Category Archives: Diverse

Andra bullar!

Mitt livs första bullbak

Detta är mitt livs första bullbak! Jag provade en gång i tonåren, vilket blev ett misslyckande bortom värsta förtvivlan som bara kunde kastas i soptunnan. Efter det vägrade jag baka.
Försökte i vuxen ålder baka lantbröd, och det är klart: ger man sig på en av de knepigaste sorternas bröd, så får man räkna med fiasko. Tappade alltså sugen igen.

En av sockerkakorna

Har aldrig blivit av att jag bakat ”kaffebröd” eftersom jag nästan aldrig äter det, men nu var det dags. I två dygn har jag värmt upp med att baka sockerkakor, så nu var det alltså kanelbulle-tajm. Blev skitlyckat! Det enda jag bröt mot i originalreceptet var att ha även en matsked vaniljsocker i både fyllning och deg.

Det blev användning för min Ernst-mortel för första gången. Det var kardemummakärnor som mortlades, så det lät som ett kvarnhjul dog igång i köket.

Gubben som jobbar utomhus nu, och lägger sig tidigt, kom upp – yrvaken.
– Du väcker mig, påpekade han förebrående. Vad håller du på med?
– Mortlar kardemumma.
Det var mjöl överallt.
Han himlade med ögonen, vände på tröskeln och hasade tillbaka uppför trapporna igen.

Här är mitt recept.

30–40 bullar (varierar efter vald storlek)

50 g jäst (jag använd torrjäst)
6 dl mjölk, fingervarm
1 krm salt
1 msk vaniljsocker
½ tsk kardemummakärnor, mortlade 
150 g smör, rumsvarmt
1 dl strösocker
16–17 dl vetemjöl

Fyllning
ca 100 g smör, rumsvarmt
1 dl  florsocker
1 msk vaniljsocker

1–2 msk kanel

Garnering
1 ägg
pärlsocker

Ugn 250 grader
Jäsning 50 min
Gräddning 8-9 min per plåt (smörpapper i botten)

Det fanns ingen beskrivning på receptet hur man skulle göra, så jag improviserade och delade den jästa degen på mitten och kavlade ut varje del till ½ cm tunna fyrkanter.
1 del: denna bredde jag ut fyllningen på till ett någotsånär jämt lager. Sedan vek jag fyrkanten dubbel så de fyllningsbredda sidorna hamnade mot varandra. Jag kalvade lätt ihop sidorna något. (Skär bort ojämna kanter, om du vill, eller gör fantasibullar av dem.)

Därefter skar jag lodräta remsor, ca 2 cm breda, längs efter den längsta sidan. Det blev ca 19-20 remsor. Varje remsa rullade jag ihop emot mig, till en bulle, och lade på plåten.

Likadant med andra degdelen, givetvis.   En degdel räckte till en plåt.

Knåda ihop blandningen i en bytta, vält ut den på mjölat bakunderlag och knåda ihop den tills den blir mjuk och smidig. Knåda ut den i en jämntjock stubbe, lägg över en handduk och låt jäsa under en kökshandduk 50 min.

 

 

 

 

 

 

Nu kavlar du ut degen som jag beskrivit,  lägger på fyllningen: rumsvarmt smör, kanel, florsocker och lite vaniljsocker. Rör ihop till den tjock smet.

 

 

 

 

 

 

Efter att fyllningen är påstruken, viker du den utkavlade degen dubbel och efterkavlar ut den lätt. Sedan skär du remsor och rullar dem mot dig.
Observera att mina naglar inte är skitiga, det är kanel!

 

 

 

 

 

 

 

Sedan lägger du bara rullarna på en plåt och stryker dem med vispat ägg och strör på pärlsocker.

 

 

Efter ca 8 minuter i 250 grader (inte varmluftsvärme, bara vanlig värme) tar du ut bullarna och lägger dem på avsvalning under handduk.
Ät dem, frys in i påsar, ge bort, eller släng dem – vad du vill.
De är i alla fall klara.

Helt om i Karlskoga

Jaha, så fort man äntligen kommer till skott med att börja skriva den där boken, som man aldrig kommit igång med (prestationsångest, koncentrationsproblem), så ringer min morbror och har flyttproblem. Till saken hör att han bor temporärt i Nacka och det är inte precis nästgårds. Men jag satte mig i bilen, lydigt, och påbörjade resan.
Man ställer väl upp.

