Category Archives: Bloggen

Äntligen, nya solglas

Då kom slutligen de progressiva solglasögonen, så jag kan köra bil igen. Utan att bländas av vassa solreflexer från sjöar och asfalt. Det är ganska jobbigt, eftersom jag gärna vill se skådespelet av det dyrbara gnistret sticka i vågorna – det är så outgrundligt vackert!

Melerade svart-röda – mina färger. Nu är jag väldigt förväntansfull inför skytteglasögonen, som också ska komma när som helst. I övrigt håller jag på och vänjer mig vid min korta frisyr, och det är först nu jag börjar förlika mig med den. Det tog tid.
Klippningen gjordes i början av januari.
Från början var håret så fruktansvärt kort att det inte ens var någon idé att över huvud taget kamma det. Där stod jag med ett badrumsskåp fullt i hårborstar och hårsnoddar och grämde mig, men nu är det bara skönt.

Jag gjorde några försök att tona det ljusare, men misslyckades två gånger i rad! Tredje gången gillt, alltså, innan jag började känna igen mig själv. Jag avskyr stora förändringar, som det tamdjur jag är.

Snart ska jag tillbaka och klippa mig igen, så jag kan styra upp frisyren precis som jag vill ha den och hade tänkt mig den. Håravfallet har gudskelov upphört, så jag börjar bli intresserad av att påverka det lite mer än för att bara försöka göra tappet mindre synligt.
Den här gången får frisörskan  låta bli längden i nacken. Enda stället där jag ville ha lite längd kvar, i axelhöjd, var just i nacken. Men när jag väl satt där blev det en miss i kommunikationen, varför håret i nacken blev som kortast. Precis tvärtom.
Det är fortfarande alldeles för kort i nacken, men i övrigt är jag helt nöjd.
The Show Must Go On.

”Det här blir en bra story,” Expressen!

Jag myser. Rätt-åt-dig-glädjen är den enda sanna glädjen.

Bara några ord i förbifarten.
Hur kommer det sig att Expressen, som så gärna hänger ut ”rasister” och tar strid för sin rätt att göra det, inte har hängt ut sin egen Eric Erfors?  I honom övergår till och med ord i handling.
 

”Eric Erfors anställdes redan 1991 av familjen Bonniers uthängningstidning Expressen och gjorde sig snabbt känd för sitt antirasistiska engagemang och sin kamp mot Sverigedemokraterna…”

Erfors antirasistiska engagemang visade sig inte sträcka sig inte längre än till att själv utropa: ”Jävla invandrare!” ”You will burn!”

Fria Tiders grävgrupp har nu avslöjat att Expressens egen ledarskribent sedan 25 år tillbaka har lämnat sin tjänst med anledning av att ha dömts till fängelse för beskrivna mängdbrott som ”grovt rattfylleri, våldsamt motstånd och för hemfridsbrott mot två araber”, med vad man kallar ”rasistiska förtecken”.
Jag vet inte vad Expressen hade kallat något liknande om det bara varit Nisse. Antagligen något med järnrör och hets mot folkgrupp. Och på bilden skulle en yrvaken Nisse överraskningsfotograferas i sin dörröppning med barnen leksaker på trappan. Men inte Erfors.

Expressens medarbetare spelar i en annan division än vi andra gör, som på vår höjd avreagerar vår smärta i små kommentarfält, som bara Expressen och Expo läser, och inte heller låtsas ha andra åsikter än vi har.  Vi, som behöver, har inget som helst skydd mot mediedrev.
Men det privilegiet åtnjuter Eric Erfors, som tydligen får ha en antirasismpreparerad åsikt på jobbet och en – uppenbarligen – helt annan privat. I fred.
Här väljer Expressen att kompensera sina polares ras och skalv med att förstöra livet för några Nisse i Hökarängen istället. Den ”antirasismen”ger jag inte en spänn för.

– Jävla invandrare! Jag vill veta från vilket jävla håll i världen ni har kommit hit ifrån, vrålade Expressen-profilen, berättar flyktingen enligt polisens förhörsprotokoll som Fria Tiders grävgrupp tagit del av.

[..]

Erfors, som enligt polisens vittnesmål uppvisade ”en synnerligen överlägsen attityd mot omgivningen”, hotade också flyktingarna och poliserna – som han kallade ”idioter” och ”snutjävlar” – med att hänga ut dem i tidningen.

– Det här blir en bra story, jag får en superstory! Proklamerade han enligt en av polismännen som var på plats.

Eric Erfors blev bara mer och mer aggressiv och ska bland annat ha ropat ”You will burn!” till flyktingarna. Polismännen bedömde att det fanns en ”stor risk” att Erfors skulle angripa flyktingarna om han inte fördes bort från platsen med våld.


