Category Archives: Jag tycker

Mediahoror

Så är det dags igen för en politisk kampanj.
Mångmiljonärer som ska uppfostra oss att i flock gå rakt över stupen, till mer och mer förmån för folk som minst behöver det, för det är ju inte kändisarna som blir lidande på det. De är ju mångmiljonärer som när som helst kan köpa sig fria från konsekvenserna av sin politiska godhet.
Det är så teatraliskt arrangerat att jag spyr.
Drar de någonsin ut på sin ihåliga lilla barrikad för att kampanja om att flyktingmottagandet ska överföras till bistånd till riktiga humanitära insatser i världen? Nej, för Sverige ska gå under, till varje pris som helst. Så ingen, minst av allt vi själva, kan leva i vårt land heller. Pinsamt!

Känslosåsen börjar genast med….”spröda rötter som just börjat få fäste” i Sverige.

”35 kända svenskar i upprop: Utvisningarna måste stoppas.” (Aftonbladet, såklart) Kändisarna är som ett Big Brother-gäng, instängda året runt i sin verklighetsfrånvända bubbla.

”Man ska komma ihåg att internationellt skydd enligt utlänningslagen inte är detsamma som att garantera alla människor ett likadant liv som till exempel i Finland, utan att ge skydd åt människor som i sina hemländer är utsatta för personlig förföljelse. I många länder, som i Afghanistan, finns problem som bristen på framtidsutsikter hos den unga befolkningen liksom fattigdom och ekonomiska svårigheter, en dessa problem utgör inte grund för att beviljas internationellt skydd.”  (Merit Wager.)


 

Min storebror har inga ben ingen hjärna
Han är cyklop och han ska få mig till stjärna
Vi har aldrig träffats men vi känner varann ganska bra
Helt grymt!

Radera ut slå bort och depronisera
Dra bort lägg till och sedan återmontera

Jag är en Media Hora ingen vill ha mig
Gör vad som helst om nån vill komma och ta mig
Med på bild och i tv så alla kan se när jag raserar min cv
Och visar den sell-out jag är.

È du mè?

Där mjuk blir hård och intelligent blir en nolla
En stark blir svag mus och en man blir en fjolla
På våra BB här föds inga söta små barn
Big no no!

Gör om stäng av och spräng ditt ego i bitar
Sen plocka skal och sätt ihop de med nitar

Ja vi är Media Horor ingen vill ha oss
Gör vad som helst om nån vill komma och ta oss
Med på bild och i tv så alla kan se
När vi raserar vår cv och visar dom sell-outs vi är
Du è me!

Ohhjj förlåt!

Det är ett experiment där okänt blir känt
Nio dårar i ett hus hundra dar
Sen ska angnana sållas till vetet är kvar
Till slut vill vinnaren haaaaaar…
Fan faaaaar…

Du är en Media Hora ingen vill ha dig
Gör vad som helst om nån vill komma och ta dig
Med på bild och i tv så alla kan se när du raserar din cv
Och visar den sell-out du är

Alla är Media Horor, Ingen vill ha oss
Gör vad som helst om nån vill komma och ta oss
Med på bild och i tv så alla kan se när vi raserar vår cv
Och visar dom sell-outs vi är.

Skål!

Nej, nu vill jag åka hem!

 

Text

Intervju: den svenska journalistkåren

Lyssna på den här intervjun, den är så fantastiskt bra!
Man talar bland annat om åsiktskorridoren och om att våra stå-up-komiker inte är ett dugg roliga längre, de är mångmiljonärer som är stå-upp-aktivister som försöker vänsteruppfostra folket och leker en av folket. Folk betalar en biljett för att bli inpiskade i värdegrunder och ”var inte rädda”; dagens så kallade komiker har helt slutat sparka uppåt och vet inte vad satir är.

Intervjuare är Det Goda Samhällets Patrik Engelau. Gäst hos honom är författaren och frilansjournalisten Jens Ganman.

Det finns bara en sak som jag vänder mig emot, och det är diskussionen om att vi (”vi” definierade som folk i allmänhet) låter journalisterna bete sig som de gör.
Jag kan inte se att vi (”vi” definierade som folk i allmänhet) verkligen gör det, för hur ska vi göra för att visa att vi inte alls tillåter dem? Det är dessutom på grund av att ”vi” motsätter oss deras agenda-journalistik  och ständiga nedvärderingar som journalisterna bekrigar oss och (därmed) sina egna läsare: därför att vi inte längre tillåter dem, ställer dem mot väggen och ifrågasätter vad de håller på med, och med vilken legitimitet.

Vi tar små men viktiga medborgarinitiativ. Exempel på dem är den här samhällskritiska bloggen liksom många andra regim- och mediekritiska bloggar. Sådana är också alla alternativa medier så som Nyheter Idag, Avpixlat, Fria Tider, Julia Caesar på Snaphanen.dk  och Nya Tider, samt styrkesamlande Folkets Demonstration och konfronterande Granskning Sverige. Det finns fler och vi är många!

Vad mer kan vi som vanliga medborgare utan tillgång till rikstäckande plattformar göra för att visa att vi faktiskt inte låter dem bete sig som de vill?
Vi kan göra saker som att säga upp prenumerationer och TV-licenser och gå ur svenska kyrkan. Allt sådant som inte längre tjänar vårt eget arv, värnar vår kultur eller tillvaratar våra intressen. Det är där vi har vår makt.
Makten ligger i våra aktiva val att inte längre vara försörjande konsumenter av alla dessa självutnämnda men tunga uppfostringssäten som statskontrollerade journalister i skattefinansierade tidningar, radio och tv som verkar skriva för varandra och underhålla sina gelikar vars omkrets bara blir snävare och snävare och snart självantänder och exploderar av sin egen propaganda.
Och makten ligger i att vi istället donerar en slant till modiga och idoga initiativtagare som drar dubbla lass där och när vi personligen varken vågar eller orkar. Istället för att lägga pengarna på propaganda-aktörer.

Vi lever i en masspsykos, talar Ganman om, och det är det vi sagt länge nu. Debatterna är sinnessjuka. Han jämför journalisterna med alkoholister och oss andra som medberoende; att vi möjliggör för dem att bara hålla på och fortsätta. Det är helt sant. Eller nästan.
För fortfarande: vad kan vi göra? Vad får vi göra?
Medberoende har makten att påverka en alkoholist genom att ha vad alkoholisten behöver för att kunna fortsätta sitt missbruk men en vacker dag vägra ställa upp mer. Villkorslös kärlek, skjuts, pengar och ordnade förhållande. Allt rasar för missbrukaren om den medberoende inte längre ställer sig till förfogande.

Vid en intervention talar man om för missbrukaren att man inte tillåter sig utnyttjas längre.  Den måste endera ändra sig eller också gå mot botten – ensam.
Men hur gör man med missbrukare som betalas med med skattemedel, som vi saknar medbestämmande över vad de används till? Som vi blir åtalade som skatteförbrytare om vi vägrar betala? Medge att villkoren inte ser likadana ut eller kan jämföras med en missbrukare-medberoende-relation.
Vi kan inte ställa ultimatum, så länge vi saknar makt över våra egna skattemedels användningsområden. Och detta vet de så förbannat väl.

 

”Det här blir en bra story,” Expressen!

Jag myser. Rätt-åt-dig-glädjen är den enda sanna glädjen.

Bara några ord i förbifarten.
Hur kommer det sig att Expressen, som så gärna hänger ut ”rasister” och tar strid för sin rätt att göra det, inte har hängt ut sin egen Eric Erfors?  I honom övergår till och med ord i handling.
 

