Category Archives: Diverse

Börja aldrig möblera om!

Jag är inne på andra veckan av ommöblering av tre rum i huset, med – fram till idag – två nya skrivbord och en massa nya lampor som följd. Naturligtvis behövde jag nya gardiner, stolar och mattor för att matcha upp allt nytt.
Detta kom jag på i jul.

Det började med två nya svartvita tekoppar, efter att ha börjat dricka mer te istället för kaffe. Ni tror kanske att det är ett skämt, men det är faktiskt sant.

Ungefär där och då insåg jag hur slitet allting var. Jag satt där och drack te ur nya fräscha koppar i en utlevd, sliten miljö som inte levde upp till kopparnas fräschör. Innan jag visste ordet av var jag i full färd med att anpassa ett helt arbetsrum efter utseendet på två jävla tekoppar. Och när det var klart, insåg jag hur nedslitna två andra rum var – som jag såg från arbetsrummet – och som därför drog ner helhetsintrycket.
Alltså började jag slita i även dessa rum, så just nu är tre rum i huset i kaos.

Allt i arbetsrummet går plötsligt i svart, ockragult, vinrött och vitt, men eftersom jag inte är klar än så blir det inga bilder – i det här skedet.

Hundarna letar efter sina sovplatser.
– Börja aldrig möblera om!
Eller: köp aldrig nya koppar.
Det blir dyrare än du tror.

Snart: det som kommer återstå till våren är att måla och tapetsera om. Det grämer mig, men är ett praktiskt faktum. Alla möbler måste ut på backen under tiden, för att få fritt svängrum och – naturligtvis -undvika att möblerna får smällar eller färgstänk på sig. Jag ger mig fan på, att när jag är klar, så råkar jag slå jag sönder kopparna. Orsaken.

Mitt i alltsammans blev jag jätteförkyld och liggande sjuk, så det hela drog ut på tiden. Det var straffet för att hålla dörrar öppna för länge, tunnklädd, eftersom man blir varm av att bära och slita runt med möbler.
Och jag passar på, nu när jag kan.
När som helst kan balansen spåra ur igen.

4:e Advent.

Snart styrelsemöte. Hemma. Är inte det minsta upplagd, kan jag ju säga. Det blir så förbannat många kaffekoppar att diska efteråt, och det känner jag i mina händer att de inte orkar. De värker och är stela, för inte nog med diagnosen – jag har artros också. Det kommer och går, och nu kom det.
Eller ”nu och nu”…det blommade upp för flera dagar sedan. Sitter i ett par veckor.

Jag tänder ljus med braständare som nästan får gardinerna med sig i svepet.
4:e Advent.
Och jag kanske ska göra en ny vapenaffär, det får vi se under kvällen. Det är nämligen möte med skytteklubben. Ett avbräck från rutinerna. Prata allt annat än politik.
Skratta gott.
Men jag undrar om de skattar gott när de får veta att jag har bränt upp protokollen från senaste mötet i vedspisen. De bara slank med reklamen.

 

Noterat

Nu vet jag att jag i många av de senaste bloggarna låter som en propagandaapparat för SD, och för nytillkomna läsare kan jag misstas för att fortfarande vara sverigedemokrat, men det är faktiskt helt oavsiktligt. Jag är något konstigare än så. Jag är proggarpatroit. Det finns inte och är inte ens höger.
När blev förresten SD höger?

Jag rycker ut med blinkande ljus så fort orättvisor, inkonsekvens, irrationella utspel och rena elakheter uppenbarar sig, och det är inte direkt mitt fel att de oftast riktas mot sverigedemokrater i modern tid.
Förr var jag helt rätt. (Detta ska kanske dagens ”rätt” personer tänka på, för de kommer inte alltid vara det – tro mig.)
Jag var efterfrågad för att jag var jag, och gjorde det jag gjorde och tyckte vad jag tyckte, och inte för att jag var någon sorts politisk signal. Det hade bara ett andrahandsvärde då.  Jag var väldigt politisk utan att jag märkte det, eller tillhörde någonting. Jag identifierade mig bara med mina egna åsikter. Vilka jag dock alltid varit väldigt tydlig med.

Det är mycket man inte vet om mig. Men jag gjorde alltså roliga saker som jag regelbundet blev kontaktad för och övertalad att tjäna pengar på, utan att jag – då – förstod vad min tilldragningsfaktor bestod av. Alla ville vara framme och bli förknippade med mig. Främst i lokala sammanhang.
Jag ombads hålla föredrag om olika ämnen, vara påannonsör för kommande program i radio, var med i tv-program, blev uppringd och erbjuden olika anställningar som jag aldrig sökt, eller ombads skriva i Aftonbladet och bli novellist i veckotidningar- bara för att nämna något av allt som är otänkbart idag.  Jag försöker komma ihåg vad som var den utlösande faktorn, men jag minns faktiskt inte.

