Category Archives: Fåfänga

Äntligen, nya solglas

Då kom slutligen de progressiva solglasögonen, så jag kan köra bil igen. Utan att bländas av vassa solreflexer från sjöar och asfalt. Det är ganska jobbigt, eftersom jag gärna vill se skådespelet av det dyrbara gnistret sticka i vågorna – det är så outgrundligt vackert!

Melerade svart-röda – mina färger. Nu är jag väldigt förväntansfull inför skytteglasögonen, som också ska komma när som helst. I övrigt håller jag på och vänjer mig vid min korta frisyr, och det är först nu jag börjar förlika mig med den. Det tog tid.
Klippningen gjordes i början av januari.
Från början var håret så fruktansvärt kort att det inte ens var någon idé att över huvud taget kamma det. Där stod jag med ett badrumsskåp fullt i hårborstar och hårsnoddar och grämde mig, men nu är det bara skönt.

Jag gjorde några försök att tona det ljusare, men misslyckades två gånger i rad! Tredje gången gillt, alltså, innan jag började känna igen mig själv. Jag avskyr stora förändringar, som det tamdjur jag är.

Snart ska jag tillbaka och klippa mig igen, så jag kan styra upp frisyren precis som jag vill ha den och hade tänkt mig den. Håravfallet har gudskelov upphört, så jag börjar bli intresserad av att påverka det lite mer än för att bara försöka göra tappet mindre synligt.
Den här gången får frisörskan  låta bli längden i nacken. Enda stället där jag ville ha lite längd kvar, i axelhöjd, var just i nacken. Men när jag väl satt där blev det en miss i kommunikationen, varför håret i nacken blev som kortast. Precis tvärtom.
Det är fortfarande alldeles för kort i nacken, men i övrigt är jag helt nöjd.
The Show Must Go On.

Ny garderob


Här har jag suttit skitlänge och väntat in alla nya vapenfodral, innan jag fotograferade dem tillsammans – och skrev.  Jag hade redan ett gäng fodral som var inköpta för billig penning (jag har ju haft fem gevär att klä) som jag ansåg dels var för klent vadderade för att utgöra ett fullgott skydd och dels hade allihop så förbannat tråkiga färger.
Murriga camo-färger eller militärgröna. Ställde man dem ifrån sig någonstans bland andras på banan, så fick man fel vapen med sig tillbaka hem. Allas vapenfodral såg likadana ut. I mina ögon.

Jag bestämde mig alltså för att köpa nya med roligare färger till mina fyra gevär, som min vapengarderob består av idag. Jag hade fem, men har sålt två och köpt ett nytt.
Ett fodral fattas! Efter en månad ställer jag en fråga till Vildsvin (vanligtvis rappa i leveransen) om vart sista fodralet tagit vägen? Det tar flera dagar för dem att svara att de tagit fodralet ur sortimentet och inte planerar köpa hem fler.
Kunde de inte hört av sig omgående om det?  Varför skulle jag behöva vänta en hel månad, hinna tröttna och själv fråga? En månad till spillo.
Nu får jag börja leta igen. Och det är ingen lek, ska jag säga er, för i Sverige verkar man snöat in på gröna fodral. Svarta eller snusbruna. Och finns det fodral som är lite gladare i fasonen, så nog fan är det för kort eller för långt.

Vilket fodral blev det som uteblev? Det till mitt nya hagelvapen som inga kläder hade, vad annars? Winchester sxp Field. Ett pumphagel. Låååång pipa. Det passar inte i ett enda av mina gamla fodral, ens tills vidare, för att pipan är för lång och jag vill slippa skruva ner den varje gång jag ska ha med det ut och hem igen.
Det var så det började. Och då menar jag idén om att göra slag i saken och samtidigt köpa helt nya fodral, till allihop.