Nyheter Idag:

”Erfors har tidigare varnat för att Sverigedemokrater tillåts sitta som nämndemän, eftersom de enligt Erfors gett uttryck för islamofobi och rasism.”

Det här slår väl det mesta i kategorin hyckleri med hittills kända hästlängder. I de lugnaste vattnen går de största gäddorna, så det är bara att gratulera Expressen till att ha fått napp 25 år i rad i de grumligaste av alla vatten som de skrivit om.

Det som uppdagats visar väl nu att Expressen projicerar på andra vad de själva är. Förtroendet för den skenheliga blaskan, med ett helt batteri kriminella medarbetare , är definitivt förbrukat. Chefredaktören själv (Thomas Mattson) är dömd för vapenbrott, i likhet med Diamant Salihu som nyligen trakasserade Granskning Sveriges Fabian Fjälling aka Erik Johansson.

Vanligt inom psykiatrin, är att försöka rentvätta sitt eget namn genom att smutskasta andras. Alla extrema uthängningar av (i jämförelse) människors normala vardagsåsikter, är bara avledande trick för att höja sig själva över all misstanke.

Jag frågar mig: skulle kunskap om detta förhållande ha förändrat utgången i målet mellan Jim Olsson och Thomas Mattsson/Expressen? Jag menar; vad som är ”uppenbart invandringskritiskt” skrivet på nätet kan knappast trumfa Expressens uppenbart rasistiska aggressivitet i verkligheten.

Det finns många bra ordspråk som beskriver egen skuld, och som stämmer bra överens med Expressens journalistik:

  • Den som skriker högst är mest skyldig
  • Envis fräckhet är skuldens sista tillflyktsort.
  • Ge mig sex rader skrivna av den hederligaste man som finns och jag ska hitta en förevändning i dem att hänga honom.
  • Du känner andra genom dig själv

 

Läs gärna Katerina Janouch, om hur medier kan förstöra en karriär för vem de vill: Dem du möter på väg ner var dem du sparkade på när du klättrade mot toppen”

”Jag har de sista månaderna översköljts av vittnesmål från helt vanliga människor i hela Sverige som förlorat arbete, vänner och till och med familj på grund av sina åsikter”, berättar Katerina Janouch i en krönika om hur medier kan förstöra en karriär över en natt. Vi är många som nickar igenkännande.
Vi är också många som är rasande, för detta händer oss på grund av förföljelsemaskiner som Expressen, som nu avslöjats med att vara värst i klassen. Vi är inte intresserade av att förekomma i deras självförhärligande propagandablad. Då vill vi ha betalt. Som Eric Erfors.

Måtte den hycklartidningen sjunka mot Hornavans botten!

”Det som en gång gällde för folkvalda politiker som får lönen finansierad av våra skattepengar, har spillt över på privatpersoner vars tillvaro många gånger är allt annat än trygg. Det kan vara musiker, författare eller forskare. Bibliotekarier, lärare, socialarbetare eller varför inte poliser.
[…] Det handlar förstås om åsikter. Om ”fel” slags åsikter, som man absolut inte bör ha. Och om man nu mot förmodan hyser dessa, bör man få allvarliga konsekvenser. Helst en synlig, kollektiv bestraffning där det smärtar mest. En konkret åtgärd är att se till att rebellen blir socialt stigmatiserad och förlorar sin försörjning. Tidningen som moraldomstol är här ett ovärderligt verktyg. Med braskande rubrikers hjälp kan man få den mest hårdhudade på knä.
[…] Problemet idag är att många kölhalas offentligt för minsta struntsak.”

På ett lysande sätt berättar Janouch hur mediala moraldomstolarna som Expressen vill vältra sig i publika bestraffningar:

”Man uppmanar människor att vara goda samtidigt som man själv beter sig på det svinigaste vis. Det är ett slags social rättegång där den uthängde är dömd på förhand och saknar privilegiet av försvarsadvokat. Än sen om anklagelserna är orättvisa och kanske felaktiga, skadan är redan skedd.” Läs resten.

Det är här vi står med liberale Eric Erfors, en av dem som tände häxbål under sverigedemokrater. Undrar hur bra han själv tål värme? Hur som helst är det inte han som kommer parfymera Expressens tidningslik. Han har efter sitt nedtystade fiasko tagit skydd på Gotland, som den ”etniske gotlänning” han är, eller som han åtminstone kallar sig på Twitter.

Hur kan Expressen låta bli denna ”superstory”?

