddat med D-vitamin och gurkmeja. Jag lyckades också med bokeh på ett foto, för första gången.  Naturligtvis var det med en selfie, en tidig morgon, där jag inte hunnit kamma mig än. Det är riktigt typiskt, men jag bjuder på det.
Jag får välja ett seriöst motiv nästa gång jag provar, eller åtminstone ett där jag kammat mig och lyft upp brillorna på plats först.

Upp som en sol, ned som…

img_20161119_161805_resized_20161119_042016569Uppdatering på MS-fronten.
Hela helgen har förflutit i ett tacksamt lyckorus. Hela jag strålar. Efter en tupplur på eftermiddagen i lördags, dagen efter behandlingen, vaknade jag upp och upptäckte -omsider – att något inte stämde.

Jag satt i min skrivbordsfåtölj och kände mig förbluffad. ”Vad har jag just gjort?”

Jag hade varit i köket och slängt in vedklappar i spisen, bytt vatten i hundarnas skål, gett dem mat, genomgått proceduren för att sätta på bryggkaffe, och satte mig sedan ner med högra benet i kors över det vänstra vid skrivbordet och funderade på vad som just hänt. Allt det där hade jag gjort, utan att hålla mig i trappväggen, utan att hasa eller stappla, utan att grimasera av smärta vid knäböjningar och sträckningar in i skåp. Och utan att avsluta rundan med att ta värktabletter ur skåpet.
– Smärtfri!
– Mjuka leder och muskler!
– Holy shit!

När jag lade mig ner den där lördagseftermiddagen, så var det med stelare muskler och leder än någonsin. Jag gjorde mig verkligen inga illusioner om att bli bra, särskilt inte efter allt jag hört om hur mycket värre man kunde må de första dagarna och veckorna. Jag mådde och fungerade precis som när jag kom till- och åkte från behandlingen.

Men så reste jag mig upp ur sängen efter en timmes tupplur tolv timmar senare och var helt symtomfri. Helt. Jag var mitt vanliga gamla jag, den som jag identifierar mig med. Smidig. Ledig. De första 10 minuterna ägnade jag inte en tanke åt att jag faktiskt fungerade normalt. Det slog mig, när jag satt där och tittade på mitt korsade ben, som om taket hade ramlat ner i knät. ”Omöjligt”. Högerbenet låser sig vid höften och jag kan inte vrida det över högerbenet. Bara att lyfta det i trappsteg låser det i viss höjd och gör ont.

– Jag blev nästan religiös, kvittrade jag för min mor i telefon. Om det inte är att behandlingen dämpat inflammation i hjärnan, så måste det vara kortisonet. Och om det inte är kortisonet, så..
– …är det dina jävla kristallarmband, fyllde mamsen i, som inte är någon övertygad new age:are. Inte jag heller, är synd att erkänna, men skillnaden mellan oss är att jag vill tro på stenars energier.
För nu sitter jag här med mina armband som jag talat om – av japis, dalmartinerjapis, onyx och lavasten på silverlänkar. Inga kristaller. Det har jag däremot i halsbandet.

armbandKort: Landskaps-japis verkar vid långvarig sjukdom eller sjukhusvistelser och den vitaliserar kroppen. Jaspis stödjer andningsorgan och matsmältning, den balanserar kroppens mineralhalt. Dalmatiner-japis  ger stöd under perioder av stress och den skänker lugn och helhet. Den skyddar från både fysiska och icke-fysiska faror. Ökar telepatisk kommunikation med alla djur, speciellt hundar, och  fungerar mot allergier.

Onyx ger självförtroende och får dig att känna dig i harmoni. Det är en sten som hjälper dig att tro på dig själv. Onyx är mentalt renande och dämpar rädslor. Lavasten ger oss elden och kraften tillbaka, den stärker människor som går igenom förändringar . Allt detta behövde jag ju, ackumulerat.
Och nu har jag det. Och har de ingen som helst påverkan, så spelar det ingen roll, för jag gillar dem. Det är personliga smycken. Bara en sådan sak ger harmoni.

Natten till söndagen sov jag mellan 23:00 och 07:00 i ett enda sträck. Djupt och gott. Vaknade helt utvilad. Jag vet inte när det hände senast, det är många år sedan jag sov utan att vakna en gång i timmen, eller bara ligga i halvslummer.

Jag var full av liv, kraft och gott humör. Pigg.  Jag har heller aldrig andats så fritt och bra, som då.
Nåja, jag var superpigg i ett par timmar, sedan kom den där sega tröttheten smygande igen. Men efter varje tupplur var jag superpigg ett par timmar igen.
Trolleribehandling?

En del gissade, som jag, på att att kortisonet (Betapred) från behandlingen hade kickat in – med fördröjning. Jag fick ju en allergisk reaktion under MabThera-behandlingen som det där kortisonet var tänkt att förhindra, men så blev det inte, utan jag fick en spruta Tavelgyl mot en kraftig reaktion med utslag, klåda och andningsproblem.