Maken får hålla till godo med de gamla. Och det gör han. Liksom han blev spekulant på min halvautomatiska 22:a Ruger och tog över det. Jag köpte en 22:a Savage Varmint istället. (Det ligger på det rosa vapenfodralet) Han kallar mig fåfäng som fäster mig vid oväsentliga detaljer som färger, och det har han helt rätt i.
Än sen?
Om jag blir gladare och känner större trivsel med andra färger, så är det väl inte hela världen, det heller? Så jävla länge lever vi faktiskt inte, att vi kan låta bli att unna oss vad som finns.

Allihop har namn också. Ladde (Ladygun classic, hagel), Brunte (Browning x-bolt, klass 1), Savve (savage varmint, 22:a) och nu också Ian.

– Ian? sa grannen, som inte såg något som helst logiskt smeknamn krypa fram ur Winchester-märket, som förde tanken till namnet Ian.
Jo, för varje gång jag skulle berätta om vad det var för gevär, så envisades jag med att kalla det Wachtmeister istället för Winchester. Det blev Ian. För pipan är väldigt lång, också.

Om ni funderar över vart jag gjort av mitt halvautomatiska ATA-gevär, som jag står med på bilder här på bloggen, så har jag sålt det. Ja, jag vet att jag skröt om det, men har ändå sålt det. Det var ett fantastiskt gevär, jag missade inte en enda duva med det. Men! Att ladda det var mord på mina för små tummars nagelband.
Jag fastnade inne i loppet, vid en vass kant, när jag skulle dra tillbaka tummen. Blodet rann och jag gick med plåster hela sommaren. Det gjorde svinont. Därför drog jag mig för att använda geväret, vilket givetvis var slöseri med gevär och pengar. Så jag sålde det och köpte detta istället: Winchester.
Men han är alltså helt nakis och har inget fodral.
Det gör mig jevvla sur.

Långt mellan utandningarna

Ja, jag vet. Ursäkta.
Efter nyår har jag varit mer frånvarande än närvarande här på bloggen. Det enda som hela tiden uppdateras är mitt privatliv. Januari har varit extremt på många sätt och jag har inte haft tid. När jag har haft tid, så har jag inte haft något att säga. Eller som det oftare brukar vara: jag har för mycket att säga för att orka skriva ner det.

Jag har håravfall. Efter lite googlande blev jag varse att det beror på Mabthera-behandlingen, något jag måste ta upp med MS-teamet. I flera veckor har jag med dämpad fascination noterat hur luggen blivit allt tunnare, för att senare kunna konstatera att det faktiskt gäller hela kalufsen. En ovan känsla. Snoddarna kanar ur håret i brist på fäste.
– Jag som hade så tjockt hår! Vad ska jag nu färga till våren?

Jag står sällan framför spegeln och fixar håret, så första tecknen på begynnande skallighet var upptäckten att jag plötsligt började få så jävla mycket långa hårstrån i sängen!  Hela tiden! Ny sort klåda i hårbottnen har också irriterat mig i några veckor, men den har jag sonika avfärdat med diverse kringgående förklaringsmodeller. Exempelvis med en mycket lång och dryg förkylning, just sådant som man blir extra mottaglig för efter påbörjad behandling. En annan handlade om fel sorts schampo. (Hur nu Barnängens någonsin kan bli fel.)

Och hår i kläderna.
Hår på smörgåsen. (Vafan?)
Nu lagar jag mat med badmössa. Det ser absolut inte riktigt klokt ut, så jag ser en poäng i att införhandla mig ett läckert hårnät.  Jag är lite osäker på huruvida det kommer se klokare ut, men gissar att det klassar ut plisserad plastmössa med volanger i knallrosa med vita prästkragar på.

Men, så kom jag till slut att hamna framför spegeln, där jag planerade göra något så ovanligt som att föna håret och använda hårspray.
Jag blev bara stående och stirrade.
– Vilken lugg ska jag ha hårspray i?

