Category Archives: Fåfänga

Att bli mamma ÄR självförverkligande

kittyIbland stöter jag på små inlägg i de stora dagstidningarna som gör mig begriplighetsförlamad. Insändaren av Kitty tillhör en av dem.

Jag läser om hennes välfärdsångest som ligger ett valbart smäck över hennes sexliv. Och jag känner, förstås, att jag vet bäst.
Fast jag inte är mamma.
Men jag har hundar. Och det är alldeles sant att man kan bli exakt likadana av att vara hundmamma. Hundar är dessutom småbarn hela sina liv, nästan lika länge som barn är barn, men klarar sig aldrig själva.

Detta tänker jag på, när jag alltså läser om Kitty.  Men mina referensramar sträcker sig naturligtvis utanför hundsfären, när jag undrar vad hon håller på med.
Jag har väninnor med barn, jag har själv varit barn.  Man behöver inte ha egna barn för att förstå vilken stress- och ångesttillvaro hon har byggt upp åt alldeles sig själv. Skapade måsten. Skapade förväntningar.

”Att vara en bra mamma i dag handlar inte bara om att baka bullar och hålla barnen hela och rena. Vi förväntas förverkliga oss själva, satsa på karriären, ha ett socialt liv, vara snygga, vältränade och dessutom ha ett sexliv”, skriver tvåbarnsmamman Kitty Störby Jutbring.

Jodå, Kitty. Att vara en bra mamma handlar om allt, utom det som gör att du inte har tid att vara just: mamma.
Barnen frågar inte efter om du är snygg och vältränad.
Inte efter om du måste blogga och instagramma deras rum, när du städat och pimpat det – åt dem.

Att bli mamma är ett självförverkligande. Det har jag insett, nu när jag är över 50. Jag valde av olika skäl själv bort att bli mamma, därför att jag inbillade mig motsatsen, men du är mamma, och det är synd om du tror samma sak, tills du också är 50, och först då förstår vilken skit du lägger ner tid på i jagande efter något som du redan har.

Det räcker med att ha hund för att veta att man måste vara närvarande mer tid än man är lämnar någon i beroendeförhållande helt ensam.
När man skaffar både barn (och valp!) bör man känna till att man ”pajar sexlivet” för en tid. Det är en av insatserna. Vare sig det är veckor, månader eller år.
Skaffar man barn är det för att man vet om att ingenting blir som förut, det finns ingen ledig tid med fokus på sina egna behov och intressen som uppstår. Hur man än trollar med tid och samvete.  Det får man spara till senare i livet.

Handen på hjärtat: förväntar sig någon att du ska pimpa barnens rum och instagramma det, istället för att krypa ner i ett avslappnande bubbelbad – med eller utan maken?
Jag undrar vad du flyr ifrån.
Du hittar på nästan osannolika ”måsten” att jaga efter, som om det är för att slippa det som du efterlyser att du inte har tid kvar till.

Går maken på det?
Gör du själv det?

Varför sorterar inte maken soporna och lägger barnen, om det frigör din energi för sex? Du räknar upp en massa saker som går att fördela mellan sig och spara en massa tid genom, men du verkar inte ens reflektera över att be honom. Ingen av er reflekterar över att du beskriver ett liv som ensamstående?
Man kan undra vad du har maken till.

Jag har väldigt svårt att tro, att omgivningen har alla dina uppräknade förväntningarna på dig. Det är du själv som förväntar dig att leva upp till en massa onödiga saker som du själv -gud-vet-varför- har tagit på dig; det är vad som framgår av vad du skriver. Man kan fundera på vad din man gör, eftersom du räknar upp alla uppgifter som dina.

Det är tydligen inte makens måsten att ordna allt som egentligen – handen på hjärtat – inte måste ordnas. Vissa inte över huvud taget och vissa inte hela tiden.
Du lever ett slags klisterlappsliv. Du verkar inte våga låta bli att schemalägga ditt liv proppfullt i någon sorts ångest över att annars tvingas se vad som (inte) finns under ytan om du låter bli. Det kanske inte finns något sexliv där, minsta lust -med eller utan barn? Vågar du ta reda på det?

