Äventyrligheter i minusgrader

13 november, 2016 AlbumBloggenFotonKrönikorTexter  Inga kommentarer än

Facebooktwittermail

11november
Det är inte så noga
vad man har på sig, när man luftar sina fyrbenta kamrater vid olika tider på dygnet.
Här ute på landet.
Traska längs grusvägarna och skogsstigarna. Se husen fläckvis samlas i sänkor och på höjder, ett kyrktorn som reser sig och vaktar dem alla.

Risken att möta någon är liten.
Och ingen reagerar nämnvärt, när man gör det heller, för alla klär sig minst lika fult. Vi tar lite av varje plagg som råkar ligga närmast framme. Vi åker till och med till handelsboden i joggingbyxor med uttöjda knän och olika lager och längder tröjor i urtvättade färger som alla är från olika decennium.
Det hejas och vinkas igenkännande ändå.

När jag hämtade posten i träskor och randigt bomullsnattlinne igår, var det alltså normal klädsel för alla tidpunkter på dygnet. Jag fick känna på halkan. (Eller “glingan” som vi säger här.)

Postlådan står på andra sidan vägen, mitt emot grinden, och i en utförsbacke. Eller uppförsbacke. Det beror på åt vilket håll man ska.
Jag skulle bara rakt fram. Korsa vägen, så att säga. Det brukar sällan uppmärksammas vad man har på sig, alltså bryr man sig inte om att klä om, bara för en sådan sak. Det tar 1 minut.

När jag nästan kunde ta i brevlådans lock med fingrarna, då kände jag att något skulle hända. Långsamt, i slow motion, började jag glida. I sidled. Locket reste förbi under mina fingrar och försvann. Lämnade rivmärken efter naglarna i snön.
Jag vred på huvudet och tittade efter postlådan som förstås stod kvar däruppe och blev mindre och mindre. Tänk om jag mötte någon på det här viset?
Spikrak i ryggen kanande jag ned mot garaget och den tvära svängen strax därefter. Handen var fortfarande sträckt över ett postlådelock som inte fanns.

vinterparot


-Så ser ett djupfryst dike ut,
konstaterade jag och åkte platoniskt förbi.
Jag reflekterade över de gnistrande grässtråna som förbigled blicken. En trästam med djurfötter i snön. Vinter på rot.
Mitt i poesin insåg jag att jag måste hejda framfarten, eller åtminstone vända på mig för att kunna se vad jag mötte, innan jag mötte det. Jag hukade och vevade med armarna för att fånga in balansen.

– Neh..
– Ja…där…nu
– Så!
– Eeee…..Nääää?

Jag lyckades inte vända på mig för att se min dödliga färd nedåt. Jag gjorde en ny viftning. Stod på huk i randig särk och åkte träskor, fast åt andra hållet. Jag hade klarat av ett lappkast. Nu såg jag garaget istället för skogen.

Min far stod i garagefönstret. Han var tvungen att trycka näsan mot rutan och följa mig med blicken för att ta reda på vart jag skulle. Vad åkte jag på? Han såg mig bara swischa förbi i halvfigur.

I ena näven rasslade en plastpåse med brev och mynt.

Där försvann garaget och tvättstugan! Nu kom kurvan. Alldeles för fort.
Kurvan svängde men inte jag. Det var en sorts bokstavlighet i detta som är svår att klä i beskrivning. Det räcker med en sammanfattning:
jag körde av vägen och fastnade i den frostiga dikesrenen.
Stod ansikte mot ansikte med en skogsmedlem.

skaggigherrgren

Småsvärande stapplade jag tillbaka uppför backen igen med myntpåsen. Den här gången med rätt bra fäste i frusna gräset bredvid vägen. Herregud vad kallt! 10 minus!
Pappas ansikte tittade ut och följde tillbakavägen också. Lika undrande.

Påsen kom ner i lådan. Sedan var jag tvungen att komma över vägen, tillbaka igen. Ånej, jag tänkte inte göra samma misstag en gång till!
Jag ställde mig på knä och kröp de få metrarna över vägen fram till grinden, där jag kunde få fäste och resa mig upp igen. Där stod jag, genomsvett, och höll mig i grindstolpen.

Det hela ska förstås med att mina revben inte är läkta än. Ofrivilliga rörelser av det slag jag hållit på med i flera minuter, de sprängde genom hela överkroppen. Jag stod dubbelvikt och höll mig mot sidan. Kände hur revbenen rörde på sig därinne. Fruktansvärt obehaglig känsla, som alla med brutna revben känner igen.

Maken öppnade dörren med ett gapskratt. Han hade sett föreställningen från köksfönstret.

– Det blir broddar i julklapp, flinade han och höll upp dörren lite mer när jag stapplade in över tröskeln.
– Ja, eller fundera lite på ett sevärdigare nattlinne, pustade jag. Nästa gång möter jag DHL och jag vill inte bli överkörd i randig nattsärk.

Det vore inte värdigt. Inte ens med mina låga anständighetskrav.

Inget är skönare än att värma händerna framför en knastrande vedspis, när man varit ute på träskoskrinning. Jag stod där länge och tinade upp.
Livet är ett äventyr.


Stöd gärna bloggen med en gåva.
Du som vill är varm välkommen att ge en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en villkorslös och förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd insättning bekräftar gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller. Glöm inte att skriva ”Gåva” i meddelandefältet.
Swish: 070 22 00 447

© Privata bilder är förbjudna att publicera utan mitt samtycke.
Facebooktwittermail

Lämna kommentar

Du kan använda följande HTML taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>