”Eric Erfors anställdes redan 1991 av familjen Bonniers uthängningstidning Expressen och gjorde sig snabbt känd för sitt antirasistiska engagemang och sin kamp mot Sverigedemokraterna…”

Erfors antirasistiska engagemang visade sig inte sträcka sig inte längre än till att själv utropa: ”Jävla invandrare!” ”You will burn!”

Fria Tiders grävgrupp har nu avslöjat att Expressens egen ledarskribent sedan 25 år tillbaka har lämnat sin tjänst med anledning av att ha dömts till fängelse för beskrivna mängdbrott som ”grovt rattfylleri, våldsamt motstånd och för hemfridsbrott mot två araber”, med vad man kallar ”rasistiska förtecken”.
Jag vet inte vad Expressen hade kallat något liknande om det bara varit Nisse. Antagligen något med järnrör och hets mot folkgrupp. Och på bilden skulle en yrvaken Nisse överraskningsfotograferas i sin dörröppning med barnen leksaker på trappan. Men inte Erfors.

Expressens medarbetare spelar i en annan division än vi andra gör, som på vår höjd avreagerar vår smärta i små kommentarfält, som bara Expressen och Expo läser, och inte heller låtsas ha andra åsikter än vi har.  Vi, som behöver, har inget som helst skydd mot mediedrev.
Men det privilegiet åtnjuter Eric Erfors, som tydligen får ha en antirasismpreparerad åsikt på jobbet och en – uppenbarligen – helt annan privat. I fred.
Här väljer Expressen att kompensera sina polares ras och skalv med att förstöra livet för några Nisse i Hökarängen istället. Den ”antirasismen”ger jag inte en spänn för.

– Jävla invandrare! Jag vill veta från vilket jävla håll i världen ni har kommit hit ifrån, vrålade Expressen-profilen, berättar flyktingen enligt polisens förhörsprotokoll som Fria Tiders grävgrupp tagit del av.

[..]

Erfors, som enligt polisens vittnesmål uppvisade ”en synnerligen överlägsen attityd mot omgivningen”, hotade också flyktingarna och poliserna – som han kallade ”idioter” och ”snutjävlar” – med att hänga ut dem i tidningen.

– Det här blir en bra story, jag får en superstory! Proklamerade han enligt en av polismännen som var på plats.

Eric Erfors blev bara mer och mer aggressiv och ska bland annat ha ropat ”You will burn!” till flyktingarna. Polismännen bedömde att det fanns en ”stor risk” att Erfors skulle angripa flyktingarna om han inte fördes bort från platsen med våld.


Nyheter Idag:

”Erfors har tidigare varnat för att Sverigedemokrater tillåts sitta som nämndemän, eftersom de enligt Erfors gett uttryck för islamofobi och rasism.”

Det här slår väl det mesta i kategorin hyckleri med hittills kända hästlängder. I de lugnaste vattnen går de största gäddorna, så det är bara att gratulera Expressen till att ha fått napp 25 år i rad i de grumligaste av alla vatten som de skrivit om.

Det som uppdagats visar väl nu att Expressen projicerar på andra vad de själva är. Förtroendet för den skenheliga blaskan, med ett helt batteri kriminella medarbetare , är definitivt förbrukat. Chefredaktören själv (Thomas Mattson) är dömd för vapenbrott, i likhet med Diamant Salihu som nyligen trakasserade Granskning Sveriges Fabian Fjälling aka Erik Johansson.

Vanligt inom psykiatrin, är att försöka rentvätta sitt eget namn genom att smutskasta andras. Alla extrema uthängningar av (i jämförelse) människors normala vardagsåsikter, är bara avledande trick för att höja sig själva över all misstanke.

Jag frågar mig: skulle kunskap om detta förhållande ha förändrat utgången i målet mellan Jim Olsson och Thomas Mattsson/Expressen? Jag menar; vad som är ”uppenbart invandringskritiskt” skrivet på nätet kan knappast trumfa Expressens uppenbart rasistiska aggressivitet i verkligheten.

Det finns många bra ordspråk som beskriver egen skuld, och som stämmer bra överens med Expressens journalistik:

  • Den som skriker högst är mest skyldig
  • Envis fräckhet är skuldens sista tillflyktsort.
  • Ge mig sex rader skrivna av den hederligaste man som finns och jag ska hitta en förevändning i dem att hänga honom.
  • Du känner andra genom dig själv

 

Läs gärna Katerina Janouch, om hur medier kan förstöra en karriär för vem de vill: Dem du möter på väg ner var dem du sparkade på när du klättrade mot toppen”

”Jag har de sista månaderna översköljts av vittnesmål från helt vanliga människor i hela Sverige som förlorat arbete, vänner och till och med familj på grund av sina åsikter”, berättar Katerina Janouch i en krönika om hur medier kan förstöra en karriär över en natt. Vi är många som nickar igenkännande.
Vi är också många som är rasande, för detta händer oss på grund av förföljelsemaskiner som Expressen, som nu avslöjats med att vara värst i klassen. Vi är inte intresserade av att förekomma i deras självförhärligande propagandablad. Då vill vi ha betalt. Som Eric Erfors.

Måtte den hycklartidningen sjunka mot Hornavans botten!

”Det som en gång gällde för folkvalda politiker som får lönen finansierad av våra skattepengar, har spillt över på privatpersoner vars tillvaro många gånger är allt annat än trygg. Det kan vara musiker, författare eller forskare. Bibliotekarier, lärare, socialarbetare eller varför inte poliser.
[…] Det handlar förstås om åsikter. Om ”fel” slags åsikter, som man absolut inte bör ha. Och om man nu mot förmodan hyser dessa, bör man få allvarliga konsekvenser. Helst en synlig, kollektiv bestraffning där det smärtar mest. En konkret åtgärd är att se till att rebellen blir socialt stigmatiserad och förlorar sin försörjning. Tidningen som moraldomstol är här ett ovärderligt verktyg. Med braskande rubrikers hjälp kan man få den mest hårdhudade på knä.
[…] Problemet idag är att många kölhalas offentligt för minsta struntsak.”

På ett lysande sätt berättar Janouch hur mediala moraldomstolarna som Expressen vill vältra sig i publika bestraffningar:

”Man uppmanar människor att vara goda samtidigt som man själv beter sig på det svinigaste vis. Det är ett slags social rättegång där den uthängde är dömd på förhand och saknar privilegiet av försvarsadvokat. Än sen om anklagelserna är orättvisa och kanske felaktiga, skadan är redan skedd.” Läs resten.

Det är här vi står med liberale Eric Erfors, en av dem som tände häxbål under sverigedemokrater. Undrar hur bra han själv tål värme? Hur som helst är det inte han som kommer parfymera Expressens tidningslik. Han har efter sitt nedtystade fiasko tagit skydd på Gotland, som den ”etniske gotlänning” han är, eller som han åtminstone kallar sig på Twitter.

Hur kan Expressen låta bli denna ”superstory”?

 

 

Journalisterna i landet skruvar upp volymen på hatet

Journalisterna i landet skruvar upp volymen på hatet. Jag får anledning att göra ett nytt inpass.

”Örebropolisen Springare är sedan någon månad en hjälte bland nazister, rasister och annat löst folk i nätets träskmarker.”  (AB)

 

Oisin Cantwell, mina damer och herrar. Han kan inte heller läsa innantill, så han gör som alla andra kollegor gör, utan närmare eftertanke. Han ger sig in i en inbördes tävling om att vara största journalistiska pottan i landet med att bre på så mycket, att läsarna loggar ut. Förhoppningsvis för gott.

Han har en stor fanclub med över 200 000 medlemmar i en grupp på Facebook där det dagligen spys ut hat mot invandrare, journalister och i princip alla som befinner sig till vänster om Jimmie Åkesson.

Vad har en facebookgrupp som Springare själv inte skapat eller administrerar, med hans omdöme att göra? 

Vi tar er inte på större allvar för att ni kallar oss brunråttor, rasister och löst folk i träskmarker. Har ni aldrig läst så mycket som ett förord till en grundläggande psykologibok?
Det är hög tid att kultureliten och journalistkåren med sitt självutnämnda åsiktsmonopol börjar ta sig en rejäl titt i spegeln och ägna sig åt självrannsakan.
Därefter kan vi diskutera varifrån hatet kommer och hur det börjar. Och tidningsdödens oundviklighet. Journalisterna bekrigar sina egna läsare. 

Det är alltså samma sorts journalister som förra året uttryckte nedanstående viljeförklaring om folk som vågade ha en annan mening, än de själva:
”Hur man ska bli kvitt de mänskliga brunråttorna? Med gift?”

Journalisterna anser sig stå över alla andra i den sociala hierarkin och det är dags att ta ner dem på jorden.
Medan gammelmedierna grottar ner sig i avskyvärda epitet på sina medmänniskor går de en osäker framtid till möter. Vinnarna är alternativa medier och en av dem är Nyheter Idag som fiskar upp intressanta begåvningar som övrig media ratar eller talar illa om.
Varken framtidens undersökande journalister eller alternativ media idag använder avskräckande retorik utan skriver direkt från den verklighet vi lever med och i.
Direkt från hjärtat. Det räcker.
För vi är så jävla trötta.
Peter Springare och Katerina Janouch tillhör skribenterna som alltså har framtiden för sig. De är kanske Expressen och Aftonbladets självöverskattande fördummade plattformsvärmare ett stor tack skyldiga.

Stafettpinnen är överlämnad.
– Spring, Springare, spring!

 

**

Jag kan naturligtvis inte undanhålla en uppdatering, med hänvisning till mitt föregående inlägg.


Jag ska inte gå in på Hanif Balis (M) metafor för ”vätebomb som möter ett glastak”, för jag har mycket dålig erfarenhet av just vätebombsmetaforer i sociala medier.
Istället går jag raskt vidare till vad han syftar på; att Schulman har gjort en praktfull variant på att skita i det blå skåpet:

Jag kunde bara inte låta bli:

 


Jag tror inte det finns någon utöver Aftonbladets Anders Lindberg som har gjort bort sig lika mycket, som just Alex Schulman. Så det låg väl en i det närmaste poetisk rättvisa i om det blev Schulman som fick smaka samma på skosula som han är snabb att önska att andra åker på som bestraffning.
För det är just typiskt den den där skadliga extremvänstern inom mediekåren, som Springare syftar på borde kunna förintas, att slå mot sina åsiktsmotståndares försörjning – vilja att de ska förlora sina jobb. Och sätter igång skoningslösa, överdrivna och förljugna mediedrev som ser till att det blir så. Arbetsgivarna pressas mot väggen och tvingas välja mellan att få sina verksamheter dragna i smutsen eller avskeda den de använder för ändamålet.
Så ser solidariteten och medmänskligheten ut hos svenska vänsterextrema journalister, gott folk.

Hur vore det om de fick smaka på sin egen medicin?

Det Peter Springare skrev som får journalisterna vädra blod:

”Mitt motiv är just detta att försöka göra Sverige bättre att leva och utvecklas i för alla, både infödda ‘svenskar’ och invandrare. Och därigenom också förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor”.

 

Nu kommenterar Peter Springare mediedrevet i sin första krönika på Nyheter Idag. ”Misstolkning i syfte att sprida hat och misskreditering”

 

Jag kan inte annat än bli bestört över den vantolkning som vissa journalister och debattörer gjort över mitt inlägg om vänsterextrema journalister med abnorma agendor. Man har ifrågasatt om jag kan vara polis. Man har förfasat sig över mitt mandat att använda våld i samhället.

 

Vad är skillnaden mellan psykopater och svenska journalister?

Vilket mörker! Journalister vränger och vrider på ord och meningar hos de personer som de kollektivt bestämt sig för att förstöra livet för, på ett eller annat sätt, och kränger sina förvrängda uppfattningar som cykeltjuvar. Ingenting är heligt när det gäller att trycka ner folkopinionen, som Peter Springare ofrivilligt kommit att symbolisera.

Vad är det nu då?
Journalisterna släpper inte taget om den snart pensionerade polisen Peter Springare i Örebro så lätt. Han berättar saker för folket som journalisterna inte tycker att de ska få veta, därför hatar de honom för att han kör över deras heltidsjobb med att mörka så mycket som möjligt.
Om ett hatobjekt, trots journalistiska ansträngningar, inte blir fälld för anmälda hittepå-brott, så gör de som psykopaterna gör: lägger ner för stunden men återkommer med förnyad styrka senare när offret för den ovälkomna uppvaktningen minst anar det.

De bara väntar på en möjlighet att rycka en mening ur sitt sammanhang, som de med groteska överdrifter och genomskinligt medvetna misstolkningar tycker rättfärdigar att de låter sina rabieslöddriga käftar hugga efter strupen igen.

Den 8 mars skrev Peter Springare på sin Facebook ett långt inlägg, bland annat detta:

På Twitter hetsar journalister, som tar åt sig av samhällsförstörelsen som de aktivt medverkar till, till koordinerad attack på den som rycker ner deras brallor och lyser dem i röven.

 

I Expressen, hatbladens flaggskepp, tycker Alex Schulman apropå detta: ”Dags att låta Springare bli en vanlig bitter rasist”.

”För tio dagar sedan skrev han ett inlägg i vilket han ville ”förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor.” Då tänkte jag nog att nu är loppet kört för konstapel Springare. Det säger sig ju självt, att vi inte kan ha en polis i Sverige som pratar om att utplåna andra människor.
Jag hade gärna sett honom stå till svars för sina uttalanden, för fanns ju en del saker man var nyfiken på, man ville ha förtydliganden från Springare här: Vilka är dessa vänsterextrema journalister du pratar om? Och på vilket sätt ska du förinta dem?”

Är det jag eller Schulman som inte kan läsa innantill? 

”På vilket sätt ska du förinta dem?”

Det är ju det han förklarar: ”genom att göra Sverige bättre att leva och utvecklas i för alla, både infödda svenskar och invandrare.”
-Ni bidrar inte till det!

Vilka ska ni kunna ljuga fulla, om vettigt och hederligt folk från alla sociala läger, partitillhörigheter och rötter faktiskt samlar sig med det gemensamma målet att diskutera fakta öppet med varandra? För att det bara är så man får rätt verktyg till förändringar som varken politiker eller journalister visar tillstymmelse till intresse för?

Springare lyckas bättre med det ni själva misslyckas med, trots era privilegierade men missbrukade rikstäckande plattformar – vida överlägsna Springares enkla sociala medier där folket faktiskt håller till.  Ni borde uppmuntra hans ansatser, sprida hans budskap, men istället vill ni ödelägga hans ansträngningar att försöka skapa ett enat och bättre land för alla genom att först och främst sprida fakta och insikt. Man måste se och erkänna problemen och vilka som skapar dem för att kunna gör något åt dem.  Ni vill inte och det är skadligt.

