Situationen i landet: faller en faller alla

 

Läs Cornucopia

Stockholm, stad i världen

Det är dags att åka till Stockholm igen. Där har jag inte varit sedan manifestationerna på Mynttorget 2013, så det är dag att åka dit men för att göra något helt annat.

Den här gången ska det inte bli ett gästspel på några timmar, fram och tillbaka samma dag, utan den här gången jag ska undersöka var det finns bra hotell för en rimlig penning.
Det finns mycket jag skulle vilja ströva runt och fotografera utifrån mitt perspektiv.

Gamla stan.
Stockholms äldsta torg, Stortorget, och från det torget: Stockholms äldsta gata, Köpmangatan, som beskrevs redan på 1300-talet.  Jag gillar historia och kulturarv. På något sätt känns det som att det är bråttom att dokumentera sin samtid, och det som är kvar av dåtid, innan allt utplånas.  Jag ska leta efter en bra utgångspunkt för detta och kommer återkomma i häst, kan jag tro, med bilder som skildrar vad jag finner intressant.
Det är riktigt synd att den teknik som finns idag inte fanns när jag var barn och växte upp.  Vi hade blixtkuber och 24-36 bilder på negativrulle att skicka in för framkallning. Två veckor senare var det spännande, när man gick iväg och hämtade ut de framkallade bilderna. Fanns det en enda lyckad bild från det där tillfället som aldrig skulle komma tillbaka?
Tveksamt. Särskilt med de instamatic-kameror som fanns att tillgå för vanligt folk med normal plånbok. Kommer ni ihåg dem?

Ambitiösa hobbyfotografer hade egna mörkrum i källaren, minns jag. Min mors fd sambo hade ett brinnande fotointresse och framkallade sina bilder själv. Han älskade svartvita bilder och tyckte de var mest uttrycksfulla. Jag minns hur han blaskade fotoark i bad med framkallningsvätska och hängde fast bilder på tork i klypor längs med väggar och under tak.  Rena trolleriet att se när bilderna växte fram.

När polaroid kom, gick det ännu fortare. Dom bilderna gulnade, eller blektes ur snabbt, varför jag inte gillade polaroidkameror. Det gjorde inte han heller. På den tiden reste han runt mycket, tog in på hotell med sina kameraväskor runt om i landet, och gjorde sig ett namn i fotvärlden.
På varenda mätbar fläck av Sverige blev han igenkänd, då han tog nästan samma rutter genom landet år efter år för att dokumentera förändringarna i trender hos olika lokalinnevånare och olika stads- och bymiljöer.
Kanske blir det min tur? I alla fall en variant på det.
Jag gillar inte att resa runt, däremot att hamna på olika platser, och en bra början är väl just Stockholm, jag har ju trots allt ett förflutet där.

 

Naturens under

Blå maskara.

 

Nu har jag beställt  ett teleobjektiv till min ena Panasonic Lumix DCM G7, som jag för övrigt trivs skitbra med, med fattningen Micro Four Thirds System. Olympus och Panasonic har många ”gemensamma” objektiv med samma fattning, eller ”skruva-på-mekanism”, som jag själv säger.
Jag är värdelös på att komma ihåg olika beteckningar och fotovärldens alla termer och vad de står för. Varför kan man helt enkelt inte skriva: ”objektivet är skitbra på långa avstånd (antal meter) men funkar bäst i dagsljus”? Men det gör man inte, utan det är en radda förkortningar och siffror där ingenting skrivs i klartext och som ingen simpel kåsör i mjukisbyxor begriper sig på.

Olympus M.ZUIKO Digital 75-300/4.8-6.7 ED II     Det första lär stå för antal meter och det andra för ljusstyrkan, eller nåt. Det sista har jag ingen aning om.

Jag köpte mitt där det höll (vad jag kunde komma fram till) lägst pris: 4690 kr inklusive UV-filter. Jag har redan UV-filter, men inte i rätt storlek för det objektivet. (Sådana där detaljer retar mig, förstås.)

En nära vän, som är fotograf, menade att jag (med intresse för naturfotografi) ”måste” köpa objektiv med hög ljusstyrka (2,8-4) och då ligger de i svindyrklassen; uppemot 30.000! Men den prisklassen är ju en ren utopi, om man nu inte har fotografi som yrke och tjänar pengar på det, eller på andra sätt har stark ekonomi.

Det här Olympus-objektivet har ljusstyrkan 4,8-6,7 och ska med bättre-vetande-mått-mätt vara dåligt för mina ändamål. Säger min vän, fotografen. Det känns inte som han står på min sida, ekonomiskt.
Det kräver i princip fullt dagsljus och ska vara värdelöst för sämre ljusförhållanden, vilket man ju tyvärr brottas rätt mycket med i naturen.
Eftersom jag är i trotsåldern, fortfarande, så tror jag att han har fel. Det ser jag ju på prislappen, att han har. Naturlivet får väl bjuda till och gå halva vägen, det vill säga: ställa sig på bra avstånd och i bra ljus. Och stå stilla.

 

 

Även blinda hönor kan hitta guldkorn, vet jag av erfarenhet, så jag kör mitt fotograferande efter principen ”går det så går det, och går det inte, så kvittar det.”  Åtminstone tills jag tjänar bra med pengar, och den tiden är väl förbi.  Jag får väl helt enkelt jobba mer med att ta tid på mig och försöka överlista nackdelarna, så de jobbar för mig istället för emot.

Jag menar naturligtvis; ett bättre objektiv kan i alla fall inte ge mig sämre förutsättningar än de jag redan har, och bilderna nedan vinner kanske inga priser – men duger.  Eller?
Dessutom ska man kanske inte lyssna för mycket på erfarna fotografer, av andra skäl, än ekonomiska. De har nämligen ett annat tänk.  Jag plåtar för min egen tillfredsställes skull, även om jag tillhör A-kategorin som vill vara bäst på allting jag företar mig, medan riktiga fotografer plåtar för andras och kanske för uppdragsgivarens skull.

Men jag är inte bäst. (Jag vet att det är svårt att tro. ;- ) ) Jag behöver inte vara det, heller. Ingen har de förväntningarna på mig, utom jag själv, och det är något jag måste lägga av med.

 

 

Det är ur det perspektivet man ska se mina bilder: tagna av en ivrig jävel som inte har en aning om vad brännvidder och bländartal är.

 

En eftermiddag i Fryksdalen

Härliga timmar hos Lisen

 

”Brusa högre lilla å”

 

Kompis Axa hoppades på att godsaker skulle falla ner bredvid min stol

 

Fryksdalshöjden

Tiden är förbi för etablissemanget

”….jag är övertygad om att det finns andra, och bättre, lösningar på de problem som invandringen skapat än de som SD levererar ”  (Stigmatisering som en framgångssaga, Anne Heberlein – länk här)
Jättebra. Det finns alltså ännu ”bättre lösningar”.
– Varsågod och berätta. 😊
 
I övrigt en mycket klarsynt artikel. Hon förstår verkligen kraften bakom orsak och verkan.
 
Synd bara att hon markerar samma (låtsade) motstånd till SD som hon beskriver är kontraproduktivt när andra partier gör det. Utan att leverera alternativ.
 

Hon har nyligen tillkännagivit att hon vill kandidera för moderaterna, men säger och visar att hon för har full förståelse till varför väljarna väljer SD och vet varför de växer.  Fler bland de mer frisinnade debattörerna har valt det greppet. För det får inte hända, att man genom sitt visade förnuft blir förväxlad med sverigedemokratiska sympatier.

 

Lik förbaskat kläms alltså dessa brasklappar in, a ”....jag är övertygad om att det finns andra, och bättre, lösningar på de problem som invandringen skapat än de som SD levererar ”, som hon (som alla andra) dels inte beskriver vilka de skulle vara, och dels (som alla andra) inte besvarar med de bättre lösningar som hon är så övertygad om finns.

 

En övertygelse kräver full orientering i alternativ, som inte borde vara så svåra att kontra med. Om de finns.
För det är ju detta aber som övriga partier rids av; de har förlorat all trovärdighet på att bara döma ut sverigedemokraternas lösningar, utan att kunna presentera hållbara egna alternativ som klart och tydligt visar på vilket sätt det egna/andra partiers lösningar är bättre än deras. Eller så har de sonika snott delar av sverigedemokratiska lösningar och kallat dessa lösningar bättre, bara på den grund att det är andra partinamn på de sverigedemokratiska lösningarna.
Har även gällt problemformuleringarna.
 

Gå över ån efter vatten, kallas detta.  Eller hyckleri light.

Varför inte bara erkänna att sverigedemokraterna haft rätt hela tiden och att deras lösningar är de enda gångbara alternativen med utsikter att ge resultat? Förklara sig villiga till seriöst samarbete?

Vill man knäcka ”SD-koden”, så är det här vad man behöver göra. Man behöver prata mer för sin egen politik än mot sverigedemokraterna, för man vinner inga val på en politik som bygger på att hata och exkludera åsiktsmotståndare samtidigt som man talar vacker om tolerans och öppenhet.

