Category Archives: Fåfänga

Tabata

Det sket sig med ombyggnaden av hemsidan. Precis när jag kom på den idén att bygga om, så bestämde sig någon kul figur för att uppdatera servern med några nya skyddsfunktioner, så jag kunde varken ändra länkar, posta inlägg, eller ett dugg annat.
Tvärstopp.

Jag nöjer mig med en ljusare bakgrund för säsongen, för nu orkar jag inte mer. Hela dagen har gått åt till att överlista och lösa ett problem som inte skulle funnits om jag bara blivit förinformerad.
Det tog evigheter bara att komma på vad som strulade. Jag fick ta maken till hjälp och han löser det mesta. Men vid det här  laget är jag så trött på alltihop att jag väljer att ta tag i förnyelserna senare.
Jag behöver bland annat ett bättre kommentarsfält och det fixar nog bara ett helt nytt tema. Är inte på humör för att gå in och mixtra med php-filer. Det gjorde jag utan att blinka förr, istället för att byta hela teman, men numera räcker inte mitt tålamod till för pill med detaljer.

Under tiden som jag väntar på humör för nya ombyggnadstider, kan jag ju alltid berätta om saker som säkert inte intresserar någon. (Jag gör mitt bästa för att slippa tänka på hur hela landet rasar samman i importerat våld, bedrägerier, urspårade samhällsfunktioner, politikers folkförräderi och skitsnack om värdegrunder.)

I torsdags började jag med Tabata! (Hälsosidor)

Nedan finns videoexempel på hög/lågintensiv Tabataträning. Lita på att det känns i muskler du inte anade att du hade. Jag skrattade första gången jag såg övningarna. ”Vad är det där för trams, det leder väl aldrig någonvart?” Men det ser enklare ut än vad det är, i synnerhet om du har fått balanssinnet sabbat av MS, som jag har.  Jag får ta stöd mot väggarna i flera övningar. Dagen efter ett pass med flax och blandade småhopp har du en träningsvärk från helvetet.
I fredags kröp jag upp i behandlingsstolen på sjukhuset och förkunnade att jag nyss börjat träna Tabata, när min MS-sköterska såg orolig ut. Jag rörde långsamt på mig som en helt ned- och ledbruten människa.

38 minuter!  Det kändes som jag hade blivit överkörd av en tröskmaskin.

Först idag har träningsvärken börjat lägga sig; alltså borde jag tvinga mig till ett nytt pass. På egen hand. Det fina med Tabata är att man kan lära sig ett schema och rörelser och träna hemma mellan passen. Man kan hitta på egna rörelser också.
Jag kom till första grupppasset i gymnastiksalen utan större pejling på när-var-hur man tränade Tabata, här i byn. Det var av en ren ingivelse att jag hoppade med i gruppen.
Jag lyckades alltså gå med näst sista gången, före sommaruppehållet!  Det gjorde mig besviken.  På torsdag är det sista gången, sedan är jag hänvisad till egna blandade skutt på egen hand, ända fram till hösten.

 

Självklart har jag handlat sportbag, yoga-matta och hopprep. Vikter har jag redan.  Skitbilligt på Lesara, 56 spänn för hopprepet och och 179 spänn för sportväskan.  Den rosa mattan skaffade jag på Sportamore, för den ingick såklart inte.   Jag insåg nämligen att nästan ingenting av det jag hade med mig fick plats i någon av mina väskor. Skorna stack halvvägs upp och ramlade ur. En plastkasse hade helt säkert dugt, men det kändes utfattigt. I och för sig är jag utfattig, men jag vill inte skylta med det.

       

På Lesara fick jag även tag på jättebilliga, elastiska och bekväma gymnastikskor för inomhusbruk . De har kostat 699 kr men nu  bara 259 spänn. Perfekt.
Jag har dammsugit nätet efter billiga, nedsatta träningskläder och fått ihop ett antal ombyten tights, linnen, sportbh:ar och tshirtar för ändamålet.
Jag är verkligen utrustad och rubbet har inte kostat mig mer än en 1000-lapp. Totalt.  Det kan man tydligen få ge för bara ett par märkes-tights, men riktigt så noga med mitt intryck blir jag aldrig. Det ska vara funktionellt och det ska matcha, sedan skiter jag egentligen i resten och ju billigare jag kommer undan, desto bättre.

Här finns en massa Tabata workout-musik, som man kan använda.

