Category Archives: Diverse

Håller mig jämn och fin

På väg att sätta på vattenkokaren. Te!


I morron har jag och mitt håravfall till tunna hår fått tid hos frissan. Håll tummarna.

– Vad menar du med att du vill ha en ”typ prinsessan Diana-frisyr”? Samtidigt som du säger du att du inte har något att göra lugg av? Och kort vid öronen, när du säger att det redan drar där?

Ja, nu blir det ju hennes problem att lösa.
Det var bara ett önskemål. Om det går.  Jag misstänker att det kräver mer hår än jag har kvar för att få till en liknande frisyr. Det skulle jag ha tänkt på tidigare, men då var jag å andra sidan inte intresserad av korta frisyrer. Inte av frisyrer över huvud taget, för att vara exakt. Nu känns det däremot viktigt, eftersom jag begriper att korta frisyrer ser fylligare ut.
Vem vet? Diana hade kanske inte så tjockt hår, som frisyren ger en illusion om.
Det tänker jag ta reda på i morgon.

 

Har varit på Ikea i helgen med mamsen, som ville ha bordslampor till köket. Vet inte hur många kilometer vi travade vilse där inne, på jakt efter belysning.
Jag gnällig, som en treåring, vid hennes sida. Detta pga av mitt nyupptäckta håravfall, som vi valde att skämta om, även om jag märkte att mamma våndades – hon är ju min oroliga mamma, även om jag så blir äldre än hon.

Vi passerade barnavdelningen där en gigantisk golvkorg lockade med roliga mössor att dra ner till öronen, föreställande grönsaker.
– Här du, Vicky, har vi lösningen!
Hon plockade upp en stor blomkålsmössa med blast och allt.
Så nu vet vi.
Det finns hopp!

Tvillingsystrar

2 vårtecken

Det finns två saker jag gör varje vår: Jag bleker håret (lägger slingor) och bleker tänderna. Vi vet alla hur stor inverkan som just hår och tänder har på omgivningens första intryck av en, vare sig vi vill verka ytliga eller ej. Har man välskött, snyggt hår och fräscha tänder, så vinner man fördelar långt innan man får etablera personliga intryck- hur ogärna man än vill medge det. Inte minst när man söker arbeten. Kanske har det med självkänslan att göra; man utstrålar naturligtvis större självförtroende och välbefinnande om man upplever sig fräsch. Kombinationen kan göra underverk i det social livet på en mängd plan!

I maj ska jag göra samma procedur igen och tänker använda mig av samma blekningsmetod som de senaste 2 åren – Brilliant Smile. Den är klart bäst och varar längst. Bor du i Stockholm med omnejd kan du besöka specialisterna hos Aqua Dental, men misströsta inte om du bor utkastad i andra delar av landet – det finns förstås tandläkare med estetisk inriktning (bland annat tandimplantat, porslin och skalfasader) runt om i landet som använder samma blekningsmetod.

För fyra år sedan blekte jag tänderna efter en tandoperation. Jag var svullen av själva operationen, men skitnöjd med blekningen. (©)

För fyra år sedan blekte jag tänderna efter en tandoperation. Jag var svullen av själva operationen, men skitnöjd med blekningen. (©)

För några år sedan gjorde jag en blekning på klinik som kostade omkring 4000 kronor och inkluderade medföljande material för några dagars efterbehandling med hemmablekning. Det tog ett par timmar på kliniken och var egentligen lite dyrt, för min plånbok, men efter detta kunde jag underhålla fräschören på tänderna med enbart hemmablekning för halva priset!
Det går naturligtvis bra att hoppa över klinikblekningen och välja enbart hemmablekning, till en billigare penning, även om jag själv började från grunden med klinikblekning. Det är en fråga om storlek på plånbok, tid och motivation, givetvis.

De billigare alternativen ute på marknaden sällan är lika bra. Tro mig, jag har provat de flesta. Vi har egen vattenkälla som är rik på järn och koppar, vilket missfärgar allt i sin väg – porslinet i diskhon, toaletten, och även emaljen på tänderna. Det betyder även porslinskronor och komposit, så jag får ligga i för att ”hålla färgen”. Det säger jag i den meningen, att inte ens skalfasader klarar av vattnet här hemma utan underhåll och jag inbillar mig inte att jag är ensam.

Jag har alltid ett kit hemma i kylskåpet. Vill jag ibland fräscha upp mig lite extra inför speciella tillfällen, så gör jag bara en snabb hemmablekning med tandskena på några minuter, och – voilà!

Snälla!

Baby-ugglor

Börja aldrig möblera om!

Jag är inne på andra veckan av ommöblering av tre rum i huset, med – fram till idag – två nya skrivbord och en massa nya lampor som följd. Naturligtvis behövde jag nya gardiner, stolar och mattor för att matcha upp allt nytt.
Detta kom jag på i jul.

Det började med två nya svartvita tekoppar, efter att ha börjat dricka mer te istället för kaffe. Ni tror kanske att det är ett skämt, men det är faktiskt sant.

Ungefär där och då insåg jag hur slitet allting var. Jag satt där och drack te ur nya fräscha koppar i en utlevd, sliten miljö som inte levde upp till kopparnas fräschör. Innan jag visste ordet av var jag i full färd med att anpassa ett helt arbetsrum efter utseendet på två jävla tekoppar. Och när det var klart, insåg jag hur nedslitna två andra rum var – som jag såg från arbetsrummet – och som därför drog ner helhetsintrycket.
Alltså började jag slita i även dessa rum, så just nu är tre rum i huset i kaos.

Allt i arbetsrummet går plötsligt i svart, ockragult, vinrött och vitt, men eftersom jag inte är klar än så blir det inga bilder – i det här skedet.

Hundarna letar efter sina sovplatser.
– Börja aldrig möblera om!
Eller: köp aldrig nya koppar.
Det blir dyrare än du tror.

Snart: det som kommer återstå till våren är att måla och tapetsera om. Det grämer mig, men är ett praktiskt faktum. Alla möbler måste ut på backen under tiden, för att få fritt svängrum och – naturligtvis -undvika att möblerna får smällar eller färgstänk på sig. Jag ger mig fan på, att när jag är klar, så råkar jag slå jag sönder kopparna. Orsaken.

Mitt i alltsammans blev jag jätteförkyld och liggande sjuk, så det hela drog ut på tiden. Det var straffet för att hålla dörrar öppna för länge, tunnklädd, eftersom man blir varm av att bära och slita runt med möbler.
Och jag passar på, nu när jag kan.
När som helst kan balansen spåra ur igen.

4:e Advent.

Snart styrelsemöte. Hemma. Är inte det minsta upplagd, kan jag ju säga. Det blir så förbannat många kaffekoppar att diska efteråt, och det känner jag i mina händer att de inte orkar. De värker och är stela, för inte nog med diagnosen – jag har artros också. Det kommer och går, och nu kom det.
Eller ”nu och nu”…det blommade upp för flera dagar sedan. Sitter i ett par veckor.

Jag tänder ljus med braständare som nästan får gardinerna med sig i svepet.
4:e Advent.
Och jag kanske ska göra en ny vapenaffär, det får vi se under kvällen. Det är nämligen möte med skytteklubben. Ett avbräck från rutinerna. Prata allt annat än politik.
Skratta gott.
Men jag undrar om de skattar gott när de får veta att jag har bränt upp protokollen från senaste mötet i vedspisen. De bara slank med reklamen.

 

Noterat

Nu vet jag att jag i många av de senaste bloggarna låter som en propagandaapparat för SD, och för nytillkomna läsare kan jag misstas för att fortfarande vara sverigedemokrat, men det är faktiskt helt oavsiktligt. Jag är något konstigare än så. Jag är proggarpatroit. Det finns inte och är inte ens höger.
När blev förresten SD höger?

Jag rycker ut med blinkande ljus så fort orättvisor, inkonsekvens, irrationella utspel och rena elakheter uppenbarar sig, och det är inte direkt mitt fel att de oftast riktas mot sverigedemokrater i modern tid.
Förr var jag helt rätt. (Detta ska kanske dagens ”rätt” personer tänka på, för de kommer inte alltid vara det – tro mig.)
Jag var efterfrågad för att jag var jag, och gjorde det jag gjorde och tyckte vad jag tyckte, och inte för att jag var någon sorts politisk signal. Det hade bara ett andrahandsvärde då.  Jag var väldigt politisk utan att jag märkte det, eller tillhörde någonting. Jag identifierade mig bara med mina egna åsikter. Vilka jag dock alltid varit väldigt tydlig med.

Det är mycket man inte vet om mig. Men jag gjorde alltså roliga saker som jag regelbundet blev kontaktad för och övertalad att tjäna pengar på, utan att jag – då – förstod vad min tilldragningsfaktor bestod av. Alla ville vara framme och bli förknippade med mig. Främst i lokala sammanhang.
Jag ombads hålla föredrag om olika ämnen, vara påannonsör för kommande program i radio, var med i tv-program, blev uppringd och erbjuden olika anställningar som jag aldrig sökt, eller ombads skriva i Aftonbladet och bli novellist i veckotidningar- bara för att nämna något av allt som är otänkbart idag.  Jag försöker komma ihåg vad som var den utlösande faktorn, men jag minns faktiskt inte.