Jag plockade bland pinalerna i badrumsskåpet. Där fastnade blicken på en tendens till tandkrämsprepping. Eftersom jag alltid glömmer bort att jag redan köpt den där tandkrämen ”som nästan är slut” så köper jag hem en till. Igen. varje gång. En halv hylla upptagen av tandkräm. Därmed var tankarna genast på väg åt ett helt annat håll, så jag engagerade mig inte så mycket i håret. Hur det var fatt med minnet föreföll betydligt allvarligare.
Jag hade, på något sätt, redan anslutit mig till en förklaring som handlade om att jag måste byta schampo, för jag fick klåda av det jag hade, och håret blev så platt och livlöst. Dessutom hade jag varit klåfingrig igen och klippt mig själv. Någon annan orsak reflekterade jag inte över.

En klocka borde kanske ha ringt av bara vetskapen om att Mabthera är en sorts cancerbehandling, men klockan ringde alltså inte förrän jag insåg att jag inte hade något att ha hårspary i. Hårspray är väl det enda jag har konsumerat mängder av genom åren.
Mina kunskaper om Mabthera har tydligen varit begränsade i fråga om vilka biverkningar som finns.
Jag har liksom inte velat ta reda på något.  Jag är en sådan där som genast får de biverkningar och symptom som jag läser om, om jag gör det, så jag har aktivt undvikit läsa mer än nödvändigt.
Men håravfall är ju rätt så svårt att intala sig att man har. Det drar om öronen. Jag känner mig… genomskinlig.

Det var allt, just nu. Jag står i begrepp att åka till stan. Utan både hårspray och hår.

 

2 vårtecken

Det finns två saker jag gör varje vår: Jag bleker håret (lägger slingor) och bleker tänderna. Vi vet alla hur stor inverkan som just hår och tänder har på omgivningens första intryck av en, vare sig vi vill verka ytliga eller ej. Har man välskött, snyggt hår och fräscha tänder, så vinner man fördelar långt innan man får etablera personliga intryck- hur ogärna man än vill medge det. Inte minst när man söker arbeten. Kanske har det med självkänslan att göra; man utstrålar naturligtvis större självförtroende och välbefinnande om man upplever sig fräsch. Kombinationen kan göra underverk i det social livet på en mängd plan!

I maj ska jag göra samma procedur igen och tänker använda mig av samma blekningsmetod som de senaste 2 åren – Brilliant Smile. Den är klart bäst och varar längst. Bor du i Stockholm med omnejd kan du besöka specialisterna hos Aqua Dental, men misströsta inte om du bor utkastad i andra delar av landet – det finns förstås tandläkare med estetisk inriktning (bland annat tandimplantat, porslin och skalfasader) runt om i landet som använder samma blekningsmetod.

För fyra år sedan blekte jag tänderna efter en tandoperation. Jag var svullen av själva operationen, men skitnöjd med blekningen. (©)

För fyra år sedan blekte jag tänderna efter en tandoperation. Jag var svullen av själva operationen, men skitnöjd med blekningen. (©)

För några år sedan gjorde jag en blekning på klinik som kostade omkring 4000 kronor och inkluderade medföljande material för några dagars efterbehandling med hemmablekning. Det tog ett par timmar på kliniken och var egentligen lite dyrt, för min plånbok, men efter detta kunde jag underhålla fräschören på tänderna med enbart hemmablekning för halva priset!
Det går naturligtvis bra att hoppa över klinikblekningen och välja enbart hemmablekning, till en billigare penning, även om jag själv började från grunden med klinikblekning. Det är en fråga om storlek på plånbok, tid och motivation, givetvis.

De billigare alternativen ute på marknaden sällan är lika bra. Tro mig, jag har provat de flesta. Vi har egen vattenkälla som är rik på järn och koppar, vilket missfärgar allt i sin väg – porslinet i diskhon, toaletten, och även emaljen på tänderna. Det betyder även porslinskronor och komposit, så jag får ligga i för att ”hålla färgen”. Det säger jag i den meningen, att inte ens skalfasader klarar av vattnet här hemma utan underhåll och jag inbillar mig inte att jag är ensam.

Jag har alltid ett kit hemma i kylskåpet. Vill jag ibland fräscha upp mig lite extra inför speciella tillfällen, så gör jag bara en snabb hemmablekning med tandskena på några minuter, och – voilà!

Börja aldrig möblera om!

