Category Archives: Hälsa

Flugsommar och dysestesier

Ja, jag vet. Det har varit dåligt med uppdateringar här på bloggen. Länge.
Vad som är nytt på det medicinska planet, är kanske att jag fått min andra Mabthera-behandling. 12 maj. Efter det har jag – trots allt – fått ett lindrigt skov, som den här gången innehållit trötthet och nya symptom inslag: en känsla av att ha en mycket tajt bh på mig. Flera gånger har jag varit på väg att knäppa av mig en obefintlig bh, som stramar och spänner över ryggen.

Jag har även en ordentligt svidande, överkänsligt område i hårfästet (stort som en handflata), som om någon länge försökt kamma luggen i fel riktning. Detta har jag upplevt tidigare på varierande kroppsområden, men inte själva ”bh-fenomenet”. Detta lär vara vanligt i MS och kan drabba vilket område på kroppen som helst; runt eller över ett lår, en arm, eller buken. Jag fick det alltså under skulderbladen rakt över ryggen. Det är på väg tillbaka efter 2 veckor, men jag har fortfarande strama förnimmelser. jag sitter och ruskar på mig, då och då, som om det gick att skaka av sig känslan.

En annan sak är att jag länge funderat över varför någon av hundarna fryser, när vi gått och lagt oss. Sängen vibrerar svagt, precis som när en hund ligger och fryser nere i fotänden.
En kväll insåg jag att samma vibrationer fanns, trots att jag var ensam i sängen. Jag kunde snart konstatera att det var mina egna underben som ”vibrerade” och inte sängen. Känslan sitter kvar i ungefär en timme, innan det försvinner.

Annars har jag haft en sällsynt frisk period, så jag klagar inte. Jag känner mig ganska stadig; inga större problem med balansen, heller. Det är egentligen bara de här uppräknade onormala känselsymptomen som är vansinnigt irriterande, men inte begränsande eller smärtsamma. Alltihop hör väl till symtomkategorin känselrubbningar.  Dysestesier. 

Flugor.
Sommaren har kommit med mestadels dåligt väder och hela fluginvasioner!  Och getingar. De är överallt. Det sägs att ett hus är demoniskt, hemsökt av negativa energier från onda andar, om där finns mycket flugor.  Men här finns inga demoner, inte ens den minsta hemsökelse. Tyvärr, vill jag säga.
Det hade varit intressant att uppleva spöken.  Men de trivs väl inte i mitt nyrenoverade kök. Fy fan vad det har kostat mig. Nu är jag väl skuldsatt för åratal framöver, med utgifter som är de dubbla mot vad jag månadsvis får in. Här behövs ett ekonomiskt trolleri.

Jag har skaffat allt nytt. Allt. Till och med diskstället, som jag – efter många om och men – lyckades finna på Åhléns.  Sött och sirligt.

Tabata

Det sket sig med ombyggnaden av hemsidan. Precis när jag kom på den idén att bygga om, så bestämde sig någon kul figur för att uppdatera servern med några nya skyddsfunktioner, så jag kunde varken ändra länkar, posta inlägg, eller ett dugg annat.
Tvärstopp.

Jag nöjer mig med en ljusare bakgrund för säsongen, för nu orkar jag inte mer. Hela dagen har gått åt till att överlista och lösa ett problem som inte skulle funnits om jag bara blivit förinformerad.
Det tog evigheter bara att komma på vad som strulade. Jag fick ta maken till hjälp och han löser det mesta. Men vid det här  laget är jag så trött på alltihop att jag väljer att ta tag i förnyelserna senare.
Jag behöver bland annat ett bättre kommentarsfält och det fixar nog bara ett helt nytt tema. Är inte på humör för att gå in och mixtra med php-filer. Det gjorde jag utan att blinka förr, istället för att byta hela teman, men numera räcker inte mitt tålamod till för pill med detaljer.

Under tiden som jag väntar på humör för nya ombyggnadstider, kan jag ju alltid berätta om saker som säkert inte intresserar någon. (Jag gör mitt bästa för att slippa tänka på hur hela landet rasar samman i importerat våld, bedrägerier, urspårade samhällsfunktioner, politikers folkförräderi och skitsnack om värdegrunder.)

I torsdags började jag med Tabata! (Hälsosidor)

Nedan finns videoexempel på hög/lågintensiv Tabataträning. Lita på att det känns i muskler du inte anade att du hade. Jag skrattade första gången jag såg övningarna. ”Vad är det där för trams, det leder väl aldrig någonvart?” Men det ser enklare ut än vad det är, i synnerhet om du har fått balanssinnet sabbat av MS, som jag har.  Jag får ta stöd mot väggarna i flera övningar. Dagen efter ett pass med flax och blandade småhopp har du en träningsvärk från helvetet.
I fredags kröp jag upp i behandlingsstolen på sjukhuset och förkunnade att jag nyss börjat träna Tabata, när min MS-sköterska såg orolig ut. Jag rörde långsamt på mig som en helt ned- och ledbruten människa.

38 minuter!  Det kändes som jag hade blivit överkörd av en tröskmaskin.

Först idag har träningsvärken börjat lägga sig; alltså borde jag tvinga mig till ett nytt pass. På egen hand. Det fina med Tabata är att man kan lära sig ett schema och rörelser och träna hemma mellan passen. Man kan hitta på egna rörelser också.
Jag kom till första grupppasset i gymnastiksalen utan större pejling på när-var-hur man tränade Tabata, här i byn. Det var av en ren ingivelse att jag hoppade med i gruppen.
Jag lyckades alltså gå med näst sista gången, före sommaruppehållet!  Det gjorde mig besviken.  På torsdag är det sista gången, sedan är jag hänvisad till egna blandade skutt på egen hand, ända fram till hösten.

 

Självklart har jag handlat sportbag, yoga-matta och hopprep. Vikter har jag redan.  Skitbilligt på Lesara, 56 spänn för hopprepet och och 179 spänn för sportväskan.  Den rosa mattan skaffade jag på Sportamore, för den ingick såklart inte.   Jag insåg nämligen att nästan ingenting av det jag hade med mig fick plats i någon av mina väskor. Skorna stack halvvägs upp och ramlade ur. En plastkasse hade helt säkert dugt, men det kändes utfattigt. I och för sig är jag utfattig, men jag vill inte skylta med det.

       

På Lesara fick jag även tag på jättebilliga, elastiska och bekväma gymnastikskor för inomhusbruk . De har kostat 699 kr men nu  bara 259 spänn. Perfekt.
Jag har dammsugit nätet efter billiga, nedsatta träningskläder och fått ihop ett antal ombyten tights, linnen, sportbh:ar och tshirtar för ändamålet.
Jag är verkligen utrustad och rubbet har inte kostat mig mer än en 1000-lapp. Totalt.  Det kan man tydligen få ge för bara ett par märkes-tights, men riktigt så noga med mitt intryck blir jag aldrig. Det ska vara funktionellt och det ska matcha, sedan skiter jag egentligen i resten och ju billigare jag kommer undan, desto bättre.

Här finns en massa Tabata workout-musik, som man kan använda.

Det är bra för sjukdomen att vara aktiv, så jag ska försöka vara det i så hög grad jag kan. Tabata får jag väl köra igång med på allvar till hösten och fuska själv hemma under sommaren.
Jag ska ju även simma, så fort isen släpper i sjön (fy fan vad kallt det är, fortfarande i mitten av maj!) och har fått lilla mor att gå med på promenader varannan kväll.

Det gör även lilla modern gott, plus att vi får en hel del kvalitetstid tillsammans. Jag blir 54 i morgon och hon 74 i augusti, varför det känns angeläget att utnyttja tiden som finns kvar. Man vet aldrig hur länge livet varar, eller hur länge man har ett aktivt liv kvar av tiden som återstår. Det där gäller ju egentligen oavsett ålder, för man vet aldrig när livet tar slut, men känns ju mer realistisk bråttom ju högre upp i åldern man själv och anhöriga kommer.   Jag är ju också innerligt medveten om att min MS inte kan botas, bara bromsas en begränsad tid. Får jag 10 år? kanske 15?
Ingen vet.
Modern ”opererades” för den våra formen av AMD (gula fläcken) i torsdags och kan idag äntligen börja läsa lite med det sjuka ögat. Härligt!

2:a MabThera-behandlingen

En timme in i behandlingen. Jag börjar sega ihop.