 

 

Journalisterna i landet skruvar upp volymen på hatet

Journalisterna i landet skruvar upp volymen på hatet. Jag får anledning att göra ett nytt inpass.

”Örebropolisen Springare är sedan någon månad en hjälte bland nazister, rasister och annat löst folk i nätets träskmarker.”  (AB)

 

Oisin Cantwell, mina damer och herrar. Han kan inte heller läsa innantill, så han gör som alla andra kollegor gör, utan närmare eftertanke. Han ger sig in i en inbördes tävling om att vara största journalistiska pottan i landet med att bre på så mycket, att läsarna loggar ut. Förhoppningsvis för gott.

Han har en stor fanclub med över 200 000 medlemmar i en grupp på Facebook där det dagligen spys ut hat mot invandrare, journalister och i princip alla som befinner sig till vänster om Jimmie Åkesson.

Vad har en facebookgrupp som Springare själv inte skapat eller administrerar, med hans omdöme att göra? 

Vi tar er inte på större allvar för att ni kallar oss brunråttor, rasister och löst folk i träskmarker. Har ni aldrig läst så mycket som ett förord till en grundläggande psykologibok?
Det är hög tid att kultureliten och journalistkåren med sitt självutnämnda åsiktsmonopol börjar ta sig en rejäl titt i spegeln och ägna sig åt självrannsakan.
Därefter kan vi diskutera varifrån hatet kommer och hur det börjar. Och tidningsdödens oundviklighet. Journalisterna bekrigar sina egna läsare. 

Det är alltså samma sorts journalister som förra året uttryckte nedanstående viljeförklaring om folk som vågade ha en annan mening, än de själva:
”Hur man ska bli kvitt de mänskliga brunråttorna? Med gift?”

Journalisterna anser sig stå över alla andra i den sociala hierarkin och det är dags att ta ner dem på jorden.
Medan gammelmedierna grottar ner sig i avskyvärda epitet på sina medmänniskor går de en osäker framtid till möter. Vinnarna är alternativa medier och en av dem är Nyheter Idag som fiskar upp intressanta begåvningar som övrig media ratar eller talar illa om.
Varken framtidens undersökande journalister eller alternativ media idag använder avskräckande retorik utan skriver direkt från den verklighet vi lever med och i.
Direkt från hjärtat. Det räcker.
För vi är så jävla trötta.
Peter Springare och Katerina Janouch tillhör skribenterna som alltså har framtiden för sig. De är kanske Expressen och Aftonbladets självöverskattande fördummade plattformsvärmare ett stor tack skyldiga.

Stafettpinnen är överlämnad.
– Spring, Springare, spring!

 

**

Jag kan naturligtvis inte undanhålla en uppdatering, med hänvisning till mitt föregående inlägg.


Jag ska inte gå in på Hanif Balis (M) metafor för ”vätebomb som möter ett glastak”, för jag har mycket dålig erfarenhet av just vätebombsmetaforer i sociala medier.
Istället går jag raskt vidare till vad han syftar på; att Schulman har gjort en praktfull variant på att skita i det blå skåpet:

Jag kunde bara inte låta bli:

 


Jag tror inte det finns någon utöver Aftonbladets Anders Lindberg som har gjort bort sig lika mycket, som just Alex Schulman. Så det låg väl en i det närmaste poetisk rättvisa i om det blev Schulman som fick smaka samma på skosula som han är snabb att önska att andra åker på som bestraffning.
För det är just typiskt den den där skadliga extremvänstern inom mediekåren, som Springare syftar på borde kunna förintas, att slå mot sina åsiktsmotståndares försörjning – vilja att de ska förlora sina jobb. Och sätter igång skoningslösa, överdrivna och förljugna mediedrev som ser till att det blir så. Arbetsgivarna pressas mot väggen och tvingas välja mellan att få sina verksamheter dragna i smutsen eller avskeda den de använder för ändamålet.
Så ser solidariteten och medmänskligheten ut hos svenska vänsterextrema journalister, gott folk.

Hur vore det om de fick smaka på sin egen medicin?

Det Peter Springare skrev som får journalisterna vädra blod:

”Mitt motiv är just detta att försöka göra Sverige bättre att leva och utvecklas i för alla, både infödda ‘svenskar’ och invandrare. Och därigenom också förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor”.

 

Nu kommenterar Peter Springare mediedrevet i sin första krönika på Nyheter Idag. ”Misstolkning i syfte att sprida hat och misskreditering”

 

Jag kan inte annat än bli bestört över den vantolkning som vissa journalister och debattörer gjort över mitt inlägg om vänsterextrema journalister med abnorma agendor. Man har ifrågasatt om jag kan vara polis. Man har förfasat sig över mitt mandat att använda våld i samhället.