Just jag, med min MS, är inte mycket att ha till hjälp för tunga lyft och bärande, men jag kunde bistå med det nästan tråkigaste av allt vid en flyttning: städningen.  Jag var inte munter. Man blir faktiskt inte det av att storstäda hos andra när man behöver städa hemma. Jag kände igen känslan från hemvården, där man sträckte lakan och gjorde allt som egentligen vårdbiträdena skulle göra. Man åkte på även markservicen för att kommunen ville vara ”ekonomiskt flexibel”. Det var förstås lite omväxlande, men inte vad man hade utbildat sig för: städtant, liksom.

Nej, man blir inte munter av att vara utbildad specialistundersköterska och upptäcka att man används både till bäddning, städning och köksbiträde – matlagning. Men vad gör man inte för lön?
Det här inrycket hos min morbror skulle jag dock inte få lön för, det var en annan sorts humanitär insats. Ingen annan släkting hade tid, eller var tillräckligt frisk.

 

Så här munter var jag

Eftersom han hade haft långtidsvikariat som följebilschaufför till olika transporter, med utgångspunkten Nacka, så brydde han sig inte om att skaffa någon vänkrets på orten. Det ångrade han kanske nu.

Men jag hann bara till Karlskoga, när mobilen ringde. Det var min flyttsugna morbror. Han hade inte tänkt på det tidigare, sa han, men det fanns faktiskt prisvärda flyttfirmor som utförde även städning. Han hade ringt och anlitat en välrenommerad sådan på orten, i Nacka, alltså, så vad jag behövde göra var att…inte komma.
Jag kunde vända och åka hem igen.
Men jag fick i alla fall en utflykt och några bilder, som jag kan visa senare.

Kamerafilter och enbensstativ

Efter många om och men, för det var trassel med kassasystemet, så lyckades jag beställa ett enbensstativ och två filter till mina objektiv.

Jag har ett trebent stativ, som är skitgammalt och ganska skrangligt, men det får duga ett tag. Jag har helt enkelt inte råd.  Enbenstativ är dock billigare och jag räknade ut att det var ett sådant som jag faktiskt kunde ha mest nytta av.
Det är lättare att bära med sig, sätta upp, och smidigare att använda i ojämn terräng.  Så blev det.
Jag hämtade ut paketet på Miwo och passade på att där köpa en ny påse hundgodis. Perfekta att gömma Mollans kortison i.
Sedan var det raka spåret hem igen. I alla fall till hemtrakten. Min mor fyllde 74 och min moster var på besök, så jag ville hinna med det också på hemvägen.
Allt tar en jävla massa tid här ute. För enkla ärenden. Just för att det är så långt till allt. Men jag skulle inte flytta till en stad för alla pengar i världen. Då får man ta det onda med det goda.

Be a Patsy, sweetie darling!

Jag efterlyser t-shirten!

När det gäller humor på tv är jag hårdflirad. Jag föraktar alla dessa skrattmaskiner som man använder efter inspelning för att lägga på förinspelade skrattsalvor där man förstår att manusförfattaren anser att man ska skratta.

Ett undantag finns dock. Jag tror inte jag har skrattat åt någon ”humor-serie” så mycket som jag har gjort åt Helt hysteriskt. Original: Absolutely fabulous. En brittisk kultförklarad komediserie.

I huvudrollerna finns Edina eller ”Eddie” (Jennifer Saunders) och Patsy (Joanna Lumley), två bästa väninnor i nedre medelåldern, och Eddies halvvuxna dotter Saffron ”Saffi” (Julia Sawalha).

Edina och Patsy lever i ett slags ömsesidig självförträfflighet där image är otroligt viktig och de förstår inte alls varför inte varenda VIP (very importent person) vet exakt vilka de är. Jag är själv oförstående inför hur deras design och PR-företag går runt, de är nästan aldrig där. De är för fulla.  Och de anställda hör hemma på Samhall.
Den pryda, ordentliga dottern – den enda vettiga och empatiska av dem – mobbar de oavbrutet för att hon inte godkänner deras livsstil och för att hon studerar för att bli något och tar ansvar för sitt liv.
Droger och sprit, förstås. De lever kvar i hippieeran på 70-talet, där Edina är den hopplöst egoistiska mamman som avskyr ansvar. I sin glamourösa väninna Patsy – alltid med en cigarrett – har hon allt stöd hon behöver för sitt lättjefulla leverne. Kort sagt: de är inte kloka. men de är helt underbara. Jag älskar deras cynism och sarkastiska kommentarer.
På flera sätt identifierar jag mig med dem.  Mitt packade jag är ungefär så här. Till tröst kan jag informera om att det ytterst sällan jag är är berusad.

