Att bli mamma ÄR självförverkligande

Facebooktwittermail

kittyIbland stöter jag på små inlägg i de stora dagstidningarna som gör mig begriplighetsförlamad. Insändaren av Kitty tillhör en av dem.

Jag läser om hennes välfärdsångest som ligger ett valbart smäck över hennes sexliv. Och jag känner, förstås, att jag vet bäst.
Fast jag inte är mamma.
Men jag har hundar. Och det är alldeles sant att man kan bli exakt likadana av att vara hundmamma. Hundar är dessutom småbarn hela sina liv, nästan lika länge som barn är barn, men klarar sig aldrig själva.

Detta tänker jag på, när jag alltså läser om Kitty.  Men mina referensramar sträcker sig naturligtvis utanför hundsfären, när jag undrar vad hon håller på med.
Jag har väninnor med barn, jag har själv varit barn.  Man behöver inte ha egna barn för att förstå vilken stress- och ångesttillvaro hon har byggt upp åt alldeles sig själv. Skapade måsten. Skapade förväntningar.

”Att vara en bra mamma i dag handlar inte bara om att baka bullar och hålla barnen hela och rena. Vi förväntas förverkliga oss själva, satsa på karriären, ha ett socialt liv, vara snygga, vältränade och dessutom ha ett sexliv”, skriver tvåbarnsmamman Kitty Störby Jutbring.

Jodå, Kitty. Att vara en bra mamma handlar om allt, utom det som gör att du inte har tid att vara just: mamma.
Barnen frågar inte efter om du är snygg och vältränad.
Inte efter om du måste blogga och instagramma deras rum, när du städat och pimpat det – åt dem.

Att bli mamma är ett självförverkligande. Det har jag insett, nu när jag är över 50. Jag valde av olika skäl själv bort att bli mamma, därför att jag inbillade mig motsatsen, men du är mamma, och det är synd om du tror samma sak, tills du också är 50, och först då förstår vilken skit du lägger ner tid på i jagande efter något som du redan har.

Det räcker med att ha hund för att veta att man måste vara närvarande mer tid än man är lämnar någon i beroendeförhållande helt ensam.
När man skaffar både barn (och valp!) bör man känna till att man ”pajar sexlivet” för en tid. Det är en av insatserna. Vare sig det är veckor, månader eller år.
Skaffar man barn är det för att man vet om att ingenting blir som förut, det finns ingen ledig tid med fokus på sina egna behov och intressen som uppstår. Hur man än trollar med tid och samvete.  Det får man spara till senare i livet.

Handen på hjärtat: förväntar sig någon att du ska pimpa barnens rum och instagramma det, istället för att krypa ner i ett avslappnande bubbelbad – med eller utan maken?
Jag undrar vad du flyr ifrån.
Du hittar på nästan osannolika ”måsten” att jaga efter, som om det är för att slippa det som du efterlyser att du inte har tid kvar till.

Går maken på det?
Gör du själv det?

Varför sorterar inte maken soporna och lägger barnen, om det frigör din energi för sex? Du räknar upp en massa saker som går att fördela mellan sig och spara en massa tid genom, men du verkar inte ens reflektera över att be honom. Ingen av er reflekterar över att du beskriver ett liv som ensamstående?
Man kan undra vad du har maken till.

Jag har väldigt svårt att tro, att omgivningen har alla dina uppräknade förväntningarna på dig. Det är du själv som förväntar dig att leva upp till en massa onödiga saker som du själv -gud-vet-varför- har tagit på dig; det är vad som framgår av vad du skriver. Man kan fundera på vad din man gör, eftersom du räknar upp alla uppgifter som dina.

Det är tydligen inte makens måsten att ordna allt som egentligen – handen på hjärtat – inte måste ordnas. Vissa inte över huvud taget och vissa inte hela tiden.
Du lever ett slags klisterlappsliv. Du verkar inte våga låta bli att schemalägga ditt liv proppfullt i någon sorts ångest över att annars tvingas se vad som (inte) finns under ytan om du låter bli. Det kanske inte finns något sexliv där, minsta lust -med eller utan barn? Vågar du ta reda på det?

Varför måste du till jobbet och ”inspirera mina kolleger både med mitt intellekt och min stil ”?
Är det inte viktigare att inspirera familjen?
Eftersom du räknar upp en massa måsten, även utanför hemmet som tydligen bara faller på din lott, så undrar man: arbetar din make inte utanför hemmet heller?

Någon av er borde avlasta den andre och stanna hemma några år. Ja, det kan bli sämre ekonomi, men det får man ta. Livet blir inte som förut när man har valt att ta ansvar för människor (eller djur ) i beroendeförhållande. Det är rena självbedrägeriet att försöka pussla ihop ett liv som ska likna det som man faktiskt lämnat.
Att vara förälder är ju att veta om att man måste ge avkall på en mängd saker i många år. Utan att klaga skiten ur sig.

Britta Svensson skrev idag:

”Du lever i ett av världens rikaste länder, med världens bästa villkor för föräldrar. Du har gratis mödravård, gratis förlossningsvård, gratis barnavård, föräldraförsäkring och världens bästa förskola för dina barn till låg taxa.
Bara en kort tid i ett annat land kommer att ge dig fasaväckande insikter om hur livsvillkoren är för de småbarnsmammor som saknar de här förmånerna.”

Just det.

Jag vet bara en sak, och det är att man normalt inte (oavsett arbetsliv, press, stress, hemförhållande – bara nämn något) låter någonting komma i vägen för sex, om det är vad man vill ha.
Är man riktigt kär i en person så har man lust och listar ut sätt att umgås på, såvida man inte är inlåst och nyckeln bortkastad.  Det jobbiga är att erkänna att kärleken kanske inte ser likadan ut, som den gjorde förr, eller rent av tagit slut.

Det är svårt att blåsa liv i en lust till en person som försvunnit, hur mycket ledighet man än har att lägga på blåsandet, och ännu jobbigare att erkänna det. Det känns ju som ett misslyckande. Kanske för att de flesta vanligtvis går på myten om den för evigt lika passionerade kärleken, som överlever allt, men som inte finns.  Både kärleken och sexliv förändras, helt naturligt. Med eller utan barn. Om man tvingar fram något ”som förväntas”, förgiftar utvecklingen av en relation.

Det är en jobbig upptäckt. Att behoven och lustarna inte ser likadana ut genom hela livet. Men de är en del av livet.

 

cimbumiwwae_yer


Stöd gärna bloggen med en gåva.:
PayPal: victoria@sockerbitar.se
Swish: 070 22 00 447

Jag älskar kommentarer, men använd ett vårdat språk, fritt från invektiv.
Facebooktwittermail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *