Barndomen, en bokhandel

3 november, 2017 BloggenJag tyckerKrönikorSamhälle & politikTexter  Inga kommentarer än

Facebooktwittermail

Liljenäs nov 02 2017

Nu har jag lagt undan min svindyra smartphone och köpt en enkel DORO med de mest basala funktionerna, istället. I den hittar jag. Det blir allt viktigare att helt förlita sig på sin intuition och behärska de små medlen.

Jag har letat länge och letar fortfarande efter en manuell skrivmaskin som återkallar den magiska författarkänslan som jag minns från tiden före alla opersonliga skärmar och ordbehandlingsverktyg med möjligheten att pränta ner digitala bokstäver, som bara försvinner om strömmen går.

Ångern över att en gång ha slängt en riktig klassiker på soptippen är nästan övermäktig. Jag känner instinktivt att vi alla kommer behöva manuella uttrycksmedel inom en snart framtid. Min egen berättande gärning är långt ifrån klar, den är knappt påbörjad. Ibland genomfars jag av en viss sorg över att inte ha fått några barn som jag kunnat lära att överleva i en värld utan Internet och digitala funktioner. Den världen var meningsfull.

Min högsta önskan som barn var att få öppna en bokhandel och sälja papper och pennor. Färger, ord och block med blanka sidor att fylla sitt inre med. Jag älskade doften i bokhandlarna när jag steg in i världen av cellulosa, karbon, trycksvärta, pigment, blyerts och läder. Att gå in där var att gå in i evigheten och omges av mening och sammanhang. Allt av självförverkligande fanns inom räckhåll.

Till bokhandeln tog mig min mamma inför varje ny skoltermin för att handla. Vi ägde böckerna vi fick i skolan, och de skulle bevaras till eftervärlden med skyddande omslagspapper. Bänkarna i lektionssalarna var våra egna, med samma platser i lokalen terminen ut. När man lyfte på bänklocket blottades ett djup av egendom och bejakad identitet.
Innandömet skulle kläs i kunskapstörst och vackra papper, som i sin tur fylldes med omsorgsfullt draperade skolböcker i samma stil. Vi hade bläckhorn och fick pennor som fröken sa ”lärde sig sin ägares handstil” – och just detta fascinerade mig, för att det bekräftade att jag var en person som kunde påverka materian. Pennor och skrivmaskiner skulle lyda mig blint.

Tillvaron har förändrats, och jag också. Det går inte behålla förståndet i en verklighet som förblöder goda värderingar och tappar mer av sina starkaste konturer för varje dag som går. För; även om det krävde mer,  så var det lättare förr, när det var hårt arbete och genuin talang inom ett område som var enda sättet att charma in sig hos en framtid man ville ha.
Och det jag ville ha var en egen bokhandel, där renässansfigurer steg rakt ur murriga medeltida tapeter och berättade de historier för mig som jag var ämnad att skriva ned.

Vem vill inte återvända och stiga in den förtrollande bokhandelns värld och lämna likheterna med alla andra utanför. Där finns allt unikt vi kan uppnå och förvandlas till. När vi vill.


Stöd gärna bloggen med en gåva.:
PayPal: victoria@sockerbitar.se
Swish: 070 22 00 447

© Privata bilder är upphovsrättsskyddade och förbjudna att publicera utan mitt samtycke.
Facebooktwittermail

Lämna kommentar

Du kan använda följande HTML taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>