Man glömmer tydligen att sverigedemokraterna faktiskt inte är något annat än vad folket vill. En allt större del av folket, visar det sig. Folket finner sig inte i att hållas utan rättmätigt inflytande och kallas för en massa vedervärdiga saker.
Innan övriga partier tar sverigedemokraterna på allvar, erkänner dem och därmed folkets oro, och visar dem samma respekt som de själva förväntar sig tillbaka, kommer man fortsätta rasa i opinionsundersökningarna.
Nu har sverigedemokraterna befäst sin position som Sveriges näst största parti och är överlägset största parti bland arbetare, i LO.

Vill man marginalisera sverigedemokraterna, är det hög tid att leverera ”bättre lösningar” och få folkets förtroende för att dessa är bättre och för att lösningarna faktiskt kommer sättas i arbete.  Kopierade sverigedemokratiska linjer, men bara fram till valet, duger inte längre, för det finns ett liv efter valet där man måste leva upp till förväntningarna och bevisa att man tänker genomför vad man lovat.

Jag är osäker på om folket vill riskera att bli lurade en gång till, genom att både socialdemokraterna och moderaterna efter valet  gör överenskommelser med extremistiska miljöpartiet – igen. För att ha en målvakt, en samarbetspartner, som folket inte röstade på, att skylla på, för att förklara varför deras vallöften inte genomförs.

Den tiden är förbi.

Ängarna, nyslaget hö och prästkragar

Prästkragarnas himmel.
Jag har aldrig sett så mycket prästkragar på ett och samma ställe förr, ett helt hav.  Längs vägen mellan Borgvik och Skärmnäs.

 

 

Det doftade fantastiskt av nyslaget hö!
Jag fick pumpa i mig Ventoline (astmapreparat) för att häva andnöden, men hellre det än förlora alla dessa underbara dofter och intryck.

 

What a beautiful life

Idag var jag ute på några timmars fotosession.
Det är inte klokt, vad vackert det är i Värmland. Nu är det dessutom den underbaraste sommartiden, den runt midsommar. Aldrig som nu står så många blommor och andra växter i sådan full prakt, som nu.  Må vara att vädret varit nyckfullare än ett aprilväder, för när det kommer en riktigt vacker dag som idag, så glömmer man allt regnande och blåsande.

-Är du nödig? utbrast maken och plåtade på, när jag plåtade.
Hrm. Nej. Jag råkar famla efter ett distansobjektiv, som jag klämt fast mellan låren under tiden som jag tog närbilder. Men det ser faktiskt inte bättre ut, än att jag knappt orkar hålla mig. Uppsynen ska skvallra om hur fokuserad på ett motiv jag är, men jag ser mest plågad ut. Nödig, som sagt.

 

 

Det var bättre förr.

 

”Det finaste man har, sätter man på bordet”

Från: perogkar

Min farmor brukade säga:
”Det finaste man har, sätter man på bordet”.

Är det något som är bekant i hela landet, eller var det bara något som hon tyckte?
Jag kan inte avgöra vilket, eftersom jag bara hört henne säga så. Hon uttryckte sig nämligen rätt ofta med gamla ramsor, ordspråk, aforismer, metaforer mm, men kokade lika ofta ihop helt egna uttryck av sina egna värderingar.

När hon såg en katt sitta på bordet, brukade hon säga detta och le.

Men hon log inte enbart.  I mungipan uttryckes även ett milt ogillande. ”Katter ska inte vara på matbordet, vad är det för fasoner!”

Hon hade ett speciellt förhållande till sällskapsdjur, eller husdjur, som jag inte heller märkt av någonstans och undrar varifrån det kommer. Hon var stor djurvän, men ville inga egna husdjur ha. Inte ens en huskatt. Den uppfostran fick min far, såklart, som blankt vägrade ge mig ett sällskapsdjur när jag var barn. ”Djur ska inte vara inomhus, där folk lever!”  Särskilda hus för bara djur, var naturligtvis önskvärt. Stallar och lador. Hundkojor.  Hundar kunde man ha, men de skulle vara bundna utomhus vid sina hundkojor och även matas utomhus.

Min mor och jag höll absolut inte med, så viljornas kamp blev aktuell, när jag som barn ville ha en katt, och min far skulle övertalas att gå med på det.
Jag fick min kattunge till slut. Kurre, från granngården. Inte bara Kurre, utan Kurres kattmamma – gamla Sussie – flyttade efter. Kalle i granngården hämtade hem henne ett tiotal gånger, men hon kom tillbaka till oss och sin kattunge. Systematiskt. Hon skulle helt enkelt bo hos oss.  Det är så med katter, att de bosätter sig var de vill – basta.
Till slut gav min far efter (igen) och vi gjorde en överenskommelse med Kalle, att även Sussie fick flytta in hos oss.
Jag fick två katter. Svart-vita helt vanliga bondkatter.