Varför måste du till jobbet och ”inspirera mina kolleger både med mitt intellekt och min stil ”?
Är det inte viktigare att inspirera familjen?
Eftersom du räknar upp en massa måsten, även utanför hemmet som tydligen bara faller på din lott, så undrar man: arbetar din make inte utanför hemmet heller?

Någon av er borde avlasta den andre och stanna hemma några år. Ja, det kan bli sämre ekonomi, men det får man ta. Livet blir inte som förut när man har valt att ta ansvar för människor (eller djur ) i beroendeförhållande. Det är rena självbedrägeriet att försöka pussla ihop ett liv som ska likna det som man faktiskt lämnat.
Att vara förälder är ju att veta om att man måste ge avkall på en mängd saker i många år. Utan att klaga skiten ur sig.

Britta Svensson skrev idag:

”Du lever i ett av världens rikaste länder, med världens bästa villkor för föräldrar. Du har gratis mödravård, gratis förlossningsvård, gratis barnavård, föräldraförsäkring och världens bästa förskola för dina barn till låg taxa.
Bara en kort tid i ett annat land kommer att ge dig fasaväckande insikter om hur livsvillkoren är för de småbarnsmammor som saknar de här förmånerna.”

Just det.

Jag vet bara en sak, och det är att man normalt inte (oavsett arbetsliv, press, stress, hemförhållande – bara nämn något) låter någonting komma i vägen för sex, om det är vad man vill ha.
Är man riktigt kär i en person så har man lust och listar ut sätt att umgås på, såvida man inte är inlåst och nyckeln bortkastad.  Det jobbiga är att erkänna att kärleken kanske inte ser likadan ut, som den gjorde förr, eller rent av tagit slut.

Det är svårt att blåsa liv i en lust till en person som försvunnit, hur mycket ledighet man än har att lägga på blåsandet, och ännu jobbigare att erkänna det. Det känns ju som ett misslyckande. Kanske för att de flesta vanligtvis går på myten om den för evigt lika passionerade kärleken, som överlever allt, men som inte finns.  Både kärleken och sexliv förändras, helt naturligt. Med eller utan barn. Om man tvingar fram något ”som förväntas”, förgiftar utvecklingen av en relation.

Det är en jobbig upptäckt. Att behoven och lustarna inte ser likadana ut genom hela livet. Men de är en del av livet.

 

cimbumiwwae_yer

Tillbehörsnoja (Honor 8)

När man väl har investerat i en ny smartphone (Huawei Honor 8) , så börjar tillbehörsnojan.
Hos mig.
En del är nödvändiga för att skydda telefonen, men en del annat är rena bekvämlighets- och nöjesförlängare.

Dessa är på ingång nu. Bekväma Oxilar X1 Bluetooth stereo-hörlurar. Det går att vika ihop dem så de tar ingen plats att  bära med sig och de går att ha på sig hur man vill.

2016-09-28_213802

De har fått skitbra kundrecensioner, men säljs inte på många håll!  Jag fick tag i mina hos MobileFun.  Till slut!  Jag avskyr alla trådiga hörsnäckor som ska petas in i öronen och gör ont. Jag har små öron, så jag får inte fast dem ordentligt utan att de trillar ut. Och får jag fast dem, så sitter de verkligen fast och gör svinont.
Jag är old school, så jag vill inte ha mikrofon på kinden och hängare på öronen.

Det här är perfekt, en kompromiss mellan bluetooth och stereo/musikhörlurar, för lurarna är ganska små.

229 kr, så det är ju inga pengar att tala om.

d

Nästa grej, som är absolut nödvändig för mobilens livslängd: displayskydd. Det är också på ingång, enligt leveransbeskedet  Flytande skärmskydd!