Det är bra för sjukdomen att vara aktiv, så jag ska försöka vara det i så hög grad jag kan. Tabata får jag väl köra igång med på allvar till hösten och fuska själv hemma under sommaren.
Jag ska ju även simma, så fort isen släpper i sjön (fy fan vad kallt det är, fortfarande i mitten av maj!) och har fått lilla mor att gå med på promenader varannan kväll.

Det gör även lilla modern gott, plus att vi får en hel del kvalitetstid tillsammans. Jag blir 54 i morgon och hon 74 i augusti, varför det känns angeläget att utnyttja tiden som finns kvar. Man vet aldrig hur länge livet varar, eller hur länge man har ett aktivt liv kvar av tiden som återstår. Det där gäller ju egentligen oavsett ålder, för man vet aldrig när livet tar slut, men känns ju mer realistisk bråttom ju högre upp i åldern man själv och anhöriga kommer.   Jag är ju också innerligt medveten om att min MS inte kan botas, bara bromsas en begränsad tid. Får jag 10 år? kanske 15?
Ingen vet.
Modern ”opererades” för den våra formen av AMD (gula fläcken) i torsdags och kan idag äntligen börja läsa lite med det sjuka ögat. Härligt!

Inga stekta sparvar flög åt mitt håll

Har alltid undrat över varför folk tar selfies när de ligger ner. Beslöt mig för att ta reda på fördelarna med det och kom på det: nästan all ålder ramlar ner i kudden. 
Till och med glasögonen försvann. Vilket innebar att jag inte såg ett skit och blev vindögd.
Även pattarna ramlade ner i armhålorna, men de kom som tur var inte med på bild.
Idag blev det pumphagel och lerduvor.
Vilken skitdag jag hade! Okoncentrerad, grinig och orolig för allt, vilket smittade av sig på skjutningen. Det gick med andra ord inte alls bra idag. Idag var det däremot makens dag. Det får jag ge honom, för förra gången var det han som hade en skitdag. Missade fler duvor än han träffade.  Idag: min tur.
Som synes är jag, som man gammeldags säger: redigt uppgifen.

Skillnaden mellan honom och mig är att han peppar mig, när det går dåligt för mig, men själv tråkar jag honom och känner mig öferlägsen. Han är inte värdig stå på samma bana som jag, anser jag då.

Kära dagbok: är jag en ond människa?

 

 

Äntligen, nya solglas

Då kom slutligen de progressiva solglasögonen, så jag kan köra bil igen. Utan att bländas av vassa solreflexer från sjöar och asfalt. Det är ganska jobbigt, eftersom jag gärna vill se skådespelet av det dyrbara gnistret sticka i vågorna – det är så outgrundligt vackert!

Melerade svart-röda – mina färger. Nu är jag väldigt förväntansfull inför skytteglasögonen, som också ska komma när som helst. I övrigt håller jag på och vänjer mig vid min korta frisyr, och det är först nu jag börjar förlika mig med den. Det tog tid.
Klippningen gjordes i början av januari.
Från början var håret så fruktansvärt kort att det inte ens var någon idé att över huvud taget kamma det. Där stod jag med ett badrumsskåp fullt i hårborstar och hårsnoddar och grämde mig, men nu är det bara skönt.

Jag gjorde några försök att tona det ljusare, men misslyckades två gånger i rad! Tredje gången gillt, alltså, innan jag började känna igen mig själv. Jag avskyr stora förändringar, som det tamdjur jag är.

Snart ska jag tillbaka och klippa mig igen, så jag kan styra upp frisyren precis som jag vill ha den och hade tänkt mig den. Håravfallet har gudskelov upphört, så jag börjar bli intresserad av att påverka det lite mer än för att bara försöka göra tappet mindre synligt.
Den här gången får frisörskan  låta bli längden i nacken. Enda stället där jag ville ha lite längd kvar, i axelhöjd, var just i nacken. Men när jag väl satt där blev det en miss i kommunikationen, varför håret i nacken blev som kortast. Precis tvärtom.
Det är fortfarande alldeles för kort i nacken, men i övrigt är jag helt nöjd.
The Show Must Go On.

Ny garderob


Här har jag suttit skitlänge och väntat in alla nya vapenfodral, innan jag fotograferade dem tillsammans – och skrev.  Jag hade redan ett gäng fodral som var inköpta för billig penning (jag har ju haft fem gevär att klä) som jag ansåg dels var för klent vadderade för att utgöra ett fullgott skydd och dels hade allihop så förbannat tråkiga färger.
Murriga camo-färger eller militärgröna. Ställde man dem ifrån sig någonstans bland andras på banan, så fick man fel vapen med sig tillbaka hem. Allas vapenfodral såg likadana ut. I mina ögon.

