Andra Lumix-kameran

lumpixg7
Så kom den, äntligen!
Min andra nya kamera, och snäppet värre än min bara några veckor gamla Panasonic Lumix TZ70.
Detta är Panasonic Lumix DMC-GF7.

För fyra timmar sedan anlände den.

felsorteringSatt som ett barn om julafton och följde kamerans leveransväg från Kalmar genom landet, alla mellansoreringar och…Neeeej!

Ögonen flammade till och blev livsfarliga…. och jag skrek rakt ut när kameran felsorterades i KIL!
Av alla ställen.
Jag ville klösa mig rakt genom skärmen och ta tag i slipsen på ansvarig postman!
– Vad i hel**te!?
Annars hade jag fått den igår.

Men nu är det lugnt. Det är märkvärdigt var fort jag coolar ner, när allting har rett ut sig och jag har fått som jag vill.

I väntan på att batteriet ska ladda fullt, har jag ätit pizza (det händer två gånger om året) och börjat solka ner manualen. Sidan 1-2.
Jag gör alltid minst två saker samtidigt, och sedan undrar jag varför jag ådragit mig två blödande magsår i mitt liv?
Jag kan inte varva ner eller ens äta utan att känna att jag slösar bort en massa tid som man kan använda till något nyttigt.

Här (i manualen) var det ännu mer att lära sig, än på min förra – som jag har häcken full med att lära mig, fortfarande.

– Jag fattar inte, sa maken, vad det ska vara bra med två nya kameror för? Du var ju nöjd med den förra du köpte, sa du?

– Det var den här jag ville ha, förklarade jag, men den var slut på lager och jag kunde bara bevaka den…utan minsta löfte om när eller om den skulle komma in igen. Och det var samma sak överallt. Med den bruna. Den svarta ville jag inte ha. Jag har ju redan en.

– Låt mig se, sa maken med spelad eftertänksamhet. Då var du tvungen att ha en annan näst-bäst dyr kamera, så länge?

– Ja, i princip.

– Du är hopplös, konstaterade han. Vad är vi uppe i nu, för bara kameror, på en knapp månad? 10 000 spänn, allt som allt….med kameraväskor och allt möjligt som anlänt huller om buller här de senaste veckorna?

– Nåt sånt, sa jag med så svag röst att det knappt hördes.
Nog var jag värd kameror, när jag aldrig ägt några sådana, av minsta kvalitet, i hela mitt hittida liv?
Nu jävlar.

 

lumixg71
Maken nöjde sig med att beställa en pizza.

 

pizza1

På banan igen

 

2016-08-21_20420gy

Några timmar ute på banan. Fantastiskt. Att vi alls kom dit.

Den här sommaren har blivit knypplad av diverse hinder från att skjuta lerduvor. Det började i juni med att maken bröt flera revben på båda sidor, vilket som bekant tar lång tid att läka.
Jag var solidarisk och avstod från banan själv.
Under tiden fick jag ett nytt MS-skov, där jag fick suddig syn på mitt dominanta högeröga och fick enorma koncentrationsproblem (som även i olika grad går ut över skrivandet) och viss balansförlust.

Förra veckan snubblade jag på plan backe, två dagar i rad. Omotiverat.
En gång på en vanlig asfalterad gata utanför bokhandeln och på väg in mot torget. Maken, som gick snett framför, hann inte reagera när ena benet bara vek sig under mig.
Jag gjorde en hel del balansövningar med handväskan i luften, som torde varit en syn för gudar, innan jag dängde handväskan i backen och ställde mig på alla fyra.

Människor som passerade glodde utforskande. Var jag ett fyllo som åbäkade mig?
Det var jag inte, men jag önskar att jag var det. Då hade det inte gjort lika ont.
Jag vrickade foten och linkade mig framåt i tio minuter, innan smärtan drog sig tillbaka.

Nästa djupdykning gjorde jag när jag gick ut barfota till soptunnan med soppåsen. Samma akrobatik där, innan jag dängde soppåsen i backen och blev stående på alla fyra. Det var samma ben som inte hängde med och foten vek sig.
Jag linkade in och fortsatte med vad jag höll på med: ta reda på alla pappkartonger efter att vi skruvat ihop våra nya kontorsstolar. Det var maken som plötsligt anmärkte på allt blod som förföljde mig över hallgolvet.
Det visade sig att jag slagit upp ett djupt sår under ena foten.