Ja, kanske var det kortisonet?

Idag, måndag, smyger nämligen mina vanliga symtom tillbaka, märker jag, vilken kan betyda att effekten av kortisonet börjar avta. Lite antiklimax. Jag har försökt hålla kvar alla underbara känslor och och hållit symptomen på avstånd genom att hårdnackat förneka dem, men det är bara att inse faktum.

Nu vill jag ta reda på, inte bara gissa, vad som fick mig att må så bra, för det ska jag ta upp med läkaren. Finns det medicin som tar väck nästan allt negativt, om så för bara några dagar emellanåt, så vill jag gärna ha de där ljusa dagarna på recept.

MabThera

img_20161118_094335_resized_20161118_081810634Ursäkta mig, för bildurvalet. Men det finns inte så mycket att ta kort på i behandlingsrummet. Vad som förekommer i bloggposten var i princip allt jag såg mellan 8:30 och 15:00 igår.

Det gick bra!
Jag oroade mig i onödan, men så har jag väldigt svårt för att lita på information som är generell, eftersom reaktionerna är högst individuella. Jag fäster mig vid negativ information och förstorar upp den x 200, tills jag har ett skräckscenario att leva mig igenom. Jag tror jag får alla reaktioner.
Inklusive den dödliga PML som bara finns i teorin vid just MS-benhandling… än så länge. Då tror jag förstås att jag blir den första i rapporten, för: vem annars…

De flesta känner nog igen sig i självuppskrämningsprofilen, så mitt råd är väl egentligen att skita i att googla behandlingen. Fråga hellre MS-sköterskan.
Det finns så enormt mycket information på nätet som är högst individuell, utan att markera det, och där åker ju en hel del ytterst ovanliga reaktioner med, för att inte säga samtliga, som om de vore standard.

Behandlingen inleddes med kortison per sup (hutt) och värktabletter, och något annat som jag inte vill påstå att jag lagt på minnet. Efter det fick jag vänta i 45 minuter, innan behandlingen kom igång.  Jag betedde sig som om jag hamnat på SPA. Här skulle kopplas av. Slätkammad, hårspännen. Inga åtsittande kläder.  Mys-pys.

Man kan illustrera de 6½ timmarna med ”före -halvlek-och-efter”. Det började med positivt SPA-humör, avklingade i allergireaktion och mindre lust att slutföra alltihop, och slutade med sjukdoms- och utslagningskänsla – sannolikt för jag var fruktansvärt trött vid det laget och inte ens orkade affirmera minsta SPA-stämning.

awake

Pigg. I början. Inställningen är viktig, så jag intalade mig att jag skulle vara på avkopplande SPA. Funkade i några timmar…

Annars var det tålamod som krävdes. Det enda jag inte vill påstå mig utrustad med. Jag gjorde rätt i att ta med mobil, hörlurar och att ha skaffat appar till androiden för ljudböcker och musik. Skrivbok, penna. Kamera att förströ sig med fanns i mobilen.

Jag fick avbryta behandlingen efter en-två timmar, för då fick jag (alla får inte det!) en accelererande allergisk reaktion med klåda och svullna slemhinnor i gom, näsa och svalg. Det var det som skrämde mig; upplevelsen av att inte kunna andas ordentligt. Örsnibbarna lyste röda som signalljus; jag blev rödfläckig i ansikte, på hals, bröstkorg och rygg. Kliade infernaliskt!
Läkaren kom in, tack vare detta, så jag fick träffa honom som hastigast igen- trots att det inte var meningen, den dagen.
Tryggt med samma avdelning, plats och samma läkare och personal-team. Ovärderligt.

Efter en spruta (Tavegyl, ett läkemedel mot olika allergiska tillstånd, som till exempel nässelutslag, allergisk snuva och Quincke’s ödem som är en svullnad som kan komma snabbt) var allt borta efter 15 minuter. Man kopplad bort MabThera och injicerade sprutan i kanylanordningen i armen istället. När alla oroväckande (för mig) symptom trollats bort, fortsatte behandlingen. Märkte ingenting annat, därefter, än att jag blev dåsigare och dåsigare. Jag slumrade till och hade antagligen sovit hela behandlingen igenom, om det inte vore för att sköterskan kom in med jämna mellanrum och kollade upp.

Blodtryck togs i början och i slutet. Mitt var skitfint i båda ändar, kan man säga. Man kunde inte direkt misstänka att jag var 53 och storrökare, sa sköterskan. Både ålder, kondition och rökning, särskilt i kombination, brukar led till högt blodtryck. Behandlingen påverkade förstås alltihop, särskilt pulsen, så jag hade något sämre värden i tryck och puls efteråt – trots att jag legat stilla i över 6 timmar. 