Jag är inne på andra veckan av ommöblering av tre rum i huset, med – fram till idag – två nya skrivbord och en massa nya lampor som följd. Naturligtvis behövde jag nya gardiner, stolar och mattor för att matcha upp allt nytt.
Detta kom jag på i jul.

Det började med två nya svartvita tekoppar, efter att ha börjat dricka mer te istället för kaffe. Ni tror kanske att det är ett skämt, men det är faktiskt sant.

Ungefär där och då insåg jag hur slitet allting var. Jag satt där och drack te ur nya fräscha koppar i en utlevd, sliten miljö som inte levde upp till kopparnas fräschör. Innan jag visste ordet av var jag i full färd med att anpassa ett helt arbetsrum efter utseendet på två jävla tekoppar. Och när det var klart, insåg jag hur nedslitna två andra rum var – som jag såg från arbetsrummet – och som därför drog ner helhetsintrycket.
Alltså började jag slita i även dessa rum, så just nu är tre rum i huset i kaos.

Allt i arbetsrummet går plötsligt i svart, ockragult, vinrött och vitt, men eftersom jag inte är klar än så blir det inga bilder – i det här skedet.

Hundarna letar efter sina sovplatser.
– Börja aldrig möblera om!
Eller: köp aldrig nya koppar.
Det blir dyrare än du tror.

Snart: det som kommer återstå till våren är att måla och tapetsera om. Det grämer mig, men är ett praktiskt faktum. Alla möbler måste ut på backen under tiden, för att få fritt svängrum och – naturligtvis -undvika att möblerna får smällar eller färgstänk på sig. Jag ger mig fan på, att när jag är klar, så råkar jag slå jag sönder kopparna. Orsaken.

Mitt i alltsammans blev jag jätteförkyld och liggande sjuk, så det hela drog ut på tiden. Det var straffet för att hålla dörrar öppna för länge, tunnklädd, eftersom man blir varm av att bära och slita runt med möbler.
Och jag passar på, nu när jag kan.
När som helst kan balansen spåra ur igen.

Lördagsnöje

Det finns en funktion i min nya mobils (Honor 8) kamera, som det står ”gör vackrare” på. Den använde jag och knäppte en selfie.
Jag tittar på resultatet. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.

Något säger mig att jag vill skicka tillbaka mobilen till Huawei, tillsammans med bilden, och reklamerande fråga:
Really?
beautiful
Mobil och bild framlades för maken, med viss besvikelse i min problemformulering.

– Men, du har ju tryckt så länge på knappen att du morphat bilden, tröstade maken och pillade på funktionerna.
– Jag trodde det var idealen som förändrats, sa jag.
– Nej du har kommit åt morphing.
– Men mobilen är ny.
– Vad har det för betydelse, du har tryckt för länge på knappen, helt enkelt. Då snörper den ihop dig, istället för att släta ut. Tryck åt andra hållet.
(Kort tystnad.)
– Jag är orolig.
– Va?
– Att jag ser ut så där när jag skulle bli vackrare, för de lovar ju det…”vackrare”, står det. Tycker du det?
– Men hör på vad jag säger, vänta så ska jag visa.

Maken lyfte äntligen blicken från mobilen med instruerande pekfinger på en funktion och kunde i samma stund upptäcka att jag hade fullt sjå med att hålla mig för skratt.

– Men fy fan, du driver ju med mig, suckade han och slängde mobilen i knät på mig.  Han återgick till en datorinstallation.

– ”Morphing” retade jag honom i bakgrunden med tillgjord pipröst.

Han ignorerade mig.
Jag tog en näve Alvedon och ett glas vatten istället. Det var ju helg. Kanske kickade blandningen in ordentligt om en stund.
Det hände inte. Jag fortsatte ha ont i nacken.
Men med förnyat intresse för kamerafunktionerna i mobilen, och mera pill, surnade jag till.
Nu kan jag inte få tillbaka den ursprungliga bilden. Jag blev ju så där.

Frågan är om jag inte bör mejla den via ”dela” till Huawei, ändå?  Jag kanske får skadestånd?