 

Vad är skillnaden mellan psykopater och svenska journalister?

Vilket mörker! Journalister vränger och vrider på ord och meningar hos de personer som de kollektivt bestämt sig för att förstöra livet för, på ett eller annat sätt, och kränger sina förvrängda uppfattningar som cykeltjuvar. Ingenting är heligt när det gäller att trycka ner folkopinionen, som Peter Springare ofrivilligt kommit att symbolisera.

Vad är det nu då?
Journalisterna släpper inte taget om den snart pensionerade polisen Peter Springare i Örebro så lätt. Han berättar saker för folket som journalisterna inte tycker att de ska få veta, därför hatar de honom för att han kör över deras heltidsjobb med att mörka så mycket som möjligt.
Om ett hatobjekt, trots journalistiska ansträngningar, inte blir fälld för anmälda hittepå-brott, så gör de som psykopaterna gör: lägger ner för stunden men återkommer med förnyad styrka senare när offret för den ovälkomna uppvaktningen minst anar det.

De bara väntar på en möjlighet att rycka en mening ur sitt sammanhang, som de med groteska överdrifter och genomskinligt medvetna misstolkningar tycker rättfärdigar att de låter sina rabieslöddriga käftar hugga efter strupen igen.

Den 8 mars skrev Peter Springare på sin Facebook ett långt inlägg, bland annat detta:

På Twitter hetsar journalister, som tar åt sig av samhällsförstörelsen som de aktivt medverkar till, till koordinerad attack på den som rycker ner deras brallor och lyser dem i röven.

 

I Expressen, hatbladens flaggskepp, tycker Alex Schulman apropå detta: ”Dags att låta Springare bli en vanlig bitter rasist”.

”För tio dagar sedan skrev han ett inlägg i vilket han ville ”förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor.” Då tänkte jag nog att nu är loppet kört för konstapel Springare. Det säger sig ju självt, att vi inte kan ha en polis i Sverige som pratar om att utplåna andra människor.
Jag hade gärna sett honom stå till svars för sina uttalanden, för fanns ju en del saker man var nyfiken på, man ville ha förtydliganden från Springare här: Vilka är dessa vänsterextrema journalister du pratar om? Och på vilket sätt ska du förinta dem?”

Är det jag eller Schulman som inte kan läsa innantill? 

”På vilket sätt ska du förinta dem?”

Det är ju det han förklarar: ”genom att göra Sverige bättre att leva och utvecklas i för alla, både infödda svenskar och invandrare.”
-Ni bidrar inte till det!

Vilka ska ni kunna ljuga fulla, om vettigt och hederligt folk från alla sociala läger, partitillhörigheter och rötter faktiskt samlar sig med det gemensamma målet att diskutera fakta öppet med varandra? För att det bara är så man får rätt verktyg till förändringar som varken politiker eller journalister visar tillstymmelse till intresse för?

Springare lyckas bättre med det ni själva misslyckas med, trots era privilegierade men missbrukade rikstäckande plattformar – vida överlägsna Springares enkla sociala medier där folket faktiskt håller till.  Ni borde uppmuntra hans ansatser, sprida hans budskap, men istället vill ni ödelägga hans ansträngningar att försöka skapa ett enat och bättre land för alla genom att först och främst sprida fakta och insikt. Man måste se och erkänna problemen och vilka som skapar dem för att kunna gör något åt dem.  Ni vill inte och det är skadligt.

Med andra ord säger han att journalisterna utplånar behovet av sig själva när de mörkar och hittar på anledningar eller ”nyheter” som ligger inom deras intresse för sina  offentliga trakasserier av åsiktsmotståndare, dvs alla som inte vill läsa mer propaganda om invandringens förljugna förträfflighet. Rasister är personer som hatar invandrare för att de är invandrare, av annan etnicitet, men hur många svenskar gör det och är rasister? Vad resten är, är ett normalt folk som helt har utmattats psykiskt, fysiskt och mentalt; tröttnat fullständigt på allt fler kriminella och våldsamma invandrare, och på att regeringen inte gör något åt det, gör för lite och försent.

Det här är den sortens Fake News, med varianter på ”Springare vill utplåna journalister” och ”Springare är bitter rasist”, som kommer sänka all gammelmedia som går arm i arm med skattefinansierade förföljelsemaskiner som vänsterextrema Expo. Ni är era egna värsta fiender.

Besviken Schulman:

”Men inget hände. Några reagerade starkt på Twitter, men skandalen uteblev. Det är faktiskt ett mysterium att Peter Springare har kvar sitt jobb idag.”