Med andra ord säger han att journalisterna utplånar behovet av sig själva när de mörkar och hittar på anledningar eller ”nyheter” som ligger inom deras intresse för sina  offentliga trakasserier av åsiktsmotståndare, dvs alla som inte vill läsa mer propaganda om invandringens förljugna förträfflighet. Rasister är personer som hatar invandrare för att de är invandrare, av annan etnicitet, men hur många svenskar gör det och är rasister? Vad resten är, är ett normalt folk som helt har utmattats psykiskt, fysiskt och mentalt; tröttnat fullständigt på allt fler kriminella och våldsamma invandrare, och på att regeringen inte gör något åt det, gör för lite och försent.

Det här är den sortens Fake News, med varianter på ”Springare vill utplåna journalister” och ”Springare är bitter rasist”, som kommer sänka all gammelmedia som går arm i arm med skattefinansierade förföljelsemaskiner som vänsterextrema Expo. Ni är era egna värsta fiender.

Besviken Schulman:

”Men inget hände. Några reagerade starkt på Twitter, men skandalen uteblev. Det är faktiskt ett mysterium att Peter Springare har kvar sitt jobb idag.”

Det finns ingen skandal och är inget mysterium. Det finns ett rättspatos och en klarsyn hos honom som journalisterna saknar och inte vill att andra ska få ha heller. Och det är av politiska skäl och därmed är det en extrem journalistisk agenda. Kanske ”hände inget” för att folk i motsats till Schulman faktiskt kan läsa innantill?  Har förståelsevilja?
Varje läskunnig människa med verklighetsuppfattningen i behåll finner inte inlägget det minsta anmärkningsvärt utan snarare förstår de exakt vad han menar.
Vill ni skriva för folket så får ni resonera som folket gör, annars är era tidningar bara till för kulturelitens och er egen självbekräftelse…och det har folk ingen lust att läsa längre. Inte heller hur ni förolämpar alla som tycker annorlunda som rasister, fascister, nazister och lägre stående varelser.
Vi ser igenom er. Ni har själva blivit för folket som ni är helt upptagen av att beskylla dem för: extremister och politiska aktivister.

Det vänder sig i magen på mig när propagandister som Schulman rycker ut för att fiska sympatier åt sina kollegor på falska, självömkande grunder. Ingen önskar livet ur dem. De är inte hotade av en polis. De är uppläxade för att de skadar förtroendet för både polisen, media och hoppet för landet.
Det är inte Springare som är bitter, utan journalisterna – och de har all anledning när åsiktsmonopolet glider dem ur händerna. Men det är självförvållat i högsta grad. Och hos det svenska folket, era läsare för helvete, som ni rasistförklarar för minsta invändning mot era häxjakter, har ni inga sympatier att hämta. Och ni har er själva att skylla.

Detta är anledning till att gammelmedierna går allt sämre, precis som landet. Journalisterna gräver sin egen försörjnings grav med att spotta på folk som bara älskar sitt land och vill göra sitt bästa för att få Sverige värt att leva i igen.

** **
Konsekvens:

När började journalisterna bekriga sitt eget folk? (Del 2)

Jag undrar hur intoleranta dagstidningar egentligen kommer må framöver? De där som anser sig ha vedergällning för oförrätter att ta ut på dem som envisas med att ha andra åsikter, främmande för redaktionernas. De där andra som kopierar deras metoder för att komma fram till poänger som inte var meningen. Fientligt.

De anar något. En ny spelplan där utgången inte är riggad till deras fördel. En lina till födkroken som kommer brista. Inget annat kommer existera i den insikten.
Detta att ångra sitt hopp mitt i steget ut från trampolinen, där inga desperata klösningar efter kanten för att återfå kontrollen igen, gör hoppet ogjort.
Fallet.
Det som slår extra hårt när man inser för sent att man inte var redo. Man har inte hunnit inta rätt fosterställning för att dämpa magplasket; det där i hög fart mot sin spegelbild i vattnet som är som att smälla rakt ner i asfalten.
** **
Efter detta melankoliska lilla förspel fortsätter jag där föregående inlägg, del 1, slutade:

Man blir faktiskt sjösjuk.

”Visa hänsyn mot ovana intervjupersoner.” 
De menar hänsynen som Expressen visade pensionären Jim Olsson? Hur luttrad var han? Journalisterna accepterade inte att han ville bli lämnad ifred och utom räckhåll för rovdjursinstinkterna som cirkulerade allt närmare hans privatliv. Med mörkaste trycksvärta i blicken.

De tog sig för oanmälda hembesök. De drog bildligt undan duschdraperiet och fotograferade honom i sin nakenhet och spikade upp honom som näthatare och samhällsfiende på löpsedlar. Bara för att demonstrera sin makt över åsikter som avvek det minsta från deras. Förnedra. Radera. Det spelade ingen roll om han hade skrivit det själv eller inte, det skrevs på samma forum och det var samma sak för dem. Han kunde ha skrivit det. Han gick att offra som avskräckande exempel och det var ett ädelt motiv som tjänade en god sak.

På liknande sätt hanterades Julia Caesar, författarinnan, bloggerskan och den pensionerade riktiga journalisten från överspelade godare tider, vars identitet Niklas Orrenius och Annika Hamrud skadeglatt röjde, trots att detta skulle vara till uppenbar fara för både henne och hennes närmaste. De visade verkligen kvaliteten på sin godhet. Den är selektiv och omfattar bara deras intressen av att framstå som moraliskt överlägsna och godare än offret.  Exakt så goda och högstående moraliska som de vill att allmänheten ska uppfatta deras politik, hur mycket skada den än åsamkar land och folk.  Då är det så klart en katastrof om det läcker ut uppgifter som talar för motsatsen. Det kallas rakt av lögner.
Skyndsamt basunerar DN ut: ”En attack på demokratin och pressfriheten” innan någon hinner få för sig sanningen. De är sin egen värsta fiende.

”Så jobbar riktiga journalister”

Caesar tvingade byta adresser stup i ett för sin egen säkerhets skull och för att undvika objuden påhälsning och våldgästning. Men det är Niklas, förrädaren och identitetsröjaren Orrenius, som journalisterna vill att läsarna ska tycka synd om; han som efter sina metoder bara smakar egen karma. Han som ville skada en framgångsrik åsiktsmotståndare men fick det allmänna rättsmedvetandet i form av en folkstorm emot sig. Inte av hat mot honom utan av kärlek till Caesar.
Den här historiens berättare, senast av Eskilstuna kuriren av oklar orsak och med fokus på förövaren Orrenius lidande, frågar aldrig efter Julia Caesars version för att läsarna ska kunna bildat sig en egen uppfattning och då löpa risken att ställa sig på fel persons sida. Det är så de jobbar. ”De riktiga.”

Vad du än gör, bete dig inte som en förlorare. Använd och förespråka aldrig våld och var rädd om dina medmänniskor namn och hälsa.

Svenska journalister är helt enkelt ointresserade av den avgörande skillnaden mellan sanning och modifikation, ont och gott, när de klampar in i andras liv för att samla fjädrar till hatten. En hatt som de anar snart kommer hamna på hyllan och därför blir aggressiva. Kåren flyger ut mot varje debattör som vill sjunga annat än invandringens lov och de gör det i mördarsvärmar som ur ett bo av jordgetingar man råkat trampa i. De bekrigar inte makten utan sitt eget folk. Det är det värsta man kan göra. Och de vet det: att hur de än vänder och vrider sig, så är det här ett krig de inte kommer vinna.