Det gick bättre den andra gången, för nu kunde man förebygga de allergiska reaktionerna. Jag fick injektion med Tavegyl, samt en hutt kortison, som jag blir så pigg av i två dygn, med ett dygns fördröjning. Fungerar som rena rama amfetaminet på mig. Smärtstillande, dessutom.
Jag blir fri från smärtor och börjar känna mig energisk och besittande mentala och fysiska superkrafter. Kommer vara i två dagar. Efter hemkomsten bara sover jag. Jag har sovit stor del av dagen i dag också, men nu kickar superkrafterna in. Morgondagen blir nog kanon, om det följer rutinen från förra gången.

 

Den här gången var jag inte ensam i behandlingsrummet, som rymmer fyra – det var fullt. Två var på påkopplade när jag kom kl 10 och en sista anlände en halvtimme efter mig. Där låg vi och tittade på varandra och i våra mobiler. Det blev lite som i ”En kos dagbok” av timmarna som gick.

– Tittade på Majros. Åt hö. Tittade på en fluga i fönstret. Sov. Åt hö. Vaknade och tittade på Svea.

Mindre än halva tiden, mot förra gången. Knappt 4 timmar.  Jag var klar 13:30, inklusive observationstiden före frisläpp på 30 minuter. Stor skillnad mot första gången där jag kom kl 7 och var klar 15:30. Det var längre observation innan påkopplingen. Sedan fick jag allergiska reaktioner två timmar in i behandlingen som gjorde att man fick avbryta en timme för att istället injicera ”motmedel”, innan man kunde köra igång igen. Observationstiden efteråt var en timme. Riktigt drygt.

 

Observation att vänta ut innan kanylen togs bort, behandlingen klar.

Nästa gång lär det gå ännu snabbare, för då slipper jag alla observationstider.  Skönt att få sådant här överstökat fortast möjligt, för det är ingen höjdare att bara ligga där. De borde ha en storbilds-tv.

Nu ska jag tillbaka först i november igen. Ett halvår emellan.

Vad jag ägnar resten av kvällen åt är att laga champinjonstuvning till varma smörgåsar, som jag har satt maken till att hacka och förbereda. Är nyduschad och har svept en kopp kaffe. Funderar på om jag ska tacka ja till en inbjudan att sommarprata en timme i sommar. Inte i vanlig radio, för det får inte frifräsare som jag, utan i en kanal som fri media ger ut. Jag berättar vilken, om jag bestämmer mig för att tacka ja, men det är osäkert.
Vem orkar försöka begripa sig på värmländska i en timme?  Jag vet inte ens hur jag hamnade på förslag.

Jag har själv svårt för att lyssna på dialekter, och det gäller faktiskt även min egen. Det låter verkligen inte bra när man försöker ”försvenska” sina uttal  – för tydlighetens skull – men har satsmelodin kvar i bakgrunden. Det känns å andra sidan inte naturligt, utan skulle bara låta krystat. Nästa grubbel: ska jag köra  allvar, eller humor? Blanda, kanske?
Det beror på vilket tema jag väljer, eller om jag ska blanda det också?

Jag är så jävla trött på politik. Den kan bara handla om migration och integration, eftersom vartenda annat problem kretsar runt hur man förhåller sig till detta (vem anade det för 30 år sedan), så det orkar jag sannolikt inte hålla någon monolog om. Orkar ju knappt skriva om det längre, jag blir bara deprimerad över vilka usla framtidsutsikter vi har.

Jag vet helt enkelt inte hur jag ska göra.

Here we go!

 

Japp, nu har jag varit ute på banan igen!
Dock inte i påsk. Det har bara snöat och varit skitkallt. Kändes ganska snopet efter en veckas härliga vårdagar. Jag såg fram emot träning under hela påsken, men istället drog jag täcket över huvudet och försökte glömma bort min existens.


Blek om trynet, men på G!
I dubbel bemärkelse!
Jag fick besked på senaste MR-röntgen idag och är enormt lättad:

”Inga nytillkomna MS-lesioner jämfört föregående undersökning. Inga lesioner med patologisk kontrastuppladdning. Oförändrat antal och utbredning av sedan tidigare kända MS-lesioner.”