Det finns ingen skandal och är inget mysterium. Det finns ett rättspatos och en klarsyn hos honom som journalisterna saknar och inte vill att andra ska få ha heller. Och det är av politiska skäl och därmed är det en extrem journalistisk agenda. Kanske ”hände inget” för att folk i motsats till Schulman faktiskt kan läsa innantill?  Har förståelsevilja?
Varje läskunnig människa med verklighetsuppfattningen i behåll finner inte inlägget det minsta anmärkningsvärt utan snarare förstår de exakt vad han menar.
Vill ni skriva för folket så får ni resonera som folket gör, annars är era tidningar bara till för kulturelitens och er egen självbekräftelse…och det har folk ingen lust att läsa längre. Inte heller hur ni förolämpar alla som tycker annorlunda som rasister, fascister, nazister och lägre stående varelser.
Vi ser igenom er. Ni har själva blivit för folket som ni är helt upptagen av att beskylla dem för: extremister och politiska aktivister.

Det vänder sig i magen på mig när propagandister som Schulman rycker ut för att fiska sympatier åt sina kollegor på falska, självömkande grunder. Ingen önskar livet ur dem. De är inte hotade av en polis. De är uppläxade för att de skadar förtroendet för både polisen, media och hoppet för landet.
Det är inte Springare som är bitter, utan journalisterna – och de har all anledning när åsiktsmonopolet glider dem ur händerna. Men det är självförvållat i högsta grad. Och hos det svenska folket, era läsare för helvete, som ni rasistförklarar för minsta invändning mot era häxjakter, har ni inga sympatier att hämta. Och ni har er själva att skylla.

Detta är anledning till att gammelmedierna går allt sämre, precis som landet. Journalisterna gräver sin egen försörjnings grav med att spotta på folk som bara älskar sitt land och vill göra sitt bästa för att få Sverige värt att leva i igen.

** **
Konsekvens:

Jeriko-ros och solglasögon

Kvällen har precis lagt sig runt byn som ett gyllene omslagspapper från Werther´s Original. Ljusbörden ser ut som len smörkola. Ännu är det bara mars, men alla talar om våren och skickar bilder på vårtecken.  Jag ser också fram emot våren, fast jag inte klarar av det allt starkare ljuset och är piskad att köpa nya progressiva solglasögon.

Jag har fått välkomna bidrag till både vardagens progressiva solglasögon och till något jag aldrig haft förut: progressiva skytteglasögon med utbytbara 5 glas för olika ljusförhållanden.  Det är välkommet för oss skyttar med glasögon. För bara några år sedan existerade inte sportglasögon till rimliga priser. Dem jag kom i kontakt med ville ha c:a 6000-12000. Det är det få som har råd att lägga på solglasögon som bara används i privata sammanhang.
Men. Min älskade far är min sponsor och största fan. Han vet också att säsongen börjar tidigare än i maj, när jag fyller år, så det är främst frågan om födelsedagspresent i förskott. Som enda ”barn” blir man bortskämd.

Extra Opticals South röd, sportglasögon. Innanför finns de progressiva glasen. 2.200:-


Så här
(nedanför) ser de nya solglasögonen till vardags ut och heter Casoli, och dom har jag fanimej fått köpa själv.  Man får föreställa sig polariserade solglas i dem, eller vänta på en bild från verkliga livet när jag fått dem. De är betydligt mörkare vinröda/svarta och snyggare i verkligheten.

Favoptics Casoni – totalt 1.800:-

Tidigare använde jag mina progressiva bil-solglasögon även när jag sköt, för det var bättre än inga alls när solen gassade på. Man blev så bländad att man inte såg lerduvorna. Ögonen sved och tårarna rann. huvudvärken blixtrade. Avundsjukan var alltså extrem, när de sponsrade tävlingsskyttarna invaderade banorna för tävling och de visade upp sig i alternativa skydds- och solglasögon som de växlade  glas i, alltefter väderlek och ljus. Sådana behövde jag, eller helt enkelt stanna inomhus och vänta tills det blev molnigt eller kväll. Det var ju ingen sak att gå och köpa sådana brillor, om man inte hade behövde styrka i glasen.
Nu har det alltså blivit möjligt att köpa dem, även om 2 200 är alldeles för dyrt för mig.

Jag tål inte värmen som är på väg heller, men i bilen har jag klimatkontroll och numera även en splitter ny fungerande ”värmepump” hemma. Mitt ödmjukaste tack till Grums kommuns bostadsanpassning! Den gamla pumpen skramlade och suckade och fungerade bara när den ville, med sina 12 år på nacken.
Den nya installerades i grevens tid för 4 veckor sedan. Vad som är bra med den, är att den håller den temperatur inomhus som man ställer den på, så på somrarna svalkar den ner till mina 18 grader, eller värmer upp till 18 grader.