Makens råd var att åka till sjukhuset och få det sytt, men eftersom jag själv är bäste dräng och brukar hålla mig ifrån sjukhus så länge det inte är livshotande, så blev jag min egen kirurg.  Jag är åtminstone undersköterska. Jag experimenterar mer än gärna, så länge trixet bara handlar om mig själv.

Det ömmar fortfarande. I förrgår klippte jag bort döda hudflikar och vandrade runt på plåsterfixerad bomull dränkt i jodopax, vilket var en svidande tortyr. Men jag uthärdade.
Och haltade runt på ena fotens yttersida.
Det känns som jag börjar bli sådan nu, sned.  Med inövad felställning i foten.  Men, såret läker som det ska, och det var på den bättringsvägen jag gav mig iväg till skjutbanan igår.

2016-08-21ssd_203501

Image2z

De första tre duvorna på raken missade jag. De andra 74 träffad jag.
Min Classic LadyGun är lätt och smidig, men det märks att pipan är kort – man får ta duvorna snabbare för att kompensera. Min halvautomatiska ATA arms med längre pipa är betydligt effektivare på längre avstånd, men något tyngre.
Dessutom måste jag vira in min tumme i kirurgtejp för att inte skava sönder nagelbanden när jag laddar den bössan. Min tumme är så liten att den fastnar som en patron i loppet, och när jag drar den tillbaka skär magasinsluckan in i tummen. Jag föredrar alltså min ”Ladde”, som jag ska ta med mig på en europaresa nästa sommarhalvår.
Det finns många tävlingar att besöka och jag kommer ta en hyrbil för att inte slita på min egen ganska nya bil. Det blir perfekt ch är inte lika dyrt som man tror.

Första duvan försökte jag ta utan öronproppar, för de hade jag glömt bort.  Inte bra. Jag stoppade alltså snabbt in ett par öronproppar, som jag har handväskan full av.
Jag avskyr att skjuta lerduva med hörselkåpor som bara skaver och slamrar mot kolven och känns vara allmänt i vägen.

Underbart och älskat av alla

Vad kan det vara? – Värmland, så klart.

Alla älskar värmlänningar, sägs det.

”De har helt enkelt lite roligare och ett mer okomplicerat liv i den här delen av Sverige”, anser Expressen. ”Att värmlänningen går sin egen väg insåg en nyinflyttad biskop i Karlstad redan för 100 år sedan. Han flydde landskapet med orden:

– I Värmland är ingen själavård möjlig. Hälften är mytomaner och resten är poeter”

En värmlänningsfientlig predikant, minsann.

Inte ens värmlänningar tycker att livet är okomplicerat, i all synnerhet inte nu längre. Det blir allt längre och längre mellan de äkta och bekymmerslösa skratten, ju tätare och tätare det blir mellan allt fler asylboenden.

Det är inte så roligt och okomplicerat för någon i någon del av Sverige, om man ska vara ärlig. Men det ligger fortfarande en mer avslappnad stämning värmlänningar emellan, som illustrerades lika bra av min farmors axelryckande förhållande till problem:

”Har man inget kors att bära, så täljer man sig ett för att ha nöe å göre” och ”Ordner det sig så ordner det sig, och ordner det sig inte, så kvetter dä”

Lite av den inställningen hade jag, när jag åkte till loppis i Säffle i förrgår – lördag. Jag hade inget att göra och tänkte väl att det är väl lätt att ordna sig ett problem?
Jag har varit på jakt efter ett soffbord i lite 40-50-tals stil, och har haft ett speciellt klaffbord som förebild i bakhuvudet. De finns här och där att få tag på, men vid dessa tillfällen har de inte sålts till priser som jag har råd med, så jag har bidat min tid och väntat på rätt tillfälle och pris. Och skick.

lejonfotNär mina ögon föll på en exakt kopia av min ”förebild”, direkt jag klev innanför dörrarna – och för bara 275 kr – så slog jag till, snabbare än en huggorm.

Men kunde jag få in det i bilen?

Det undrade maken ( inte bördig värmlänning utan importerad och skriven sådan) i en anklagande ton. Han ansåg att jag borde tänka efter före, innan jag gjorde affärer. Själv redogjorde jag för min syn på mig själva som avstånds- och måttbanden personifierad, och tyckte:

Går det så går det….”