Jag blev till och med ombedd av ett förlag (som jag glömt namnet på och vars gamla gulnade brev försvunnit i någon flyttning eller storstädning) att bo i Spanien på deras bekostnad i 4 månader och där skriva en ”överlevnadsmanual för kvinnor på nätet”, när vi hamnade i 90-talet.
Det var inte så konstigt, för  jag hade ju mina talanger, och det var i en tid när sådant hade både värde och företräde framför alla dagens dumbo-meriter. Det konstiga, menar jag, var att man hittade mig för att föreslå allt möjligt! ”Alla känner apan, apan känner ingen”- syndromet. Vi hade inte internet.
Ville man omvärlden någonting så fick man skriva en insändare, och det gjorde jag ju. Många. Rätt namn givetvis, för jag har alltid varit sparsam med alias och kan inte minnas att jag någonsin använt något i åsiktssammanhang. Kontenta: de flesta fann alltid något man kunde använda mig till och mitt liv var rikt och varierande.  Allt bara flög till mig på serverade silverfat.

Idag är jag enbart persona non grata. Politisk vilde. På grund av att jag är samma person nu som då. Och förmodligen 30 år bättre på det. En sorts svensk dalit som står utanför det inhemska kastsystemet och betraktats som oberörbar. Ordet dalit betyder ungefär krossad eller förstörd och daliter är utsatta för förakt och våld från andra grupper och diskriminering inom utbildning och arbetsliv.  Omsvängningen var och är än förbryllande.

Tiderna har under 30 år förändrats så drastiskt att ingen – med dagens politiska astmaklimat – tror mig när jag berättar om mitt liv, förrän jag bevisar det. Och det är ibland svårt att göra det, för digitaliseringen och tekniken som finns idag fanns inte då. Det fanns i princip kassettband. Pappersupplagor. Kamera för vilken man fick vänta 2 veckor på framkallning, så det sket man i. Inga mobiler. Jo de fanns väl, men inte för vanligt folk, och de kom i resväska och hade serpentinsladd och lur.
Men sedan länge nu är alla dörrar stängda och hermetiskt tillslutna. Jag är fortfarande häpen över det, när jag tänker efter. För vad hände och varför?

SD-hangup:en beror nog på att det är behandlingen av partiet och deras väljare (som faktiskt inte har några andra alternativ om de inte vill ersättas med islam och muslimer) som jag in i märgen föraktar. Jag är egentligen inte ingen högermänniska i några (andra) avseenden.  När blev vänster höger, och högern vänster?
Jag fattar fan inte.

Att bara vara

Jag sitter här i morgonkulan och dricker mitt yoga-te och gör vapenvård på mitt hagelgevär och försöker få ordning på tankarna. Minnena. Verkligheten är helt surrealistisk.

När sverigedemokraterna blev aktuella i politiken så såg jag dem som mitt försvunna kompisgäng. Jag begrep inte varför de var tabu, men de vågade och talade i klartext. Som jag. De kämpade för saker som i alla tider stått mig nära; bara bland annat de var för ett starkt djurskydd och levande landsbygder, mot förtryck av oliktänkande och den fasansfulla ideologin islam.  Hur kan man inte var emot och för detta?
Jag struntade väl i ”bakgrunder”, när det relevanta var samtiden och framtiden, och det borde väl alla andra också se som det viktigaste? Nej då.
Allt handlar om hudfärger och bakgrunder, och för 30 år sedan hade det chockat mig. Chockat de flesta.

Sedan barnsben avskyr jag innerligt falskhet och mobbning. Förödmjukelser och hån. Våld och utnyttjande. Jag har alltid tagit parti för underdogs, för jag såg mig själv som en.
Det gjorde väl proggvänstern en gång? På proggtiden fanns det i alla fall grupper till för ideal som jag sympatiserade med, och jag var med i ett proggvänstergäng, utan att ha namn på det, eller på något sätt ha valt gänget med någon politisk medvetenhet. Politisk medvetenhet hade jag ingen.
Man sögs bara in i gäng som var mest lika en själv. Det var som att hamna framför insuget i luftrenaren.  – Schwooops.

Vart tog alla vägen och varför är jag alltid kvar?  Det är sannerligen inte jag som bytt värderingar!
”Vägen svängde men inte jag.”

En kopp Yoga-te

En kopp Yoga-te med kanel, kardemumma och ingefära. Gudomligt gott. En stilla stund, helt enkelt. Hela kvällen idag försvann under täcket. Stel kropp, yrsel och denna olidliga trötthet som jag måste lära mig leva med.

Jag har dagar när jag kan sova hur mycket som hest och ändå inte vara utvilad. Det har med sjukdomen att göra, vet jag nu, men det var värre när jag inte visste det och hela tiden behövde förklara mig. Utan att ha förklaring.

Särskilt problematiskt var det när jag jobbade. Ofta dubbla turer mellan 7-16 och sedan 18-23. Hemma vid 00:30 om jag hade tur.
Med den tröttheten (som ofta var kombinerad med en extrem koncentrationsbrist) var det egentligen olämpligt att ligga ute på vägarna.

Vad gör jag uppe?