Jag blev till och med ombedd av ett förlag (som jag glömt namnet på och vars gamla gulnade brev försvunnit i någon flyttning eller storstädning) att bo i Spanien på deras bekostnad i 4 månader och där skriva en ”överlevnadsmanual för kvinnor på nätet”, när vi hamnade i 90-talet.
Det var inte så konstigt, för  jag hade ju mina talanger, och det var i en tid när sådant hade både värde och företräde framför alla dagens dumbo-meriter. Det konstiga, menar jag, var att man hittade mig för att föreslå allt möjligt! ”Alla känner apan, apan känner ingen”- syndromet. Vi hade inte internet.
Ville man omvärlden någonting så fick man skriva en insändare, och det gjorde jag ju. Många. Rätt namn givetvis, för jag har alltid varit sparsam med alias och kan inte minnas att jag någonsin använt något i åsiktssammanhang. Kontenta: de flesta fann alltid något man kunde använda mig till och mitt liv var rikt och varierande.  Allt bara flög till mig på serverade silverfat.

Idag är jag enbart persona non grata. Politisk vilde. På grund av att jag är samma person nu som då. Och förmodligen 30 år bättre på det. En sorts svensk dalit som står utanför det inhemska kastsystemet och betraktats som oberörbar. Ordet dalit betyder ungefär krossad eller förstörd och daliter är utsatta för förakt och våld från andra grupper och diskriminering inom utbildning och arbetsliv.  Omsvängningen var och är än förbryllande.

Tiderna har under 30 år förändrats så drastiskt att ingen – med dagens politiska astmaklimat – tror mig när jag berättar om mitt liv, förrän jag bevisar det. Och det är ibland svårt att göra det, för digitaliseringen och tekniken som finns idag fanns inte då. Det fanns i princip kassettband. Pappersupplagor. Kamera för vilken man fick vänta 2 veckor på framkallning, så det sket man i. Inga mobiler. Jo de fanns väl, men inte för vanligt folk, och de kom i resväska och hade serpentinsladd och lur.
Men sedan länge nu är alla dörrar stängda och hermetiskt tillslutna. Jag är fortfarande häpen över det, när jag tänker efter. För vad hände och varför?

SD-hangup:en beror nog på att det är behandlingen av partiet och deras väljare (som faktiskt inte har några andra alternativ om de inte vill ersättas med islam och muslimer) som jag in i märgen föraktar. Jag är egentligen inte ingen högermänniska i några (andra) avseenden.  När blev vänster höger, och högern vänster?
Jag fattar fan inte.

Att bara vara

Jag sitter här i morgonkulan och dricker mitt yoga-te och gör vapenvård på mitt hagelgevär och försöker få ordning på tankarna. Minnena. Verkligheten är helt surrealistisk.

När sverigedemokraterna blev aktuella i politiken så såg jag dem som mitt försvunna kompisgäng. Jag begrep inte varför de var tabu, men de vågade och talade i klartext. Som jag. De kämpade för saker som i alla tider stått mig nära; bara bland annat de var för ett starkt djurskydd och levande landsbygder, mot förtryck av oliktänkande och den fasansfulla ideologin islam.  Hur kan man inte var emot och för detta?
Jag struntade väl i ”bakgrunder”, när det relevanta var samtiden och framtiden, och det borde väl alla andra också se som det viktigaste? Nej då.
Allt handlar om hudfärger och bakgrunder, och för 30 år sedan hade det chockat mig. Chockat de flesta.

Sedan barnsben avskyr jag innerligt falskhet och mobbning. Förödmjukelser och hån. Våld och utnyttjande. Jag har alltid tagit parti för underdogs, för jag såg mig själv som en.
Det gjorde väl proggvänstern en gång? På proggtiden fanns det i alla fall grupper till för ideal som jag sympatiserade med, och jag var med i ett proggvänstergäng, utan att ha namn på det, eller på något sätt ha valt gänget med någon politisk medvetenhet. Politisk medvetenhet hade jag ingen.
Man sögs bara in i gäng som var mest lika en själv. Det var som att hamna framför insuget i luftrenaren.  – Schwooops.

Vart tog alla vägen och varför är jag alltid kvar?  Det är sannerligen inte jag som bytt värderingar!
”Vägen svängde men inte jag.”