Jag bestämde mig alltså för att köpa nya med roligare färger till mina fyra gevär, som min vapengarderob består av idag. Jag hade fem, men har sålt två och köpt ett nytt.
Ett fodral fattas! Efter en månad ställer jag en fråga till Vildsvin (vanligtvis rappa i leveransen) om vart sista fodralet tagit vägen? Det tar flera dagar för dem att svara att de tagit fodralet ur sortimentet och inte planerar köpa hem fler.
Kunde de inte hört av sig omgående om det?  Varför skulle jag behöva vänta en hel månad, hinna tröttna och själv fråga? En månad till spillo.
Nu får jag börja leta igen. Och det är ingen lek, ska jag säga er, för i Sverige verkar man snöat in på gröna fodral. Svarta eller snusbruna. Och finns det fodral som är lite gladare i fasonen, så nog fan är det för kort eller för långt.

Vilket fodral blev det som uteblev? Det till mitt nya hagelvapen som inga kläder hade, vad annars? Winchester sxp Field. Ett pumphagel. Låååång pipa. Det passar inte i ett enda av mina gamla fodral, ens tills vidare, för att pipan är för lång och jag vill slippa skruva ner den varje gång jag ska ha med det ut och hem igen.
Det var så det började. Och då menar jag idén om att göra slag i saken och samtidigt köpa helt nya fodral, till allihop.

Maken får hålla till godo med de gamla. Och det gör han. Liksom han blev spekulant på min halvautomatiska 22:a Ruger och tog över det. Jag köpte en 22:a Savage Varmint istället. (Det ligger på det rosa vapenfodralet) Han kallar mig fåfäng som fäster mig vid oväsentliga detaljer som färger, och det har han helt rätt i.
Än sen?
Om jag blir gladare och känner större trivsel med andra färger, så är det väl inte hela världen, det heller? Så jävla länge lever vi faktiskt inte, att vi kan låta bli att unna oss vad som finns.

Allihop har namn också. Ladde (Ladygun classic, hagel), Brunte (Browning x-bolt, klass 1), Savve (savage varmint, 22:a) och nu också Ian.

– Ian? sa grannen, som inte såg något som helst logiskt smeknamn krypa fram ur Winchester-märket, som förde tanken till namnet Ian.
Jo, för varje gång jag skulle berätta om vad det var för gevär, så envisades jag med att kalla det Wachtmeister istället för Winchester. Det blev Ian. För pipan är väldigt lång, också.

Om ni funderar över vart jag gjort av mitt halvautomatiska ATA-gevär, som jag står med på bilder här på bloggen, så har jag sålt det. Ja, jag vet att jag skröt om det, men har ändå sålt det. Det var ett fantastiskt gevär, jag missade inte en enda duva med det. Men! Att ladda det var mord på mina för små tummars nagelband.
Jag fastnade inne i loppet, vid en vass kant, när jag skulle dra tillbaka tummen. Blodet rann och jag gick med plåster hela sommaren. Det gjorde svinont. Därför drog jag mig för att använda geväret, vilket givetvis var slöseri med gevär och pengar. Så jag sålde det och köpte detta istället: Winchester.
Men han är alltså helt nakis och har inget fodral.
Det gör mig jevvla sur.

Långt mellan utandningarna

Ja, jag vet. Ursäkta.
Efter nyår har jag varit mer frånvarande än närvarande här på bloggen. Det enda som hela tiden uppdateras är mitt privatliv. Januari har varit extremt på många sätt och jag har inte haft tid. När jag har haft tid, så har jag inte haft något att säga. Eller som det oftare brukar vara: jag har för mycket att säga för att orka skriva ner det.

Jag har håravfall. Efter lite googlande blev jag varse att det beror på Mabthera-behandlingen, något jag måste ta upp med MS-teamet. I flera veckor har jag med dämpad fascination noterat hur luggen blivit allt tunnare, för att senare kunna konstatera att det faktiskt gäller hela kalufsen. En ovan känsla. Snoddarna kanar ur håret i brist på fäste.
– Jag som hade så tjockt hår! Vad ska jag nu färga till våren?

Jag står sällan framför spegeln och fixar håret, så första tecknen på begynnande skallighet var upptäckten att jag plötsligt började få så jävla mycket långa hårstrån i sängen!  Hela tiden! Ny sort klåda i hårbottnen har också irriterat mig i några veckor, men den har jag sonika avfärdat med diverse kringgående förklaringsmodeller. Exempelvis med en mycket lång och dryg förkylning, just sådant som man blir extra mottaglig för efter påbörjad behandling. En annan handlade om fel sorts schampo. (Hur nu Barnängens någonsin kan bli fel.)

