Category Archives: Bloggen

Dödsolycka utanför Värmskog

Foto: Wärmler

En personbil och en timmerbil var inblandade i en dödsolycka på tisdagseftermiddagen. (Länk)

– En ung man född -93 avled på plats.

Det gäller sträckorna Värmskog – Malsjö, Grums kommun. Eftersom jag bor i Värmskog, kom jag till platsen för efterarbetet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Skänker en tanke till anhöriga och beklagar sorgen.

 

 

 

 

Rådjur i Juli

 

Herr Paddington

Före regnovädret i helgen, dök den här värderkännaren upp utanför grinden. Kvällen var sen och enda ljuset jag hade, var en ficklampa. Den flydde Paddington efter någon minuts noga begrundande.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Svensk strävan”

Foto (c) V. Wärmler

”Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.

Någon gudomlig rätt till ett visst landområde, någon rätt i och för sig att besitta ett visst land från begynnelse och intill änden, gives naturligtvis icke åt vårt folk. Den rätten är någonting som skall förtjänas, som skall förvärvas av varje folk. Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land. Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och brukarens självklara rätt, genom fädernas offer i blod, genom den särpräglade kultur, som har skapats här.

Vad Sverige idag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan – på frihetens grund. Vi är ett litet folk, men vi har ett stort land att bo i. Se på Europa-kartan!
Vårt land brer vida ut sig i världsdelen. Men vi är de få, de ensamma stugornas folk, och även om vi numera delvis bor i städer, så är vi dock någon gång komna från bönders, torpares, backstugesittares stugor.

I ensamheten i stora ödsliga skogar har svensk folksjäl danats genom tusendena år. Brottningen med stenen och stubben när åkern bröts har gett oss krafter, andliga och kroppsliga. Och starkt motstånd utvecklar starka krafter. Så har detta lands skog och mark präglat oss, givit oss det egnaste, upprinnelsens källa till vår folkstyrka, den ensamme skogsbons stolthet och frihetssinne och den sege odlarens ihållighet.

Det verkligt svenska är sålunda ursprunget – vår växtplats. Det är för mig den barndomens jord där jag sprang barfota något dussin somrar, och kände enrisbuskens barr under fötterna. Barndomens mark, det är vårens allt ljusare kvällar med morkullsflykt över stugbacken, och tranornas skrik från kärret. Det är sommarens solvärmda bäck med sitt ljumma vatten plaskande kring barnaben med sårskorpor på knäna. Det är höstens röda lingontuvor och det nedfallna äpplet i daggräset en klar morgon. Det är vinterns snödrivor vid farstubron. Det är iskanornas kälkbacke. Det är några barn i en gråmosses lavstuga på skogsbacken en enslig kväll i skymningen. Far är på regementsmötet, mor på dagsverke uppe i Roten. Barnen sitter vid stugans fönster och trycker sina näsor platta emot glaset. Finns det inte någon där nere på vägen?

Det är fattigdom – men en stolt fattigdom, som hjälper sig själv till livets tillräckliga uppehälle, till det grova, men mustiga dagliga brödet från rågen på åkerlappen kring stugan. Det är en sund och fri barnaväxt, som den vilda örtens mellan enbuskarna i hagen. Det är frid och trygghet i ett fredligt land, där barnen föds fria av fria föräldrar. Ett land där också de minsta backstugors barn får pröva sina möjligheter av alla slag så långt deras krafter räcker till. Ett land där var och en får växa efter sin egen art. Detta är det egna, det som aldrig skall låta sig utbyta mot något främmande. Detta är roten och blodsbandet, min andliga arvslott som jag har att föra orörd vidare åt mina egna barn. Detta är för mig det svenska, det omistliga.

Vilhelm Moberg

(Vilhelm Moberg (1898-1973) En uppsats skrev Vilhelm Moberg under andra världskriget. 
Mobergs beredskapsuppsats av Otto v. Friesen
Förr och nu
Tidskrift för en folkets kultur)

150 stycken

 

Äntligen! Äntligen är jag i form igen. 150 lerduvor på raken, med kaffepaus emellan, men inte en enda missad.
Här sätter jag en guldstjärna i min egen marginal.

 

 

 

Själv är bäste dräng!

Yes! Idag missade jag inte en enda lerduva, så självförtroendet är tillbaka. Det betyder att jag kommer blogga mer frekvent också, efter att ha haft en riktig nedåtsvacka ett tag med noll inspiration.
Nu är jag taggad igen, inte minst för att mitt nya teleobjektiv är på ingång. Det kommer öppnas en helt ny radie av möjligheter för mig, inte minst inom naturfotografering, som jag hoppas att jag kommer kunna ta till en intressantare nivå.

Med i planerna finns förstås – som jag varit inne på tidigare – att börja med små videoavsnitt. ”Dagens Vickan”, eller så.  Långa avsnitt vet jag inte går hem hos det stora flertalet. Folk har helt enkelt inte tid.
Sitter man inte heller i bilköer i flera timmar, eller är på resa och behöver förströelse, kan det bli himla jobbigt att lyssna långa poddar.  Och vad kan vara värre, än en riktigt intressant pratare som avbryter var tredje minut för att spela musik lika länge….musik som man oftast inte gillar. Känsligt! Man kan alltså förlora lyssnare bara på grund av sin musiksmak.  Det kan man – märk väl – inte på grund av åsiktstexter även om ingen gillar åsikterna, för de drar istället till sig läsare! Folk gillar tydligen att ha någon  att reta upp sig på. Självspäkning?

Är man kreativ kan man pimpa både bloggen och sig själv, eller hela omgivningen, med produkter att sälja, eller bara ge bort – för att sprida sitt förnäma budskap om sin befintlighet och bidra till kännedom om att bloggen finns. Eller podden. Eller rent av firman.

Man kan väcka omgivningens nyfikenhet på fler än ett sätt: man kan ”förlägga” pennor med webbsidans adress lite här och där, där man tror att målgrupperna kan finnas. Nyckelringar, smart dekal på bilen, eller fräcka kepsar. Jag kommer trycka upp några läckra praktiska plagg och huvudbonader, med reklam för webbplatsen, att sprätta runt på lerduvebanorna med resten av sommaren och hösten. Snacka om att förena nytta med nöje. Jag tror jag ska kränga ett eget patronbälte, för är det något man blir irriterad på ute på banan, så är det att hela tiden behöva fylla på för små med patroner. Eller böja sig ner och hämta inför varje ny omladdning.
Någon som vill sponsra mina hagelpatroner får jag väl inte, så själv är bäste dräng.

Det finns massor man kan göra. Nu har väl just jag valt att med bara vara mig själv, utan större hänsyn till målgrupper, men det är inte alla som lyckas. Behöver inte bero på att man är ointressant, utan på att man helt enkelt inte når ut och låter folk veta att man finns.

Jag finns! I högsta grad.
Särskilt idag, med 150 träffade lerduvor på raken av 150 möjliga. Känner mig oövervinnerlig. Det tänker jag utnyttja.

Situationen i landet: faller en faller alla

 

Läs Cornucopia

Stockholm, stad i världen

Det är dags att åka till Stockholm igen. Där har jag inte varit sedan manifestationerna på Mynttorget 2013, så det är dag att åka dit men för att göra något helt annat.

Den här gången ska det inte bli ett gästspel på några timmar, fram och tillbaka samma dag, utan den här gången jag ska undersöka var det finns bra hotell för en rimlig penning.
Det finns mycket jag skulle vilja ströva runt och fotografera utifrån mitt perspektiv.

Gamla stan.
Stockholms äldsta torg, Stortorget, och från det torget: Stockholms äldsta gata, Köpmangatan, som beskrevs redan på 1300-talet.  Jag gillar historia och kulturarv. På något sätt känns det som att det är bråttom att dokumentera sin samtid, och det som är kvar av dåtid, innan allt utplånas.  Jag ska leta efter en bra utgångspunkt för detta och kommer återkomma i häst, kan jag tro, med bilder som skildrar vad jag finner intressant.
Det är riktigt synd att den teknik som finns idag inte fanns när jag var barn och växte upp.  Vi hade blixtkuber och 24-36 bilder på negativrulle att skicka in för framkallning. Två veckor senare var det spännande, när man gick iväg och hämtade ut de framkallade bilderna. Fanns det en enda lyckad bild från det där tillfället som aldrig skulle komma tillbaka?
Tveksamt. Särskilt med de instamatic-kameror som fanns att tillgå för vanligt folk med normal plånbok. Kommer ni ihåg dem?

Ambitiösa hobbyfotografer hade egna mörkrum i källaren, minns jag. Min mors fd sambo hade ett brinnande fotointresse och framkallade sina bilder själv. Han älskade svartvita bilder och tyckte de var mest uttrycksfulla. Jag minns hur han blaskade fotoark i bad med framkallningsvätska och hängde fast bilder på tork i klypor längs med väggar och under tak.  Rena trolleriet att se när bilderna växte fram.

När polaroid kom, gick det ännu fortare. Dom bilderna gulnade, eller blektes ur snabbt, varför jag inte gillade polaroidkameror. Det gjorde inte han heller. På den tiden reste han runt mycket, tog in på hotell med sina kameraväskor runt om i landet, och gjorde sig ett namn i fotvärlden.
På varenda mätbar fläck av Sverige blev han igenkänd, då han tog nästan samma rutter genom landet år efter år för att dokumentera förändringarna i trender hos olika lokalinnevånare och olika stads- och bymiljöer.
Kanske blir det min tur? I alla fall en variant på det.
Jag gillar inte att resa runt, däremot att hamna på olika platser, och en bra början är väl just Stockholm, jag har ju trots allt ett förflutet där.