Mina vänner i omlopp på sociala medier (ja, många av dem är vänner även privat) är upprymda. Alla pratar om solbad, som jag skyr som pesten.

Jag bryter jag nacken av en fimp mot en kant på askkoppen och försöker förlika mig med att min solbränna , i år som föregående år, bara kommer bestå av vad jag hinner suga åt mig medan jag går hundpromenader om kvällarna och mellan bilen och klubbhuset. Ica. Hemmet. Brist på sol kompenserar jag med höga doser D-vitamin. Det mesta i livet om somrarna har på senare år förskjutits till kvällstider och molniga dagar, med den enda skillnaden att jag idag vet varför.

Mina fingrar är inte gröna. I mitt hus finns inte en enda grön växt, för jag har på nolltid tagit död på dem jag haft.  Här utgör jag en stark kontrast till min mor, som planterar och håller liv i allt möjligt både ute och inne.
Därför blev jag intresserad av Jeriko-rosen, som jag fick hem med posten i går kväll. En ynklig knytnävestor torrboll. Den är så ful, stackarn. Den kan ligga i ett mörkt skåp i åratal, för att långsamt börja ”blomstra” när den släppts ner i en låg skål med vatten. Glömmer man vattna den, så knyter den ihop sig och torkar igen och ställer sig i stand by-läge. Perfekt.

Den fick ligga i olika plastbyttor från början, tills jag blev säker på att den inte började gnaga på kanterna.
En timme senare:


På morgonen, när jag vaknade (eftersom den inte var köttätande), hade den fått lite färg på kinderna:

 

 Vem vet? Ikväll kanske den blockerar dörren för mig.

Hur positivt ska man tänka nu?

Mycket tjat om ögon och synfel för min del, just nu, men ni får stå ut. Den här bloggen är personlig och är menad att handla om allt möjligt, och just nu har den snöat in på mina synproblem. Det har, som ni förstår, inte förelegat något större fokus på skrivandet. Det kräver för mycket av mina ögon som jag försöker hålla vilande i stand by-läge just nu.

Det betyder att jag bara läser eller skriver något i några minuter åt gången. Det tar alltså tid och tid är allt man inte har när man skriver om dagsaktuella förskräckligheter som händer varje dag här i landet. Det är svårt nog att hänga med i svängarna utan synproblem, i alla fall för mig, som är långsammare än Skalman.
Jag har minst 4 texter som ligger påbörjade och oredigerade i bloggens utkast, men som hunnit bli inaktuella när jag börjar se bättre. Åtminstone håller jag taktpinnarna i trim, tills allt kan flyta på bra igen.

 


Här sitter jag i kortklippningen
och doppar tepåsar, med mina gamla glasögon på. Som jag ser bäst i, just nu. De nyaste glasögonen har jag funnit för gott att plocka ner i skrivbordslådan i väntan på bättre tider och en ögonläkare.

Vem vet, nästa gång jag kommer ur duschen, har jag kanske fått tillbaka mina senaste styrkor på glasögonen och får plocka fram de nya igen. Det som hänt är faktiskt ett medicinskt mysterium för mig.
Hur positivt ska jag tänka? Att min syn inte försämrats utan faktiskt blivit lika bra som den var för 2 år sedan, innan jag behövde skaffa nya glas?
Så där borde det vara, rent generellt. Det vore ju skitpraktiskt, om både kropp och sinnen skulle börja regrediera när man kommit över 50-strecket. Fortsätter det så här, är jag snart bara 30. Då kan jag plocka fram alla gamla kläder som jag av någon anledning tvättat, vikt och sparat i plastsäckar i källaren. Det skulle funka. Jag har aldrig följt något mode.

Äntligen fredag, tänker jag, fast jag gått i förtidspension. Dricker gott te och har mulat i mig en hel påse lättsaltade chips. Hundarna har fått kokta snabbmakaroner och kokt skinkstek, och nu sover de i min säng. Jag får väl ta hundkorgen, när det blir dags att peta i mig min kvällsmedicin och gå och lägga mig.
Mirtazapin.


Medicinen hjälper oerhört bra mot mina sömnproblem och jag har inga biverkningar alls av den. Inte ens muntorrhet, som lär vara vanligt. Innan jag accepterade tabletten försäkrade jag mig om att den inte skulle vara beroendeframkallande. Det är den inte.

Egentligen skulle jag hålla käften om det här, men jag berättar om det i alla fall, eftersom det är på min egen bekostnad. Kanske kan jag bjuda på ett gott skratt, för jag lovar att jag har vikt mig av skratt här hemma.