Och hår i kläderna.
Hår på smörgåsen. (Vafan?)
Nu lagar jag mat med badmössa. Det ser absolut inte riktigt klokt ut, så jag ser en poäng i att införhandla mig ett läckert hårnät.  Jag är lite osäker på huruvida det kommer se klokare ut, men gissar att det klassar ut plisserad plastmössa med volanger i knallrosa med vita prästkragar på.

Men, så kom jag till slut att hamna framför spegeln, där jag planerade göra något så ovanligt som att föna håret och använda hårspray.
Jag blev bara stående och stirrade.
– Vilken lugg ska jag ha hårspray i?

Jag plockade bland pinalerna i badrumsskåpet. Där fastnade blicken på en tendens till tandkrämsprepping. Eftersom jag alltid glömmer bort att jag redan köpt den där tandkrämen ”som nästan är slut” så köper jag hem en till. Igen. varje gång. En halv hylla upptagen av tandkräm. Därmed var tankarna genast på väg åt ett helt annat håll, så jag engagerade mig inte så mycket i håret. Hur det var fatt med minnet föreföll betydligt allvarligare.
Jag hade, på något sätt, redan anslutit mig till en förklaring som handlade om att jag måste byta schampo, för jag fick klåda av det jag hade, och håret blev så platt och livlöst. Dessutom hade jag varit klåfingrig igen och klippt mig själv. Någon annan orsak reflekterade jag inte över.

En klocka borde kanske ha ringt av bara vetskapen om att Mabthera är en sorts cancerbehandling, men klockan ringde alltså inte förrän jag insåg att jag inte hade något att ha hårspary i. Hårspray är väl det enda jag har konsumerat mängder av genom åren.
Mina kunskaper om Mabthera har tydligen varit begränsade i fråga om vilka biverkningar som finns.
Jag har liksom inte velat ta reda på något.  Jag är en sådan där som genast får de biverkningar och symptom som jag läser om, om jag gör det, så jag har aktivt undvikit läsa mer än nödvändigt.
Men håravfall är ju rätt så svårt att intala sig att man har. Det drar om öronen. Jag känner mig… genomskinlig.

Det var allt, just nu. Jag står i begrepp att åka till stan. Utan både hårspray och hår.

 

2 vårtecken

Det finns två saker jag gör varje vår: Jag bleker håret (lägger slingor) och bleker tänderna. Vi vet alla hur stor inverkan som just hår och tänder har på omgivningens första intryck av en, vare sig vi vill verka ytliga eller ej. Har man välskött, snyggt hår och fräscha tänder, så vinner man fördelar långt innan man får etablera personliga intryck- hur ogärna man än vill medge det. Inte minst när man söker arbeten. Kanske har det med självkänslan att göra; man utstrålar naturligtvis större självförtroende och välbefinnande om man upplever sig fräsch. Kombinationen kan göra underverk i det social livet på en mängd plan!

I maj ska jag göra samma procedur igen och tänker använda mig av samma blekningsmetod som de senaste 2 åren – Brilliant Smile. Den är klart bäst och varar längst. Bor du i Stockholm med omnejd kan du besöka specialisterna hos Aqua Dental, men misströsta inte om du bor utkastad i andra delar av landet – det finns förstås tandläkare med estetisk inriktning (bland annat tandimplantat, porslin och skalfasader) runt om i landet som använder samma blekningsmetod.

För fyra år sedan blekte jag tänderna efter en tandoperation. Jag var svullen av själva operationen, men skitnöjd med blekningen. (©)

För fyra år sedan blekte jag tänderna efter en tandoperation. Jag var svullen av själva operationen, men skitnöjd med blekningen. (©)

För några år sedan gjorde jag en blekning på klinik som kostade omkring 4000 kronor och inkluderade medföljande material för några dagars efterbehandling med hemmablekning. Det tog ett par timmar på kliniken och var egentligen lite dyrt, för min plånbok, men efter detta kunde jag underhålla fräschören på tänderna med enbart hemmablekning för halva priset!
Det går naturligtvis bra att hoppa över klinikblekningen och välja enbart hemmablekning, till en billigare penning, även om jag själv började från grunden med klinikblekning. Det är en fråga om storlek på plånbok, tid och motivation, givetvis.

De billigare alternativen ute på marknaden sällan är lika bra. Tro mig, jag har provat de flesta. Vi har egen vattenkälla som är rik på järn och koppar, vilket missfärgar allt i sin väg – porslinet i diskhon, toaletten, och även emaljen på tänderna. Det betyder även porslinskronor och komposit, så jag får ligga i för att ”hålla färgen”. Det säger jag i den meningen, att inte ens skalfasader klarar av vattnet här hemma utan underhåll och jag inbillar mig inte att jag är ensam.

