Back in business

13 april, 2018 AlbumBloggenFotonFotonJakt & skytte  Inga kommentarer än

Facebooktwittermail

Inskjutningsbanan i förrgår med min Browning X-bolt 308. Inga justeringar behövdes, alla kulor satt fint samlade mitt i prick.

 

 

Igår blev det istället en långtur till Torsby. Alltså: 20 mil tur och retur – bara för att få min årliga MR-röntgen. 
Då är det riktig kris i vården, tänkte jag, när man tvingas åka 20 mil för en MR-röntgen (som föregår varje behandling) istället för till närmast liggande sjukhus, som förut. Jag var inte glad.

Jag blev på bättre humör när jag kom fram 20 minuter före bokad tid och fick komma in omgående, men den kompensationen kändes inte relevant längre när jag i gengäld fick ligga i skrammelburken dubbelt så lång tid mot normalt – 1½ timme! -därför att man skulle passa på att röntga ryggen i ett och samma svep.
Jag surnade snart till igen, men undvek låta det gå ut över den gulliga personalen som naturligtvis inte rådde för varken resvägen eller undersökningens längd.

När jag var klar hade öronen domnat bort. Noll känsel. Hörselkåporna tryckte så hårt mot öronen, efter att ha fixerat huvudet, att det faktiskt gjorde ont och slutade med att de bortdomnade helt. Jag bara uthärdade. Jag är rätt bra på att smärtdistrahera mig själv med att förflytta all  känseln med min tankar någon helt annan stans, men även jag har en gräns där det inte längre är görligt.

Efter halva tiden hade jag fått kramp i svankryggen, arslet och låren på grund av orörlighet så länge mot det stenhårda underlaget. Minsta obekväma ställning eller bara ett obehagligt tryck kan bli outhärdlig tortyr i längden. Ni vet; de där harmlösa vattendropparna som knappt känns men som i längden urholkar stenar.
Man kan bita ihop och stå ut i 20 eller 40 minuter, men tamejfan inte i en och en halv timme!  Det vet jag nu och jag går aldrig mer med på det här i ett sträck, en enda gång till.

Jag var precis på vippen att använda larmklockan. Jag stod inte ut en enda minut till. Men exakt då, när jag gav upp, så upphörde all musik, allt skramlande och dunkande, och en röst förkunnade att undersökningen var klar.
Vilken befrielse!
Det var ett av de obehagligaste undersökningar jag varit med om, just på grund av det tog så lång tid.

Nu vill jag ha valuta. Ett besked om att ryggen är helt normal och att inga fler MS-lesioner uppstått.

Eftersom jag ändå var i trakten, tänkte jag leta upp en vapenbutik för att köpa tändhattar och kulor. Men vart hade den tagit vägen sedan 80-talet? Jag stod där i övre hörnet av torget i Torsby och glodde på något som liknade en sybehörsbutik, men där jag var övertygad att vapenhandeln hade legat sist jag orienterade mig där. Men det var ju ett tag sedan.

Jag satsade på Hedins i Sunne istället, men de hänvisade tillbaka till sig själva i Torsbys utkant. Jag gnisslade tänder. Jag vägrade åka hela vägen 3-4 mil tillbaka och köra ut ur stan igen åt andra hållet. 
Ingen vapenhandel i Sunne, alltså?
Jodå, det fanns en med bra sortiment (“allt man kunde behöva”) bakom OKQ8, fick jag veta. Jag åkte lycklig dit.  “Vapen och färg”. Skön kombination. Och linkade där in i butiken. Ja, linkade. Stel som fan.

-Nej, det var så mycket krångel med tillståndsgivning särskilt för krut och skit, numera, så tändhattar med mera sålde dom inte. Bara färdig ammunition. “Men de har nog i Grums”. Tack-tack, eftersom kom därifrån, så visste jag det, men också att de var dyrare än dem man jämförde med runt om i landet. Och antagligen bara därför.   Idén om att kunna passa på att uträtta andra långväga ärenden, när jag nu ändå tvingades åka så långt, kunde jag slå ur hågen. Antiklimax.
Jag slog handflatan mot pannan.
Ut igen.
Fan, fanns det verkligen inga ambitiösa handladdare i det här landskapet som satte tryck på efterfrågan?
Det fanns ett ställe i Arvika, fyra il hemifrån. Det kände jag till. Öppettider: ett par timmar efter 18 och bara på måndagar. Har aldrig passat ihop med något ärende alls dit.
Lika servicemedvetet med tanke på långväga kunder som att under påsken läsa livsmedelsbutikens öppettider: “varierande öppettider”. Hur fan anpassar man sig efter sådana?

Då skulle jag ut ur Sunne igen. Mitt i rusningen när alla skulle hem från jobbet.
Jaha, märkte jag, där kunde jag ju stå och blinka en halv livstid tills jag domnade bort igen. Jag kom inte ens över vägen till rätt körbana för att kunna köa mig ut i korsningen och hem.
– Vafan?!
Frustrerad kastade jag om ratten och körde åt andra hållet, in i stan, och vimsade runt tills jag kom ut på en omväg som ledde mig ut till en sorts alternativ korsning. Helt trafikfri.

Ute på banan, så att säga. Äntligen. Den långa vägen hem. Mil efter milslånga, öppna raksträckor preparerade med fartkameror med oftast omotiverat låga hastigheter. Tidsslukare!
Bara att ställa in fartkontrollen och ägna närmaste timme åt att försöka låta bli att somna vid ratten. Det finns inget monotonare än att köra 70 på glasklara 110-sträckor.  Raka evighetssträckor, vidöppna vyer runtomkring och därtill viltstängsel! Men: 80 och fartkameror. Det känns som hastigheten sjunker och sjunker, man kommer ingenstans.

Jo, till slut.Vid 18-snåret.  En plågsam dag med 1½ bilkörning till sjukhuset, så jag stelnade till, och sedan låg i MR-röntgen lika länge och domnade bort, och sedan – efter märkliga inhopp där ingen hade vad jag ville ha – en återresa på ytterligare 1½ timme. Det funkar inte men min MS.
Nu vet jag det. Dagens insikt för framtida bruk.


Stöd gärna bloggen med en gåva.:
PayPal: victoria@sockerbitar.se
Swish: 070 22 00 447

© Privata bilder är upphovsrättsskyddade och förbjudna att publicera utan mitt samtycke.
Facebooktwittermail

Lämna kommentar

Du kan använda följande HTML taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>