Där hade jag gått och gruvat mig som en metmask på en krok i väntan på ett MR-utlåtande som drog ut på tiden, tack vare påskhelgen. I onödan.
Jag blev mer och mer övertygad om att nya lesioner uppstått, inte minst på grund av mina synproblem för en tid sedan.  Nu övergår grubblerierna istället i vad i fridens dagar jag då fick synproblem för, om det inte hänger ihop med min MS?

Men det är klart, synrubbningarna kanske inte alls hänger ihop med några lesioner. Ju mer jag tänker efter, desto självklarare blir det att de inte gör det, för lesioner är permanenta. Synproblemet gick ju så småningom över.

Den här sjukdomen är verkligen mångdimensionell. Jag tänker inte ens föröka bli proffs på den, för jag tror att man bara blir deprimerad av att läsa om allt som kan vänta och varför. Istället går jag in för att ta reda på så lite som möjligt och leva som vanligt så länge det bara går. Jag vet ju att bromsbehandlingar bara skjuter upp förloppet, de botar inte.

Jag passar på att njuta av våren! Av nu:et! Även av att det är så förbannat kallt, att blåsipporna säkert dött, där jag fann dem.

 

 

Tranor hemma på gärdena

 

 

Hamnen i Borgvik, strax utanför Grums

Hur positivt ska man tänka nu?

Mycket tjat om ögon och synfel för min del, just nu, men ni får stå ut. Den här bloggen är personlig och är menad att handla om allt möjligt, och just nu har den snöat in på mina synproblem. Det har, som ni förstår, inte förelegat något större fokus på skrivandet. Det kräver för mycket av mina ögon som jag försöker hålla vilande i stand by-läge just nu.

Det betyder att jag bara läser eller skriver något i några minuter åt gången. Det tar alltså tid och tid är allt man inte har när man skriver om dagsaktuella förskräckligheter som händer varje dag här i landet. Det är svårt nog att hänga med i svängarna utan synproblem, i alla fall för mig, som är långsammare än Skalman.
Jag har minst 4 texter som ligger påbörjade och oredigerade i bloggens utkast, men som hunnit bli inaktuella när jag börjar se bättre. Åtminstone håller jag taktpinnarna i trim, tills allt kan flyta på bra igen.

 


Här sitter jag i kortklippningen
och doppar tepåsar, med mina gamla glasögon på. Som jag ser bäst i, just nu. De nyaste glasögonen har jag funnit för gott att plocka ner i skrivbordslådan i väntan på bättre tider och en ögonläkare.

Vem vet, nästa gång jag kommer ur duschen, har jag kanske fått tillbaka mina senaste styrkor på glasögonen och får plocka fram de nya igen. Det som hänt är faktiskt ett medicinskt mysterium för mig.
Hur positivt ska jag tänka? Att min syn inte försämrats utan faktiskt blivit lika bra som den var för 2 år sedan, innan jag behövde skaffa nya glas?
Så där borde det vara, rent generellt. Det vore ju skitpraktiskt, om både kropp och sinnen skulle börja regrediera när man kommit över 50-strecket. Fortsätter det så här, är jag snart bara 30. Då kan jag plocka fram alla gamla kläder som jag av någon anledning tvättat, vikt och sparat i plastsäckar i källaren. Det skulle funka. Jag har aldrig följt något mode.

Äntligen fredag, tänker jag, fast jag gått i förtidspension. Dricker gott te och har mulat i mig en hel påse lättsaltade chips. Hundarna har fått kokta snabbmakaroner och kokt skinkstek, och nu sover de i min säng. Jag får väl ta hundkorgen, när det blir dags att peta i mig min kvällsmedicin och gå och lägga mig.
Mirtazapin.


Medicinen hjälper oerhört bra mot mina sömnproblem och jag har inga biverkningar alls av den. Inte ens muntorrhet, som lär vara vanligt. Innan jag accepterade tabletten försäkrade jag mig om att den inte skulle vara beroendeframkallande. Det är den inte.

Egentligen skulle jag hålla käften om det här, men jag berättar om det i alla fall, eftersom det är på min egen bekostnad. Kanske kan jag bjuda på ett gott skratt, för jag lovar att jag har vikt mig av skratt här hemma.