 

2016-09-29_133628

Jag visste inte ens att det fanns. Man slipper luftbubblor mellan skyddet och skärmen och det här härdar skärmglaset och gör det resistent mot repor, feta fingeravtryck, smuts, stänk och allt skumt.
84 spänn. Helt taget.

mofi-rui-flip-case-for-huawei-honor-8-brown-20092016-1-tMen så kommer även ett flip-skydd (man viker upp framsidan som en bok), men jag vet inte näääär. Det fanns inte på lager, så det kan ta 14-18 dagar. Sådant där irritera mig, när det inte informeras hur lagerstatus ser ut förväg. Man beställer, börjar tindra föväntansfullt….och så får man mejl som beklagar sorgen. ”Kommer när det kommer….”

Jag verkligen avskyr alla de där moderna, otympliga plånboksfodralen. Det ska vara enkelt att slå upp och komma åt mobilens alla funktioner, men också skydda.

Det matchar både kameraväskan och plånboken.  Ja, jag vet – fåfänga – men om det finns så är man väl inte dummare än att man väljer en färg man vill ha och av vilken anledning man vill.

På väg är också sleeve-fodralet med nack/halsrem. Även till min gamla Samsung Galaxy hade jag variationer för olika tillfällen. Bara 49 spänn.
sleeve

2016-09-29_194202På väg är också 64 GB microSDXC ultra.  (Minneskort)  199 spänn.
Jag tror jag hinner få vartenda dugg innan jag får nanoSIM-kortet från Telia. Det enda som behövs för att kunna ringa….

Lustigt; jag beställde min nya Honor 8 genom Telia på söndag eftermiddag och hade den dagen därpå, i måndags. Det var då jag upptäckte att mitt gamla SIM inte passade, varför jag ringde direkt och beställde ett nytt.
Borde inte det gå minst lika fort? Bara ett brev i lådan,  i princip, men nej då.

Nu hoppas jag att SIM-kortet kommer i morgon, för sedan är det helg. Då händer det ingenting förrän tidigast måndag, och då har jag haft min nya mobil i en vecka – utan att ha kunnat använda den.

Men jag stortrivs med den. Jag behandlar den som en juvel.
Gud ska veta att jag är svårtflirtad, när det gäller mobiler. Ända sedan jag bestals på min lilla Ericsson-mobil med fliplucka 2004, så har jag aldrig funnit någon ny som jag trivts med. Förrän nu.

Som ni förstår, har jag haft gott om tid att undersöka den. Allting är logiskt och därmed enkelt…. i funktioner, organisation och användning. Inställningarna är gjorda nu, apparna jag vill ha finns på plats (via Wi-fi), kameran är överraskande suverän för en mobil, ljudet är avlyssnat och godkänt och – ja- den är lättälskad.
Rekommenderas!
Om du nu händelsevis vill ha en ny smartphone, litar på mitt omdöme (nåja)  och inte vet vad du ska välja.

Naturligtvis finns det fler saker som jag vill ha, som dockningsstation-laddare och bil-mobilhållare, men det är inget som jag har panik med. Det är ju egentligen de mest elementära tillbehören jag beställt nu, om man frånser att det kanske inte var så jävla akut med två fodral.

Men håll med om att Sleeve-fodralet kommer som en alternativ räddande ängel i morgon, med tanke på att flip-fodralet (som ska vara standard) tänker ta mellan 14-18 dagar på sig innan leverans.  (Besvikelse)
Om sleeve-foralet inte kommit praktiskt taget genast, så hade jag inte vågat ha mobilen med mig på en hel månad, i rädsla för att kanske repa den.

honor8x

 

Jaha, nu ska vi se hur länge jag behåller den här. Jag är ingen storköpare av mobiler, utan brukar köra slut på dem – eller: de brukar hinna gå ur tiden, innan dess, och då finns det inga förbrukningsvaror kvar på marknaden till dem som passar.
Det var drygt fyra år sedan jag köpte mobil innan den här. Då förstår ni, kanske, för en mobil uppfattas som modern i max ett år, numera.
Jag minns min första mobil.
En Motorola, tung och klumpig som tegelsten  (1997, tror jag). Den saknade täckning på landsbygden, och det var ju praktiskt, med tanke på att det var där jag levde. Inga sms, för det fanns inte än.. Men det en helt annan historia

Facebook-världen

På Facebook finns en massa tester och personanalyser av alla de löjliga slag, som jag hatar, men ändå inte kan låta bli. Här är den senaste.
Jag trodde mitt namn betydde ”Seger”.
Men jag bedrog mig. Facebook talar om vad det egentligen betyder, och jag litar förstås på Facebook.