När jag kom ur duschen och såg så dåligt i måndag, så tillgrep jag vad som redan fanns till hands hemma för att se om problemen kunde avhjälpas enkelt. Jag drar mig nämligen för att uppsöka sjukvård i första taget. Jag är min egen Första Hjälpen, nämligen.
Jag famlade alltså runt i badrumsskåpet och fick till slut tag på den pyttelilla flaskan med ögondroppar från apoteket, som jag visste att jag hade stående. Den kunde kanske skölja bort det jag fått i ögonen i duschen, om det nu var tvål eller balsam.

Jag pumpade kvickt ut ett par droppar i varje öga och blinkade. Ingen skillnad. Äsch, jag tar ett par droppar till! Sagt och gjort. Jag pumpade in sammanlagt fyra droppar i vardera öga.
Lika grumligt och mjölkigt, lika förbannat.
Av någon anledning har de här ögondropparna legat och gnagt i mitt bakhuvud sedan i måndags, för tänk om de varit för gamla och det var skadligt?

Först idag har jag kunnat se tillräckligt bra i glasögonen för att ta fram flaskan och läsa på den. Jag blev något förvirrad när jag märkte att jag faktiskt inte bara hade en, utan två småflaskor stående bredvid/bakom varandra skåpet. Vad fan var det då i flaskan bakom?
Jag blev alldeles kall när jag läste på den. Det var ögondropparna.
Jag fick ta fram förstoringsglas för att kunna läsa på flaskan som jag använt och ställt tillbaka längst fram. Jag slog ena handen för munnen i bävan.
Jag har alltså stått och pumpat hundens öronkortison i ögonen! Inte lite, heller!

Det här vågar jag aldrig tala om för läkaren! Om jag ändå gör det, så måste jag till mitt klena försvar säga att jag såg lika illa innan misstaget och att det inte blev någon skillnad, för det blev det inte.  Men bara gud vet om det beror på öronkortisonet att inte pupillerna drar ihop sig som de ska? Det vet jag ju inte.

Det är väl knappast någon idé att fråga om någon har erfarenhet av det här, för så jävla dum finns det väl inte en till som är.

Skov igen?

Då är jag hemkommen från vårdcentralen där mina ögon gått igenom någon sorts närstudie på ögonen, för egentlig ögonundersökning var det knappast tal om på en vårdcentral. Det visste jag ju också, men det är alltså den omvägen man måste gå.

Läkaren skickade en akutremiss till centralsjukhuset direkt. Men nu är det helg, så det lär väl inte hända någonting förrän på måndag. Flera dagar till spillo.
Hur som helst kunde han konstatera vad jag redan konstaterat: pupillerna drar inte ihop sig. Jo, fast reaktionen på ljus är extremt långsam. Alltså bör jag inte vistas utomhus utan solglasögon.
Nej, det klarar jag knappast! 
När jag skulle följa hans pekfinger framför ansiktet såg jag dubbla konturer runt det. Med glasögon. Han slog fast att det högst sannolikt hängde ihop med min MS och att det här kunde räknas som ett skov. Men det får en specialist bedöma. Det läskiga är att inte veta om symptomen kvarstannar som restsymptom, eller går helt tillbaka.

Frågor som uppstår är givetvis varför det här händer? Det räcker inte med att säga ”att det hänger ihop med min MS” och så är saken utredd, för jag vill veta vad som hänt. Tex: har en ny lesion uppstått i hjärnan som påverkar synnerven, eller inflammation? Det hela har betydelse för hur man ska förhålla sig.

Jag anser dock att jag ser något tydligare idag, på alla avstånd, och hoppas det inte bara beror på tillvänjning. Är det så, så håller synen på att åternormaliseras även om det går jävligt långsamt.
Jag kan bara vänta.
Under tiden har jag köpt mig lutein och A-vitamin som är bra för synen, men det är i princip det enda jag kan göra själv.

Blåbär kan tydligen rädda synen.

Kortslutning i glasögonen.

Klev in i duschen i förrgår med full syn och klev ut 15 minuter senare med helt och hållet förändrad syn. Jag kontrollerade att jag verkligen hade satt på mig rätt glasögon igen, det vill säga: de nyaste från i april förra året. De nya progressiva fungerar även som terminalglasögon.
Jodå, det var rätt glasögon.
Distansavståndet var mjölkigt, grumligt, som om glasögonen var riktigt skitiga. Även nära håll var grumligt resten av dagen, men klarnade något påföljande dag.