Anonymitet var en preventiv säkerhetsåtgärd för Caesar, av det enda slag vanliga människor som hotas med åsiktsbestraffning har att tillgå. Enda skälet att använda pseudonym är just det. Att en vacker dag bedöma det riskfritt att röja sitt riktiga namn, när dimmorna lättat och riskerna skingrats, skulle vara Julia Caesars val och endast hennes, men det brände Expressen godtyckligt åt henne i båda ändar. Detta visar journalisternas totala oförmåga att förstå sambanden mellan orsak och verkan innan de själva drabbas. Alternativet, att de faktiskt vet men skiter i det, kan nämligen inte vara något annat än psykopatisk illvilja. Ondska.

Så här reagerade Caesar 2015 på all ”visad hänsyn”, och det är densamma som Eskilstuna Kurirens sårade stolthet i att själva bli ifrågasatta och dessutom inspelade till bevis,  nu vänder mot ett nytt byte – Granskning Sverige.

”Det finns människor som tar sig rätten att slå sönder min trygghet och göra mitt liv till ett helvete. Jag är förföljd av människor utsända av en stor mediekoncern som vill tysta mig. De vill få mig att sluta skriva genom att trakassera och ofreda mig, skrämma mig, göra mitt liv så outhärdligt som möjligt.

Förföljelsen har pågått i ett år. Jag har nått en gräns, jag tänker inte finna mig längre. Det här är min berättelse om vad media och mina kolleger är kapabla till för att få tyst på en obekväm skribent. Dagens Stasi finns där man minst anar det. Sök och du skall finna. Eller bli uppsökt och se sanningen om den “fria och oberoende” pressen.”

Marcus Birro beskriver journalistkåren i Det Goda Samhället:

“De gör allt i grupp. De är som förprogrammerade zombies som går dit alla andra går. De hatar och älskar i grupp. De tycker som alla andra. De föraktar som kollegorna föraktar. De som borde vara demokratins garanter och förkämpar har blivit en helt egen liten elit som är livrädd för det de svor att avslöja och beskriva; nämligen sanningen.”

 

”Detta är det läge vi befinner oss i”, skrev Julia Caesar i söndags, och jag håller med. Manöverutrymmet för Fake News, utplanterade lögner för att dra missaktning över åsiktsmotståndare av politiska skäl, minskar. Folk blir allt medvetnare. Håller med gör de flesta, och ju mer de tvingar på läsarnas sitt eller illegala/ekonomiska migranters ofta patetiskt överdrivna ”lidande” för att det ska begråtas framför med rätta fördömas, ju större förakt ådrar de sig. Jag föreslår att Julias krönika läses i helhet och inte bara i mina inmejslade utdrag:

”Journalisterna har sagt upp sin ställning i folkets tjänst och övergått till politisk aktivism. Svenska journalister har länge utgjort en egen intresseorganisation, ett journalistparti med vänsterpolitisk agenda och sektartad skråmentalitet. Deras motpart är inte den politiska makten som de har i uppdrag att bevaka. Den har de för länge sedan lierat sig med och krupit i säng med.

Till sin fiende har de utsett folket, den svenska allmänheten. Denna allmänhet har länge varit snäll och medgörlig och villigt konsumerat och betalat för medias produkter. Men allt fler håller på att vakna och resa sig. Människor protesterar, kritiserar, ger sina åsikter tillkänna, köpstrejkar, säger upp tv-licenser och prenumerationer. Dessutom använder sig allt fler av de enorma möjligheter som Internet erbjuder genom att blogga, göra podcasts och videos och skriva kommentarer på olika nätsajter.

Det som pågår är inget mindre än en folklig revolution på ett område där journalisterna och medieägarna ända till helt nyligen har haft enväldig och närmast totalitär makt.
[…] Till sist ett citat av journalisten Jens Ganman, som har skrivit om journalistik i flera uppmärksammade inlägg på sin blogg. Det här skrev han på Facebook:

”Gammelmedia måste bort. Helt och hållet. Det kan låta hårt men systemen behöver nollas, och jag ser hellre en medievärld med en miljon röster där jag väljer själv vem jag ska lyssna på än en värld med två röster som nån annan valt ÅT mig.”

Så – vem ska befria journalisterna ur deras eländiga, egenhändigt byggda fängelse? Det ska de naturligtvis göra själva. Frihet är ingenting man får i present, inslaget i guldpapper med krulliga snören. Sin frihet måste man erövra själv.”

Eskilstunakuriren slår sig emellertid för bröstet och upplyser om att de mottagit ”många hyllningar” för sitt beklagliga sätt att med medborgarnas skattemedel och prenumeranternas ekonomiska resurser till sitt förfogade slå ner vanliga människor som spik. Att de lyfter fram Gudrun Schyman som en av dem som lovprisar karaktärsmordförsök på medborgerliga initiativ bevisar bara vad det är som tidningsvänsterns sekt förväxlar med journalistik.

Man måste få fråga sig (för våga ringa och fråga dem kallar de ”terrorisering”) vad den ”rasistiska propagandan” består av? Det finns dåligt med exempel att förankra anklagelserna vid, annat än vid Mattias Ståhle som säger sig märka sådana ”undertoner”. Vad betyder det, mindre diffust talat?

Journalister vill ge sken av att de utsätts för seriösa försök att tysta dem av en ekonomiskt resursstark internationell och mörk främmande makt, som alltså pekas ut som Granskning Sverige. För även de själva måste väl medge att deras överreaktioner inte står i proportion till obehaget i att få frågor av Britta Vanlig och Anders Normal som de har försökt fördumma i decennier?

”Eskilstuna-Kuriren avslöjade under torsdagen det organiserade näthatet på sajten Granskning Sverige. Målet är att sprida hot och hat mot journalister, opionsbildare och politiker.” (opion?)

För det första uppfattar journalister bara effekten av sitt beteende när de själva blir måltavlor för genomlysning, men det är få dissidenter som klarar av att sjunka till lägstanivån ens för pengar. Men ibland vänds spegeln emot dem om än bara verbalt. Då har de mycket målande känslor och upplevelser (sanningar) att skriva massmörker om i de största tidningarna, de samordnar texterna som avlöser varandra, om ”hat och hot” för att de som står mitt i maktens stormöga ska framstå som värnlösa. Dessutom oskyldiga till vad som händer. Allt bara liksom faller ner på dem…”bara för” att de krossat en pensionärs liv, ”bara för” att de röjt identiteter och publicerat bilder på vanliga människor som har rätt att uttrycka sin mening, ”bara för” att de fått hyggligt folk avskedade för att de utmålat dem som nazister, främlingsfientliga och inte vatten värda.  Bara.
För det andra kommer inte vanliga läsare och tyckare, ens med vilje, i närheten av att åsamka dem några som helst konsekvenser i sina sociala och yrkesmässiga liv som de kan uppfatta som hot- helt enkelt för att journalister och politiker sitter i varandras knä och delar på makten. Och makten skyddar bra åsikter som skiljer sig anmärkningsvärt åt från medborgarnas.