Men arrangemanget var förenat med regler, som inte kan ha kommit någon annanstans ifrån, än farmor.  Katterna fick vara inomhus, sova och äta där, men de skulle inte vara inomhus om nätterna. Där gick gränsen.
Varför det? undrade vi.
Det fanns ingen logik i det.  Och min far kunde inte argumentera för varför det gick bra att ha katterna inomhus på dagtid, men inte nattetid. Han blev bara irriterad, om vi pressade honom. Det skulle inte ifrågasättas, helt enkelt – det bara var så. Punkt.

Min far byggde kompromissvilligt en stor frigolitkoja ute i trapphuset åt katterna. Och bar även ut en gammal fåtölj, där de kunde ligga. De behövde alltså inte vara helt utomhus, bara de inte var inne i själva bostaden om nätterna.  Frigolithuset bäddades och ombonades, så där var varmt och skönt även om vintern. Där, eller i fåtöljen, låg katterna även och väntade på oss, om vi inte råkade vara hemma på dagen. Även mat och vatten fanns där.
Det gick verkligen ingen nöd på dem, men min mor och jag förstod verkligen inte poängen med regeln.

Åren gick. Gamla Sussie försvann en vacker dag, så hon gjorde väl som många andra gamla katter som vet att de är döende gör: letar upp ett hemligt ställe att dö på. Hon återfanns aldrig. Och Kurre blev stor, mycket stor, och dessutom väldigt morsk. Han började fräsa åt min far, när han försökte lyfta ut honom i trapphuset om kvällarna, så där uppstod en ny viljornas kamp…. som min far förlorade. Igen.
– Ligg där då, om du så nödvändigtvis vill det, muttrade han, med nästan komisk respekt för Kurres bestämda blick.

Och så blev Kurre inne, även om nätterna.
Och så blev min far av med idén att husdjur måste vara ute. Han kapitulerade. Främst för att det inte var värt konflikterna men också för att det egentligen inte fanns någon rationell orsak till att djur får vara inne, bara vissa tider på dygnet. En konsekvent hållning hade varit lättare att argumentera kring, tex att ”djur ska inte vara inne över huvud taget, för de smutsar ner, eller för att de kan dra sjukdomar med sig utifrån” – eller liknande. Det hade åtminstone gått att förstå, men inte halvtidsargumentet. Djur hårar väl ner lika mycket på dagen som på natten, i så fall?

Jag gissar på att idén bottnade i ett gammal skrock, som man ofta levde efter på äldre dagar. Det fanns en villfarelse om att exempelvis ”katter förvandlas till något ondskefullt om natten”, och andra skrock, men det fanns även fullt begripliga argument om att djur som gick och drog utomhus kunde komma in och smitta folk med sjukdomar.  Självbevarelsedrift, helt enkelt.
Katter åt råttor och råttor hade ibland pest. Eller så kunde de rivas och bitas, så man fick inflammationer, infektioner eller stelkramp – saker man lätt dog av, förr i tiden.
Man skulle inte ha djur inne alls, alltså, även om man tyckte om djur. Förr i tiden fanns det ju inga mediciner och bot till sjukdomar och åkommor som idag är väldigt enkla. Man dog av saker som inte förekommer idag; vi har astmapreparat, penicillin och alla möjliga sorter antibiotika. Vi dör vanligtvis inte av av astma, blodförgiftning eller stelkramp, om vi blir rivna, bitna, eller drabbas av allergier. Men förr? Man förstår dem, men en del ärvde  dessa”traditioner” som de förutsättningslöst, även när det inte längre fanns fog för dem, höll sig till därför att de var uppfostrade med att det bara skulle vara så.

En del ändrar sig och lär om. Som min far. Men alla gör inte det.

En annan intressant sak med katter och hundar, då och nu: det fanns helt enkelt inte sådant som ”katt- och hundmat”, och när det fanns, så köptes det inte ofta. Katter och hundar åt rester efter middagen. Så var det bara. Billigast möjligt. Och frågan är faktiskt, om djuren inte fick nyttigare mat förr, än de får idag?
Jag gör åtminstone ansträngningar att laga egen hundmat, med adekvata tillskott – som säkert inte ens behövs, om de äter allsidig kost som folk själva äter. Men för säkerhets skull. De får sällan rester av mat som vi själva äter, men det beror på att jag bedömer den för stark eller för salt.
Men de får torrfoder som jag köper, och jag köper ofta hem köpmat, för variationernas skull.
Nå.

I dom minnena bakade jag en ny paj igår, innan jag gick till sängs med alla mina hundar… och en katt. En sparris- och pujolökspaj. Gudomlig.