Tredje dagen, idag, är synen på nära avstånd nästan acceptabel. Men absolut inte som det brukar vara. På avstånd fungerar glasögonen inte alls längre. Förbättringen på avstånd är så marginell att den knappt går att uppskatta på en skala. Det är fortfarande som att försöka se allt på avstånd genom en skitig flaskbotten. Exempelvis vägrar jag köra bil. Flera gånger har jag varit på väg ut genom grinden för att åka en sväng, men vänt i grinden och sparkat av mig stövlarna i hallen igen:
– Nävisstnä, jag ser ju för fan inget!

Det första som slog mig var förstås att jag fått ett nytt skov (MS), trots bromsbehandlingen, men det tyckte MS-teamet inte stämde. Ett skov lät inte särskilt sannolikt, dels för att jag går på bromsbehandling (som man åtminstone förutsätter fungerar) och dels för att synfelet uppstod alldeles för plötsligt och utan förvarning för att det skulle stämma.

Men, själv envisas jag med amatörmedicinsk tvekan: dagarna innan fick jag nämligen förändrade känselförnimmelser i pannan vänster öra och vänster fot.  Känsel fanns ju, men ytterst märklig sådan. Som om huden var uttorkad och stram och i princip konstgjord. Så började nämligen en halv ansiktsförlamning som satt i under ett helt halvår 2008.
Symptomen drog sig den här gången långsamt tillbaka efter bara ett drygt dygn, men istället kom det här med synen på båda ögonen. Så jag är faktiskt lite reserverad.

Haver nu fått tid hos läkare, eftersom det var vårdcentralen jag skulle kontakta i första hand. Jag får väl höra vad läkaren kommer fram till i morgon, för om jag ska lyssna mer på vad min moder har att säga om orsak och verkan, så skrattar jag snart ihjäl mig.

Det lustiga (nåja) är att mina nya progressiva glasögon (blott 11 månader) plötsligt bara fungerar som terminalglasögon. Med ansträngning! Allt på distans ser jag som om jag tittade genom en grumlig flaskbotten.  Värdelösa.
Men!
Jag testade att ta på mig mina gamla progressiva glasögon och dom ser jag betydligt bättre på avstånd i, men däremot inte alls på nära håll! Men det gjorde jag ju i och för sig inte förr heller, utan hade särskilda terminalglasögon. Men inga av dessa fungerar nu.  (Gissa om jag är förvirrad. )
Nu sliter jag av och på flera olika glasögon helt beroende på vad jag gör och vilka som funkar bäst för olika ändamål. Det har verkligen blivit kortslutning i glasögonen.

Jag ser såpass bra i mina gamla progressiva glas att jag skulle kunna köra till vårdcentralen själv, men för säkerhets skull har jag ordnat skjuts.

Mamma har ringt då och då sedan i förrgår och kommit med sporadiska förslag på vad som har kunnat påverka synen, allt från nya hudcremer till överansträngning vid datorn, men nyss ringde hon och tog förtroendepriset:

– Jo, jag satt och tänkte….(hon smackade som hon åt någonting)…du har väl inte druckit dåligt hembränt?

– Jovisst, mumlade jag, plötsligt blev jag sugen på en flaska rödsprit!

– Skratta inte. Jag bara frågar!

Har jag tur kan det bli billigt. Om jag kan hålla på att byta mellan nya och gamla glasögon vartannat år. Nästa år kanske det händer igen och då passar nog mina nya glasögon på nytt.
nej, ärligt talat ser jag inte tillräckligt bra i mina gamla glas heller, för att sitta och hoppas.

Jag är åtminstone glad för att höftröntgen inte påvisade någon artros. Det räcker med att ha det i händerna. Jag har, som jag säkert kunnat klaga på vid något tillfälle, gått i ett halvår med nästan olidliga smärtor i höft- och ljumskregionen. Strax efter röntgen (månaders väntetid) så blev jag förbannad och började med egen sjukgymnastik. Innan svar kommit.
Tänjande gymnastik.
Och då blev jag långsamt bättre.
Om det nu beror på det, eller om jag skulle blivit bra ändå, förtäljer inte historien. Men jag har i alla fall på helt egen hand kommit fram till att jag haft en sena- och/eller muskelinflammation. Den förklaringen är precis lika bra som ingen förklaring alls. För läkarna hade ju ingen.
Smärtan är inte helt borta, men på god väg. För att länge inte ha kunnat lyfta ena benet ens för i- och urstigning i en bil, eller trappsteg, så är jag riktigt atletisk nu.
Men jag föredrar faktiskt fel på benet än fel på ögonen, om det vore möjligt att välja. Nu gäller det bara att ha tålamod. Jag tror nämligen det långsamt kommer gå över.