Där är vi.
Som ifrågasätter rimligheten i detta och meningen med det. Finns det en tillräcklig stark anledning som rättfärdigar en journalist att förstöra livet för människor som inte gjort dem eller någon annan ett dugg? All rädsla vi tydligen bara ska acceptera hur den styr våra liv i oönskad riktning utan att ens få veta varför. En politik som de flesta lever i skräck för att trotsa måste väl var och en förstå inte vill något gott och inte kan leda till något av godo.
Hur slår man vakt om demokratin genom att bara gynna och stärka sina egna maktpositioner och gå emot folkviljan? Det är inte demokrati, det är diktatur. Vi har många politiker och journalister som tydligen tappar kompassen när de talar om demokrati som något som kan stjälas eller kidnappas av meningsmotståndare. Det är ju därför att  vi (åtminstone än) har fria val, yttrandefrihet och tryckfrihet, för att när meningsmotståndare (oavsett färg) i förhållande till sittande makt blir tillräckligt många ska kunna ta över.  Makt är inget man stjäl eller kidnappar i en demokrati.
Alla de som idag samarbetar om att sätta sig över folk och deras friheter och rättigheter i en demokrati, svaret skyldiga. Det är inte hat eller hot att begära det, eller när man blir förbannad om man möts med härskartekniker när man gör det.

Målet eller snarare meningen med detta irriterande ringande och jagande är alltså att  journalisterna ska börja ta ansvar för vad de själva skriver och kunna berätta varför, vilket de ofta anser att ”närmaste chef” ska förklara.  Eller så anser deras ord är det sista. Alla dessa härskartekniker, som en av dem till och med ger som råd till kollegor när de talar med ”trollen”

Vidare vet vi att journalister kallar allt missnöje, all avsky, all kritik och olika åsikter för det starkaste ordet de kan uppbringa”hat”.  Precis som de fått ordet ”rasism” att betyda precis vad de vill att det ska betyda, så gör nu ordet ”hat” det också.  Så: det är omöjligt för gemene man att göra sig en tydlig bild av vad Eskilstuna Kuriren och andra cementklumpar i medievärlden menar med ”organiserat näthat”. De enda som är organiserade på riktigt är journalistkåren och de stora mediehusen.
Riktigt hat är alltså inte vad som får alternativ media att växa så det knakar, men som får etablerad desinformationsmedia att tyna bort. Ingen efterfrågar allt hat de är avlönade för att producera. Oftast är det glödande hatet och föraktet riktat profiler och företeelser som läsaren råkar sympatisera med, och utgången av det missgreppet är ju inte svår att räkna ut.

Mitt eget intryck av Granskning Sverige är att kanalen är allt annat än organiserad. Eskilstuna Kuriren & åsiktskompani som skapade anonyma konton för att utge sig vara medborgare intresserade av att ringa åt Granskning Sverige, är däremot välorganiserade. Vad tänkte de på?
Först klaga skiten ur sig på ”anonyma trollkonton”, sedan skapa egna. Eller är de så att etablerad media som numera är kända för att ta hjälp av kriminella nätverket Researchgruppen och skattefinansierade politiska förföljelseflottan Expo, har föregått med exempel?

Mattias Ståhle ondgör sig över att Granskning Sverige gör i princip vad de själva gör:

”Därför skapar Eskilstuna-Kuriren några helt anonyma profiler i olika sociala medier när det är dags att knacka på den digitala dörren till trollfabriken.”

”För att ge honom [trollet Ståhle] en trovärdig fasad låter jag honom gå med i olika slutna facebookgrupper som ”Soldiers of Odin”, ”Brottsplats Eskilstuna utan PK” och ”Vi som hatar invandrare”.”

Efter en snabb koll kan jag konstatera att 32 medlemmar finns i en grupp som kallas ”vi som hatar invandrare” och de är väl allihop anonyma journalister på Eskilstunakuriren. Lika många (32) har ”gillat” sidan. Det finns ännu mindre inlägg, 27 stycken, sedan sidan skapades för 4 år sedan och 98% av dessa protesterar mot att gruppen existerar. Jag är inte tillräckligt intresserad av en idiotgrupp med det namnet, så jag tänker inte bli medlem för att veta mer. Så stor lust att snoka har jag inte.

Men Ståhle känner sig stärkt:

”Efter det är Johan redo att söka jobb i trollfabriken. De söker ständigt efter nya ringare via sin hemsida. Den som får fler än tretusen klick på sitt klipp erbjuds tusen kronor i betalning och jag börjar med att skicka ett mejl till en administratör som kallar sig Erik för att fråga hur det fungerar. /../

”Vill du ringa svenska kyrkan och fråga om deras bögpositivism? Jesus har sagt att män inte skall ligga med män, men nu viger kyrkan homosexuella och har till och med homosexuella par inom prästerskapet. Det kanske kunde vara något?”

Mejlväxlingen och språkbruket ger snabbt en tydlig fingervisning om vilken politisk agenda Granskning Sverige har.”

Bra det, för Granskning Sveriges agenda är att belysa dubbelmoralen och hyckleriet också inom skattefinansierade verksamheter och dit hör ju svenska kyrkan. Kanske var ”Johan” besviken på att uppdraget inte handlade om hur imamer såg på samma saker i svenska moskéer?

”De har gett sig på fel redaktion”

I Medievärlden säger Eva Burman, chefredaktör på Eskilstuna-Kuriren, att ”man kan väl bara konstatera att Granskning Sveriges oproportionerligt kraftiga reaktion visar att det finns mer i den här historien än vad som kommit fram hittills.”
Jag betvivlar att reaktionen kan bli kraftigare än Eskilstuna-Kurirens artikelstorm med alla sina kastvindar i övrig massmedia. Av den att döma finns det många hundar begravda som man är beredda att gå över lik för att hålla kvar under jorden.

Det är uppenbart att de känner sig trängda, eller ”hotade” som de uppger att de är utan närmare bevis för på det, men är de hotade i akt och mening av att tystas? Varför skulle vilja tysta dem, om de inte tror det för att de känner andra genom sig själva? Jag kan förstå om läsare finner anledning att fråga dem om varför de rent ut ljuger om medborgerliga initiativ som de gjorde om Folkets Demonstration i sina artiklar. Men är det hot?

Där kom det.
I Medievärlden säger Eva Burman, chefredaktör på Eskilstuna-Kuriren, att ”man kan väl bara konstatera att Granskning Sveriges oproportionerligt kraftiga reaktion visar att det finns mer i den här historien än vad som kommit fram hittills.”

Jag betvivlar att reaktionerna kan bli kraftigare än Eskilstuna-Kurirens artikelstorm. Av den att döma finns det i så fall många hundar begravda som man är beredda att till och med bli medlemmar i hatgrupper för att hålla kvar under jorden.

”Som min kollega Alex Voronov twittrade i går. Dom har gett sig på fel redaktion.”
Nu är det väl så riktiga ”hot” ser ut och det här är (märk väl) skattesubventionerade Eskilstuna Kuriren som uttalar det mot prenumeranter, ja helt vanliga läsare, som ifrågasätter vad de håller på med.

Burman kan inte ens låta bli att finfrisera sin egen medarbetare Alex Voronovs riktig hat, som betydligt mindre sympatiskt lyder:

En annan sak som Eskilstuna Kurirens Mattias Ståhle hänger upp sig på, och lägger många ord på att beskriva, är att Granskning Sverige erbjuder sina medarbetare pengar för nedlagt arbete. Och berättar hur de kan gå till väga. Som om det vore klandervärt eller onormalt på något vis? Som om de inte själva gör det?
Jag skulle tro att varje redaktion ger sina medarbetare tips om nyhetsvärden och vägleder dem. Eskilstunakuriren ägnar själva en hel sida åt detta, som den naturligaste sak i världen.