När jag kom ur duschen och såg så dåligt i måndag, så tillgrep jag vad som redan fanns till hands hemma för att se om problemen kunde avhjälpas enkelt. Jag drar mig nämligen för att uppsöka sjukvård i första taget. Jag är min egen Första Hjälpen, nämligen.
Jag famlade alltså runt i badrumsskåpet och fick till slut tag på den pyttelilla flaskan med ögondroppar från apoteket, som jag visste att jag hade stående. Den kunde kanske skölja bort det jag fått i ögonen i duschen, om det nu var tvål eller balsam.

Jag pumpade kvickt ut ett par droppar i varje öga och blinkade. Ingen skillnad. Äsch, jag tar ett par droppar till! Sagt och gjort. Jag pumpade in sammanlagt fyra droppar i vardera öga.
Lika grumligt och mjölkigt, lika förbannat.
Av någon anledning har de här ögondropparna legat och gnagt i mitt bakhuvud sedan i måndags, för tänk om de varit för gamla och det var skadligt?

Först idag har jag kunnat se tillräckligt bra i glasögonen för att ta fram flaskan och läsa på den. Jag blev något förvirrad när jag märkte att jag faktiskt inte bara hade en, utan två småflaskor stående bredvid/bakom varandra skåpet. Vad fan var det då i flaskan bakom?
Jag blev alldeles kall när jag läste på den. Det var ögondropparna.
Jag fick ta fram förstoringsglas för att kunna läsa på flaskan som jag använt och ställt tillbaka längst fram. Jag slog ena handen för munnen i bävan.
Jag har alltså stått och pumpat hundens öronkortison i ögonen! Inte lite, heller!

Det här vågar jag aldrig tala om för läkaren! Om jag ändå gör det, så måste jag till mitt klena försvar säga att jag såg lika illa innan misstaget och att det inte blev någon skillnad, för det blev det inte.  Men bara gud vet om det beror på öronkortisonet att inte pupillerna drar ihop sig som de ska? Det vet jag ju inte.

Det är väl knappast någon idé att fråga om någon har erfarenhet av det här, för så jävla dum finns det väl inte en till som är.

Skov igen?

Då är jag hemkommen från vårdcentralen där mina ögon gått igenom någon sorts närstudie på ögonen, för egentlig ögonundersökning var det knappast tal om på en vårdcentral. Det visste jag ju också, men det är alltså den omvägen man måste gå.

Läkaren skickade en akutremiss till centralsjukhuset direkt. Men nu är det helg, så det lär väl inte hända någonting förrän på måndag. Flera dagar till spillo.
Hur som helst kunde han konstatera vad jag redan konstaterat: pupillerna drar inte ihop sig. Jo, fast reaktionen på ljus är extremt långsam. Alltså bör jag inte vistas utomhus utan solglasögon.
Nej, det klarar jag knappast! 
När jag skulle följa hans pekfinger framför ansiktet såg jag dubbla konturer runt det. Med glasögon. Han slog fast att det högst sannolikt hängde ihop med min MS och att det här kunde räknas som ett skov. Men det får en specialist bedöma. Det läskiga är att inte veta om symptomen kvarstannar som restsymptom, eller går helt tillbaka.

Frågor som uppstår är givetvis varför det här händer? Det räcker inte med att säga ”att det hänger ihop med min MS” och så är saken utredd, för jag vill veta vad som hänt. Tex: har en ny lesion uppstått i hjärnan som påverkar synnerven, eller inflammation? Det hela har betydelse för hur man ska förhålla sig.

Jag anser dock att jag ser något tydligare idag, på alla avstånd, och hoppas det inte bara beror på tillvänjning. Är det så, så håller synen på att åternormaliseras även om det går jävligt långsamt.
Jag kan bara vänta.
Under tiden har jag köpt mig lutein och A-vitamin som är bra för synen, men det är i princip det enda jag kan göra själv.

Blåbär kan tydligen rädda synen.

Kortslutning i glasögonen.

Klev in i duschen i förrgår med full syn och klev ut 15 minuter senare med helt och hållet förändrad syn. Jag kontrollerade att jag verkligen hade satt på mig rätt glasögon igen, det vill säga: de nyaste från i april förra året. De nya progressiva fungerar även som terminalglasögon.
Jodå, det var rätt glasögon.
Distansavståndet var mjölkigt, grumligt, som om glasögonen var riktigt skitiga. Även nära håll var grumligt resten av dagen, men klarnade något påföljande dag.

Tredje dagen, idag, är synen på nära avstånd nästan acceptabel. Men absolut inte som det brukar vara. På avstånd fungerar glasögonen inte alls längre. Förbättringen på avstånd är så marginell att den knappt går att uppskatta på en skala. Det är fortfarande som att försöka se allt på avstånd genom en skitig flaskbotten. Exempelvis vägrar jag köra bil. Flera gånger har jag varit på väg ut genom grinden för att åka en sväng, men vänt i grinden och sparkat av mig stövlarna i hallen igen:
– Nävisstnä, jag ser ju för fan inget!

Det första som slog mig var förstås att jag fått ett nytt skov (MS), trots bromsbehandlingen, men det tyckte MS-teamet inte stämde. Ett skov lät inte särskilt sannolikt, dels för att jag går på bromsbehandling (som man åtminstone förutsätter fungerar) och dels för att synfelet uppstod alldeles för plötsligt och utan förvarning för att det skulle stämma.

Men, själv envisas jag med amatörmedicinsk tvekan: dagarna innan fick jag nämligen förändrade känselförnimmelser i pannan vänster öra och vänster fot.  Känsel fanns ju, men ytterst märklig sådan. Som om huden var uttorkad och stram och i princip konstgjord. Så började nämligen en halv ansiktsförlamning som satt i under ett helt halvår 2008.
Symptomen drog sig den här gången långsamt tillbaka efter bara ett drygt dygn, men istället kom det här med synen på båda ögonen. Så jag är faktiskt lite reserverad.

Haver nu fått tid hos läkare, eftersom det var vårdcentralen jag skulle kontakta i första hand. Jag får väl höra vad läkaren kommer fram till i morgon, för om jag ska lyssna mer på vad min moder har att säga om orsak och verkan, så skrattar jag snart ihjäl mig.

Det lustiga (nåja) är att mina nya progressiva glasögon (blott 11 månader) plötsligt bara fungerar som terminalglasögon. Med ansträngning! Allt på distans ser jag som om jag tittade genom en grumlig flaskbotten.  Värdelösa.
Men!
Jag testade att ta på mig mina gamla progressiva glasögon och dom ser jag betydligt bättre på avstånd i, men däremot inte alls på nära håll! Men det gjorde jag ju i och för sig inte förr heller, utan hade särskilda terminalglasögon. Men inga av dessa fungerar nu.  (Gissa om jag är förvirrad. )
Nu sliter jag av och på flera olika glasögon helt beroende på vad jag gör och vilka som funkar bäst för olika ändamål. Det har verkligen blivit kortslutning i glasögonen.

Jag ser såpass bra i mina gamla progressiva glas att jag skulle kunna köra till vårdcentralen själv, men för säkerhets skull har jag ordnat skjuts.

Mamma har ringt då och då sedan i förrgår och kommit med sporadiska förslag på vad som har kunnat påverka synen, allt från nya hudcremer till överansträngning vid datorn, men nyss ringde hon och tog förtroendepriset:

– Jo, jag satt och tänkte….(hon smackade som hon åt någonting)…du har väl inte druckit dåligt hembränt?

– Jovisst, mumlade jag, plötsligt blev jag sugen på en flaska rödsprit!

– Skratta inte. Jag bara frågar!

Har jag tur kan det bli billigt. Om jag kan hålla på att byta mellan nya och gamla glasögon vartannat år. Nästa år kanske det händer igen och då passar nog mina nya glasögon på nytt.
nej, ärligt talat ser jag inte tillräckligt bra i mina gamla glas heller, för att sitta och hoppas.

Jag är åtminstone glad för att höftröntgen inte påvisade någon artros. Det räcker med att ha det i händerna. Jag har, som jag säkert kunnat klaga på vid något tillfälle, gått i ett halvår med nästan olidliga smärtor i höft- och ljumskregionen. Strax efter röntgen (månaders väntetid) så blev jag förbannad och började med egen sjukgymnastik. Innan svar kommit.
Tänjande gymnastik.
Och då blev jag långsamt bättre.
Om det nu beror på det, eller om jag skulle blivit bra ändå, förtäljer inte historien. Men jag har i alla fall på helt egen hand kommit fram till att jag haft en sena- och/eller muskelinflammation. Den förklaringen är precis lika bra som ingen förklaring alls. För läkarna hade ju ingen.
Smärtan är inte helt borta, men på god väg. För att länge inte ha kunnat lyfta ena benet ens för i- och urstigning i en bil, eller trappsteg, så är jag riktigt atletisk nu.
Men jag föredrar faktiskt fel på benet än fel på ögonen, om det vore möjligt att välja. Nu gäller det bara att ha tålamod. Jag tror nämligen det långsamt kommer gå över.