Att bli mamma ÄR självförverkligande

kittyIbland stöter jag på små inlägg i de stora dagstidningarna som gör mig begriplighetsförlamad. Insändaren av Kitty tillhör en av dem.

Jag läser om hennes välfärdsångest som ligger ett valbart smäck över hennes sexliv. Och jag känner, förstås, att jag vet bäst.
Fast jag inte är mamma.
Men jag har hundar. Och det är alldeles sant att man kan bli exakt likadana av att vara hundmamma. Hundar är dessutom småbarn hela sina liv, nästan lika länge som barn är barn, men klarar sig aldrig själva.

Detta tänker jag på, när jag alltså läser om Kitty.  Men mina referensramar sträcker sig naturligtvis utanför hundsfären, när jag undrar vad hon håller på med.
Jag har väninnor med barn, jag har själv varit barn.  Man behöver inte ha egna barn för att förstå vilken stress- och ångesttillvaro hon har byggt upp åt alldeles sig själv. Skapade måsten. Skapade förväntningar.

”Att vara en bra mamma i dag handlar inte bara om att baka bullar och hålla barnen hela och rena. Vi förväntas förverkliga oss själva, satsa på karriären, ha ett socialt liv, vara snygga, vältränade och dessutom ha ett sexliv”, skriver tvåbarnsmamman Kitty Störby Jutbring.

Jodå, Kitty. Att vara en bra mamma handlar om allt, utom det som gör att du inte har tid att vara just: mamma.
Barnen frågar inte efter om du är snygg och vältränad.
Inte efter om du måste blogga och instagramma deras rum, när du städat och pimpat det – åt dem.

Att bli mamma är ett självförverkligande. Det har jag insett, nu när jag är över 50. Jag valde av olika skäl själv bort att bli mamma, därför att jag inbillade mig motsatsen, men du är mamma, och det är synd om du tror samma sak, tills du också är 50, och först då förstår vilken skit du lägger ner tid på i jagande efter något som du redan har.

Det räcker med att ha hund för att veta att man måste vara närvarande mer tid än man är lämnar någon i beroendeförhållande helt ensam.
När man skaffar både barn (och valp!) bör man känna till att man ”pajar sexlivet” för en tid. Det är en av insatserna. Vare sig det är veckor, månader eller år.
Skaffar man barn är det för att man vet om att ingenting blir som förut, det finns ingen ledig tid med fokus på sina egna behov och intressen som uppstår. Hur man än trollar med tid och samvete.  Det får man spara till senare i livet.

Handen på hjärtat: förväntar sig någon att du ska pimpa barnens rum och instagramma det, istället för att krypa ner i ett avslappnande bubbelbad – med eller utan maken?
Jag undrar vad du flyr ifrån.
Du hittar på nästan osannolika ”måsten” att jaga efter, som om det är för att slippa det som du efterlyser att du inte har tid kvar till.

Går maken på det?
Gör du själv det?

Varför sorterar inte maken soporna och lägger barnen, om det frigör din energi för sex? Du räknar upp en massa saker som går att fördela mellan sig och spara en massa tid genom, men du verkar inte ens reflektera över att be honom. Ingen av er reflekterar över att du beskriver ett liv som ensamstående?
Man kan undra vad du har maken till.

Jag har väldigt svårt att tro, att omgivningen har alla dina uppräknade förväntningarna på dig. Det är du själv som förväntar dig att leva upp till en massa onödiga saker som du själv -gud-vet-varför- har tagit på dig; det är vad som framgår av vad du skriver. Man kan fundera på vad din man gör, eftersom du räknar upp alla uppgifter som dina.

Det är tydligen inte makens måsten att ordna allt som egentligen – handen på hjärtat – inte måste ordnas. Vissa inte över huvud taget och vissa inte hela tiden.
Du lever ett slags klisterlappsliv. Du verkar inte våga låta bli att schemalägga ditt liv proppfullt i någon sorts ångest över att annars tvingas se vad som (inte) finns under ytan om du låter bli. Det kanske inte finns något sexliv där, minsta lust -med eller utan barn? Vågar du ta reda på det?