Jag har alltid ett kit hemma i kylskåpet. Vill jag ibland fräscha upp mig lite extra inför speciella tillfällen, så gör jag bara en snabb hemmablekning med tandskena på några minuter, och – voilà!

Börja aldrig möblera om!

Jag är inne på andra veckan av ommöblering av tre rum i huset, med – fram till idag – två nya skrivbord och en massa nya lampor som följd. Naturligtvis behövde jag nya gardiner, stolar och mattor för att matcha upp allt nytt.
Detta kom jag på i jul.

Det började med två nya svartvita tekoppar, efter att ha börjat dricka mer te istället för kaffe. Ni tror kanske att det är ett skämt, men det är faktiskt sant.

Ungefär där och då insåg jag hur slitet allting var. Jag satt där och drack te ur nya fräscha koppar i en utlevd, sliten miljö som inte levde upp till kopparnas fräschör. Innan jag visste ordet av var jag i full färd med att anpassa ett helt arbetsrum efter utseendet på två jävla tekoppar. Och när det var klart, insåg jag hur nedslitna två andra rum var – som jag såg från arbetsrummet – och som därför drog ner helhetsintrycket.
Alltså började jag slita i även dessa rum, så just nu är tre rum i huset i kaos.

Allt i arbetsrummet går plötsligt i svart, ockragult, vinrött och vitt, men eftersom jag inte är klar än så blir det inga bilder – i det här skedet.

Hundarna letar efter sina sovplatser.
– Börja aldrig möblera om!
Eller: köp aldrig nya koppar.
Det blir dyrare än du tror.

Snart: det som kommer återstå till våren är att måla och tapetsera om. Det grämer mig, men är ett praktiskt faktum. Alla möbler måste ut på backen under tiden, för att få fritt svängrum och – naturligtvis -undvika att möblerna får smällar eller färgstänk på sig. Jag ger mig fan på, att när jag är klar, så råkar jag slå jag sönder kopparna. Orsaken.

Mitt i alltsammans blev jag jätteförkyld och liggande sjuk, så det hela drog ut på tiden. Det var straffet för att hålla dörrar öppna för länge, tunnklädd, eftersom man blir varm av att bära och slita runt med möbler.
Och jag passar på, nu när jag kan.
När som helst kan balansen spåra ur igen.

Lördagsnöje

Det finns en funktion i min nya mobils (Honor 8) kamera, som det står ”gör vackrare” på. Den använde jag och knäppte en selfie.
Jag tittar på resultatet. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.

Något säger mig att jag vill skicka tillbaka mobilen till Huawei, tillsammans med bilden, och reklamerande fråga:
Really?
beautiful
Mobil och bild framlades för maken, med viss besvikelse i min problemformulering.

– Men, du har ju tryckt så länge på knappen att du morphat bilden, tröstade maken och pillade på funktionerna.
– Jag trodde det var idealen som förändrats, sa jag.
– Nej du har kommit åt morphing.
– Men mobilen är ny.
– Vad har det för betydelse, du har tryckt för länge på knappen, helt enkelt. Då snörper den ihop dig, istället för att släta ut. Tryck åt andra hållet.
(Kort tystnad.)
– Jag är orolig.
– Va?
– Att jag ser ut så där när jag skulle bli vackrare, för de lovar ju det…”vackrare”, står det. Tycker du det?
– Men hör på vad jag säger, vänta så ska jag visa.

Maken lyfte äntligen blicken från mobilen med instruerande pekfinger på en funktion och kunde i samma stund upptäcka att jag hade fullt sjå med att hålla mig för skratt.

– Men fy fan, du driver ju med mig, suckade han och slängde mobilen i knät på mig.  Han återgick till en datorinstallation.

– ”Morphing” retade jag honom i bakgrunden med tillgjord pipröst.

Han ignorerade mig.
Jag tog en näve Alvedon och ett glas vatten istället. Det var ju helg. Kanske kickade blandningen in ordentligt om en stund.
Det hände inte. Jag fortsatte ha ont i nacken.
Men med förnyat intresse för kamerafunktionerna i mobilen, och mera pill, surnade jag till.
Nu kan jag inte få tillbaka den ursprungliga bilden. Jag blev ju så där.

Frågan är om jag inte bör mejla den via ”dela” till Huawei, ändå?  Jag kanske får skadestånd?