Vi kan här notera med vilken dubbelmoral de förhåller sig till meddelarfrihet, källskydd och rätten till anonymitet.  Kanske Granskning Sverige skulle placera en mullvad på plats på Eksilstuna Kuriren?

Vid pennan:
Signe Signum
Läs del 1 här.

När började journalisterna bekriga sitt eget folk? (Del 1)

Rubriken är en stulen rad ur Julia Caesars krönika ”Mardrömmen.” Den som fortfarande inte har läst den, bör göra det för att förstå vad som händer i de medier (för ögonblicket Eskilstuna Kuriren) som har beslutat sig för att tysta ”Granskning Sverige” med samma metoder som de försökte tysta henne.
Det här är vad dagens journalistik går ut på för de har inget vettigare för sig i ett land i kaos där enbart våldtäktsstatistiken där chockar omvärlden.
Att sitta med skattefinansierat övertag och ge sig på de resurslösa är svensk medias svar på hur dåligt de hanterar det faktum att de håller på att förlora sitt självutnämnda privilegium till vanliga människor i alternativa medier som många gånger gör jobbet bättre. Skriver bättre. Och i flesta fall är försiktigare med hur de väljer begreppen som ska betygsätta sina åsiktsavvikande medmänniskor. Bättre för att de måste vara det. De har inga stora mediehus med resurser i ryggen, så som avlönade journalister har, men som trots det är likgiltiga för de ojämna villkor som de påstår sig vilja utjämna.

 

Twittret har inte med de aktörer jag skriver om att göra, men belyser ämnet.


Vad har hänt?

Helt kort: det är Eskilstuna Kuriren och Mattias Ståhle som känt sig föranledd att sticka ut hakan och har dragit igång spektaklet. Nedan är vad de skrapat ihop av 4 månaders undercover-arbete, som de beskriver som en livsfarlig operation för att prenumeranterna inte ska känna sig blåsta på vad de använder arbetstiden till.

Jag ämnar inte gå i svaromål istället för en rörelse som jag inte är involverad i, men jag har som många andra de senaste åren lyssnat mig till en uppfattning om Granskning Sverige som jag kan delge. Min uppfattning är att de konfronterar profiler (gärna journalister) som utan att blinka springer den kapitalt misslyckade mångkulturella projektets ärenden. Skattefinansierade krafter som mörkar, som ljuger och fabulerar, som drar långsökta paralleller som bara någon på Expo orkar nysta fram och sedan orka få någon utanför sin egen vänsterkrets intresserade av; som hotar ringa arbetsgivare (och även gör det), som ringer från hemliga nummer, gör hembesök…Allt.

Inget pris är för högt för att skrämma dem de uppfattar som politiska åsiktsmotståndare, vilka (tragiskt nog) numera omfattar vanliga medelsvensson och pensionärer till tystnad om vad de tycker och vet.  Vilka de ger sig på berättar om desperationens storlek. De är helt enkelt livrädda för vad de själva har skapat.

Flertalet tidningar i vårt land har vi sett förvandlats till obehagliga vänsteraktivister. Eskilstuna Kuriren är en av dem. Med på tåget har de den politiske redaktören Alex Voronov, så frågan är om de inte också är islamister, eftersom de försvarar honom i en artikel om när han gör Rabiatecknet i sociala medier.
I samma artikel säger förresten chefredaktören Eva Burman att ”ibland måste man vara provokativ för att väcka debatt”. Det är alltså i det ljuset vi ska se vad Eskilstuna Kuriren håller på med.

Kort sagt:
Det är landets tidningsredaktioner som är de verkliga trollfabrikerna!


Granskning Sverige
 finns inte för att bli populära hos de journalister som i ett politiskt oberoende rättssamhälle skulle förekomma i var och varannan förtalsutredning.  Granskning Sverige finns snarare för att de försöker besvara ett allmänt behov av att få veta det som aldrig framkommer i vanlig media. Det är inte provokationer, av det slag Bjurman själv säger att hon ägnar sig åt, men de upplever det som provocerande. Så klart. Deras egna metoder är obehagliga.
Hur beskriver man eskilstuna Kuriren nu då? Så här, kanske: den som exempelvis skriver artiklar om angelägna ämnen utan att ställa kritiska eller konsekvensneutrala följdfrågor, därför att de inte vill höra svaren som ofta spolierar propagandaplanen för dem. Eller snarare: för att de inte vill att allmänheten ska kunna dra egna slutsatser.

Granskning Sverige, som de presenterar de sig själva, är ett demokratiskt medborgarinitiativ, vars syfte är att uppmuntra vanliga människor att utöva sin demokratiska rätt och medborgerliga skyldighet att bevaka etablissemangets politiker, journalister och tjänstemän och ifrågasätta deras agendor. Eftersom yrkesjournalisterna inte gör det de ska. GS uppmuntrar allmänheten att ringa upp och ställa frågor vars svar de kan förmedla till andra.

Metoderna är egentligen desamma som medieeliten själva använder mot åsiktsstarka medborgare. Är det rätt åt ett håll så är det rätt också åt det andra. Men det är som bekant en sak att vara förövare (ha kontrollen över andra) och på att vara offer (förlora kontrollen till andra).
Att journalister faller offer för sina egna metoder är en pikant detalj som de ännu inte tycks ha genomskådat, vilket gör att deras artiklar om Granskning Sverige blir utomordentligt självavslöjande och i stort bekräftar Granskning Sveriges syfte med sina kontakter.  Eskilstuna Kuriren missar varenda chans att vinna sympatier utanför den egna ryggdunkarklubben, när de framställer sig själva som offer för den föraktade medborgaren som de förstört livet för.
Det blir, som vi läst, långa snyftartiklar om stackars journalister som ”bara skriver det som ligger i allmänhetens intresse”. Om de verkligen gjorde det och hade samma uppfattning om det som sina läsare, skulle deras upplagor inte sjunka och Granskning Sverige inte finnas. Och sådana som jag skulle antagligen ha mindre att blogga om.  De begriper inte det grundläggande i att  ”som du ropar i skogen får du svar”.

Grattis till reklamen, kan jag bara säga till Granskning Sverige, som på sätt och vis nått målet att omtalas överallt i rikstäckande medier, utan att betala en spänn för det. Även dålig reklam är som bekant bra reklam och många nyfikna undersöker nu vilka Granskning Sverige är, donerar och lyssnar på deras inspelade inslag.
Min personliga favorit är ”Johan”, som med sin behagliga och eftertänksamma stämma är skicklig på intervjuer och är uppriktigt intresserad av de samtal han ringer. Samtalen är ofta genomtänkta. Där upphör mitt, och förmodligen de flestas intresse för (exempelvis) vad ”Johan” heter på riktigt och vem han är.

Eskilstuna Kuriren har bestämt sig för att kasta om rollerna, som ju redan är omkastade av Granskning Sveriges existens, och de ska istället granska (läs: smutskasta) Granskning Sverige.
Granskning Sverige kallas systematiskt för ”trollfabrik” och har längst ner i  flera artikar små grå faktarutor med förklaringar till vad de tror att läsare undrar över. Läsarna undrar över förstås annat, som vanligt, och det är därför Granskning Sverige finns.  Att Eskilstunakurirens granskning inte är seriös utan på en fjortonårings retoriska vendetta-nivå, framgår redan i rubrikerna. Texterna fortsätter i bästa folkföraktande mobbingstil med idel tillmälen och förklenande omdömen. Samtidigt som de anklagar andra för att producera och publicera ”hat”.