Varför måste du till jobbet och ”inspirera mina kolleger både med mitt intellekt och min stil ”?
Är det inte viktigare att inspirera familjen?
Eftersom du räknar upp en massa måsten, även utanför hemmet som tydligen bara faller på din lott, så undrar man: arbetar din make inte utanför hemmet heller?

Någon av er borde avlasta den andre och stanna hemma några år. Ja, det kan bli sämre ekonomi, men det får man ta. Livet blir inte som förut när man har valt att ta ansvar för människor (eller djur ) i beroendeförhållande. Det är rena självbedrägeriet att försöka pussla ihop ett liv som ska likna det som man faktiskt lämnat.
Att vara förälder är ju att veta om att man måste ge avkall på en mängd saker i många år. Utan att klaga skiten ur sig.

Britta Svensson skrev idag:

”Du lever i ett av världens rikaste länder, med världens bästa villkor för föräldrar. Du har gratis mödravård, gratis förlossningsvård, gratis barnavård, föräldraförsäkring och världens bästa förskola för dina barn till låg taxa.
Bara en kort tid i ett annat land kommer att ge dig fasaväckande insikter om hur livsvillkoren är för de småbarnsmammor som saknar de här förmånerna.”

Just det.

Jag vet bara en sak, och det är att man normalt inte (oavsett arbetsliv, press, stress, hemförhållande – bara nämn något) låter någonting komma i vägen för sex, om det är vad man vill ha.
Är man riktigt kär i en person så har man lust och listar ut sätt att umgås på, såvida man inte är inlåst och nyckeln bortkastad.  Det jobbiga är att erkänna att kärleken kanske inte ser likadan ut, som den gjorde förr, eller rent av tagit slut.

Det är svårt att blåsa liv i en lust till en person som försvunnit, hur mycket ledighet man än har att lägga på blåsandet, och ännu jobbigare att erkänna det. Det känns ju som ett misslyckande. Kanske för att de flesta vanligtvis går på myten om den för evigt lika passionerade kärleken, som överlever allt, men som inte finns.  Både kärleken och sexliv förändras, helt naturligt. Med eller utan barn. Om man tvingar fram något ”som förväntas”, förgiftar utvecklingen av en relation.

Det är en jobbig upptäckt. Att behoven och lustarna inte ser likadana ut genom hela livet. Men de är en del av livet.

 

cimbumiwwae_yer

Tillbehörsnoja (Honor 8)

När man väl har investerat i en ny smartphone (Huawei Honor 8) , så börjar tillbehörsnojan.
Hos mig.
En del är nödvändiga för att skydda telefonen, men en del annat är rena bekvämlighets- och nöjesförlängare.

Dessa är på ingång nu. Bekväma Oxilar X1 Bluetooth stereo-hörlurar. Det går att vika ihop dem så de tar ingen plats att  bära med sig och de går att ha på sig hur man vill.

2016-09-28_213802

De har fått skitbra kundrecensioner, men säljs inte på många håll!  Jag fick tag i mina hos MobileFun.  Till slut!  Jag avskyr alla trådiga hörsnäckor som ska petas in i öronen och gör ont. Jag har små öron, så jag får inte fast dem ordentligt utan att de trillar ut. Och får jag fast dem, så sitter de verkligen fast och gör svinont.
Jag är old school, så jag vill inte ha mikrofon på kinden och hängare på öronen.

Det här är perfekt, en kompromiss mellan bluetooth och stereo/musikhörlurar, för lurarna är ganska små.

229 kr, så det är ju inga pengar att tala om.

d

Nästa grej, som är absolut nödvändig för mobilens livslängd: displayskydd. Det är också på ingång, enligt leveransbeskedet  Flytande skärmskydd!