Min spontana reflektion över resultatet:

fb

Jag är alltså ingen person som det är någon idé att förvänta sig något av.
Jag fungerar mer som en katt. Får jag en inslagen present, så är det kartongen, snöret och pappret som fångar mitt intresse. Innehållet har sekundär betydelse.

Min mor har berättat om mina julaftnar, som liten. För att det skulle bli många julklappar, slog hon in olika delar av samma present i olika paket.
Färgpennor, kritor, block, pennor – allt sådant gick hem hos mig och var värdefullare är lyxen med pratdocka. Köpte hon exempelvis kritor, så packade hon in varje krita för sig.
Jag tyckte det var helt fantastiskt att tomten kom ihåg att ge mig varenda färg!

Varje present öppnade jag med ett belåtet ”åh” och lade ifrån mig på ett särskilt ställe. Det var alla glittriga, glansiga papper och färgstarka, krusiga snören som fascinerade.

”Vi kunde egentligen ha hoppat över dockor och badspelare”, säger min mor vid minnet. ”Du kunde sitta i timmar och prassla med papper, färglägga i skitbilliga målarblock och tindra med ögonen. ”

Lika billiga intressen har jag inte idag.
Hon kan vara glad för att vi inte längre ger några julklappar åt varandra. I den mån vi gör det, så vet hon att jag fortfarande tycker om saker som ”prasslar” – penningkuvert.

Göm er, nu kommer badjävlarna

Inbitna storstadsbor som semestrar på landet. Egentligen ville jag bara säga det och skaka på huvudet.
Men. Nu är de här.
Man märker direkt att landsbygden inte är deras naturliga miljö.

De tror att de smälter in som infödda om de har vändbar fiskarhatt och rosa foppa-tofflor, eller försöker härma vår dialekt när de frågar efter vägen till en turistattraktion.

Dessutom är de så jävla glada hela tiden och vinkar som om vi bör känna igen dem och uppskattar att de har semester.
– Det gör vi inte!

laserSomliga flashar hemmagjorda tatueringar på våra stränder. Jag önskar att någon nära vän till dem ville be dem göra sig själva en tjänst (och oss som tittar) med att ta bort tatueringarna till nästa år, för till och med hundarna reagerar negativt.

Vi som faktiskt året-runt-bor på landet, är mindre toleranta än hundar.
Vi förväxlar dessa köksbordstatuerade fåntrattar med kåkfarare och packar ihop våra solkrämer och cyklar hem.
Här ute tar vi inga risker!
Närmaste polis har fem mil att köra och idag får man vara glad om de dyker upp samma vecka.

Jag vill bara väl, även om min kärlek framstår som kärv. Det finns faktiskt hela skinnsliperier för att ta bort fula tatueringar hos, använd dom. Nåja, det sker väl kanske med laser numera, men i alla fall.
De svarar att de inte lider själva.
Det kan väl hända.
Men jag
 skulle må bättre om de fick genomlida en större hudtransplantation, eller åtminstone hamnade på ett riktigt slipbord utan bedövning, för att verkligen ta konsekvenserna av sin dumhet.

Man sitter inte och låter en berusad vän hacka in ett motiv med vindruvsklasar på magen i ett mörkt kök en fredagskväll, man gör det bara inte! Det är knappat man låter ett proffs göra det.
Vad tänker de på?

När de en dag hamnar på äldreboendet med sin åldersslappa torra hud, jo för det gör de, så tror vi i vården att vi torkar bort russin från ett krackelerat kakfat.
Har en full amatör dessutom gjort det, så ser det så ut redan från början. Alltså, skärp er.

Man drar sig undan turister och semesterfirare med sommarstuga, eller husvagn. De är inte med flit. Eller,  jo det är det, men vi menar inget illa med det.
Vi tycker om underhållning, men det finns faktiskt gränser.