Enstaka citat:

1. ”Nothing wrong with a little bit of extreme shopping.”

2. Edina: ”Inside of me is a thin person waiting to get out!” June: ”Just the one, dear?”

3. ”I’m kind of vegetarian. It’s just that I eat meat.”

4. ”Have you eaten something?” Patsy: ”No, not since 1973.”

5. Patsy: ”One snap of my fingers and I can raise hemlines so high the world’s your gynecologist.”

6. ”Whatever I choose is cool because I am cool.”

7. Patsy: ”WHAT are you wearing, Eddie…?” Edina: ”It’s Lacroix, sweetie!” Patsy: ”It’s fabulous!”

8. ”You can never have enough hats, gloves and shoes.”

9. Patsy: ”The last mosquito that bit me had to check into the Betty Ford clinic.”

10. Edina: ”You only work in a shop, you know. You can drop the attitude.”

11. ”She is so cold I bet she has her periods in cubes.”

12. Patsy: ”She was so anally retentive she couldn’t sit down for fear of sucking up the furniture.”

 

 

Luft och en andra andning

Det viktigaste som finns är ren luft. Åtminstone i sjukhus, tänker jag, där så många människor vistas på ett och samma ställe och ofta lång tid. Om luftgenomströmning och ventilation inte är tillräckligt blir man fort trött och som besökare, personal eller inskriven på sjukhus är väl hängighet det sista som är önskvärt.

Det berörde mig att läsa om kalabaliken på Karolinska härom dagen och från det var inte steget långt att föreställa sig hur det skulle vara att bli instängd där. Alla funktioner är så sårbara. Och ingenting saknar man förrän det inte finns. Ren luft, exempelvis, som jag håller högre än något annat. Avgörande i många situationer är att sjukhusen har ordentligt luftflöde och reningsverk.

Jag låter kanske inte särskilt munter, men det beror varken på luften eller tyngande tankar. Vädret! Hur är ert?

Här regnar det mest. Det blir varken lerduvebana eller campingtur, som planerat. Däremot hade jag tänkt ta kamerorna och vandra till silvergruvorna. Där får man vakta på stegen så det inte blir en snabbare självuppfyllande profetia än tänkt: till sjukhus. Jag som är så extremt känslig för lufttryck, luftrenhet och klimat skulle väl bli galen. I tält är det väl inte heller särskilt bra luft, tänker jag; där brukar det alltid vara instängt. konstigt nog. Råheten hänger i tygerna om morgnarna och det doftar blött linnetyg. Men att försöka få ordentliga luftanläggningar där, är väl för mycket begärt. Här får man prioritera den absolut friheten, en hel annan andra andning.

Dödsolycka utanför Värmskog

Foto: Wärmler

En personbil och en timmerbil var inblandade i en dödsolycka på tisdagseftermiddagen. (Länk)

– En ung man född -93 avled på plats.

Det gäller sträckorna Värmskog – Malsjö, Grums kommun. Eftersom jag bor i Värmskog, kom jag till platsen för efterarbetet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Skänker en tanke till anhöriga och beklagar sorgen.

 

 

 

 

Själv är bäste dräng!

Yes! Idag missade jag inte en enda lerduva, så självförtroendet är tillbaka. Det betyder att jag kommer blogga mer frekvent också, efter att ha haft en riktig nedåtsvacka ett tag med noll inspiration.
Nu är jag taggad igen, inte minst för att mitt nya teleobjektiv är på ingång. Det kommer öppnas en helt ny radie av möjligheter för mig, inte minst inom naturfotografering, som jag hoppas att jag kommer kunna ta till en intressantare nivå.

Med i planerna finns förstås – som jag varit inne på tidigare – att börja med små videoavsnitt. ”Dagens Vickan”, eller så.  Långa avsnitt vet jag inte går hem hos det stora flertalet. Folk har helt enkelt inte tid.
Sitter man inte heller i bilköer i flera timmar, eller är på resa och behöver förströelse, kan det bli himla jobbigt att lyssna långa poddar.  Och vad kan vara värre, än en riktigt intressant pratare som avbryter var tredje minut för att spela musik lika länge….musik som man oftast inte gillar. Känsligt! Man kan alltså förlora lyssnare bara på grund av sin musiksmak.  Det kan man – märk väl – inte på grund av åsiktstexter även om ingen gillar åsikterna, för de drar istället till sig läsare! Folk gillar tydligen att ha någon  att reta upp sig på. Självspäkning?