 

2016-09-29_133628

Jag visste inte ens att det fanns. Man slipper luftbubblor mellan skyddet och skärmen och det här härdar skärmglaset och gör det resistent mot repor, feta fingeravtryck, smuts, stänk och allt skumt.
84 spänn. Helt taget.

mofi-rui-flip-case-for-huawei-honor-8-brown-20092016-1-tMen så kommer även ett flip-skydd (man viker upp framsidan som en bok), men jag vet inte näääär. Det fanns inte på lager, så det kan ta 14-18 dagar. Sådant där irritera mig, när det inte informeras hur lagerstatus ser ut förväg. Man beställer, börjar tindra föväntansfullt….och så får man mejl som beklagar sorgen. ”Kommer när det kommer….”

Jag verkligen avskyr alla de där moderna, otympliga plånboksfodralen. Det ska vara enkelt att slå upp och komma åt mobilens alla funktioner, men också skydda.

Det matchar både kameraväskan och plånboken.  Ja, jag vet – fåfänga – men om det finns så är man väl inte dummare än att man väljer en färg man vill ha och av vilken anledning man vill.

På väg är också sleeve-fodralet med nack/halsrem. Även till min gamla Samsung Galaxy hade jag variationer för olika tillfällen. Bara 49 spänn.
sleeve

2016-09-29_194202På väg är också 64 GB microSDXC ultra.  (Minneskort)  199 spänn.
Jag tror jag hinner få vartenda dugg innan jag får nanoSIM-kortet från Telia. Det enda som behövs för att kunna ringa….

Lustigt; jag beställde min nya Honor 8 genom Telia på söndag eftermiddag och hade den dagen därpå, i måndags. Det var då jag upptäckte att mitt gamla SIM inte passade, varför jag ringde direkt och beställde ett nytt.
Borde inte det gå minst lika fort? Bara ett brev i lådan,  i princip, men nej då.

Nu hoppas jag att SIM-kortet kommer i morgon, för sedan är det helg. Då händer det ingenting förrän tidigast måndag, och då har jag haft min nya mobil i en vecka – utan att ha kunnat använda den.

Men jag stortrivs med den. Jag behandlar den som en juvel.
Gud ska veta att jag är svårtflirtad, när det gäller mobiler. Ända sedan jag bestals på min lilla Ericsson-mobil med fliplucka 2004, så har jag aldrig funnit någon ny som jag trivts med. Förrän nu.

Som ni förstår, har jag haft gott om tid att undersöka den. Allting är logiskt och därmed enkelt…. i funktioner, organisation och användning. Inställningarna är gjorda nu, apparna jag vill ha finns på plats (via Wi-fi), kameran är överraskande suverän för en mobil, ljudet är avlyssnat och godkänt och – ja- den är lättälskad.
Rekommenderas!
Om du nu händelsevis vill ha en ny smartphone, litar på mitt omdöme (nåja)  och inte vet vad du ska välja.

Naturligtvis finns det fler saker som jag vill ha, som dockningsstation-laddare och bil-mobilhållare, men det är inget som jag har panik med. Det är ju egentligen de mest elementära tillbehören jag beställt nu, om man frånser att det kanske inte var så jävla akut med två fodral.

Men håll med om att Sleeve-fodralet kommer som en alternativ räddande ängel i morgon, med tanke på att flip-fodralet (som ska vara standard) tänker ta mellan 14-18 dagar på sig innan leverans.  (Besvikelse)
Om sleeve-foralet inte kommit praktiskt taget genast, så hade jag inte vågat ha mobilen med mig på en hel månad, i rädsla för att kanske repa den.

honor8x

 

Jaha, nu ska vi se hur länge jag behåller den här. Jag är ingen storköpare av mobiler, utan brukar köra slut på dem – eller: de brukar hinna gå ur tiden, innan dess, och då finns det inga förbrukningsvaror kvar på marknaden till dem som passar.
Det var drygt fyra år sedan jag köpte mobil innan den här. Då förstår ni, kanske, för en mobil uppfattas som modern i max ett år, numera.
Jag minns min första mobil.
En Motorola, tung och klumpig som tegelsten  (1997, tror jag). Den saknade täckning på landsbygden, och det var ju praktiskt, med tanke på att det var där jag levde. Inga sms, för det fanns inte än.. Men det en helt annan historia