Zlatans dilemman

zlatan

Zlatans efternamn är för långt för tröjan, får vi veta nu. Bu-hu.  – Men skriv bara Zlatan då, problem solved.
Nästa problem: nr 10 är upptaget.
Vilken kärring han är.
Hur svårt är det?
Byt nummer med nuvarande nr 10 då, för den nuvarande 10:an kanske inte bryr sig? Eller ännu hellre: håll till godo med ledigt nummer.
Är det fotboll eller bingo han tänker spela?

(Aftonbladet)

1 maj och informationsfientliga glasögon

blek

Obs. Mina gamla terminalglasögon

Mina nya progressiva glasögon – båda paren – är ICA-fientliga!

Varje gång jag handlar i livsmedelsbutiker, så ballar de ur fullständigt. I affären finns miljoner olika avstånd….detaljer….överflöd av text i olika storlekar…och det blir kortslutning i glasen.

Jag ser inte tydligt på något håll alls, där inne.

När jag kommer ut i normala förhållanden igen, ser jag glasklart.   Jag vet inte vad det här beror på. Finns det någon som gör det?

Mina ”gamla” såg jag inte bra i någonstans eller över huvud taget, så det går inte jämföra. Jag måste alltså ansluta mig till teorin att glasögonen inte tål överskottsinformation.

Dock är jag oändligt lycklig över att båda mina nya glasögon fungerar ypperligt som terminalglasögon- också. Det gjorde inte mina jättedyra gamla, nej inte ens när de var splitternya. Jag minns hur förargad jag var över att behöva köpa särskilda glasögon bara till datorarbete.  De kunde jag använda till allt utom dator och läsning, fast ett par progressiva ska klara av det.

Alltså har jag nu en situation med ett par ”reservglasögon” med vinröda bågar som jag bara använder hemma och till datorarbete, och de dyrare av paret i ”silver”, som jag kostade på vidare synfält (freeform) med tanke på bilkörning, använder jag till just bilkörning och utomhusaktiviteter.  Hur kommer de fungera i skyttet? Det återstår att se.

Här skiner solen för första gången på nästan en månad och det ska bli vackert (om än blåsigt) i morgon också. Påstås det. Då planerar jag (vad annars) att åka till skyttebanan. Det är dags att komma igång med skjutövningarna nu.

Men än så länge är det 1 Maj. Folk demonstrerar över hela landet och jag är nyvaken efter att ha genomlidit ett smärre migränanfall.

I två veckor har jag  enbart druckit beskt gammalt billighetskaffe. Trodde jag gjorde ett kap som kom över 10 paket ”Hushållskaffe” för 29 kr/pkt, för det lät så hemtrevligt.
Men jösses….det måste ha sopats upp från fabriksgolvet.  Det smakar som om det vore blandat med torktumlarludd.

Nu har jag äntligen unnat mig riktigt kaffe och ser fram emot en kopp.
Jag ska spana efter ”mitt” rådjur.
jag är orolig för jag har inte sett henne på flera dagar.

Besviken

1465324_960x480_6_0_FFFFFFDet började inte bra idag.
Jag försov mig till ett möte med kommunstyrelsen som skulle börja kl 8 på morgonen, men hann dit med andan i halsen bara 8 minuter försenad. (Jag förvarnade styrelsen om en timmes försening, men jag fixade det ganska bra.)

Jag var hemma igen kl 13 för att ta in posten och överraskas att att mina nya terminalglasögon kommit.
Glädjen blev inte långvarig.

Jag såg inte ett skit. Eller: jodå, men inte datorskärmarna, det jag skulle ha dem till. Bara om jag böjde duktigt på nacken och kunde se i övre delen av glasögonen, men så kunde jag inte sitta hela dagarna.
Mittenfältet var suddigt på alla kortavstånd. Läsfältet längst ner kunde jag läsa i, men bara om jag höll text nära ansiktet – äshållning blev därför också onaturlig.

Hur fanken har de slipat de här, och efter vilken arbetssituation? Övre och nedre fälten var perfekta i styrka, men helt fel placerade – och mittenfältet helt oanvändbart, överlag, oavsett avstånd.

Retur.

Nya perspektiv

jobbigt

Överansträngda ögon efter en bilfärd med fel glasögon

Tänk, att mina nya glasögon är en sådan källa till glädje.

De kom i fredags.  Helt fantastiskt är, att det är första progressiva glassögonen jag haft som fungerar till både dator, läsning och avstånd. Det är väl affärsidén med progressiva glas, men det har hittills aldrig fungerat så – för min del.  Jag har alltid behövt komplettera med tv-glasögon (enstrykeglas, avstånd) och terminalglasögon.

Inte ens med 11.000:-glasögonen från Synsam för knappt 3 år sedan, fungerade de till allt!  Det gör mig förbannad. Vad betalade jag för?

Nåja. Gjort är gjort. Liksom att jag var onödigt förutseende som även beställde nya terminalglasögon, som är på väg, eftersom jag trodde att de faktiskt behövdes.

Nya tv-glas kommer jag däremot hoppa över, men kommer så småningom investera i de billigaste progressiva glasögonen  att ha i handskfacket som reserv. (Ni kommer strax förstå varför sådana behövs)
De glasen jag har fått nu har den dyraste och bästa slipningen: FreeForm, men det bryr jag mig inte om på reservbrillorna.

Det är si och så med bilder på de nya Gorizia (bara 2.135:-), eftersom jag slösade bort en halvtimme på att ta en massa selfies där jag hade de gamla terminalglasögonen på mig.
Ja, skratta ni.
Jag såg alltså inte ens att jag hade fel glasögon, eftersom jag ju hade fel glasögon där jag såg utmärkt på kort selfie-håll med terminalglas. Och jag upptäckte det inte heller, utan avslutade fotosessionen så. Nöjd med förevigandet av – vad jag trodde – de nya glasögonen. Ett traditionsenligt måste så fort jag skaffat nya brillor.

Istället för att genomskåda självblamagen satte jag mig i bilen för att resa hem till min lilla mor, som gärna ville se ”de billiga miraklen som man ser kristallklart i”.
Sagt och gjort.  Jag hävde mig iväg.

Under bilfärden såg jag mig omkring med växande besvikelse, för när allt kom omkring såg jag inte ett dugg bättre än jag gjorde i de gamla, tyckte jag. Snarare tvärtom.  Det var en väldig skillnad på klarheten inomhus och utomhus.
Det skulle behöva bli retur, insåg jag. Desillusionerad.

Jag hann ända fram till brandstationen på orten, innan det slog mig att jag körde omkring med terminalglasögon. De nya låg hemma. Det var då jag förstod att jag hade suttit och fotat gamla fulglas som skulle i soporna.
Det här är i och för sig inget ovanligt fenomen, när det gäller mig – jag vet inte hur ofta jag kört iväg till jobbet eller någon annanstans, utan att komma ihåg att byta om från terminalglasögonen till mina ordinarie glasögon.
Av den här anledningen har jag ett par extra progressiva i handskfacket, för det är inte alltid jag hinner vända tillbaka för att byta glasögon. Det beror på hur lågt jag hunnit. Hade det inte varit för att ändamålet med den här resan var att visa upp de nya glasögonen, hade jag alltså aldrig brytt mig om att åka hem igen.

Jag vände
utanför brandstationen.

Där hemma satt maken och tömde digitalkameran på bilder. Mest rådjur och hundar strömmande fram. Men också min helt bortkastade selfiesession med terminalglasögon, där jag på varje bild lyckades se mäkta stolt ut över de gamla skitglasen.
Han hade noterat att jag hade fel bågar på bilderna, så han var inte förvånad över att jag kom tillbaka hem igen.

Maken var snäll som snabbt tog ett par kompenserande nya bilder på mig med de nya brillorna på, om än med mycket ansträngda, trötta ögon efter bilturen.
Det var faktiskt svårt hålla sig för skratt.
Men så här ser de alltså ut. Till slut.
Vi får väl se om jag får inspiration till att ta nya bilder, där det inte ser ut som jag först har groggat en hel kväll.

vww

Gorizia silver-large, FreeForm-slipade progressiva. Härliga vindrutor.