Är man kreativ kan man pimpa både bloggen och sig själv, eller hela omgivningen, med produkter att sälja, eller bara ge bort – för att sprida sitt förnäma budskap om sin befintlighet och bidra till kännedom om att bloggen finns. Eller podden. Eller rent av firman.

Man kan väcka omgivningens nyfikenhet på fler än ett sätt: man kan ”förlägga” pennor med webbsidans adress lite här och där, där man tror att målgrupperna kan finnas. Nyckelringar, smart dekal på bilen, eller fräcka kepsar. Jag kommer trycka upp några läckra praktiska plagg och huvudbonader, med reklam för webbplatsen, att sprätta runt på lerduvebanorna med resten av sommaren och hösten. Snacka om att förena nytta med nöje. Jag tror jag ska kränga ett eget patronbälte, för är det något man blir irriterad på ute på banan, så är det att hela tiden behöva fylla på för små med patroner. Eller böja sig ner och hämta inför varje ny omladdning.
Någon som vill sponsra mina hagelpatroner får jag väl inte, så själv är bäste dräng.

Det finns massor man kan göra. Nu har väl just jag valt att med bara vara mig själv, utan större hänsyn till målgrupper, men det är inte alla som lyckas. Behöver inte bero på att man är ointressant, utan på att man helt enkelt inte når ut och låter folk veta att man finns.

Jag finns! I högsta grad.
Särskilt idag, med 150 träffade lerduvor på raken av 150 möjliga. Känner mig oövervinnerlig. Det tänker jag utnyttja.

Stockholm, stad i världen

Det är dags att åka till Stockholm igen. Där har jag inte varit sedan manifestationerna på Mynttorget 2013, så det är dag att åka dit men för att göra något helt annat.

Den här gången ska det inte bli ett gästspel på några timmar, fram och tillbaka samma dag, utan den här gången jag ska undersöka var det finns bra hotell för en rimlig penning.
Det finns mycket jag skulle vilja ströva runt och fotografera utifrån mitt perspektiv.

Gamla stan.
Stockholms äldsta torg, Stortorget, och från det torget: Stockholms äldsta gata, Köpmangatan, som beskrevs redan på 1300-talet.  Jag gillar historia och kulturarv. På något sätt känns det som att det är bråttom att dokumentera sin samtid, och det som är kvar av dåtid, innan allt utplånas.  Jag ska leta efter en bra utgångspunkt för detta och kommer återkomma i häst, kan jag tro, med bilder som skildrar vad jag finner intressant.
Det är riktigt synd att den teknik som finns idag inte fanns när jag var barn och växte upp.  Vi hade blixtkuber och 24-36 bilder på negativrulle att skicka in för framkallning. Två veckor senare var det spännande, när man gick iväg och hämtade ut de framkallade bilderna. Fanns det en enda lyckad bild från det där tillfället som aldrig skulle komma tillbaka?
Tveksamt. Särskilt med de instamatic-kameror som fanns att tillgå för vanligt folk med normal plånbok. Kommer ni ihåg dem?

Ambitiösa hobbyfotografer hade egna mörkrum i källaren, minns jag. Min mors fd sambo hade ett brinnande fotointresse och framkallade sina bilder själv. Han älskade svartvita bilder och tyckte de var mest uttrycksfulla. Jag minns hur han blaskade fotoark i bad med framkallningsvätska och hängde fast bilder på tork i klypor längs med väggar och under tak.  Rena trolleriet att se när bilderna växte fram.

När polaroid kom, gick det ännu fortare. Dom bilderna gulnade, eller blektes ur snabbt, varför jag inte gillade polaroidkameror. Det gjorde inte han heller. På den tiden reste han runt mycket, tog in på hotell med sina kameraväskor runt om i landet, och gjorde sig ett namn i fotvärlden.
På varenda mätbar fläck av Sverige blev han igenkänd, då han tog nästan samma rutter genom landet år efter år för att dokumentera förändringarna i trender hos olika lokalinnevånare och olika stads- och bymiljöer.
Kanske blir det min tur? I alla fall en variant på det.
Jag gillar inte att resa runt, däremot att hamna på olika platser, och en bra början är väl just Stockholm, jag har ju trots allt ett förflutet där.