Något långtråkigare får man nog leta efter. Och inte fick jag harva iväg med droppställningen för att röka någonstans, heller, även om det var mitt minsta bekymmer och jag inte kan påstå att jag kände något sug efter det heller.  Vid 13-tiden dök en olycksbroder upp.
– Äntligen någon att prata med, tänkte jag….och så kunde han knappt svenska. Typiskt.

Men han var mig till stor hjälp, den ängeln. Teckenspråk och nyckelord funkade skitfint. Han lärde mig vilka knappar jag skulle trycka på, när apparaten pep för ingenting och hur jag sprätte bort luftbubblor ur slangarna med fingrarna, vilket innebar att vi slapp ringa efter sköterskan för skitsaker som gick att fixa själv.
Jag är stelare än nånsin och dödligt trött, så det blir nog mycket sova för min del, de närmaste dagarna. Men så här långt, är allt bara bra.

Dags för första Mabthera-behandlingen

Förbereder mig för min första Mabthera-behandling i morgon bitti. Jag blir inlagd hela dagen, vad det verkar. Känner mig riktigt nervös, men det ska nog gå bra.

me2

Här är jag i all fall ute, mitt i smällkalla (nåja) novemberkvällen, och glor på något längs Värmlens stränder. Ganska oförnuftigt att gå ut med tvättblött hår. Men jag är ju som jag är; följer ingivelsen.

Apropå hår. Har jag otur kommer jag tappa hår av behandlingen. Eller så förväxlar jag det där med biverkningar av en annan behandling, som jag valde bort.
Jag lär nog märka vilket!

Käre far kommer vara hundvakt hemma, så jag slipper oroa mig för dem, när det kommer ta så lång tid!
Hundarna vet exakt att något är på gång och är stirriga och påpassande. Jag gör nämligen något så ovanligt som att packa en liten bag, och det har de inte sett mig göra sedan jag jobbade i hemvården och reste runt hela dagarna – ofta med klädombyte och lunchen med mig i den bagen. Lunchen åt jag oftast i bilen eller på ett berg vid sjön, beroende på årstid.

Jag saknar det.

Det är slut med det nu.  Ibland säger jag att det var bortkastad utbildning för att komma till användning i så få år, men ingen kunskap är ju en börda, sägs det. Nej, inte kunskapen, men återbetalningarna till CSN för en utbildning jag inte har användning av.
Jag har 4 år kvar att betala och det känns faktiskt för jävligt. Betala med vad? En förtidspension?

Vi hörs i morron kväll, om jag inte är för trött. Eller: kanske klarar jag av att kika in via mobilen från sjukhuset. Det spörs. Jag vet ju inte alls hur jag reagerar på behandlingen.

Här är i alla fall fler bilder på ”supermånen”, eller snarare från dagarna därefter kvällar och gryning. Det såg ut att vara fullmåne i flera dagar, men det är antagligen en illusion.

 

Kristaller till droppet

Men jag har förberett mig på 5 timmars droppbehandling. MabThera. Den påminner så mycket om cancer-behandling, att jag frågat läkaren flera gånger om de undanhåller något för mig. Samma behandling används nämligen för tumörer.

Jag har försäkrats om att det är en effektiv MS-behandling, där enda allvarliga biverkningen är så sällsynt att ingen fått den än – PLM, en hjärnskada genom allvarlig infektion som är dödlig.  Och då tror jag alltid, att jag blir först.

chakraDock; sådant gör mig andlig till mods.  Detaljen var ett skrämselskott.
Fast jag inte hade råd, köpte jag 2 kristallsmycken på Sunangel.  Jag tror på sånt, och ni får kalla det vad ni vill. Det är lite med det här som med viktminskningspreparat, att det kanske inte har någon verkan, men det gör ingen skada heller. Och tron försätter berg. Förhoppningsvis.

Ett unikt (jag lade tydligen beslag på enda exemplaret) chakra-halsband för 799 kr och två armband för 249 kr respt 219 kr. Halsbandet heter Chakra Harmony och  är ett diskret men ljuvligt chakra-halsband laddat med kraft, balans, energi, kärlek, beskydd, harmoni och glädje.

Det ser inte lika leksaksaktigt ut, som andra modeller som jag sett, och därför avstått, utan det här kan faktiskt fungera att bära till vardags. Det beror på dominansen av bergskristall.

Halsbandet är – alltså – gjort av bergkristall och har enstaka stenar av granat, turkos, rosenkvarts, ametist, jade, karneol – representerande 7 chakra. Inte en lång radda ilsket färgglada stenar, som direkt från söndagsskolan, som de flesta andra chakrasmycken.  Detta är verkligen annorlunda.

Här kan man läsa mer om stenarnas egenskaper, eller snarare vilka energier de alstrar, som jag har respekt för.

Själv tänkte jag bära dem under behandlingen. Det är ju inga festjuveler, precis. Jag har svårt att annars finna tillfällen att använda sådana här smycken, så jag har aldrig köpt några.  Ska jag vara ärlig, köper jag aldrig vanliga smycken heller. Det har aldrig varit min grej. Det fulaste jag ser, är kvinnor som går omkring med örhängen, stora som kvarstenar.  Eller långa och tunga som grillspett.
Jag har ett enda (komplett) par silverörhängen liggandes någonstans. Små. Sällan använda. Mig blir ingen guldsmed rik på.
Det är med smycken som med smink; det är roligt som omväxling – ibland.

Nåväl.

Ena armbandet (bild) är av japis och onyx och står för Beskydd – Hälsa – Harmoni.  Jag har alltså valt efter behov, inte utseende.
46983819-origpic-6d34d7

Japis verkar – i all korthet – vid långvarig sjukdom eller sjukhusvistelser och den vitaliserar kroppen.
Onyx är en otroligt kraftfull sten. Den är beskyddande, ger stöd och ger lindring vid svåra situationer och dämpar rädsla.

Andra armbandet (nedom) är med dalmatinerjaspis och lavasten.

Dalmatinerjapis ger stöd under perioder av stress och den skänker lugn och helhet. Gynnar mentala processer och skyddar från farliga eller ogynnsamma önskningar eller beslut. Ökar telepatisk kommunikation med alla djur, speciellt hundar. Fungerar mot allergier. (Flera biverkningar av behandlingen är just allergiska reaktioner och jag är känslig för allergier redan innan.)

Lavasten ger mig elden och kraften tillbaka, den stärker när man går igenom förändringar och behöver släppa taget om det gamla och ta emot det nya med ett öppet sinne; när du vill bli av med depressiva och och andra destruktiva beteenden.  Så står det.

Det är vad jag behöver nu.

Det andra är att leta upp avslappnande musik till Spotify och 27284586-origpic-1358fdbra ljudböcker till Storytel. Det gäller att fördriva tiden, den dagen.

Men det är gratis, åtminstone fram till i december, då Telias prova-på-månader går ut.
Vi får väl se hur jag gör med fortsättningen av Spotify. Storytel struntar jag i.

Deprimerande

frostmark1Från det ena till det andra; jag begav mig in till vårdcentralen för att fixa alla prover som jag blivit anmodad att ta, före MabThera-behandlingen i mitten av november.

Jag kom dit och satt där och väntade bland en hoper nyanlända, ett bra tag.
Tjattrande oupphörligen i mobiltelefoner. ”Habbla-habbla-habbla”-språk. Högljutt.
Barnen tilläts kräla runt i fåtöljerna och till och med på ryggstöden med stövlar på. När en av telefonpratarna fick sitt könummer uppropat, knycklade han ihop lappen och slängde den på golvet. Han följde med in i provtagningsrummet utan att sluta prata i telefonen.

– Undrar vem som står för räkningarn, mumlade jag till maken ur ena mungipan.
– Undrar vem som betalar mobilerna, mumlade maken.
– Stövlarna som förstör sittplymåerna, vem betalar dom?
– 50 kr kommer deras besök att kosta, sa maken. Du får betala både skatt och 300 spänn.
– Undrar vem som betalar 50-lappen, väste jag.
– Undrar varför man måste legitimera sig för att lämna prover, nu för tiden. Hände aldrig förr.
– Förr misstänkte man inte att patienter skickade sjukare eller friskare vänner och bekanta,, beroende på syftet, för att lämna prover i eget ställe.
– Undrar vem som betalar för ID-korten, som dom å andra sidan inte behöver visa.
– Det är nog den billigaste utgiften…

– 89!

Så blev det min tur. Desillusionerad. Trött in i själen.
Jag överlämnade två fullspäckade listor på prover som skulle tas, hängde av mig ytterkläderna och satte mig till rätta med uppdragen tröjärm. Äntligen skulle jag få det gjort och kunde åka hem och sova några timmar.
Trodde jag:

– Men, de här proverna kan du inte ta förrän på måndag eller tisdag, sa provtagande sköterska. Om proverna ska stå här, hela helgen, blir de förstörda.

Jaha, var det meningen att jag skulle veta det?

I medföljande brev stod det att proverna kunde tas på vilken vårdcentral som helst, och när som helst, ”1-2 veckor före behandlingen”.
Det stod inte att jag kunde lämna dem ”alla dagar, utom fredagar”.

Jag måste tillbaka efter helgen, alltså.

Men jag är på gott humör. Det är så förbaskat roligt att åka 5,6 mil i underkylt vägklag helt i onödan för att sitta och lyssna på arabiska i en halvtimme.

snotrad

Vintern har kommit och vitbäddar träden rotsystem