Gjorde det inte det, så kvittade det. Helt enkelt. Då fick vi väl sonika åka hem och bytlåna bil med någon som hade större bil än jag. Vi var 5 mil hemifrån, inte 50.
”Det ordnar sig…”

Bordet är i teak och enligt uppgift från mitten av 1900-talet. Det har två utdragslådor, där jag kan gömma allt möjligt, och små lejonfötter i mässing. Perfekt!

klaff2
Det blev en intressant stund utanför loppis, där jag stod och tryckte mot St Ericshjälpen Second Hands plåtiga fasad medan maken gick sin väg för att hämtade bilen, som jag naturligtvis parkerat långt från en tanke på att vi skulle bära bord denna dag. Säffle är inte sig likt. Vart man än vänder sig, går eller kör, så är det nästan bara invandrare att se som är ute i omlopp.

Det tog 10 sekunder efter att maken övergivit mig, tills jag sög till mig fem sex cyklande och mycket nyfikna ensamkommande…eller… flockande asylkommande, eller vilket fack jag nu ska stoppa dem i.
De kommenterade saker, som jag inte förstod- vilket förstås var roligt. Liksom att göra skenanfall mot mig med främre cykelhjulen för att se hur lättskrämd jag var.
Jag tog på mig min mest självupptagna min, som inte tog någon imponerad notis om någonting annat än inbillade trådar i tröjan att plocka bort.

Jag kände mig inte särskilt trygg med bara klaffbordet emellan mig och väggen. Det kunde gärna fått vara högre än 52 cm, i den stunden, men det skulle ha blivit svårare att ligga ner och se tv:n över det hemma, om det varit högre.

När maken, som på långt håll uppmärksamma omringningen, snabbt svängde fram och parkerade demonstrativt framför mig med ett ryck, så skingrades varenda asylsökande lika snabbt som man blåser ut ett värmeljus. Rena magin.

Vi försökte få in bordet både på längden och tvären, men det tog stopp i något hörn någonstans, hela tiden. Bagageluckan måste gå att få igen, liksom. Det var nästan så jag kände misströstan. Men det var när vi slutade kämpa och försöka tvinga in bordet, som det gled in av sig själv.
Vi tittade frågande på varandra. Sa inget.

Det var meningen att jag skulle ha det här bordet. Ingen kan inbilla mig annat.

Jag mötte Nickel

Orvar, vår katt, mötte tidigt i morse den tama ungräven Nickel, som stryker runt ladugårdarna i närheten. Han har särskilt förkärlek till grannfrun, som bjuder på mat.
Det kan bli värdefullt ännu en vinter.
Orvar visar inte alltför stor respekt. Han gillar däremot inte att räven gör anspråk på hans plats under bilen, eller hötappen bakom sandhögen, som är så skön att ligga i.

möte1
P1000531
rävis2

Flinta-stol?

I dessa dagar är jag så topp tunnor rasande, att jag avstår från att blogga om varför tills jag samlat mig. Ni får ha överseende, men ni kommer förstå varför när jag väl orkar kommentera eländet.
Min ångest ventilerar jag numera genom inköp, som ni (som brukar läsa här) vet vid det här laget. Nyligen köpte jag en amerikansk gungstol på loppis, men nu har jag köpt en ny arbetsstol på Ikea.

flintan1

Min gamla stol föll sönder och fick slagsida. Det var bara en tidsfråga innan jag skulle hamna i hundkorgen under skrivbordet.  Eller slå ihjäl mig.
Stolen var egentligen ingen arbetsstol, inte över huvud taget, utan en sorts besöksstol som välte om man lutade sig bakåt och sträckte på sig. Den var en reservlösning efter en ännu äldre, riktig arbetsstol, som hade körts till tippen med tio års smuts och skavda vitala delar.
Ur-äcklig.
Det var för 2 år sedan och nu var det dags att bli av med den livsfarliga stolen. Med slagsida. Föga ergonomisk.

Bakom stolen hade jag (har fortfarande) hurtsar med vassa hörn, som jag fler än en gång vält baklänges mot och varit snuddande nära att slå bakhuvudet i. Det kunde ha klippt till mig riktigt illa.
Nu behöver jag inte bekymra mig om det längre.

flintanHär är min nya skrivbordsstol, en mörkrosa ”Flintan”, som var en smärre ingenjörskonst att få ihop – men en baggis för maken. Han skruvade ihop två likadana (han köpte en egen, turkos, likadan) på mindre än en kvart.

– Jag råkade få med stolen på Ikeas hemsida på skärmen i bakgrunden, ser jag nu. Det var inte planerat, utan råkade bara bli så. Jag var nyss inne på Ikeas hemsida igen och spanade efter ett lämpligt soffbord, som jag försökte jämföra med information om stolen.

Låter förklaringen långsökt vill jag påpeka att jag har arbetsrum i ena delen av vardagsrummet och tv-rummet i andra delen. För mig har det därför estetisk betydelse att varje möbel, stil eller åtminstone färger harmoniserar.  Annars är jag inte noga med om det är nytt eller gammalt.

Jag stod bredvid maken i köket och höll i allt som behövd hållas i, när han drog åt skruvar i stolarna. Och höll bort nyfikna hundar från att fastna i skumplats och hjul. Särskilt Moa är viktig att vakta på, för hon pissar på allt som hon inte känner igen dofterna på.
Nytt som gammalt. Allt ska revirpinkas för att markera att ”vems det än varit tidigare, så är det vårt nu.”
Om hon lyckades med detta, kunde man ju glömma ångerrätten.

Men det är ingen risk!
Det är en väldigt bra och bekväm stol, särskilt för mig som föredrar sitta i skräddarställning.
Hjulen låser sig automatiskt när stolen inte används, så den far inte iväg innan man hunnit komma upp och ur den, och ryggen sviktar behagligt när man lutar sig bakåt.
Endera är jag väldigt lätt (vilket jag betvivlar), eller gungningen något trög i stolsryggen, för gunget/lutningen kunde ha vara något lättare att påverka.
Jag får verkligen trycka mig bakåt med kraft för att få ryggen i lutning, men det är på sätt och vis bättre än motsatsen. Att välja en fladdrig stolsrygg som ger vika för minsta lilla, är mer av ett självmordsuppdrag.

Skönhet och ideal

behandling_sTänk, vilka behandlingar folk som har råd kan springa på, nu för tiden. Finns det inget magiskt datum, när man inser att inget av allt det här hjälper eller är bestående? Många kvinnor inser inte, eller vill inte inse, att man efter en viss ålder inte kan kompensera förlust av ungdomens resurser, utan att resultatet ser bisarrt ut.

Jag tänker aldrig göra några kirurgiska ingrepp. Det beslutet fattade jag för 20 år sedan och jag står fast vid det, fast det finns saker som jag skulle kunna strama åt en del.  Vi är alla olika gamla vid olika tidpunkter i livet. Alla människor får varsin tid att leva i, med lika lång barndom, ungdom, medelålder och ibland lika lång ålderdom. Med allt vad åldrarna innebär.

Jo, det finns en sak som jag kan tänka mig göra ett kirurgiskt ingrepp på, någon dag, men det är av medicinska skäl. Det är ögonlocken. När ögonlocken blir tunga så blir man trött. Det är inte det att man ser trött ut (jo, det gör man ju också) utan det är att man blir rent mentalt och fysiskt trött. Håller man upp ögonlocken med fingertopparna så rusar ny energi genom hela ens varelse. Det är en avsevärd skillnad. Allt känns klarare, nyare och piggare. Man ser bättre utan att anstränga ögonmuskulaturen lika mycket.

Än är det inte så illa, att jag funderar på ögonlockslyft – men det kanske kommer. Men där går gränsen, för min del. Att jag är beredd på att slipa bort brosk inuti näsan är förstås också en medicinsk tanke men inget som förändrar utseendet, det heller. Det är hög tid att jag får friare luftvägar, eftersom mina är så trånga – men jag har inte vågat. Är det något man blir trött av, så är det att aldrig få tillräcklig syreomsättning utan ansträngning. Har man också astmatisk bronkit, som jag har, så blir problemet ännu värre.

Alla har vi rättvisa liv där varje ålder har sin charm, även om inte fysisk skönhet alla gånger tillhör den personliga charmen. Men många är ju inte snygga, ens när de är unga. Vore det meningen att alla skulle se likadana ut, så hade vi fötts likadana. Och hur trist skulle inte det vara? Jag tror det fysiska åldrandet är lätte att hantera för de alldagliga. De jämngrå människorna. De känner inte i lika hög grad att de förlorar företräden som de aldrig haft.

Vad händer inom en kvinna, när män alltmer sällan vänder sig om efter henne på gatan? När allt färre ber om telefonnumret och de uppskattande busvisslingarna upphör? När inte längre utseendet ger gräddfiler till arbetsmöjligheter (och arbeten där endast skönhet räknas) och sociala nätverk, som inga andra kommer i närheten av?
När allting upphör?
Somliga har aldrig haft tillgång till det och skapat sig behagliga liv som är obereonde av yttre attribut. Det är så med det mesta; den som aldrig haft några rikedomar sörjer inte förlusten av en livsstil som de aldrig haft. Det är säkert värre omställning för den som är van vid pengar. Det är lättare att vänja sig vid att ha pengar än att vara utan, kan man lugnt säga, så egentligen är det bättre att vara fattig från början.

Allt det här betyder inte att man ska sluta sköta om sig själv, bara för att man blir äldre. Få produkter kan reparera vad man förlorar, men man kan se till att inte påskynda förloppet.
Jag kör med Nivea-creme rakt igenom och har alltid gjort, men jag kan tänka mig att prova behandlingar som inte skulpterar om mig. Jag gillar att vara jag, fast jag inte är den vackraste som satt foten på denna jord. Jag gillar mig själv (oftast) av en massa anledningar om inte har ett dugg med hur jag ser ut att göra.

Det är väl också ofta kostnaden att bibehålla fräschören som begränsar möjligheten, så inte ens den artificiella och köpta utseendeförbättringen och skönheten är inte tillgänglig för alla.
För min del handlar det nog mycket om att jag föredrar lägga pengarna på något annat, även om jag hade råd. När jag tänker efter. Varför lägga allt krut på förgängligheter?

Jag känner folk som hade kunnat köpa hus, om de inte lagt pengarna på en massa skönhetsoperationer istället. De gå runt och ser ut, men vart? Då går jag hellre runt i ett hus som jag äger och åldras naturligt i det.
Vann jag de pengar, så skulle det i alla fall sluta med att jag prioriterade något helt annat med bestående värde. Jag lever inte ett liv där jag behöver vara vacker. Det skulle inte ens underlätta, där jag jobbar framför datorer och praktiskt taget bara går ut när det är dags för skogsvandring, skyttebanor eller för att handla på ICA.

Fädernas kyrka

2016-08-13_202346Fädernas kyrka i Sveriges land,
kärast bland samfund på jorden!
Vida hon famnar från strand till strand,
fast är hon grundad av Herrens hand.
Byggd till hans tempel i Norden.

Allt fick sin vigning i kyrkans famn:
brudgummens löfte till bruden,
hemmet, det nyföddas kristna namn,
kämparnas färd till den sista hamn,
fanan och konungaskruden.

Kristet och fritt vill Sverige bo,
råda för landet allena.
Därom i manlig och kristen tro,
därom i strid eller lagfäst ro
konung och folk sig förena.

Fädernas Sverige sig kämpat fram.
Kristus var med det på banan,
visade vägen för trofast stam:
Kristus är trofast och svek är skam;
korset stod tecknat på fanan.

Kristus har vunnit vår bästa gärd
både i äran och nöden.
Vida gick striden kring Sveriges härd,
frid åt Guds kyrka var kampen värd,
konungens kamp intill döden.

Minnen från templet och klockors malm
fäderna följde, och sången.
Ännu ur fängelsets natt och kvalm
ljöd genom gallret en kämpes psalm;
det var en svensk som satt fången.

Ädel är skaran, sen tusen år
Gud i vår kyrka fått frälsa.
Framåt vår hoppfyllda längtan går:
ungdomen kristnad är Sveriges vår,
Sveriges framtid och hälsa.

Komme nu åter till strid för Gud
skaran sin Konung till möte,
väpnad och villig, i helig skrud,
samlad, som daggen på ljusets bud
flödar ur morgonens sköte.

Kristnade ungdom, dig gånge väl.
Strid för Guds ära i Norden.
Kämpa för frihet åt bunden träl.
Gud bringe friden till Sveriges själ,
Gud bjude frid över jorden.

 

Psalm 169
J. A. Eklund (f. 1863)

Amerikanska gungstolar och visseljohannor

Helgen har upptagits av mina barndomstrakter i Krokserud.
Nu för att besöka också loppisen som huserar i den gamla folkskolan där.