Julbelysningen glittrar mig i ögonen, och återreflekterar natten i små miniatyrskärvor, när en massa episoder och känslor förknippade med dem, tränger sig på. Sorg, rädsla och missräkningar. Förluster, stolthet, men mest otillräcklighet och missförstånd.

 

Jag tänker ofta tillbaka på jobbet jag verkligen älskade. Det som återkallade en massa minnen den här gången, var att jag sprang på en arbetskamrat på Ikea. Henne tyckte jag om! Kanske berodde det på att vi hade ett systerskap redan från starten, efter att ha växt upp tillsammans och levt med varandra genom varenda skoldag i nio år – långt innan vi blev arbetskamrater. Att det gått 20 år emellan skola gemensam arbetsplats senare i livet, märktes nästan inte. Vi kände varandras essenser.
Som vi kände dem nu. Det var 5 år sedan sist.

Hon berättade att vår enhetschef dog 2013, bara året efter att jag försvann ur listorna. Bara 58 år, blev hon, och det var över på 3 månader från diagnos till slutet. Det är alltid en tragedi.
Ytterligare ett avslutat kapitel. I den berättelsen, för min berättelse, och för den viktigaste: sin egen.

Jag reflekterade samtidigt, på ett annat medvetandeplan, över att min enda referens i vårdyrket hade försvunnit. Jag hann ju inte få fler.
Å andra sidan: vad ska jag med sådan till idag?
Jag kan i alla fall inte återgå till vårdyrket igen. Det är väl det jag sörjer mest i min tillvaro.

Nu blåser jag ut julljusen och dricker ur teet. Klockan har blivit 4 på morgonen och jag måste se till att jag får dagsljus att vara vaken i.

Glad Lucia!

Skapa lösenord

För att bli medlem måste du skapa ett lösenord.
– kål

Tyvärr, lösenordet måste innehålla minst 5 tecken.
– kokt kål

Tyvärr, lösenordet måste innehålla minst en siffra.
– 1 kokt kål

Tyvärr, inga mellanslag i lösenordet, försök igen.
– 50jävlakoktakålar

Tyvärr, lösenordet måste innehålla minst en stor bokstav.
-50JÄVLAkoktakålar!

Tyvärr, lösenordet får inte innehålla två stora bokstäver i en följd.
– 50JävlaKoktaKålarUppstoppadeIröven, OmDetInteFunkar

Tyvärr, lösenordet får inte innehålla punkter eller kommatecken.
-50KoktaKålarFörsvannJustNuIdinRövOchDraÅtHelvete

Tyvärrr, lösenordet är redan upptaget.

 

 

fuckit

Okänd fb-källa.

Detta med Instagram

5 på morgonen, 2 November. Då fick jag en tanke om att börja med Instagram. Det ska vara ett socialt medium som är toppen för bilder, hörde jag.  Ja! Bilder är roligt!

Ett konto skapades bara för att upptäcka att skiten inte går att administrera via datorn.

Jag försöker undervisa mig:

”När du har registrerat dig och loggat in kan du posta din första bild på Instagram. Antingen tar du en bild direkt i appen eller så hämtar du bilder från ditt bildbibliotek i telefon.”

Vilken jävla app?
Jag har dator!

Bilderna som jag vill ladda upp, och som är något att visa, har jag knappast i mobilen. I den har jag bara skrämmande högastighetsbilder på skor, svängdörrar och annat som man tagit av misstag eller bara för att testa ljusförhållanden och perspektiv.
Exempelvis bilder från första selfie-tagningarna…

Mår exakt så här.

Blåskäring

Bildförklaring:

blasfiskjpg

Blåsfisk

Men: är detta något man vill ladda upp och dela med sig till omvärlden av på Instagram? Jag känner mig ambivalent, där.
Tanken är väl att man ska skapa nätverk och vänner, inte skrämma bort dem. Och om inte jag vill se bilderna, vill nog ingen annan det heller.

Eller så är det så här det ska vara.
Instant – direkt.
Ta en bild och iväg med den. No matter what.
Livsfarligt för imagen.
Det kan ju slinka iväg precis vilka (icke valda) bilder som helst i obevakade ögonblick och upp i instagram som- väl där- skämmer ut en för all framtid.
Det vill jag mena att jag klarar utan instagram, fast under frivilliga former. Jag kallar det ”kontrollerad självblamage”.

Nä.

Instagram är nog inget för mig. Nu har jag ett inaktiverat konto där, det får räcka tills jag blir yngre och riskerna mindre för att råka ladda upp en bilring. Eller en bild på när man försöker äta mos.
Man lägger mobilen ifrån sig för att äta och – klick! – så är man på instagram, gapande över gaffel och potäter.
Sedan kan man ju försöka övertyga instagramsällskapen om att man faktiskt är hälsoinformatör.

 

Dåligt namnval

bokehKan inte låta bli att skratta.
Jag vet inte…är det verkligen ett lyckats namn på en catering?

systrarnasisters.se

Det ska väl läsas Systrarna Sisters, antar jag, men lästes Systrar Nasisters av bekant, som snabbt valde annan firma.