Långt mellan utandningarna

Ja, jag vet. Ursäkta.
Efter nyår har jag varit mer frånvarande än närvarande här på bloggen. Det enda som hela tiden uppdateras är mitt privatliv. Januari har varit extremt på många sätt och jag har inte haft tid. När jag har haft tid, så har jag inte haft något att säga. Eller som det oftare brukar vara: jag har för mycket att säga för att orka skriva ner det.

Jag har håravfall. Efter lite googlande blev jag varse att det beror på Mabthera-behandlingen, något jag måste ta upp med MS-teamet. I flera veckor har jag med dämpad fascination noterat hur luggen blivit allt tunnare, för att senare kunna konstatera att det faktiskt gäller hela kalufsen. En ovan känsla. Snoddarna kanar ur håret i brist på fäste.
– Jag som hade så tjockt hår! Vad ska jag nu färga till våren?

Jag står sällan framför spegeln och fixar håret, så första tecknen på begynnande skallighet var upptäckten att jag plötsligt började få så jävla mycket långa hårstrån i sängen!  Hela tiden! Ny sort klåda i hårbottnen har också irriterat mig i några veckor, men den har jag sonika avfärdat med diverse kringgående förklaringsmodeller. Exempelvis med en mycket lång och dryg förkylning, just sådant som man blir extra mottaglig för efter påbörjad behandling. En annan handlade om fel sorts schampo. (Hur nu Barnängens någonsin kan bli fel.)

Och hår i kläderna.
Hår på smörgåsen. (Vafan?)
Nu lagar jag mat med badmössa. Det ser absolut inte riktigt klokt ut, så jag ser en poäng i att införhandla mig ett läckert hårnät.  Jag är lite osäker på huruvida det kommer se klokare ut, men gissar att det klassar ut plisserad plastmössa med volanger i knallrosa med vita prästkragar på.

Men, så kom jag till slut att hamna framför spegeln, där jag planerade göra något så ovanligt som att föna håret och använda hårspray.
Jag blev bara stående och stirrade.
– Vilken lugg ska jag ha hårspray i?

Jag plockade bland pinalerna i badrumsskåpet. Där fastnade blicken på en tendens till tandkrämsprepping. Eftersom jag alltid glömmer bort att jag redan köpt den där tandkrämen ”som nästan är slut” så köper jag hem en till. Igen. varje gång. En halv hylla upptagen av tandkräm. Därmed var tankarna genast på väg åt ett helt annat håll, så jag engagerade mig inte så mycket i håret. Hur det var fatt med minnet föreföll betydligt allvarligare.
Jag hade, på något sätt, redan anslutit mig till en förklaring som handlade om att jag måste byta schampo, för jag fick klåda av det jag hade, och håret blev så platt och livlöst. Dessutom hade jag varit klåfingrig igen och klippt mig själv. Någon annan orsak reflekterade jag inte över.

En klocka borde kanske ha ringt av bara vetskapen om att Mabthera är en sorts cancerbehandling, men klockan ringde alltså inte förrän jag insåg att jag inte hade något att ha hårspary i. Hårspray är väl det enda jag har konsumerat mängder av genom åren.
Mina kunskaper om Mabthera har tydligen varit begränsade i fråga om vilka biverkningar som finns.
Jag har liksom inte velat ta reda på något.  Jag är en sådan där som genast får de biverkningar och symptom som jag läser om, om jag gör det, så jag har aktivt undvikit läsa mer än nödvändigt.
Men håravfall är ju rätt så svårt att intala sig att man har. Det drar om öronen. Jag känner mig… genomskinlig.

Det var allt, just nu. Jag står i begrepp att åka till stan. Utan både hårspray och hår.