DSCN2794

Det första jag såg när jag klev innanför dörren var trappan upp till övre våning, och även den såg ut precis som jag kom ihåg den – brant, lång och svängd. På den yttre ledstången brände jag många byxarslen, som barn.
Dörrar var olåsta på den gamla goda tiden och jag fick leka som jag ville där. Ofta använde jag skolan som en alldeles utmärkt plats att sjunga i, för de tomma lokalerna med högt till taken gav en bra akustik. Ingen lyssnade, vilket var ännu bättre. Jag kunde gapa hur länge och mycket jag ville stående i trappen och hålla  show för en fantasipublik nedanför.

Vissa kvällar i veckan hade tanterna i socknen träffar för att väva trasmattor, minns jag. Det stod ett flertal vävstolar i rummen på bottenvåningen.
Men nu är det alltså loppis.

fsk

trapp1 trappjpg

 

För att göra en längre historia skitkort, köpte jag en gammal visseljohanna (utan visselhatt) för 40 spänn. Den kan vara bra att ha, när jag ska mala kaffebönor. Eller när farsgubben bränner sönder nästa kaffepanna, när han glömmer kaffekokaren på och den kokar torrt. Sist fick jag leta upp en ny panna på nätet och den var svindyr!
Nu har jag en reservplan.
Är det någon som har en piphatt liggandes någonstans till övers, så hör av er!

vissel
Nästa förälskelse var en amerikansk gungstol, 1900-tal…. och gud vet väl när på detta 1900-tal. Jag inbillar mig inte att den har ett antikvärde, men det är roligt att veta något om en möbels bakgrund och historia, helt oavsett. Det var inte för värdets skull jag var intresserad, utan för att jag kunde se den på en alldeles speciell plats i mitt hem.  Jag kunde även (i drömmarna) se den på altanen till mitt barndomshem, där jag hoppas att jag kommer sitta en vacker dag igen. Drick kaffe, vagga, och njuta av höstarnas gyllene eftermiddagar och tystnaden.

Den var hur charmig som helst, men av någon anledning köpte jag den inte. Sannolikt för att vi hade bössorna i bilen och som nästa aktivitet tänkte åka till skogen, där vi har en övningsbana för 22 lr att låna.

gung
Stolen kostade bara 250 kr, så jag grämde mig när jag kom hem. Jag kunde inte sluta tänka på den.  Nästa morgon ringde min lilla mamma och hade magproblem, så jag åkte hem till henne med Omeprazol. Där var jag lyrisk över den gamla gungstolen, och när hon aviserade att hon själv tänkte åka dit och se sig omkring, bad henne kontrollera prislappen, så jag inte förväxlade summan den hade med någon annan möbel.
Om inte, skulle jag hålla tummarna för att stolen var kvar tills jag fick nästa arvode.

– Den kommer inte vara kvar, sa mamma, det är mycket turister och sommargäster där de få timmarna det är öppet.
Moden sjönk, men det kunde inte hjälpas.
Har man inga pengar så har man inte.

Döm om min förvåning när mamma ringde senare på eftermiddagen och förkunnade att hon befann sig på loppisen och precis hade köpt gungstolen, för hon tyckte också den var helt bedårande!

– Nej! tjöt jag, ångerfull över att jag sagt ett ord om stolen. Du visste ju att jag ville ha den!

Hon lugnade mig.

– Den är till dig, det är till dig jag köpt den. Förresten; om jag hade köpt den till mig själv, så hade du fått den en vacker dag, i alla fall. Jag dör väl någon gång.
Hon tänkte efter och tillade snabbt:

– Snart, hoppas jag. Det har blivit tråkigt att leva. Det enda jag gör om dagarna är att vakta och mata katter åt folk som är på semester, ligger på sjukhus, eller jobbar.
Om hon bara fick plats med stolen i bilen, så skulle hon lämna av den om bara en liten stund. Annars fick jag komma och hämta stolen själv. Mycket riktigt; hon dök upp 20 minuter senare och här står den nu.

gungstl

Mamsen fick en stor kram.  Det var verkligen en rörande överraskning.

Dagen innan ägnade jag en sund åt att sitta på mitt barndomshems trapp och bara njuta av sensommaren, innan vi fortsatte till banan med gevären. Man måste öva också med jämna mellanrum.
Innan man vet ordet av är det vinter igen.

2016-08-13_182518