Jag har roat mig med att reflektera över de så kallade faktarutorna.

 

Först: ”trollen”.
Är människor med titlar som chefredaktör och strateg, som IrenaPozar, personer som ska använda sig av beteckningar som halva befolkningen inte vet vad de betyder och andra hälften förväxlar med yttrandefrihetligt sabotage? Här avhumaniseras hur som helst all opposition för att nedgraderas till väsen med lömska avsikter, som det ska förfalla tillämpligt att vidta åtgärder mot.

Internettroll eller nättroll, oftast bara kallade troll, är personer som skriver på internetfora och liknande (termen uppstod på på Usenet) i mål och mening att provocera fram känslomässiga självförsvar mot påhittade angrepp, gräl eller ologiska diskussioner som inte leder någon vart.
Nättroll förväxlas i regel med näthatare och nätmobbare, vars agenda är att åsamka skada, rädsla och förolämpa snarare än att provocera fram en psudostrid. Eskilstuna Kurirens Eva Bjurman säger att provokationer behövs för att väcka debatt, så då frågar jag mig vem som är trollet i den här överdramatiserade artikelserien?

Troll vill ha uppmärksamhet för att förstora spridningen (och obehaget) med sina förtal och misskrediteringar. De njuter av att förfära på andras bekostnad. Är det bara jag som tycker det här beskriver vad Eskilstuna Kuriren håller på med?
Endera kallar Eskilstunakuriren Granskning Sverige troll för att ingen ska fästa tilltro till uppgifterna som deras frågor lockat fram,  eller för att höja sig själva över all misstanke. Det är oavsett vilket helt obegripligt att en förment seriös tidning ägnar sig åt detta låga dravel istället för att ta reda på hur Stefan Löfvén tänker rädda Sverige ur den kris han försatt landet i.

Om trollrådgivaren IrenaPozar visste något om ”troll” skulle hon inse att hela artikelserien i hennes tidning i så fall bara ”matar trollen”, det vill säga: ger dem all uppmärksamhet de vill ha. Det är löjligt ironiskt.

1) Låt dig inte provoceras. Den som ringer vill att du ska brusa upp.

Den som ringer från Granskning Sverige vill garanterat ha svar på sina frågor, inget annat. Är motreaktionen att brusa upp för den skull handlar det inte om Granskning Sveriges intentioner utan om att ta reda på varför det är så svårt att svara på frågor.

2) Be dem återkomma på mejl om de provocerar.

Frågor som man inte kan besvara rationellt är per automatik provocerande. I allmänhet för frågeställaren och i synnerhet för den som inte kan svara. Särskilt journalister kritiserar intervjuobjekt som vill ha frågorna mejlade i förväg, det är ”fusk”, just för att man då går miste om spontaniteten och lämnar över kontrollen till den som ska intervjuas. Här rekommenderar snarare en trollrådgivare sina kollegor att bete sig på ett sätt som de i omvänd situation inte finner förenligt med god journalistik. Dubbelmoral, alltså. Hyckleri.

3) Det är helt okej att upprepa samma svar.

Nej, det är att utöva härskarteknik mot den som har frågor på det du skrivit och ger dessutom ger det ett enfaldigt och skyldigt intryck.
Här är det enkelt: har man sagt A men inte B i en artikel är man svaret skyldig.  Det är inte en rebus-tidning folk köper.

3 fort.) Det är inte dig det är fel på om du fortsätter säga ”inga kommentarer” utan den som ställer frågorna.

Skuldöverföring. När en journalist inte kan svara på frågor är det frågeställaren, Nisse i Hökarängen, det är fel på?
Det här ”rådet” kommer alltså från ansvarig för hela Bonnierkoncernens tidskrifters sociala medier-strategi, vid sidan av jobbet som chefredaktör för en skvallertidning (Vecko-Revyn). Rådet utgår från en föreställning om att journalister får påstå vad de vill utan att behöva bli motsagda.

4) Hänvisa uppåt till din närmaste chef.

Naturligtvis, personligt ansvar vet ingen makthavare vad det är längre. På en vanlig arbetsplats eller i det normala sociala umgänget svarar var och en för sig. Högre upp i hierarkierna fungerar det annorlunda, för de har alla fingrarna i samma syltburk locket hålls bäst på plats av den som uppfattas som avskräckande auktoritet. I värsta fall har man en diffus ”policy” att hänvisa till, som (om man faktiskt läser den) får ännu fler frågor på.

5) Var artig och våga lägga på. Ett sånt där samtal kan stjäla en halvtimme av din arbetsdag.

Att svara på prenumeranters och läsarfrågor är en del av journalisters arbetsdag. Artighet skadar inte, men att lägga på luren bara för att man inte vill erkänna att man inte kan fullfölja eller stå för vad man påbörjat genom en artikel, är det fegaste (och oartigaste) man kan göra, och det vet alla. Det vet trollrådgivaren också. En journalist som känner sig hotad av frågor på det han/hon publicerat, har helt enkelt inte seriöst mjöl i påsen och det skadar mer än det gör nytta att läsarna inte får veta varför.

I sin ambition att utmåla anonyma människor som ifrågasätter dem som ”hatare” och ”troll”, lyckas de förkroppsliga alltihop själva. Jag vill passa på att påpeka att många ledare som publiceras i Eskilstuna Kuriren (och annorstädes) är anonyma.  Vem har tex. skrivit den här anonyma ledaren? ”Trolltider, Trumptider, Putintider, bruna tider” Jag kan väl sammanfatta min reaktion på det här sättet: om jag skrivit den där uppenbara vänsterpolitiska propaganda på ledarplats, skulle jag också vilja vara anonym.

Men nu: Jag skulle exempelvis bara vilja fråga artikelskribenten om hur han/hon lyckas beskylla sverigedemokraterna för att vara ”putinsympatisörer” intresserade av att ”spridning av rysk regimpropaganda”?  Den Gordiska knuten? En anomali?  Det förefaller snarare som svensk media har större likheter med Putins propagandaapparat än något annat och det är inget som  Sverigedemokraterna stödjer, lika lite som svensk media stödjer Sverigedemokraterna.

När journalister själva råkar ut för namnlösa utsagor får de spader, men de förväntar sig att andra ska reagera med jämnmod på deras anonyma ledare vars konspiratoriska anklagelseakter ingen behöver eller vill ta ansvar för, trots att ledare ska spegla hela redaktionens allmänna hållning.

Del 2 här.

Vid pennan:
Signe Signum

Klimathysterin drivs av en grupp globalister

Nedanstående avsnitt behöver alla se!
Mycket intressant och lärorik intervju med Lars Bern, teknologie doktor. Han bekräftar  att klimathotet är bara bluff, precis som jag misstänkt länge.

”Lars Bern har gedigen erfarenhet inom klimatforskning sedan 40 år.
Han berättar att klimathysterin drivs av en grupp globalister som vill skapa överstatliga organisationer och regelverk.
De drar sig inte för att hitta på överdrifter för att skrämma folk så att de ska acceptera åtgärderna.
Han berättar att det finns naturliga klimatförändringar och att vi troligen kommer få ett kallare väder. Han förklarar också varför.

Förra veckan hade vi en intervju med Peter Stilbs (Del 1) som är professor emeritus inom fysikalisk kemi vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm.

Dessa två experter är pensionerade och kan tala fritt utan risk för karriär och ekonomi.
De ger båda det chockande beskedet att klimatlarmen är fullständigt överdrivna och drivs av politiska och ekonomiska skäl snarare än omsorg om vår framtid.”